lördag 18 oktober 2014

Jodå, det går framåt

Sakta, dock.

Efter att ha varit sjukskriven i fyra veckor har jag nu jobbat en vecka. Det går hyfsat. En del lösa trådar att knyta ihop, naturligtvis. Det har ändå gått fint att ta rätt på de lösa trådarna, vilket avslöjar att mina vikarier har gjort ett gott jobb.

Jag hostar fortfarande, men jag är feberfri. Hosta kan man ju göra hur länge som helst efter en luftvägsinfektion och den här hostan kommer väl ge upp när den är less på mig, antar jag... Inget som går att påverka.

Jag har knäckt ett revben för ett tag sedan, och jag är någonstans mitt i läkningsprocessen nu - så det ska nog bara bli bättre från och med nu. Det gör vansinnig ont att hosta sönder ett revben. Först trodde jag att jag hade hostat sönder lite muskler eller ett muskelfäste högt upp i magen. Men när svullnaden och värken i mjukdelarna (hud, hederligt fläsk och muskler) hade lagt sig så pass att jag kunde känna efter ordentligt - det tog drygt en vecka - insåg jag att det var frågan om en revbensfraktur. Inga flisor och inga rispor i lungan, säger doktorn. Tur det. Bara att vänta ut, det med.

Jobbigast är tröttheten. Jag jobbar i sakta mak, och sen går jag hem och sover. Mina energireserver är tömda, känns det som. Det hjälper inte till att det är svårt att sova om nätterna, på grund av hosta och revbensvärk. Men det ger sig väl, det också.

Jag har läst ut Backmans nya och skriver om den endera dagen. Jag har sett första säsongen av The Good Wife och skriver om den en annan dag. Och så har jag börjat på en spännande sockstickning och skriver om den, nån annan dag... Så, stay tuned. När du minst anar kommer en inläggsattack. ;-)

fredag 3 oktober 2014

Lång tystnad...

Dagen efter mitt teknikshoppande gick jag till jobbet som vanligt. Jag kom hem med närmare 39 graders feber och däckade i sängen. Där blev jag liggande med feber som aldrig ville ge sig. Jag tempade och önskade innerligt att jag skulle bli frisk, för på fredagen skulle jag och maken flyga ner till stora tösen i Stockholm - i största hemlighet. Vi skulle gå på musikal, äta gott, bo på hotell och ha det bra.

Fredagen kom och jag var fortfarande rejält febrig och inte i skick att gå utanför huset. Jag tvingade maken att fara iväg på egen hand. Minstingen kom hem för att sköta mig. Ja, jag klarade mig inte på egen hand. Hunden ska skötas och rastas även om man är sjuk - och att gå ut fanns inte på kartan. Jag var faktiskt så pass febervinglig att jag behövde stöd för att gå till toan. Huvudvärken var inte av denna världen och hostan höll på att göra mig galen. Rejält sjuk alltså, men med en tanke om att det ju måste ge sig!

På lördagen insåg jag att det var dags att kontakta jouren. Jag orkade inte prata, så min tös ringde och vi fick komma in. Väl där tog de några snabba prover, konstaterade att jag var jättesjuk och bestämde sig för att lägga in mig. Jag hade en sänka på 220, och mitt hb var nere på drygt 80. Redan på jourmottagningen (akuten) gav de mig antibiotika intravenöst och jag fick även vätskedropp. Ja, och så tog de ett batteri blodprover.

Väl på avdelningen fortsatte behandling och provtagning, och efter några dygn gav proverna facit. Jag hade lunginflammation orsakad av mykoplasma - något som min läkare misstänkt och därför satt in medicin mot. Att han prickat rätt förstod jag eftersom febern till sist hade gett med sig. Min huvudvärk vägrade dessvärre ge med sig och jag fick något dunderpiller på måndagen. Olyckligtvis fick jag fruktansvärda gallgångskramper (har inte gallan kvar) av pillren - så pass att jag fick morfinbaserat smärtstillande mot smärtan. Det var kalasskönt! Ingen huvudvärk, världen gungade och jag kunde bara flyta med - tills jag satte mig upp för att gå på toa. Jädrar i min lilla låda, vad man kan kräkas av en liten shot morfingrejs... Stadiga sjuksyrror hjälpte mig genom pärsen och jag fick order om att ligga helt stilla resten av natten för att undvika fler kräkkatastofer... Nästa dag fick jag mer av samma medicin, men i kombination med ett läkemedel mot illamående. Och där gav huvudvärken upp för gott.

När jag hade legat inne fem dygn fick jag fara hem. Så skönt! Jag var dock inte vidare frisk utan tillbringade de första dygnen hemma sovande.

Nu har jag varit hemma en vecka efter min hemkomst från sjukhuset och jag är fortfarande inte frisk. Jag var till vårdcentralen idag, där en läkare konstaterade att min vänstra lunga ännu är andningspåverkad - vilket jag märker av, eftersom jag inte orkar prata mer än något ord innan jag blir andfådd. Igår provade jag att gå runt kvarteret och det gick sisådär. Det tog en kvart att masa sig runt kvarteret och nej, det gör det verkligen inte i vanliga fall... Som det ser ut nu blir jag hemma en vecka till.

Så, sjuk sen tre veckor - men max en vecka till. Sen får det banne mig vara bra.

söndag 14 september 2014

Tekniknörderi i kubik

Jag har handlat teknik i helgen. Det var välbehövligt, även om det blev lite slantar som skulle hostas upp. Sedan evigheters evigheter har jag velat ha en surfplatta att gosa med i fåtöljen. Datorn är lite tung och jobbig, och mobilen är - trots att den är stor - för liten. Eller så är inte mina ögon allt det som de en gång har varit.

Säg Hej! till min nya vän:


I kartongen låg en Samsung Galaxy Note Pro 12.2. Stor, men det är så jag vill ha den. Jag har inte tänkt släpa runt på den, utan ha den hemma. Det här inlägget skriver jag på plattan och det känns bra. :-)

Sen blev det en ny dator också. Min gamla laptop måste jag ha köpt någon gång under våren 2008 och den börjar kännas trött. Och så tjafsar den om vilka program den har och vilka uppdateringar den har gjort - och det finns inget som gör mig så tjurig som en dator som tror att det är den som bestämmer. Droppen kom när den vägrade mig tillträde till internetbanken med hänvisning till att säkerhetsuppdateringarna var gamla fast jag precis uppdaterat alla säkerhetsprogram. Den provade samma trick för en vecka sedan och då ändrade den sig plötsligt och släppte igenom mig samtidigt som den skrek att säkerheten inte funkade.

När man drar igång nya grejer av det här slaget brukar det gå åt en del svordomar. Inte den här gången. Det var bara jobbigt att komma ihåg/lista ut vilka lösenord som hör till vilket konto... Den nya datorn var mycket mån om att berätta vad den pysslade med under uppstarten:


Så det är vad jag har gjort under helgen. Haft psykbryt på tekniska apparater och köpt nya tekniska grejer.

Och hur har ni haft det?

söndag 7 september 2014

En enda natt, av Simona Ahrnstedt

Till skillnad från Ahrnstedts tidigare romaner Överenskommelser och De skandalösa utspelar sig den här i modern tid. (Ja, det finns en tredje också, som heter Betvingade - som jag trodde att jag hade läst men tydligen inte, om jag ska tro min blogg. Den utspelar sig också i historisk tid, tror jag.)

I den här boken kretsar handlingen runt Natalia De la Grip, som är en mycket skicklig finanskvinna och dessutom född i en adelsfamilj som vadar i pengar. Natalia har dock alltid satsat på att stå på egna ben, och arbetar därför utanför familjens imperium. När hon en dag möter riskkapitalisten David Hammar för en affärslunch gissar hon att det är för att han vill utöka sitt nätverk genom att stifta närmare bekantskap med någon ur familjen De la Grip - och det är rätt nära sanningen men ändå inte. Vad han egentligen är ute efter är att sondera terrängen en aning inför den dag då han ska krossa De la Grips familjeimperium. Vad som komplicerar saken är den ömsesidiga och omedelbara attraktion som båda känner, och som de inte förmår stå emot. Ja, och så finns den en del andra komplikationer också - samtliga känns helt logiska och platsar bra i sammanhanget. Men kärnan i berättelsen, det är frågan om hur det ska ordna sig för Natalia och David. Ska de få varandra och hur mycket ska offras efter vägen, i så fall?

Trots att boken utspelar sig i modern tid, så finns det en hel del som jag inte känner igen och som känns lika aktuellt som om det vore medeltid. Hur männen i De la Grip-koncernen betraktar och behandlar kvinnor, till exempel. Hur undergivna och viljelösa kvinnor kan vara. Hur viktigt ett efternamn kan vara. Hur en mamma kan vända ryggen åt sitt vuxna barn för ... ja, en skitsak. Det är någon slags uråldrig kod som styr handlingar inom familjen och familjens imperium, och jag gillar inte alls det. Jag vet inte om det verkligen är så här illa ställt i de gamla svenska adelsfamiljerna, men jag har någonstans läst att författaren aldrig har gjort så mycket research förr, som inför skrivandet av den här boken - så jag tänker att hon säkert har koll på den här typen av attityder, förutom det som är kalla fakta.

Det ångar av sex på en del ställen i den här boken. Klart att det gör. Det är ju romance, det här. Då ska det liggas. Till skillnad från liggandet i Femtio nyanser... så ligger personer i den här boken med varandra med någon slags värme i sin åtrå. I Femtio nyanser... är det är rätt kyligt, beräknande, ojämlikt och inte vidare friskt. I den här boken är sexet på ett helt annat sätt. Mycket bättre!

Intrigen i den här boken är, som sagt, egentligen rätt simpel, och det lyckliga slutet blir lite förutsägbart. Det stör mig inte nämnvärt. Det är en rolig resa genom boken, så jag känner mig inte alls missnöjd med läsningen. Läs, du också! ;-)

onsdag 3 september 2014

Boktjuven

Nej, jag har inte läst boken. Jag har sett filmen. Jag vet, det är inte så jag gör - men nu har jag gjort det. Och jag överlevde fast det var väldigt baklänges. ;-)

Filmen var fantastiskt bra, det går inte att säga annat. Förmodligen är boken ännu bättre, för det är ju så det brukar vara. Kanhända borde jag läsa boken nu, men man vet inte. Händer det, så händer det.

Boktjuven utspelar sig under andra världskriget och handlar om Liesel, som måste bo hos fosterfamilj i Tyskland när hennes mamma inte längre kan ta hand om henne. Fosterpappan visar sig vara en fantastisk människa som verkligen tar Liesel under sina vingar, och som man inte kan göra annat än beundra. Fostermamman gömmer sig under en barsk yta, men har ett hjärta av guld. Det tar ett tag att se det, men när man väl inser det så är även fostermamman helt oemotståndlig.

Liesel kan inte läsa ordentligt och fosterpappan gör sitt absolut bästa för att ge henne kunskapen och dessutom kärleken till berättandet. Han lyckas mer än väl, och när en ung judisk man söker sin tillflykt till familjen visar det sig att Liesels förmåga att levandegöra de skrivna orden kommer spela en avgörande roll i den unge mannens liv. Det är så roligt att se hur Liesel älskar berättelser och hur berättelserna blir allt mer viktiga i hennes liv allt eftersom åren går. Att hon blir en boktjuv är alldeles logiskt och helt i sin ordning. Vad annat ska hon göra? Och slutet... Ja, slutet är så fint.

Eftersom filmen utspelar sig under andra världskriget med alla krigets fasor med död och elände ständigt närvarande är det lätt att förstå att det inte är en alltigenom rar och lycklig film - men genom hela filmen finns en värme och en positiv syn på livet som på något vis smittar av sig. Att döden är ständigt närvarande märks bland annat genom att det är döden som är berättarrösten i den här historien. Udda, men bra och intressant.

Se filmen! Bara gör det. ;-)

tisdag 2 september 2014

Ett litet armband

I senaste 101 idéer såg jag att någon hade flätat armband av tygremsor från gamla jeans. Kul idé! Klart att jag ville göra min egen version av armbandet!

Jag klippte smala remsor, kanske lite drygt en cm breda, fäste ihop dem med en säkerhetsnål och flätade. Det blev bättre då jag vek remsorna lite slarvigt på mitten medan jag flätade. Lite stadigare. När flätan var klar såg den lite menlös ut. Då trädde jag in ett tunt band, vitt med vita prickar, så att bandet ser ut att vara inflätat ifrån början. Fortfarande lite mesigt. På med pärlor! Jag sydde fast dem med extrastark sytråd (sån som man kan ha då man syr i jeanstyg, exempelvis). Och så en knapp och en hank som stängning, vilket inte syns på bilden - men tro mig, det finns en stängningsanordning. ;-) 

Så här blev resultatet:


Jag har ingen aning om hur länge det kommer ta innan hela armbandet har remsat upp sig. Antingen remsar det aldrig upp sig, eller så alldeles för snabbt. Man vet inte så noga. Men det skulle se lite ruffigt ut, hade jag tänkt. Och det gör det. Inte så som jag brukar vilja göra, men någon gång måste man ju göra lite annorlunda. ;-) 

Seså, gå iväg och fläta ett armband nu!

måndag 1 september 2014

Villig, av Christina Wahldén

Den här boken blev jag så arg av att läsa. Inte för att det är en dåligt bok, eller för att det skulle vara ett orealistiskt scenario som utspelar sig - utan för att det är en bra bok med ett högst realistiskt scenario. Det som händer i den här boken skulle kunna utspela sig precis var som helst. Personerna i boken är helt vanliga personer som skulle kunna finnas precis var som helst. Det är så verklighetsnära att det är obehagligt.

Boken handlar om Nora, som är ihop med Edvin. Nora går i sjuan och Edvin i nian, på samma skola. De har hunnit ha sex flera gånger - men en dag drar Edvin in Nora på en av skolans toaletter och våldtar henne. Det är verkligen en våldtäkt, ingen tvekan om den saken. Nora säger att hon inte vill, hon säger åt honom att sluta, hon kämpar emot, hon sparkar, slåss och skriker. Edvin stoppar inte. Han genomför våldtäkten och lämnar sedan toaletten. Nora klär sig, går hem och går inte tillbaka till skolan på bra länge. Många veckor.

Ingen får veta vad som har hänt, eftersom Nora känner både skuld och skam. Hon gör allt för att slippa gå till skolan; ljuger, ringer sig sjuk, smiter - men till sist brister bubblan och vad som har hänt kommer fram i ljuset. Och det är där man kan känna ilskan börja komma krypande. Det blir så många fel i vad som sedan händer.

Jag vill inte förstöra spänningen för någon genom att berätta för detaljerat om vad som händer, men det finns så många frågeställningar att ta itu med efter läsningen... Stödgrupper på facebook, exempelvis. "Fria Edvin" heter en grupp som dyker upp i den här boken. Den som har skapat gruppen har alla skäl i världen att tro på Edvins version av händelsen, och visst kan man tycka att det är allas rätt att skapa grupper - men är det fortfarande en bra idé om det handlar om att ta ställning för eller emot något som man faktiskt inte alls vet något om? Masshysterin som kan uppstå i en sådan grupp är inte att leka med...

Unga pojkars och flickors inställning till sex, är en annan frågeställning som helt osökt dyker upp. Är det ok att ha sex med någon som är alldeles för full och inte vet riktigt vad som händer? Är det ok att vara flera killar om samma tjej, som är alldeles för full och inte har kontroll? Vad är det som gör att killar hamnar i den situationen, tillsammans med sina killkompisar? Vilket ansvar har tjejen? Vilket ansvar har killen - eller killarna? Vilket ansvar har de vuxna, som förser ungdomarna med sprit? Vilket ansvar har de vuxna i omgivningen, som borde föra samtal om vilket sexliv man bör ha eller inte bör ha som ung pojke eller flicka?

Bilder som tas på personer i utsatta situationer - vad får man och vad får man inte göra med sådana? Vems är skulden om bilder sprids? Kommentarer på facebook - vilket ansvar har man för vad man skriver? Får man skriva vad som helst om vem som helst? Hur hanterar man bäst negativa eller sårande kommentarer som dyker upp på facebook eller instagram?

Hur ska man som vuxen i skolan hantera en situation som denna; att en elev har våldtagit en annan elev i skolans lokaler, under skoltid? Är "locket på" bästa lösningen eller finns det andra sätt att hantera det hela?

Ja, ni märker... Det finns hur mycket som helst att diskutera i samband med läsningen av den här boken. Villig är en grymt bra bok som verkligen inte väjer för något. Läs, läs, läs!

(Bild och bok från förlaget.)

söndag 31 augusti 2014

Saker man gör när man inte bloggar

1. Man jobbar.
Det tar en evinnerlig tid varenda dag. Massor med tid. Hur mycket tid som helst. Jag har inte kommit in i det riktigt än, så jag är lite extra seg fortfarande.

2. Man läser.
Jag har läst Villig av Christina Wahldén och blivit heligt förbannad. Mina tankar kommer! Håll ut!


3. Man handlar böcker.
Jamen, den stod och gapade som en galning där i den lokala bokhandeln och propsade på att få följa med hem. Och vad ska man göra? Man måste ju ta sitt ansvar. Klart att En enda natt fick följa med hem. Och nu blir den läst, dessutom. Den är lite påstridig, den här boken. ;-)


4. Man hurtbullar sig.
En rejäl runda varenda dag och jo, utan rundan skulle jag inte vara på fötterna. Då skulle jag vara lite under isen, tror jag.

5. Man sover.
Och sover. Och sover. Och sover. Ev. sover man lite till. Sommarens sena kvällar är ett minne blott. Nu är jag tillbaka i mina vanliga sovvanor och då sover jag mer än medelsvensson. Rätt mycket mer.

6. Man dricker cola.
Nä. Inte egentligen. Men jag snavade över en flaska cola med mitt namn på och eftersom det kanske aldrig tidigare har inträffat att jag hittat något med mitt namn på så köpte jag flaskan. Och drack halva. Sen var det tvärnit. Kanske var det tvärnit för att jag inte gillar cola vidare mycket, kanske var det tvärnit för att jag hade magen proppfull med kycklingtaco. Osäkert vilket. ;-) 



tisdag 26 augusti 2014

Ramona, av Marta Söderberg

Nämen, det här var verkligen inte rolig läsning - men väldigt viktig läsning. Intressant. Tankeväckande. Redan efter några sidor förstår jag vilket eländes elände sextonåriga Ramona dras med i sitt liv, och det är så väl skildrat att det landar i min mage med samma kraft som en stor, kantig sten. Fy fasen, vad svårt det kan vara att bara orka leva.

Författaren måste ha stor insikt i vad det vill säga att vara ung och lida av ångest och självskadebeteende. Inte nödvändigtvis egen erfarenhet, det är inte det jag säger - men med insikt i och förståelse för, annars hade den här boken inte blivit ett sådant kraftpaket. Jag köper Ramona och hennes liv rakt av, utan reservationer. Hon känns så väldigt äkta; smärtsamt äkta. Det mest tragiska av allt är att även om Ramona nu är en uppdiktad figur, så finns det andra som har det precis som henne - där ute i verkliga livet. Det är svårt att läsa om hur Ramona är tvungen att skada sig själv, hur karvandet i skyddslös hud är det enda som får henne att kunna andas igen och känna sin egen kropps konturer. Det är svårt, för att jag vet att det är så det är för alldeles för många unga människor.

Ramona har suttit inspärrad en längre tid för att hennes självskadeproblematik var för svår för familjen att hantera på egen hand. Det är ett inte så sällsynt scenario. Det finns unga människor som sitter inspärrade på institutioner runt om i landet, för att det är enda sättet att hålla dem vid liv. Bara det är så fasansfullt svårt att tänka på, att man knappt orkar med det. Orkar man med det, så skulle jag säga att det är en god idé att läsa Slutstation rättspsyk för att bredda den egna insikten i problematiken. När man sedan kommer ut från sin behandling börjar det verkligen svåra - och det är där man möter Ramona. Hon har skrivits ut från sitt behandlingshem och ska leva hemma igen. Men hon har fortfarande kvar sitt mörker inom sig, och det gör det väldigt svårt att leva utan att ständigt återkomma till tankar på döden eller att skada sig.

Den här boken rekommenderas för 13 år och uppåt, men den känns faktiskt ganska brutal att sätta i händerna på en trettonåring. Jag skulle säga sexton och uppåt. Om det inte är så att man är förälder eller annan vuxen med ungdomar i närheten. Eller bara vuxen, med intresse för andra människor. Då ska man också läsa den. Den är klart läsvärd.

(Bok och bild från förlag.)

Böcker som frestar...

En snabb titt i höstens bokflod visar att det finns en del godbitar där. Naturligtvis. Så klart. Givetvis. ;-)

Jag hittar till exempel de här raringarna:


Tove Alsterdal kommer med en ny bok; Låt mig ta din hand. Klart man blir nyfiken. Den förra var ju riktigt bra och jag var jättenöjd efter läsningen av den.

En enda natt, av Simona Ahrnstedt ser jag fram emot riktigt mycket. Romantik i mängd! Och väl berättat antar jag att det kommer vara, eftersom hennes tidigare böcker varit just det.

Wennstams Skuggorna hänger ihop med de senaste böckerna, Svikaren och Stenhjärtat. Det är böcker som tagit upp angelägna ämnen på ett väldigt bra sätt - så jag gissar att den här boken gör samma sak.

Marie Hermanson har jag inte läst på länge, känns det som. Kanhända har jag missat någon av hennes senaste böcker? Omslaget till Skymningslandet ser inte så jättelockande ut, men jag har läst beskrivningen på förlagets hemsida och det låter som en bra bok - och som att den kan innehålla de typiskt Hermansonska ingredienserna...

Systrarna Tides sista sommar är en debutantbok, men beskrivningen av boken är lockande och omslaget är snyggt och ja, ibland behövs det inte mer än så... ;-)

Sen har vi Rosmans nyaste. Havskatten. Jag har gillat alla hennes tidigare böcker och har höga förväntningar på den här.

Det är dock inte så att jag lider brist på böcker att läsa just nu. Inte alls. Det är väl mer det där att det är oerhört svårt att stå emot lockropen från en bok... ;-)