onsdag 20 augusti 2014

Under vintergatans alla stjärnor, av Camilla Davidsson

Under vintergatans alla stjärnor handlar om drygt trettioåriga Emma. Hon har haft en strålande karriär men bestämmer sig för att tacka nej till vidareutbildning och ytterligare avancemang inom företaget då hennes livs kärlek lockar mer. Eric finns i London, och Emma söker sig därför dit. Hon får förvisso anställning, men inte alls i nivå med hennes tidigare tjänst. Det gör dock inte så mycket, så länge Eric finns i närheten. Men plötsligt gör han inte det och Emma gör en liten kraschlandning. Hårt arbete och ett känsloliv i gungning tar ut sin rätt. Mitt i krisen bestämmer hon sig för att gå en urgammal pilgrimsled i Spanien. Det egentliga händelseförloppet utspelar sig under Emmas vandring.

Man skulle kunna tänka sig att det här är väldigt lättsmält och ytligt, och till viss del stämmer det. Det är lätt att ta till sig berättelsen om Emma; jag lever mig in i hennes känsloliv ganska ordentligt och jag tycker att mycket av det som Emma funderar över är sådant som jag också funderar över. Hon bearbetar verkligen de beslut som hon har fattat i sitt liv och omprövar vad som är viktigt i livet, under vandringens gång. Det är inte några revolutionerande tankegångar hon har, men de känns äkta och jag låter mig uppslukas av hela händelseförloppet. Just det där att jag sveps med, gör att boken inte alls känns ytlig - trots att det finns detaljer som skulle ha kunnat göra boken till ytligt trams. Kanhända blir jag så vänligt inställd och överförtjust i boken för att den landade i mitt liv vid en sådan perfekt tidpunkt. Kanhända hade jag varit gnälligare inställd om mina yttre och inre förutsättningar hade varit annorlunda - men jag tror inte det. Det är verkligen en bra bok, det här.

Rent berättarmässigt löper berättelsen i kronologisk ordning, men med inskjutna minnesbilder av sådant som har hänt och lett fram till att Emma befinner sig där hon just nu är. Tillbakablickarna är helt klart väl placerade och ökar min lust att läsa vidare för att se hur det hela ska sluta. Språkligt löper allt friktionsfritt. Författaren arbetar målmedvetet med sin gestaltning och jag tycker väldigt mycket om det! Jag får en bra bild av både Emma och de personer som hon har runt omkring sig.

Jag önskar författaren all framgång med den här boken, som är hennes debut, och jag ser fram emot kommande böcker om Emma. Det ska bli en trilogi, om jag har förstått saken rätt. Spännande!

(Bok och bild från förlaget.)

söndag 17 augusti 2014

Det finns regler

Man måste följa reglerna, om det finns regler vill säga. Är det idiotregler får man förvisso bryta dem, men när det finns en regel som säger att man får köpa en bok om man har överlevt de första tre dagarna på jobbet efter semestern utan att gnälla ihjäl sig över utebliven ledighet, då ska man följa den regeln.

Så, i fredags kunde jag handla en bok efter jobbet. Jag jobbade onsdag, torsdag, fredag och det var inte vidare mycket gnäll. ;-)


Lyllo mig, eller hur? ;-)

Jag har läst sisådär en tredjedel eller nästan halva, vet inte så noga - men jag är väldigt nöjd med läsningen så här långt. Återkommer när jag har läst ut hela boken! 

När jag gjorde en snabbsökning på Moyes hittade jag två titlar som jag aldrig tidigare har hört talas om, nämligen Brudskeppet och Moln över Arcadia. Så här ser de ut: 


De är slutsålda hos månpocket, vilket inte är så konstigt med tanke på att de gavs ut under 2006. Men, finns det någon där ute som råkar ha en eller båda titlarna liggande och vill byta till sig något annat? I så fall: hojta till i kommentarerna eller via mejl (mejladress finns i högerspalten)!
Uppdatering: Jag har fått tag på böckerna tack vare blogg och twitter. Tack för det! ;-)

Saker min son behöver veta om världen, av Fredrik Backman

Den här boken kom ut samtidigt som En man som heter Ove. Lite finurligt att låta en debutant släppa två böcker samtidigt. Då kan man använda den ena boken som reklampelare och draghjälp för den andra. Vet inte om det är så vanligt, ändå. Det kräver ju en författare som kan trycka ur sig två böcker i ett svep, till att börja med...

Saker min son behöver veta om världen är en samling texter. Inte en roman. Inte en kåserisamling, heller - fast det är nog det närmaste man kommer. Utan olika slags texter. Några mer essä-aktiga. Några dialoger. Några tankar. Om man har följt Backman på hans blogg, så känner man igen en hel del. Jag är faktiskt lite tveksam till hur rolig och/eller intressant man tycker att den här boken är, om man redan har läst hela bloggen. Det blir väldigt mycket samma sak som i bloggen, ju. Det är inte något unikt för just Backmans bok och hans blogg, utan det känns igen från andra människor som har gett ut sin bok i bloggform. Jag har aldrig stött på någon blogg som blivit bättre i bokform, faktiskt. Det är ju samma sak, fast i koncentrerad dos och på papper. Har man inte läst hela bloggen kan man nog uppskatta boken - men det kräver nog att man har någon eller några gemensamma nämnare med Backman. Att man har samma slags humor eller att man är fylld av samma villkorslösa kärlek inför sin lilla nyföding. Något ditåt.

Om det är ens första bekantskap med Backman kan det tänkas att man blir lite språkstörd. Särskilt om man är språkpolis och vill att allt ska se ut så som det alltid har gjort ("alltid" är dock ett flytande begrepp som i det här sammanhanget betyder ungefär de senaste trettio åren). Om man redan kan Backman och bloggen, så är språket välbekant. Man får det språk som man brukar få i bloggen, såklart. Jag gillar överlag Backmans språk, men i alltför stora doser blir det faktiskt för mycket.

Jag har läst den här boken mest för att ha gjort det och jag är vare sig översvallande lycklig över det eller helt missnöjd över förslösad tid. Det känns mest bara som ett litet "Jaha, då var den läst." Jag har ingen liten krabat här hemma att direktrelatera till, och mina barn är vuxna och självständiga, så eventuella tricks som Backman hade kunnat lära ut är det ändå för sent för. Vid en annan tidpunkt i livet hade min inställning till boken kunnat bli en helt annan.

måndag 11 augusti 2014

Allt och lite till, av Sarah Dessen

Min femte Dessen, och jag är fortfarande barnsligt förtjust i både innehåll och berättarteknik. Alltså, egentligen är det väl inte något revolutionerande över berättartekniken; historien får löpa från a till ö utan större avbrott, men det är något med tilltalet, något med det avspända sättet att berätta... Svårt att sätta fingret på, men det finns något speciellt där.

Innehållsmässigt följer Allt och lite till det som brukar utmärka Dessens böcker. Det är en utvecklingsroman, det här. En tonårstös i centrum för handlingen; Emaline, som ska börja på college efter sommaren och det stadiga sommarjobbet med uthyrningsvillor inom familjens semesteranläggning. Pojkvännen Luke; ett flera år gammalt förhållande som tappat spänningen och romantiken. Och så en främling vid namn Theo, som dyker upp på semesteranläggningen och bär med sig en aura av storstad, spänning och ett helt annat liv.

Emaline har inte för avsikt att rakt av byta ut sin gamla pojkvän för en ny, mer spännande. Men det är knappast någon spoiler att avslöja att det så småningom blir en brytning mellan Luke och Emaline, och att Theo får sin chans istället. Den stora frågan i det sammanhanget rör sig kring hur man egentligen vet när det är dags att bryta upp och om det är så säkert att det nya alltid är bättre än det gamla. I den här situationen är det två ungdomar som står inför beslutet och som ska hantera det som händer, men jag frågar mig om vuxna hanterar situationer som denna på ett dramatiskt annorlunda vis. Sårade känslor är sårade känslor, oavsett ålder. Längtan efter något annat är längtan efter något annat, oavsett ålder. Sen kanske det är så att ett tjugo år gammalt äktenskap är mer orubbligt än ett några år gammalt förhållande mellan tonåringar och att det därför står stadigare och överlever det som innebär döden för ett relativt nytt förhållande. Det i sin tur väcker frågan om det verkligen är det bästa. Ett uppbrott kanske är det bästa i någon situation, trots att förhållandet är gammalt och har fungerat hyfsat i många år? Man vet inte. Det är därför jag tänker att situationen mellan Emaline och Luke, och Emaline och Theo, är rätt allmängiltigt och kan vara värt att läsa om trots att man själv inte är tonåring längre.

Den andra frågeställningen i den här boken handlar om att välja sin framtid. Hur ska man tänka? Ska man vara strateg eller ska man tänka med hjärtat? Följa konventionen, vad folk förväntar sig - eller följa sitt hjärta? Det är inte alltid givet att dessa två överensstämmer. Vem ska ha sista ordet? Den, vars framtid det gäller? Eller den som är äldre och tycker sig veta bättre? För somliga blir det inte någon konflikt alls, för andra blir det ångestfyllt. Hela skalan finns ju! Klart värt att läsa om hur andra tar sig an det hela.

Som vanligt: jag gillar läsningen som helhet. Jag känner mig nöjd medan jag läser och jag är nöjd med hur Dessen syr ihop allt på slutet. Jag gillar verkligen Dessens böcker!

(Bild och bok från förlaget.)

lördag 9 augusti 2014

Björndansen, av Roslund & Thunberg

Det här är historien om det gäng som under tidigt 1990-tal ägnade sig åt att råna banker med militärisk precision och därför kom att kallas Militärligan i pressen. Den Thunberg som står som medförfattare till boken är bror till de tre män som utgjorde kärnan i gänget. Jag tänker mig att den detaljen gör att de delar av boken som utspelar sig i dåtid, under brödernas barndom, har verklighetsförankring på ett eller annat sätt, men jag vet inte.

Allting börjar med ett oerhört välplanerat inbrott i ett militärt vapenförråd. Enorma mängder vapen med tillhörande utrustning stjäls av gänget, på ett sådant sätt att stölden inte upptäcks förrän ungefär ett halvår senare. Den stora mängden vapen är förutsättningen för den kedja av spektakulära rån som sedan följer.

Eller så börjar allting då brödernas pappa bestämmer sig för att familjen är en enhet som omöjligen kan brytas isär, vare sig inifrån eller utifrån. Eller när han bestämmer sig för att barnens mamma, som flytt hemmet, ska komma tillbaka, oavsett vilka medel han ska behöva ta till. Eller när han bestämmer sig för att lära sin äldsta son att slåss. Man pratar inte. Man slåss, brutalt och skoningslöst. Det är svårt att veta vad som egentligen är startpunkten i den händelsekedja som inträffar när bröderna är unga vuxna. Eller så är det inte alls svårt.

John Broncks heter mannen som ägnar all sin tid - arbetstid och viss fritid - åt att skaffa sig en bild över vilka de rånande männen är. De är inte tidigare straffade. De har ingen kontakt med den kriminella världen. De lämnar inga spår efter sig. Trots detta tar han sig närmare och närmare - enbart för att han själv har erfarenheter som liknar brödernas. Han är annars rätt lik en del andra poliser som man har stött på i kriminalromanernas värld. Han är den där som lever för sitt arbete, som aldrig ger upp, som sitter kvar för länge om kvällarna och som prövar och omprövar hela tiden, för att kanske hitta nyckeln till ett olöst brott. Egentligen borde man vara trött på själva karaktären. Det är så mycket hjältegloria över den. Men jag tror faktiskt att jag gillar John Broncks. Han känns rätt äkta, trots allt det där kliché-artade.

Personerna i den här boken är överlag väl skildrade. Det är exempelvis lätt att förstå hur bröderna resonerar och varför, eftersom så mycket av valen i vuxenlivet är baserade på situationer från barndomen. Situationer som beskrivs i boken, från vad som utlöser det hela till konsekvenser efteråt. Som när pappan återvänder till familjen, efter det att han har suttit inne för misshandel av mamman. Vems fel det är, det som händer. Vem som gör vad och vem som inte gjorde något. Och det är det som gör att jag tänker att det egentligen inte alls är svårt att bestämma sig för när den här händelsekedjan egentligen börjar.

Samma sak med mamman och pappan i familjen. De är väl skildrade. Jag förstår precis hur det står till med pappan; varför han agerar som han gör - vad det är som har skadat honom så att han nu måste knyta sin familj så tajt intill sig att de inte kan andas. Och jag förstår mamman. Verkligen. Författarna har gjort ett bra jobb med att levandegöra sina personer.

Det är en rätt spännande historia, det här. Extra spännande blir det eftersom den bygger på verkliga händelser. Jag minns förvisso inte vidare många detaljer kring rånen; alltså, vad som stod i tidningarna - men jag minns ju serien av rån och hur omöjligt det verkade vara att få fatt på gärningsmännen. Den stora behållningen är dock växelspelet mellan då och nu. Det gillar jag mycket. Det ger någon slags rimlighet åt vansinnet som utspelar sig.

(Bok och bild från förlaget.)

fredag 8 augusti 2014

Smycken i parti och minut...

Njä, inte riktigt. Men typ. Det började med att jag handlade ett halsband. Ett väldigt, väldigt vackert halsband. Det var ett sjå att välja, men till sist hade jag fastnat för ett:


Väldigt, väldigt snyggt. Eller hur!? Hanna, som har virkat halsbandet, har virkat med silkestråd och virkat fast glaspärlor och sötvattenspärlor allt eftersom. Det är ett rejält långt halsband, och jag har tänkt mig att vira det tre varv runt halsen - det gillar jag nog bäst. Det är skirt och fint, och helt perfekt.

Vanligtvis brukar jag hinna göra rätt många kreativa grejer under en sommar. Så inte den här sommaren. Jag har liksom aldrig kommit till skott. Men Hannas alla halsband väckte lusten i mig, så ett tag efter inköpet bestämde jag mig för att prova virka ett armband efter samma princip. En tunn tråd (DMC nr 70) och en tunn virknål (Boye nr 13) och så pärlor som jag hade liggande.


Det var ju superroligt, visade det sig! Fast när jag hade virkat hela längden med luftmaskor blev jag feg, och tänkte att jag nog kommer slita av armbandet det första jag gör. Så då virkade jag hela vägen tillbaka med fasta maskor runtom mina luftmaskor. Resultatet blev ett lite grövre armband, men jag gillar det ändå. 

När jag tar på mig det virar jag det tre varv om handleden och då ser det ut såhär: 

Oj, vad skrynklig jag är i närbild! ;-)
 Sen kunde jag inte sluta. Jag behövde nog ett rosa armband också. Så då virkade jag ett rosa också:


Samma tunna tråd och samma lilla virknål. Och samma procedur med att virka tillbaka hela vägen, med fasta maskor. Det är lite pillrigt, men dödligt roligt. Så här ser det ut på:

Mäh! Lika skrynklig här! ;-)
De stora rosa glaspärlorna är för stora egentligen. Jag var tvungen att fästa dem mot den virkade tråden efteråt. Det kändes för osäkert att ha dem dinglandes.

Lätt beroendeframkallande sysselsättning! Don't try this at home - om du inte vill sitta fast i virknålen för resten av livet. ;-)

Konsten att leva innerligt, av Ted Harris och Ann Lagerström

Undertiteln på den här boken är Existentialism för den moderna människan, och bokens innehåll utgår från den danske filosofen Søren Kirkegaards tankar om just existentialism. Man kan tänka sig att det därmed är en tung och svårläst bok om filosofi, men så är det verkligen inte. Språk och tilltal i den här boken är enkelt och rättframt, ibland till och med lite för tillrättalagt. Exempelvis tar sig författarna friheten att lägga ord i Kirkegaards mun; uttalanden som han kanske skulle ha gjort om han hade levt just nu - och det känns lite sisådär trovärdigt och seriöst.

I huvuddrag menade Kirkegaard  att konsten att vara människa går att likna vid en väg med tre olika stadier; sinnlighet, innerlighet och andlighet. Inom de tre olika stadierna finns nio steg som en människa som söker inre utveckling kan följa. Han menar också att själva meningen med livet är olika från människa till människa, och att det enbart är du själv som kan avgöra vad som är din sanning, din mening med livet.

När jag läser första delen av boken, som handlar om sinnlighet blir jag hyfsat förvirrad. De tre stegen inom sinnlighet har fått rubrikerna Att möta världen, Att samla på sig saker och Att berusa sig med tingen. Det första steget handlar om att se relationen mellan sig själv och omvärlden; att veta var jaget slutar och var omvärlden tar vid, att veta gränsen mellan sig själv och andra människor. Det andra steget handlar om det som rubriken säger: att samla på sig saker, men också att samla på sig erfarenheter, kunskap, upplevelser - och att så småningom inse att det inte är tillräckligt för att man ska vara nöjd. Att samlandet inte ger tillfredsställelse, utan att begäret att samla är det som ger lyckan, men att det är en mycket kortvarig lycka. Det tredje steget handlar om att känna passion inför det som vi åtrår; att göra våra samlingar fullständiga, att arbetsknarka, att pynta hemmet, att träna eller att ha ett engagemang i föreningslivet - men att det är svårt att särskilja vilket önskemål som kommer inifrån dig själv och vilket som kommer av yttre förväntan. Endast det som kommer inifrån dig själv är det som är rätt för dig. För att kunna gå från sinnlighet till innerlighet behöver du skärskåda dig själv och börja lyssna till ditt inre. I slutet av kapitlet skriver författarna så här:
Människans strävan kan ta sig många uttryck men är i grunden en längtan efter att finna sig själv, tror Søren. Den börjar i det sinnliga, men den kan inte stanna där. När du definierat din kropps gränser, när du upptäckt och kategoriserat världen, när du samlat på dig det du behöver för ett gott liv kommer du att tröttna på det materiella och längta efter att få söka dig nya vägar. 
Och när jag har läst första delen kan jag bara inte förstå vad det som står i kapitlet har med sinnlighet att göra. Det känns som ett felvalt ord. Därav min förvirring. Sinnlighet har för mig mycket att göra med sinnenas njutning, att vara medveten om hur mina sinnen påverkar mig själv. Att känna min kropps njutning; vad jag uppskattar att se, känna, höra, lukta och smaka. För mig har sinnlighet inte vidare mycket att göra med saker - däremot med förmågan att ge sig hän och att vara passionerad. Att tillåta sig och att unna sig njutning.

Kapitlet om innerlighet handlar om att vara sann mot sig själv. Att våga välja sin sanning och att vara beredd att leva och dö för den. Att våga vara autentisk - i betydelsen att finna dig själv där du är, och börja där. Att din viktigaste uppgift på jorden är att vara den som du är. Att vara autentisk är att vara genuin. Du kompromissar inte med dina behov och dina önskningar; du lyssnar till ditt inre och följer din inre röst - även om det innebär att du blir obekväm.

Det är svårt att vara hundraprocentigt autentisk, tänker jag. Omgivningen har krav och förväntningar på en, och det är inte alltid (om ens ofta) som den inre rösten är överens med krav och förväntningar utifrån. Ditt behov kan stå i konflikt med någon annans behov; någon person som du inte bara kan köra över. Och hur gör man då? Det måste kompromissas, tänker jag - trots att Kirkegaard menar att man alltid ska lyssna till sitt inre och bejaka de önskemål och behov man känner. Kirkegaard menar också att de val du gör alltid måste göras utifrån de förutsättningar som gäller vid valtillfället. Du kan inte basera ditt beslut på tidigare händelser (du och livet är inte statiskt; det som en gång hänt kommer kanske inte upprepa sig) och du kan inte basera ditt beslut på framtiden, för du vet inte vad framtiden bär med sig. Du måste välja utifrån ditt behov för stunden och du kan inte tro att du har kontroll över hur saker utvecklar sig. Du måste våga följa det som du har bestämt dig för är din sanning. Din sanning är inte nödvändigtvis din medmänniskas sanning - och det betyder att det finns en sanning för varje människa. Jag tänker att det där innebär att vi måste acceptera varandras skilda livsval. Det ena är inte mer rätt än det andra. Men vi är överlag duktiga på att gradera och värdera. Att rangordna, istället för att bara konstatera.

Kirkegaard menar vidare att din kropp och din själ är en enhet, som inte går att särskilja från varandra. För att nå andlighet behöver du öppna hela ditt jag och vara redo att bli en del av en ännu större helhet. Att älska villkorslöst är en förutsättning för att kunna nå andlighet. Att älska utan att förvänta sig att bli älskad tillbaka. Den kärleken är den kraft som förbinder ditt jag med världens helhet. Om det är svårt att leva innerligt; att leva autentiskt - hur svårt är det då inte vara att älska villkorslöst? Att se bortom det yttre och att inte blanda in andra känslor i kärleken? Jag tänker mig att det här försätter mig i en sårbar position. Att jag ger och ger, fast jag kanske aldrig kommer att få något tillbaka. Men samtidigt så vet jag att det inte kostar mig något att ge kärlek. Det tar ingen energi. Det berikar. Jag vet det så väl.

Mot slutet av boken finns några tänkvärda rader:
Att följa med i din egen livsprocess, att sakta bli mer och mer medveten om vem du är och förstå allt mer av det som du ser omkring dig, det är det som är människans väg. Det är det som ger ditt liv mening. Bara det. 
Det känns rimligt.

Det här är en bok som jag hade velat prata om. Det finns så mycket att fundera kring och att bolla med någon annan; någon som befinner sig någon annanstans i livet och som inte har samma referensramar som jag. Kolla mitt antal hundöron:



fredag 1 augusti 2014

Femtio nyanser av mörker, av E L James

Fortsättningen på Femtio nyanser av honom, såklart. Del två av tre. Efter ett riktigt dåligt och cliffhangeraktigt slut på första boken var jag bestämd om att jag ville läsa del två också, för att se vart den här historien skulle ta vägen.

Det handlar fortfarande om unga, oskuldsfulla Anastasia Steel och hennes Christian Grey. Han är lika mörk i sinnet som i första boken. Lika stenrik, lika maktgalen, lika kontrollerande och så naturligtvis fullständigt oemotståndlig. Kvinnor dreglar över honom, var han än går. Men nu har han bestämt sig för att lämna sina begär och sin lust att dominera och utöva våldsamt sex. Nu ska han göra allt så som Anastasia vill ha det - då det handlar om sex. Det är nämligen enda sättet för honom att få behålla henne. Att låta henne bestämma.

Han känns inte vidare trovärdig i det där att han är villig att lämna ifrån sig kontrollen. Han bär fortfarande sin ryggsäck med mörka hemligheter och han har inte vidare mycket lust att ta itu med det. Eller, han går ju till sin psykolog - fast det verkar rätt meningslöst. Det blir inte precis några framsteg. Psykologen förklarar till och med för Anastasia att hennes närvaro i Greys liv gör mycket mer med honom än vad deras år av terapiarbete har gett. Tillbaka till det där "flicka räddar pojke-problemet", alltså. Jag blir lite trött på det, även nu. Det är inte ett budskap som jag tycker att vi ska trumma in i unga töser. De har ingen skyldighet och knappast någon möjlighet heller, att rädda pojkar eller män med mycket svärta i sig.

Grey kämpar mer tydligt med att acceptera kroppskontakt, än vad han anstränger sig för att inte vara ett kontrollfreak. Han visar Anastasia var på kroppen han inte vill bli vidrörd, och så kan hon naturligtvis inte låta bli att pilla innanför gränserna. I första boken hade det resulterat i smisk och bestraffning, men nu försöker han verkligen lära sig att acceptera beröring. Man skulle kunna säga att det är någon slags utveckling, om man är snäll.

Hur det står till med Anastasias utveckling är rätt osäkert. När det gäller sex ska det vara hon som styr. Jag synar det. Hon lutar sina sexuella önskemål väldigt mycket mot sådant som hon vet att han tycker om. I övrigt är det verkligen inte hon som styr. Han har stenkoll, till och med på hennes jobb. Och han är svartsjuk. Väldigt svartsjuk. Han bevakar verkligen vartenda steg hon tar och han försöker kontrollera rubb och stubb i hennes liv. I den här boken är det ett tecken på att han är kär i henne och det ska uppfattas som romantiskt. I verkliga livet är det en signal om att man behöver bryta upp och skaffa sig en annan partner.

Anastasia kämpar hela tiden med sin känsla av att inte duga, att inte vara god nog. Hon vill inte vara med på bdsm-grejen, men hon står inte heller ut med tanken att inte vara tillräckligt undergiven - eftersom hon vet att det är så som Grey vill ha sitt sexliv. Jag har riktigt svårt med det där; att hon hela tiden känner att hon inte duger och att hon inte gör rätt; är rätt. Det är ett faktiskt problem för så många tjejer och kvinnor idag; den där känslan av att inte duga - och det känns inte som att den här boken ger vidare mycket girlpower. Anastasia får bestämma på ytan, men inte om det som är viktigt. Och hon har ingen integritet, hon är i så mycket underläge att man knappt kan föreställa sig det. Boken bygger på föreställningen att makten ska ligga hos mannen. Den uppmuntrar inte ett självständigt liv eller feministiskt tänkande.

I den här boken hinner Anastasia och Grey med att gå till jobbet och lite allt möjligt mellan gångerna då de har sex. Det hann de inte med vidare ofta i första boken. Då sexades det på var och varannan sida, tyckte jag. Dock är skildringarna av sexlivet lika detaljerade som i första boken. Och det märks med pinsam tydlighet att författaren har en högst begränsad repertoar av uttryck i de här sammanhangen. Det blir inte mycket variation, och därför blir det - trots alla detaljer - rätt långtråkigt att harva igenom allt sex. Anastasia biter sig fortfarande i läppen och det gör Grey galen av åtrå även nu. Han är fortfarande välutrustad och dödligt sexig i slarvig klädsel. Det träs på kondomer på löpande band. Han överraskas fortfarande av att hon jämt och ständigt är våt och redo, och det är ett evigt sugande på fingrar. Det stönas och flämtas och så vrålar de varandras namn och gråter. Och hon blir helt utmattad och orkar ingenting efteråt. Fast vänta nu... I den här boken visar det sig att Anastasia blir väldigt upphetsad av att se Grey pluta med munnen. Så det är ett tillägg till den tidigare repertoaren. Han plutar.

I slutet av den här boken får man klart för sig att det kommer att finnas en fara som väntar i tredje boken. Den faran intresserar mig inte vidare mycket. Men när tredje boken kommer i pocket (i september, tror jag) så kanske jag läser den också. Jag skulle vilja veta om Grey får ordning på sitt förflutna och kan börja bete sig som folk. Och jag skulle vilja veta om Anastasia till sist börjar veta vad hon vill - både i sängen och utanför. Om det här är, som någon sade, en utvecklingsroman (fast i tre delar, då). Jag tror det något mer nu, än efter första boken. Jag ser ju att det finns försök till utveckling, fastän det går trögt.

torsdag 31 juli 2014

Eleanor & Park, av Rainbow Rowell

Men vilken fantastiskt fin historia det här är! Jag gillar verkligen hur författaren levandegör Eleanor och Park. De är två udda ungdomar, som börjar sitta bredvid varandra på bussen samma dag som Eleanor flyttar till staden där Park redan bor och därefter utvecklar en kärleksrelation. Det enda skälet till att de sitter intill varandra på bussen är att han är den enda som erbjuder plats; ungefär som när Forrest Gump får sitta intill Jenny på skolbussen, ni vet. Hon söker en plats, men antingen är platsen upptagen eller så är hon inte välkommen att sitta där... Klimatet på skolbussen är hårt. Är man inte med i coola gänget är man utanför och det innebär att det kan hagla kommentarer om vad man gör, hur man ser ut, och vem man är. Inte snälla kommentarer, alltså. Man ser det framför sig, efter alla skolbuss-scener i amerikanska filmer...

Jag nämnde nyss att både Eleanor och Park är udda, men det där udda är mest påtagligt hos Eleanor, som lever med sin familj under mycket knappa ekonomiska förhållanden och därför har en klädsel som sticker ut ordentligt från den gängse normen. Hon kan helt enkelt inte klä sig efter vad senaste modet dikterar, utan får lov att klä sig i det som finns tillgängligt och är hyfsat rent. Storlek, färg, mönster - det kan vara hur som helst och verkligen inte så säkert att det passar Eleanor och hennes kropp eller stil. I Eleanors familj bor fem syskon tillsammans med mamman och mammans nya man. Han är aggressiv och oberäknelig, och skälet till att Eleanor inte har kunnat bo hemma det senaste året. Hon blev helt enkelt utkastad av styvpappan och fick inte komma hem. Helt uppenbart är det den instabile styvpappan som härskar i familjen och graden av fylla styr till stor del hur våldsam dagen och natten blir. Mamman blir slagen och om nätterna får barnen lyssna till misshandeln medan de försöker hålla sig tysta för att undvika att öka på mannens vrede. Det finns ingen i familjen som mår vidare bra, och jag får ont i magen av att läsa om hur det går till hemma hos dem. Eleanor är så uppenbart otrygg och medveten om att hela hennes existens hänger på styvpappans humör, att jag blir gråtfärdig.

Park är lite knivigare att få grepp om. Han är asiat och jag antar att det är en sak som gör att han utseendemässigt sticker ut i skolan. Han är inte mobbad, men håller sig för sig själv då han inte umgås med det minimala killgäng som han ändå tillhör. Han gillar serier och läser alltid serier på bussen - och kanhända är det detaljer som detta som gör att han klassas som nördig. Det faktum att han en gång för flera år sedan hade chans på skolans snyggaste och mest populära tjej är det som räddar honom från att bli utsatt för alltför mycket grymhet från andra elever. När så Park upptäcker att Eleanor smygläser i hans seriealbum där på bussen, ser han till att hon hinner med i berättelsen innan han vänder blad - och så finns det plötsligt en öppning för Park att ta kontakt och samtala med henne. Han kan erbjuda henne sin serietidningsvärld, och har gör det också. Han ser henne som självständig och cool, en som klär sig efter eget huvud och som inte ser ut som alla andra. Han ser inte det som andra ser; att hennes utseende inte är "rätt".

Kontakten mellan Park och Eleanor utvecklas i små, små steg - och författaren gör ett fantastiskt fint jobb med att förmedla hur små saker kan upplevas som enormt betydelsefulla; sådär som det är då man är nyförälskad och ser allt med suverän skärpa samtidigt som det kan vara lika rörigt som i ett kalejdoskop. Eftersom författaren med jämna mellanrum växlar perspektiv i berättelsen, och skriver lika mycket ur Parks perspektiv som ur Eleanors, får jag som läsare god inblick i hur förälskelsen växer fram mellan dem i ungefär samma hastighet och med ungefär samma intensitet. Det är en underbar känsla som den här författaren lyckas förmedla - hur deras ömsesidiga kärlek får utvecklas och hur de får växa i sig själva medan de njuter av att ha varandra - men hela tiden ligger styvpappan med sina icke klart uttalade hot i bakgrunden och stör. Det är alldeles tydligt att det kommer att bli någon slags katastrof mot slutet av boken.

När katastrofen verkligen kommer, är det så smärtsamt att läsa om hur det hela måste lösas. Samtidigt är det inte ett helt nattsvart slut, utan det finns ett hopp och en värme som gör att jag kan ta in alltihop. Det är fint skildrat, trots det tragiska i hela situationen.

Jag kan inte göra så mycket annat än att rekommendera den här boken. Den är så sorglig och samtidigt så fantastiskt kärleksfull. Läs! (Och jo. Strunta igen i att du är vuxen och inte förväntas läsa ungdomsböcker.)

onsdag 30 juli 2014

Äta kakan och ha den kvar, av Kristin Emilsson

Det här är en väldigt lättsmält och snabbläst roman, som berättar om då Amanda Berger förlorar jobbet men inte kan tänka sig att berätta det för sin familj - och därför halkar in på ett slags dubbelliv. Hon förklarar hemma att hon har fått ett projektledaruppdrag med placering i Frankfurt en tid framöver; hon ska veckopendla och enbart vara hemma i Bromma över helgerna. I själva verket har hon skaffat lägenhet i Stockholms innerstad, fått ett uselt betalt men väldigt trevligt arbete i en second hand-butik, stiftat bekantskap med några nya vänner och råkat få sig en mycket ung älskare.

En förutsättning för att intrigen i den här romanen alls ska fungera är att förhållandet mellan Amanda och hennes make Erik är i obalans, och så är det. Han är lite missnöjd med att hon inte har gjort karriär. Hon känner ingen längtan efter tyngre uppdrag och mer press på jobbet. Han är inte vidare ansvarstagande hemmavid, utan det är Amanda som får ta konflikter med barnen, hålla ihop familjen, sköta det praktiska och så vidare - medan han lägger mycket energi på jobbet. När Amanda meddelar att hon har fått det där påhittade projektledaruppdraget, då blir han löjligt belåten. Han som var så nära att ge upp hoppet om att det någonsin skulle bli något av henne, som han själv säger. Den där snedfördelningen i deras relation är nödvändig för att man som läsare ska förstå varför Amanda inte går hem och säger som det är, den där dagen då hennes chef förklarar för henne att hon har gjort sitt på företaget.

För att dubbellivet alls ska fungera krävs också att vissa praktiska detaljer är lösta. Amanda har lön under sin uppsägningstid - och hon är arbetsbefriad. Hon har stått tillräckligt länge i bostadskön för att plötsligt kunna få en liten lägenhet i innerstaden. Hon snavar över precis rätt människor; sådana som tar henne framåt i det här dubbellivet, vare sig de vet om det eller inte. Visst kan man tycka att detaljer som dessa gör att berättelsen känns tillrättalagd, men det är samtidigt så att all trovärdighet hade försvunnit om författaren inte hade klargjort just sådant här också.

Det är rätt roligt att läsa om Amanda och hennes dubbelliv. Det blir liksom trasslighet efter trasslighet och det går ju inte att sluta läsa förrän alla trassligheter har fått reda ut sig. Jag fastnar, helt enkelt. Jag vill veta hur det ska gå! Det är dessutom svårt att inte tycka om Amanda, och alla de personer som finns i hennes omgivning. Eller, jag gillar inte precis hennes man. Han skärper visserligen till sig mot slutet av boken eftersom han tvingats ta ansvar för hem och barn, men jag är ändå inte såld. Inte min sorts karl, helt enkelt. Jag gillar inte hennes unge älskare heller, förresten. Han är en omogen barnrumpa, fast jag kan förstå hur det kom sig att de hittade fram till varandra. Men alla de andra. De är sköna och unika och trovärdiga.

Kommer det fler romaner av den här författaren så kommer jag vilja läsa. Hon vet hur man driver en historia framåt, hon kan gestalta, hon förmår ta rätt på alla trådar som hon slänger ut, och så vidare. Det bådar gott!