Kärleken är starkare än döden, av Malin Sävstam

Det är alltid svårt att skriva om böcker som har en personlig bakgrund; som handlar om något som författaren själv har upplevt. Tanken är ju aldrig att recensera de personliga upplevelserna och tankarna, utan det som jag skriver om är hur händelserna framställts i skrift. Det är en svår balansgång, tycker jag.

När jag läste Sävstams första bok När livet stannar tänkte jag rätt mycket på hur självutlämnande hon är i den boken. Det är samma sak nu. Sävstam är väldigt personlig och mycket självutlämnande även i den här boken, och någon gång tänker jag att det blir för privat för att jag ska kunna ta in alltihop. Ibland får jag känslan av att jag tjuvläser någons dagbok - så privat känns det.

Det är nyttig läsning, samtidigt. Man kan lätt fastna i tanken att det efter en katastrofalt sorgsen och livsomvälvande händelse inte finns någon fortsättning, men Sävstam beskriver tydligt hur viktigt det blev med kärlek efter all sorg. Eller, inte efter - utan mer mitt i all sorg. Man kan dock inte beskylla Sävstam för att vara romantisk och stjärnögd och skildra kärleken som ett enda långt lyckorus som botar sorg och smärta, för det är inte vad hon gör i den här boken. Vad hon gör är att hon berättar hur viktig kärleken blev för att hon skulle kunna börja känna sig som en människa igen - och då menar jag inte en glädjestrålande, energisk och sprudlande människa som lyser upp andra människors liv med sin blotta närvaro, utan en människa som vågar känna alla känslor på känsloregistret.

Den här boken handlar inte enbart om Sävstams kärleksrelation och förhållandet till den nya mannen, med allt vad det innebär. Den handlar också om hur deras nya familjekonstellation får nötas, stötas och blötas på alla sätt och vis, för att så småningom hitta ett sätt att fungera på. Jag fattar att det har varit - och fortfarande är - en tuff process, men samtidigt känns det rätt hoppfullt att läsa om det. Sävstams nya familj har ett rätt tungt bagage att hantera, och klarar av det.

En tanke som gång på gång slår mig är att Sävstam och hennes son är omgivna av människor som har förmågan att ge ny kraft och energi mitt i allt det svåra. Det är en ynnest och verkligen något att värdesätta. Att möta människor i livskris är svårt, och man kan faktiskt skatta sig lycklig om man har förmånen att omges av dessa livs levande änglar.

Den här boken bygger rätt mycket på att man som läsare känner till Sävstams historia, och om du blir nyfiken rekommenderar jag att du börjar läsa När livet stannar för att sedan fortsätta med den här.

Sweet weekend!

Förra helgen var väldigt sweet. Vi fick hem de två utflyttade barnen över helgen, inklusive pojkvän och Valp. Och det var så väldigt skönt att ha dem hemma en helg! Vi gjorde utflykter, vi åt gott, vi pratade och det var så mysigt...

Sen har jag jobbat en vecka halvt i koma efter den fantastiskt fina långhelgen. Och nu har det varit helg igen. En väldigt solig helg! Fredagkvällen ägnade jag åt bokcirkelträff, vilket jag berättar om här.

Jag gick ut hårt på lördagmorgonen med att gymma, något som jag gör tre gånger i veckan sedan en tid tillbaka. Det är en lång historia, hur det kommer sig att jag återupptagit min friskvård, men huvudsaken är att jag fått ändan ur vagnen. Sen fortsatte jag med att stå som en ostkrok över perennrabatten tre timmar samma förmiddag för att röja ogräs, döda oönskade plantor och liknande. Därefter klämde jag in lite hederlig shopping på en livsmedelsbutik nära mig, maken körde igång grillen och vi åt ute för första gången i år. Sedan small jag av i en stol i solen, och jag är lite rädd att jag vaknade av att jag snarkade.

Idag har jag gått loss på vinbärsbuskarna och halverat storleken på dem. Resultat: det ser ut som att jag har slagits med en galen katt. Fullt med rivsår på armarna. Sen sov jag i solen tills min man kom och väckte mig och påpekade att jag börjar se lätt skållad ut.

Jag har spelat badminton med nittonåringen, vilket fick mig att minnas varför man alltid får sån brutal träningsvärk om baken när man spelat badminton... Man gör hela tiden märkliga utfall för att lyckas träffa bollen (bollen? fjädern?) och när man inte räcker fram (90% av gångerna) böjer man sig på de mest icke-ergonomiska sätt som finns mot backen. Alltså, jag kommer ha sån där brutal träningsvärk om baken i morgon. Det är helt klart.

Dessemellan har jag sett Criminal Minds, sjunde säsongen, som mittentösen var rar och lånade ut till mig. Väldigt bra. ;-)

Och så har jag fått i mig alldeles för mycket pollen. Det känns lite grann som att jag kliar sandkorn ur ögonen och jag bävar lite inför hur det ska gå med andningen i natt. Men en bra helg är en bra helg. Ni vet.

Sen har jag läst ut En passande död och Kärleken är starkare än döden. Och jag har taggats i en tegelstensutmaning. Det lär bli inlägg av det också. ;-)

Little Bee, av Chris Cleave

Det var bokcirkelkväll i fredags och vi har läst Little Bee. Diskussionen kring boken blev inte så livlig, utan vi gled hela tiden iväg till ämenen relaterade till boken - inte själva boken, alltså - och någon konstaterade att det verkar vara så vi gör när vi har läst en riktigt bra bok. Det finns liksom inte så himla mycket att säga om själva boken, utan det är sånt som hör ihop med innehållet som är intressant att diskutera. Lite grann så som man menar att man kan särskilja klassiker från icke klassiker; att de behandlar ämnen (tankar, idéer, skeenden etc.) som är tidlösa, som alltid väcker intresse hos läsarna.

Den här gången gled diskussionerna in på exempelvis flyktingpolitik, microlån, barnbegränsning och kvinnors utbildning. Väldigt intressant!

Little Bee handlar om den unga kvinna som kallar sig just Little Bee. Hon har flytt från Nigeria efter att grymheten kommit till hennes hemby - och nu har hon kommit till England, till Sarah O´Rourke som hon träffade i Nigeria den där dagen på stranden. Little Bee söker sig till Sarah eftersom hon är fullt och fast övertygad om att den enda människan i hela världen som kan hjälpa henne. Det är för övrigt också så att Sarah är den enda människan i hela världen som Little Bee känner utanför Nigeria.

Little Bee har suttit på en flyktingförläggning i England i två år, och den tiden har hon egentligen ägnat åt två saker. Den ena saken är att lära sig drottningens engelska - RP - för att hon har listat ut att språket är en detalj som kommer att underlätta vägen till det nya livet. Den andra saken är att hon ständigt funderar ut hur hon ska ta livet av sig om männen från Nigeria kommer - vilket ger en hint om att det som fått henne att fly från Nigeria är sådant som hon hellre dör än genomlever en gång till.

Jag tyckte att det var oerhört gripande när Little Bee berättar om hur hon vandrade, den första natten efter det att hon släppts ut från flyktingförläggningen:

Jag var mycket rädd, men jag kände mig inte ensam. Under hela den där natten tyckte jag att det kändes som om min syster Nkiruka vandrade vid min sida. Jag kunde nästan se hennes ansikte som lyste i det bleka, orange ljuset. Vi gick hela natten, över fält och genom skogar. Vi gick omvägar för att undvika ljusen från byarna. När vi fick syn på en bondgård höll vi oss undan den också. En gång hörde gårdens hundar oss och började skälla, men det blev inga problem. Vi fortsatte att gå. Jag blev mycket trött i benen. Jag hade varit två år på den där flyktingförläggningen utan att ha rört mig särskilt mycket, så jag var svag. Men även om det gjorde ont i mina vrister och det värkte i benens baksidor kändes det skönt att röra på sig och att vara fri och att känna nattluften mot ansiktet och det daggvåta gräset mot benen. Jag förstod att min syster också var lycklig. Hon visslade tyst för sig själv. En gång, när vi stannade för att vila, grävde hon ner tårna i jorden vid kanten av ett fält och hon log. När jag såg hennes leende kände jag mig tillräckligt stark för att orka fortsätta.

Boken berättas växelvis ur Sarahs och ur Little Bees perspektiv, och vi får följa dem i både Nigeria och i England, i nutid och dåtid. Författaren sköter perspektivbytena på ett föredömligt sätt; det är lätt att följa med, utan att det behövs några kursiva avsnitt eller förtydligande rubriker (eller förbryllande symboler). Jag skulle inte säga att boken är en bladvändare, men handlingen drivs hela tiden framåt på ett intresseväckande sätt. Suveränt bra!

Åh, vad jag rekommenderar den här boken! Läs den! Den är så bra och verkligen tankeväckande!

Vinnare!

Jag har - efter att ha raderat någons dubbelkommentar - dragit två vinnare med hjälp av den första slumpgenerator som dök upp i google-listan efter att ha googlat på just slumpgenerator. Siffrorna blev som bilden visar:

När jag räknar uppifrån och nedåt i kommentarsfältet, från ett till fjorton - och hoppar över den raderade kommentaren - kommer jag fram till följande vinnare:

MammaMia

och

Mariann Nilsson

Stort grattis! Och kolla mejlen - det bör finnas mejl från mig där! ;-)

Till er andra: Tack för att ni var med och tävlade! ;-)

Tävling!

Det är länge sedan jag ordnade en tävling här på bloggen, så när Natur & Kultur hörde av sig och undrade om jag ville köra en tävling med Marianne Cedervalls Stormsvala och en bodyscrub som pris, tyckte jag att det var läge att nappa. Kolla här, så frestande och fint:

Det som du ska göra för att kunna vinna ett paket med bok och scrub, är att svara rätt på den här enkla frågan:

Vilken inledningsmening hör ihop med vilken titel?



1) Tre gravstenar tätt bredvid varandra.

2) Solen stod som en brinnande kvast rakt upp mot himlen.

3) Vinden viner och snor runt kyrktornet.

 

I ditt tävlingssvar, som du lämnar som en kommentar till det här inlägget, skriver du det som du tror är rätt svar samt din mejladress. Tävlingen avslutas tisdag den 14 maj klockan 18.00. Svar som lämnas efter den tiden är inte med i tävlingen. Två vinnare som har rätt svar och tur i dragningen får varsitt paket!  

 

Så, sätt igång och tävla! Och en liten detalj: inga tävlingssvar kommer att publiceras förrän tävlingen är över. Annars blir det lite för enkelt, eller hur..? ;-)

 

Stormsvala, av Marianne Cedervall

Jag tycker att de är så himla fräsiga, de där tanterna Hervor och Mirjam! Jag gillar det där rättframma och samtidigt livskloka och stillsamma hos dem - och jag gillar att de ibland glömmer bort att vara kloka och lugna för att istället impulsivt mickla lite med häxkonster.

Det här är den fjärde boken i serien om Hervor och Mirjam. Jag har tyckt till om Svinhugg, Svartvintern och Spinnsidan tidigare, och det som jag har skrivit om böckerna känns fortfarande rätt. Svinhugg överraskade på ett positivt vis, Svartvintern var ännu bättre och Spinnsidan kändes stillsam. Stormsvala lägger sig sida vid sida med Spinnsidan som en stillsam bok - men samtidigt lägger den sig vid sidan av de övriga tre eftersom det sker en slags perspektivförskjutning i boken. Det är inte alldeles uppenbart från första början, men när jag summerar händelseförloppet och kommer fram till vad som egentligen hände och vem som förändrades mest under händelsernas gång funderar jag på om skälet till att jag uppfattar Stormsvala som stillsam är för att jag fokuserar på tanterna. Det pågår saker i bakgrunden med döttrarna som gör att tanterna kanhända ska hålla en låg profil - fast jag inser inte det förrän efter det att jag har läst boken klart.

Jag är inte helt belåten med att döttrarna har valt att slå sig ner i New York. Det känns alldeles för avlägset och jag kan inte riktigt se poängen med det. Eller, rent berättartekniskt kan jag se att det finns en poäng i att förlägga historien till en plats där anonymiteten är självklar på ett helt annat sätt än den är i Kuivalihavaara - men jag tappar lite av mitt engagemang när tanterna hamnar i en miljö som känns så avig för dem. De är för jordnära för New York samtidigt som deras speciella talanger kanske inte är särskilt jordnära...

Jag är inte heller helt överens med det ytliga händelseförloppet. Det var ganska lite action, om sanningen ska fram. Det dilemma som kommer med brev hemifrån sköts liksom vid sidan av, som om det inte är viktigt - fast rimligtvis är det viktigt om jag tar i beaktande vad som sker i prologen och epilogen. Vad som står att läsa där, säger mig att historien inte är slut utan att det kommer mer.

Om det nu är så, att döttrarna ska få annat utrymme framöver, hade jag önskat att få veta ännu mer om dem redan nu; få komma dem inpå livet ännu lite till. De har hemligheter, helt klart, och jag vill veta mer! Prologen och epilogen stärker som sagt min tanke om att döttrarna har mer att bjuda på, och jag önskar verkligen att de får kliva fram ordentligt i nästa bok och stå i fokus helt och hållet. Min kollega tyckte, efter avslutad läsning, att Cedervall kan ta och lägga ner Hervor och Mirjam nu, och det kan hända att han har rätt i det. Men jag tänker att hon har döttrarna att plocka upp istället, som kanske kan överraska på ett lika positivt sätt som tanterna gjorde i Svinhugg och Svartvintern...

Jag är lite förvirrad, det är jag. Men jag kan inte låta bli att gilla tanterna, ändå.

Höjer en hand och vinkar lite förvirrat...

Hej! Jag begravdes under ett berg av jobb, och när jag äntligen började se slutet på det fick jag besök av förkylningen from hell. Jag har varit lyckligt förskonad från förkylning och influensa sen sisådär oktober, tror jag och det är lite grann ett personligt rekord. Jag skulle önska att jag hade ett immunförsvar som tog hand om helt vanliga förkylningsbaciller med en klackspark och bara lät mig märka av en lätt rinnande näsa eller några överraskande nysningar, men nej. Det är oerhört frustrerande att bli så sänkt av något som vanliga människor inte ens orkar sjukskriva sig för.
Nåväl. Jag har kryat på mig så pass att jag kan sitta upprätt och hosta upp lungorna, vilket ju är ett framsteg.
;-)

Jag har inte vågat börja handarbeta igen, utan tänker ge den krånglande armbågen lite mer tid. Det kliar i fingrarna efter att få virka klart gardinen, men jag tänker vara mycket klok och låta det hela få lugna ned sig lite till innan jag börjar virka igen. Jag törs så klart inte sticka heller, fast det borde vara mindre påfrestande för armbågen.

Återkommer med lite inlägg som fastnat i huvudet men som nu ska sättas på pränt! ;-)

Work in progress...

Ja, jag har en del pyssel på gång - men det går förtvivlat långsamt.

Jag är nästan klar med mormorsrutefilten, men den fick lägga sig att vila till förmån för en virkad gardinkappa. Ni vet, såna där helt vanliga, virkade gardinkappor..? Man brukar nog oftast se dem i vitt numera, men på sjuttiotalet gjordes de i orange, brunt, gult... - ja, typiska sjuttiotalsfärger. Plötsligt fick jag för mig att jag verkligen skulle vilja ha en riktigt färgglad, virkad gardinkappa i köket. Knallande turkost garn bestämde jag mig för och så satte jag igång:

Mönstret hade jag liggade sedan tidigare. Ingen aning om hur gammalt det är, tyvärr. Åttiotal? Sjuttiotal? Och så virkade jag på rätt intensivt ett tag - med det resultatet att en inflammation i armbågen blossade upp. Jag ignorerade värken och virkade på. Blev det bättre? Nä. Är någon förvånad? Nu har jag belagt mig själv med virkförbud till dess att det mest akuta har lagt sig, sen får jag ta tag i gardinen igen. Jag knaprar Ipren och smörjer med Voltaren också, för att hjälpa till lite.

Jag har också började förvandla en köksklocka i furu till en blommande klocka. Det projektet har jag gjort en gång tidigare - med en helt annan klocka, som dessvärre visade sig ticka så irriterande högt att jag gav bort den färdiga klockan... Mottagaren har inga problem med tickandet för den hänger ännu i hennes kök. Den klocka som jag nu pysslar på med, den har vi haft i köket förut och därför gissar jag att jag nog står ut med det tickande som den ger ifrån sig. Just nu ser klockan ut så här:

Den kommer att täckas med blommor till dess att så gott som ingen furu kikar fram. Mitt största problem just nu är att hitta fina, blommiga bokmärken. Det är inte så lätt som det låter. De blomsterbokmärken som jag nu har använt köpte jag i Stockholm, på vuxen-Krabat på Kungsgatan, men jag har inte hittat lika fina här hemma. Igår gick jag igenom det som finns i den här staden, och det var inte upplyftande. Kan hända att det blir ett ofrivilligt längre stopp på klockprojektet, i väntan på fler blomsterbokmärken.

Så, i brist på pysselprojekt bakade jag igår tunt knäckebröd och budapestbakelser. Och så stoppade jag i mig ett ohälsosamt antal avsnitt av Parenthood. ;-)

Bödeln Frälsaren Observatören, av Catrine Tollström

Jag fick erbjudandet om att läsa någon bok ur Hoi förlags vårutgivning. Jag fastnade för Bödeln Frälsaren Observatören, som verkade vara som gjord för mig. Boken handlar om en produktion inom reality-tv som sker på hemlig plats någonstans långt borta från Sverige; en produktion som inte på något vis fungerar som den ska. Den nyanställde projektledaren Leona tror först att det handlar om störningar som har helt naturliga förklaringar, men tämligen snart visar det sig att det inte alls är vidare oskyldigt, det som pågår. Det som pågår är ett sjukt, dödligt spel som inte alls har något med underhållnings-tv att göra.

Jag fastnade för beskrivningen av boken för att jag har så himla lätt för att fastna för tv-program i stil med Robinson; en öde-ö-inspelning som urartar till en kamp om liv och död - hur frestande är inte det? Att det hela dessutom för tankarna till Hungerspelen - alla kommer inte att överleva - gjorde inte frestelsen mindre. Persongalleriet utlovades vara "utöver det vanliga" - och det är naturligtvis också en detalj som lockar.

När jag fick boken i min hand och började läsa fick jag lite onda aningar. Det första man möts av i boken är en lista över de personer som finns med i handlingen. Då blir jag alltid lite fundersam. Jag fattar tanken - att man vill underlätta för läsaren att hålla rätt på vem som är vem - men jag är inte helt överens med det ändå. Jag tänker mig att om man har ett persongalleri utöver det vanliga, då håller läsaren rätt på vem som är vem i alla fall. Med facit i hand, nu efter läsningen, så skulle jag säga att jag fastnade för somliga personer i boken, men långt ifrån alla. Somliga blev aldrig annat än skuggfigurer, medan andra faktiskt fick liv.

Jag kan konstatera att Tollström är duktig på att uttrycka sig. Hon har ett flöde i sin text som är få förunnat; händelser, beskrivningar och människor beskrivs med flyt och inlevelse - och jag förstår att författaren har arbetat mycket med texten för att få flytet så pass bra. Mitt bekymmer är att det blir lite för mycket av det goda. Jag får en känsla av att alla beskrivningar drunknar i varandra, och att de liksom "tar ut" varandra. Jag får för mig att boken som helhet hade vunnit på att ha ett slags språkligt växelspel. Ibland flödande fylligt, men även sparsmakat och kanske lite kargt kortfattat. För mig hade det betytt att jag hade känt händelseförloppet tydligare och förmodligen hade jag också uppskattat Tollströms ordrikedom på ett bättre sätt om det funnits tydligare pauser i flödet. Ordrikedomen gör att händelserna går långsamt framåt, och jag känner att jag vill ha mer bråttom framåt än så.

Jag ägnade rätt mycket tankemöda åt att klura på vem som låg bakom hela cirkusen, men jag lyckades inte. På slutet, när allt började redas ut, försökte jag tänka tillbaka i händelseförloppet - men jag hittade inte särskilt många ledtrådar till lösningen. Kanhända finns det inte vidare många ledtrådar, kanhända har jag läst för slarvigt. Jag vet inte. Och när lösningen väl serverades var jag inte riktigt med på den - förmodligen för att jag saknade planteringar som diskret visat vägen genom händelseförloppet.

Tollström har lagt ner många år på att bearbeta den här boken till det som den är idag, och visst kan hon känna sig nöjd. Det går inte att missta sig på att författaren har gedigna kunskaper om det mänskliga psyket. Boken som helhet har både brister och förtjänster, och jag skulle säga att det är en typisk bok att läsa under en ledighet då man kan försjunka in i händelserna i lugn och ro.

(Bild och bok från förlaget.)

Du säljer! av Mia Törnblom

Jag är alltid lite skeptisk till självhjälpsböcker och läser därför sällan sådana. Så hur hamnade den här boken i min ägo, då? Jo, det var så enkelt som att en eftermiddag - då när jag var i Stockholm - började jag få tvivel om de kvällsplaner som jag och dottern hade. För att göra en lång historia kort bestämde vi oss för att det nog skulle vara mer uppiggande att lyssna till Törnblom än att lyssna till tankar om uppbrott och försoning... Och visst var det uppiggande att lyssna till Törnblom! Det ska jag inte förneka! Så pass uppiggande att jag omgående bestämde mig för att jag behövde köpa hennes bok. Jag fick den fint signerad också! Fast instagrambilden är i vanlig ordning väldigt skruttig. ;-)

Men hur är boken, då? Jo. Den är bra. Den handlar om vad ett personligt varumärke är, hur man kan tänka när man ska arbeta med sitt personliga varumärke och varför man ska lägga tid på det. Egentligen är det inte några nyheter som Törnblom kommer med - utan hon har helt enkelt lagt en nutida touch vid det som vi alla har vet: att var och en av oss följs av ett rykte. Det personliga, nutida, varumärket är motsvarigheten till dåtidens goda - eller dåliga - rykte.

Skillnaden mellan då och nu är att mycket hinner hända under oerhört kort tid. Förr krävdes fysisk mun-mot-mun-metod för att sprida rykten - eller i alla fall en telefonlur. Nu räcker det med ett par knapptryck på mobilen, så har man förmedlat sin tanke till hur stor krets av människor som helst. Det är svårt att avstå från att vara en del av de sociala medierna (och man kan pratas om där, även om man är frånvarande - väl värt att tänka på), vilket betyder att vi allihopa behöver fundera på vilken bild som målas upp av oss på nätet. Det är en fasansfull tanke, att vårt goda namn och rykte kan förstöras på nolltid - och att det inte ens behöver vara relaterat till något som vi faktiskt har gjort eller sagt. Det är dock inte vid de mörka sidorna av de sociala medierna som Törnblom uppehåller sig. Hon skriver om vad vi själva kan göra för att framstå som de personer som vi faktiskt är. Märk väl: framstå som de personer som vi är. Med all önskvärd tydlighet höjer hon ett varningens finger mot att försöka framstå som bättre än vi är eller som något vi inte alls är. Man kan krydda sitt cv, men man kan inte tillägna sig en annan personlighet än den som man faktiskt har. Ungefär så.

Mia Törnblom har förr skrivit böcker och föreläst om vikten av att ha god självkänsla och även detta finns med i den här boken. Hon ger konkreta råd om hur man arbetar med sin självkänsla, om hur viktigt det är att skilja på hur man är och vad man gör, om reflekterandets konst och om vikten att sätta upp personliga mål. Allt det där kändes så väldigt självklart när hon berättade om det, och det var knappast någon av oss i publiken som inte hade hört det förr - och jag gissar att många av er också har hört det förr, från olika håll - men grejen är att man ständigt behöver påminnas om att arbeta med sig själv. Man kan liksom inte slå sig till ro och bara låta saker hända. Man behöver vara med och påverka vad man vill ska hända, och när, hur och varför.

Jag blev mycket inspirerad av den här boken - trots att somligt, som sagt - är sådant som man hört förr och egentligen vet.