söndag 30 augusti 2015

Bokcirkel

Jag är med i en superbra bokcirkel, det har jag sagt förut. Efter det att jag blev sjuk har mina bokcirkelvänner steppat upp ännu ett snäpp och visat hur verkligt fina de är. Eftersom jag inte har kunnat läsa vidare bra, så har cirkeln anpassat läsandet efter mig och vad jag har läst. Helt fantastiskt snällt!

Häromdagen hade vi bokcirkel och traditionsenligt började vi med att tipsa varandra om böcker som vi har läst under sommaren. Ja, vi avråder även varandra... Man går ju på en nit då och då.

Jag blev rätt nyfiken på Curtis Sittenfields Prep, som en av mina vänner hade läst. Fast jag kommer inte läsa den på engelska. Om jag kommer till skott och läser den, så tar jag den på svenska, och då heter den I en klass för sig.

Någon hade läst Alfahannen och vi enades om att Katarina Wennstams böcker alltid är läsvärda och att hon tar upp viktiga saker på ett bra sätt i sina romaner. Det fick mig att undra om jag avbeställde månadens bok - som var Wennstams senaste plus Leif GWs senaste - från bokklubben, men det lär jag upptäcka om några dagar... Antingen kommer det böcker eller så kommer det en ny klubbtidning. Det spelar inte så stor roll. Jag kommer ändå vilja läsa Wennstams nya, förr eller senare.

Någon annan hade läst Jag heter inte Miriam som nyligt har kommit i pocket, och den gillade jag jättemycket då jag läste den. Väldigt aktuell! Och väldigt svår att inte bli berörd av. Har du inte läst, tycker jag att du ska göra det!

Jag tipsade om ett par böcker, jag också. Fast de tjuvhåller jag på för att kunna skriva mer om dem senare. ;-)

Och så åt vi, naturligtvis! Vi bjöds på tortellinigratäng med lax, babyspenat och små tomater. Tortellinin var fylld med svamp, vilket inte är mitt förstahandsval då det gäller mat, men det gick finemang att äta ändå. Man känner liksom inte av svampen. Så då vet ni det, ni som också är lite kinkiga med svamp. Får ni svamptortellini: ät. Det går bra. ;-)

Till efterrätt åt vi blåbärspaj med mandelmassa och flagad mandel, och vaniljsås. Hur gott som helst. Skogens skafferi är mer guldgruva än tråkigt torrskafferi.

onsdag 26 augusti 2015

Rita

För ett tag sedan blev jag tipsad om den danska tv-serien Rita - som ligger ute på Netflix. (Och Netflix, förresten! Vilken otroligt trevlig uppfinning det är!)

Rita jobbar som lärare, är kring fyrtio år sisådär och har tre nästan-vuxna barn. Hon är singel men prasslar med sin rektor. Eller, hon prasslar huvudsakligen med sin rektor. Innan de tre säsonger som jag har sett är till ända har hon hunnit ha ihop det med några fler - och kanske var inte de männen de bästa valen... Rita är lite lätt impulsiv och ganska pessimistisk av sig. Hon är den som säger det där som många tänker men som de censurerar innan det trillar ut ur munnen. Hon är dessutom brutalt ärlig, väldigt frispråkig - och samtidigt klok. För det mesta. Livserfarenheten finns där. Ändå kan hon inte låta bli göra typiskt okloka saker som att smygröka på skolans toalett och klottra på väggarna.


Omkring Rita finns de där nästan-vuxna barnen med sina egna livshistorier. Där finns kollegor på skolan. Något ex dyker upp. Och så barnen på skolan och deras föräldrar. Historierna spinner över varandra och relationerna korsar varandra, och till sist känns det som om allt och alla på något vis hör ihop med varandra. Det gör inget. Det blir välbekant och jag känner mig väldigt involverad i hela sammanhanget.

Det här är inte en serie för den som är lite fin i kanten och lättstött. Den kräver att man är bekväm med ironi. Den kräver också att man tål att se lite av varje, alternativt att man har en skämskudde till hands.

Jag ser att man kan köpa säsong 1 och säsong 2 på nätet i alla fall på ett ställe, och säkert går det bra på andra ställen också. Om man inte har Netflix, vill säga. Det är klart prisvärt att skaffa Netflix om man är lika förtjust i tv-serier som jag är... ;-)

söndag 23 augusti 2015

Bloggen vaknar till liv...

Hej där!

Nu är det dags att väcka liv i bloggen igen. Den fick ligga i dvala bra mycket längre än jag tänkte mig, men så är det väl med livet. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det här är berättelsen om hur livet blev, för sisådär ett år sedan: Jag började förra arbetsåret (mitt arbetsår börjar i slutet av augusti) med att vara på väg in i en utmattningsdepression. Det hade jag ingen aning om. Det tog många månader innan jag förstod och ännu några till innan jag förstod att jag behövde söka hjälp och få medicin. Därefter har en period av återhämtning och rehabilitering skett - och pågår fortfarande. Jag är ju inte alldeles finemang ännu, men jag har lärt mig en hel del om hur jag behöver fungera nuförtiden och jag tar mig tid för att vila mellan varven. Och just nu mår jag väldigt fint.

En av de saker som sker när man drabbas av en utmattningsdepression är att hjärnan inte fungerar som den brukar. Jag fick stora problem med minnet och koncentrationen. Lyckligtvis har jag vanan inne sedan förr att anteckna ganska precis allt som har med jobbet att göra - men det fungerade inte alls att läsa böcker. Jag glömde, tappade tråden och rörde ihop. Inte alls vidare lyckat. Att förlora förmågan att läsa i den takt som jag alltid gjort är en av de större sorger som jag upplevt i samband med den här sjukdomen.

Att jag dessutom drog på mig en dubbelsidig lunginflammationen där i september-oktober, med allehanda komplikationer, förbättrade inte situationen. Där rök all min fysiska ork och jag tror att det bidrog en del till att jag rasade så kvickt in i utmattningsdepressionen. Först ett halvår efter lunginflammationen hade jag blodprov som visade normala värden, vilket säger något om den fysiska återhämtningstid som krävdes. Men därefter har det varit lite hit och dit med den saken. Den blodsjukdom som jag har passade på att kräva sitt utrymme och fortfarande spökar den en del. Jag kollas och äter lite olika piller för att hålla värdena i schack.

Sedan april har min högerfot levt rövare. Det är resultatet av att jag, när jag tyckte att jag orkade börja träna igen, inte trappade upp försiktigt utan gick på som före all sjukdom. Ganska raskt sa foten ifrån, men jag är rätt tjurskallig av mig och lyssnade inte. Foten är nu väldigt elak och vill inte att jag går på den, fortfarande. Trampdynorna är irriterade och överansträngda, likaså muskler i och kring foten. Och så har hälsenan sympatistrejkat ett bra tag. Jag blir tejpad av en sjukgymnast, jag har ett träningsprogram, och jag ska inte gå i onödan. Jag längtar till dess att jag får tillbaka min fot så att vi kan jobba ihop igen!

Så, summan av det hela blir att jag har varit ett litet vrak, men jag börjar vara på banan igen. Jag längtar efter att skriva igen och eftersom jag har läst lite i sommar, kollat på några tv-serier och handarbetat en del, så har jag lite att berätta. Men det kommer att dröja innan jag kan läsa böcker i racerfart igen, om jag någonsin kommer att kunna det igen.

Och hur är det med er? Jag är helt förvånad över att det ännu tittar in något hundratal läsare varje dag, men tacksam för att ni finns där i kulisserna. Välkommen tillbaka! ;-)

lördag 13 december 2014

Bloggen är inte död

Inte bloggägaren heller. Det har bara inte funnits tid eller ork för bloggande, irriterande nog.

Återuppstår snart.

måndag 24 november 2014

Skuggorna, av Katarina Wennstam

Den här boken hänger ihop med Svikaren och Stenhjärtat, vilket dock inte betyder att man måste ha läst dessa för att ha behållning av den här boken. Vad det betyder är att man får möta Shirin Sundin och Charlotta Lugn igen, och det är trevligt. Man får en liten dos av deras privatliv serverat samtidigt som bokens huvudsakliga berättelse rullar på, och det gillar jag.

Precis som i Wennstams tidigare böcker tar hon även här upp ett angeläget ämne och diskuterar det genom bokens händelseförlopp. Den här gången handlar det om en slags liga som har bestämt sig för att "öga för öga" är bättre än domstolens straff, vad gäller män som dömts för misshandel av kvinnor. Det är ett väldigt intressant scenario - ett realistiskt men omvänt scenario - som tål att funderas över.

Naturligtvis är det så att en fungerande rättsstat ska ha en domstol som efter rättegång utfärdar rimliga straff för de personer som bryter mot de lagar som råder i landet, och som antagits av en demokratiskt framröstad regering. Vi vill inte ha grupper av människor som går förbi domstolens beslut och utkräver mer straff, eller som straffar oskyldiga personer utifrån egen uppfattning om vilket brott som har begåtts och vilket straff som krävs. Det som gör den här berättelsen så intressant är hur noga ligan håller fast vid tanken om "öga för öga", hur de diskuterar sinsemellan vad deras handlingar gör med dem och vilka motiv de har haft för att ge sig i kast med det hela. Det är också intressant att läsa om hur samhället resonerar kring ligan och hur angelägna många män är om att få fast dem och sätta stopp för dem - men hur lite intresserade samma män kan ha varit då det handlar om att verkligen sätta stopp för mäns våld mot kvinnor. Otroligt träffsäkert känns det vid ett tillfälle, då en advokat inser att det är omöjligt att plädera "särskild grymhet" kring ligans våld mot de straffade männen - eftersom våldet som ligan använder är så exakt "öga för öga".

Det är inte trivsam läsning, direkt. Men det är angelägen läsning. Och som sagt, särskilt intressant eftersom det är ett slags omvänt scenario som spelas upp.

söndag 23 november 2014

Saker man kan roa sig med

Man kan sticka lite på de där sockarna som man började på för eviga tider sedan och inte har gjort klart ännu. Senaste gången jag fotade dem såg de ut så här:


Nu har jag hunnit längre. Jag är på det gröna i nystanen, och jag ska precis börja sticka hälen.

Dessemellan stickar jag på cancervantarna; de som heter Knit for tits mittens. De har inte fastnat på bild ännu, men de ser rätt bra ut. Just nu blir det inte mycket stickat på dem, eftersom jag har kommit till minskningarna vid fingertopparna och jag sitter fast i fjärde säsongen av The good wife. Det går bara att sticka just det där när jag kan ha fullt fokus på vad jag gör och jag vill gärna titta på The good wife, inte bara lyssna till den.

Jag håller också på att fixa en till adventsljusstake. Den blir i guld och med löjligt många bokmärkesänglar på. Jag var helt inriktad på tomtar, men det fick bli änglar eftersom jag till sist lyckades hitta tillräckligt många sådana. Jag fotar när den är klar. Om den blir bra. Annars får det vara. ;-)

Och så jobbar jag med att få ordning på kroppen. Jag tränar på gymmet varannan dag och nu börjar jag känna igen mig själv i fråga om vad jag orkar. Hittills har jag fokuserat på konditionsträning, men idag lyfte jag lite skrot också. Det funkade ok. Det är värre med den mentala tröttheten. Att läsa en bok tar en evinnerlig tid och jag känner att det är svårt att behålla koncentrationen i vad som är normallång tid för mig. Men det är oändligt mycket bättre än för några veckor sedan.

Ungefär så. ;-)

måndag 17 november 2014

Intervju - Fredrik Backman

I samband med att jag läste Fredrik Backmans bok om Britt-Marie fick jag också ett erbjudande om att göra en mejl-intervju med honom. Här nedan följer frågor och svar! Ja, och ibland även ett svar på svaret. Kursiv text är min text.

Efter att ha läst dina böcker och följt din blogg x antal år, har jag kommit till insikt om somligt, men även fått annat att grubbla över. Ja, och så har jag förlängt mitt liv en hel del genom ett antal goda skratt. Tack för det. Här kommer min frågor!

* Jag håller på Skellefteå i hockey för att det verkar vara ett trevligt gäng, men mest för att Skellefteå är en trevlig shoppingstad. Alternativet är att hålla på Luleå, men det är en trist stad med storebrorskomplex. Geografiskt befinner jag mig mitt emellan i trakter som du nog dessvärre aldrig besökt, men kika på kartan så får du ett hum. Frågan är: hur vet jag vilket fotbollslag jag håller på? Stadens eget, utifrån närhetsprincipen? Eller finns det andra saker att ta hänsyn till?

Antingen väljer du de som har snyggast tröjor, eller så väljer du det lag som dina föräldrar håller på, eller så väljer du den absolut värsta rivalen till det laget som dina föräldrar håller på bara för att reta skiten ur dem. Men jag skulle rekommendera snyggast tröjor-prinicipen. Den har funkat utmärkt för nästan alla jag känner.

Då kör jag på stadens lag. De har rödvita tröjor, tror jag. Fint

* Skulle du kunna ge några exempel på riktigt idiotsäkra fraser som man kan slänga in i ett samtal om hockey/fotboll/annan lagsport som folk diskuterar på jobbet..? Sådana fraser som får en att framstå som väldigt smart och insatt, fast man inte har en susning. Frågar naturligtvis för en väns räkning.

"De hade för långt mellan lagdelarna" funkar nästan oavsett situation. Alla lag som förlorar har nästan alltid för långt mellan lagdelarna, så det betyder absolut ingenting men är heller ingenting som någon kan argumentera emot. Det går bra att säga det om lag som vinner också, "jo, jag tyckte att de gjorde en bra match men stundtals hade de ju åt helvete för långt mellan lagdelarna". Det är lite som att säga "ja, men det känns ju som ett ganska politiskt korrekt val ändå" om Nobelpristagaren i litteratur. Oavsett om det är världens minst kontroversiella författare som fått priset eller en författare som kan starta tre bråk i ett tomt rum så kan man alltid argumentera för att det är ett "politiskt korrekt val" eftersom ingen rationell människa egentligen vet vad fan det betyder.

Lagdelar. Det tror jag inte att jag någonsin har hört. Kan det verkligen funka? Eller, jag menar: min vän är lite tveksam om det verkligen kan funka.

* När du besöker människor för första gången, vilken strategi använder du för att kunna kika i besticklådan hyfsat obemärkt? Jag antar att du ganska snabbt vill lista ut om du befinner dig bland terrorister eller bland vänner.

Jag försöker lära mig att acceptera folks olikheter, så jag försöker sluta rycka i deras kökslådor. Dels för att jag har växt som person och dels för att min fru nöp mig ashårt i armen varje gång jag gjorde det tills jag slutade. Men det är däremot fortfarande en dealbreaker för mig när man blir serverad kaffe där folk häller i mjölken i koppen INNAN de häller i kaffet. Så gör man bara inte. Det finns gränser. Jag säger inte att min fru inte får fortsätta umgås med dem men jag tycker faktiskt inte att det är ansvarsfullt att låta våra barn vistas i närheten av den sortens människor. 

Personlig utveckling. Det är ju fantastiskt! ;-) Men: jag har en mycket god vän som häller mjölk i sin temugg innan hon fyller på med te, och hon är en härlig människa. Det kan tänkas att du måste utvecklas lite på den fronten också. 

* Skulle en Ove och en Britt-Marie kunna leva lyckliga tillsammans, tänker du? Vad är det egentligen som är kärnan i ett lyckligt förhållande? 

Det skulle de säkert kunna, konstigare saker har hänt. När min fru, som då var min flickvän, träffade mina absolut bästa vänner första gången var det absolut första en av dem frågade: "Okej, men allvarligt talat nu. Vad SER du i Fredrik egentligen? Du verkar alldeles för bra för honom!". Och han hade ju rätt. Vi har varit gifta i fem år och jag har fortfarande ingen aning om vad hon ser i mig. Vi är spektakulärt olika, vi gillar inte samma musik eller samma sorts kultur och vi kan liksom inte ens enas om EN enda förbaskad tv-serie att följa tillsammans så det borde ju verkligen vara logistiskt omöjligt för oss att ha bostad och barn och lyckas åka på semester ihop utan att behöva involvera advokater. Det finns verkligen inga som helst rimliga anledningar till att det här förhållandet borde fungera. Men det gör det. Så jag vet inte ett dugg om vad som är kärnan i ett lyckligt förhållande, men om man accepterar att folk oftast inte förändrar sig speciellt mycket i vuxen ålder och fortfarande hittar sätt att få varandra att garva efter att ha levt med varandra i några år så är man väl på hyfsat god väg. Det är allt jag har att ge dig.

Jag tror på det där med skratt och att acceptera. Jag tror också att det är viktigt att kunna vila hos varandra. 25 år och vi är fortfarande väldigt gifta med varandra, min man och jag - trots olikheter i mängd. Årsdag häromdagen. 

* Skrivmaskiner. Alltså? Kan du berätta något om hur det hela började och hur länge det kan tänkas vara kvar innan du öppnar ett eget litet skrivmaskinslekland för mogna män med keps?

Jag vet inte när det började. Jag gillar bara skrivmaskiner. Jag antar att det är samma sak som när folk som gillar att spela gitarr hittar gamla fina gitarrer: Då vill de spela på dem. När jag hittar gamla fina skrivmaskiner vill jag skriva på dem. För att jag gillar ljudet och den där unika tonträffen som varje maskin har och för att det bara är...härligt. Ibland måste man göra saker bara för att de är härliga. Något skrivmaskinslekland kommer jag förmodligen inte öppna, eftersom det hade inneburit att jag var tvungen att träffa folk och jag är inte skitbra på att träffa folk. Men jag kommer kanske auktionera ut och ge bort ett par maskiner då och då, för att göra plats för nya. Eller för att göra plats för gamla, rättare sagt. Nya gamla.

* Förätarprojekten. Är det något som du har slutat med eller har du bara tystats på det området..? Berätta!

Ska jag vara ärlig? En del saker måste få ta slut. Jag är inte säker på att allt måste fortsätta i all evinnerlighet för att ha ett värde. Jag gjorde de där recepten ett tag i bloggen för att jag tyckte att det var roligt och för att folk som hängde på bloggen just då tyckte att det var roligt. Sen gick både jag och bloggen vidare till andra saker, tror jag. Jag får fortfarande väldigt många frågor om förätandet, men jag hade helt enkelt inte speciellt mycket mer att ge just där. Jag tog det där så långt jag kände att jag kunde ta det, och när jag inte hade fler idéer så slutade jag. Jag tror att jag kommer göra så med allt jag håller på med. När jag inte känner att jag har fler bra idéer för romaner så kommer jag inte skriva några fler och när jag inte känner att jag tycker att det är roligt att blogga längre så lägger jag ner. Som Annie Dillard sa: "Do not hoard what seems good for a later place in the book or for another book. Give it. Give it all. Give it now." Jag vet inte om det är svar på din fråga. Jag hoppas det. Annars ber jag om ursäkt. Det är väl också värt att poängtera att jag gjorde några hälsokontroller för två år sedan och att min läkare läser min blogg nu, så jag äter helt enkelt väldigt mycket mindre mängder mat nuförtiden än för några år sedan. Det blir inte lika bra bloggmaterial, men jag kommer förmodligen kunna blogga lite längre.

Om sanningen ska fram så känns det där som ett rätt klokt resonemang. Bloggmaterialets kvalitet står sig, trots minskat förätande. Och: man ska hålla sig väl med sin läkare. Bra sådana växer inte på trän. 

* När insåg du att skrivandet är det som du ska ägna dig åt? Alltså, har du alltid skrivit eller är det något som har vuxit fram i takt med att du har provat på andra saker och förkastat dessa av en eller annan anledning?

Jag har alltid skrivit. Det tog mig bara 25 år att inse att det fanns folk som försörjde sig på det och att jag eventuellt kunde lura i allmänheten att låta mig bli en av dem ett litet tag. När jag inte kan försörja mig på att skriva längre kommer jag fortfarande skriva. Det är fortfarande min hobby, det kommer bara variera lite genom åren hur många timmar per dygn jag får ägna mig åt det.

* Ditt absolut bästa botemedel mot skrivkramp? Du vet, när man vill smattra ur sig ett riktigt mästerverk, men det liksom sitter fast och blir intet annat än ett tomt worddokument. Vad gör man i det läget?

Jag vet inte. Spontant skulle jag nog föreslå att du försöker skriva något annat. Om du inte vet vad du ska skriva om alls så skulle jag kanske föreslå att du läser grejer du gillar ett tag, och ser om något intressant dyker upp. Framför allt skulle jag väl säga att ett bra botemedel mot skrivkramp är att skriva som om det bara är du som ska läsa det. Ingenting brukar bli direkt skitbra när man försöker skriva det för andra människors skull, sånt kan man möjligen ägna sig åt i redigeringen, men när man skriver måste man bara skriva. Eller...det är i alla fall så det är för mig, och jag har ingen annan riktig erfarenhet att erbjuda. Och...alltså...om du inte tar illa upp för att jag lägger mig i här så tror jag kanske att ordet "mästerverk" i din fråga är en väldigt stor del av anledningen till att du får skrivkramp. Det finns en försvinnande liten promille av en promille av en promille av världens befolkning som bär ett geni inom sig stort nog för att potentiellt uträtta mästerverk. Du och jag är förmodligen inte två av dem. Så ta det lugnt och skriv något du gillar. Du måste inte vara unik eller exceptionell, det finns tillräckligt många unika och exceptionella författare. Skriv något som du känner. Skriv för att du gillar det. Skriv för att det är väldigt, väldigt, väldigt roligt att skriva. Skriv för skrivandets skull. Allt annat är en bonus. 

Åh. Jag skippar genast idén om mästerverk och nöjer mig med nöjet. Bra kick! :-)

Det var det! Tack, Backman!  :-) 

En fixad adventsljusstake

Jag köpte en begagnad men fungerande ljusstake för en tjuga. Jag tog ingen före-bild, men den var helt vanlig, lite tråkig, i furu. Typiskt vanlig adventsstake.

Sen målade jag med guldfärg. Klippte ut noter från en liten bok med allehanda sånger. Bokens blad var sådär trevligt beige; jag har inte gjort något med dem. Sen decoupagade jag fast notstrimlorna på ljusstaken. Det är lite pilligt. Man får klisterlack över fingrarna och det kan ta någon dag innan man har lyckats klösa bort allt.

Sen knöt jag fast grovt, brunt hushållssnöre runt ljusen, istället för ljusmanchetter. Och så hade jag en stjärna liggande, som bara fick lite färg på sig och då blev precis som ny. Den hängde jag runt mittenljuset, bara.

Resultatet blev så här:



Lätt som en plätt! Ett pyssel jag rekommenderar! Jag vill göra en med bokmärkestomtar också, men jag har problem att skrapa ihop nog många tomte/jul-bokmärken. Vill du donera..? :-)

söndag 16 november 2014

The Good Wife

När jag var fortfarande var hemma och sjuk, men började få så pass ordning på huvudet att jag kunde följa en teveserie - då började jag kolla på The Good Wife. Jag köpte boxen med de tre första säsongerna lite sådär på vinst och förlust då jag hittade den i en hög med "ta 3 för 100:-"-filmer i en butik. Alltså, 33:33 för en box med tre säsonger av en serie som verkade bra, det vågar man chansa på... 

Nu har jag sett de tre första säsongerna och jag gillar serien jättemycket. Det hela kretsar kring Alicia Florrick och hur hon skapar sin egen karriär som advokat efter att ha varit hemma med barnen sisådär femton år. Hennes man, Peter Florrick, har varit upptagen med att klättra på sin egen karriärstege - även den inom juridiken - men har brutalt trillat ned och landat i fängelse efter att ha haft snuskiga affärer för sig. Alltså, dags för Alicia att stå på egna ben. 

Mycket av handlingen äger rum på den advokatbyrå där Alicia får anställning, och varje avsnitt handlar om ett specifikt fall. Men i bakgrunden rullar historien om Peter på, och parallellt med den även berättelsen om deras äktenskap, om barnen, om en sprakande het romans, om olika medarbetare på advokatbyrån och så vidare. 

Väldigt trevligt! Har du inte sett, så gör det. Jag väntar på leverans av fjärde säsongen just nu. :-)

fredag 31 oktober 2014

Stickeri och stickera, jag kan också sticka bra!

Jag har stickat ett par sockar från tån och uppåt, något som jag inte testat förr men som jag sett att en hel massa stickare brukar göra. Eftersom jag brukar sticka sockar med strumpstickor - inte på det nya sättet, med magicloop - var det så jag gjorde. Jag lärde mig uppläggningen med hjälp av en youtube-film, som var oerhört lätt att arbeta med hjälp av. Två sockar parallellt, på två par strumpstickor: 


Sen stickade jag på en stund, tills jag fick lite bekymmer med hur jag skulle göra en häl på baklängesvis. Det löste sig med hjälp av ett finfint mönster, nämligen detta. Jag hade inte flätan med på mina sockar, men det spelade ju ingen roll för hälen. Bara att sticka på. Så här såg det ut när jag just passerat hälen: 


Och så kom jag till avmaskningen, och förstod att jag skulle vilja ha en väldigt elastisk avmaskning. Youtube igen, och tvåminuter senare hade jag koll på hur man gör en överraskande stretchig avmaskning. Helt fantastiskt. Färdigstickade sockar på fötterna (nästan, jag har inte fäst trådarna):


Nu har jag gett mig på att sticka sockar med magic loop, alltså med hjälp av en lång rundsticka istället för ett set strumpstickor. Tå upp, igen - och båda samtidigt. Det går jättebra, förutom att jag stickat hål på mitt pekfinger. Nya stickor, vassa och snygga... 
:-)

Jag stickar i ett väldigt färgglatt och uppiggande garn. Så här ser det ut, hittills:


Eftersom jag var tvungen att pausa den här stickningen (dumma, dumma stickhål!), började jag på ett nytt projekt som är lite snällare mot en skadad fingertopp. Det är ett par vantar vars skapare donerar alla inkomster från mönstret till cancerfondens rosabandet-insamling. Du hittar mönstret på ravelry. Det heter Knits for tits mittens och trots att namnet är på engelska finns mönstret på svenska så språket blir inte ett hinder. Jag har hunnit så kort bit på dem ännu att jag inte fotat, men någon gång hamnar väl även det här projektet på instagram.