söndag 23 november 2014

Saker man kan roa sig med

Man kan sticka lite på de där sockarna som man började på för eviga tider sedan och inte har gjort klart ännu. Senaste gången jag fotade dem såg de ut så här:


Nu har jag hunnit längre. Jag är på det gröna i nystanen, och jag ska precis börja sticka hälen.

Dessemellan stickar jag på cancervantarna; de som heter Knit for tits mittens. De har inte fastnat på bild ännu, men de ser rätt bra ut. Just nu blir det inte mycket stickat på dem, eftersom jag har kommit till minskningarna vid fingertopparna och jag sitter fast i fjärde säsongen av The good wife. Det går bara att sticka just det där när jag kan ha fullt fokus på vad jag gör och jag vill gärna titta på The good wife, inte bara lyssna till den.

Jag håller också på att fixa en till adventsljusstake. Den blir i guld och med löjligt många bokmärkesänglar på. Jag var helt inriktad på tomtar, men det fick bli änglar eftersom jag till sist lyckades hitta tillräckligt många sådana. Jag fotar när den är klar. Om den blir bra. Annars får det vara. ;-)

Och så jobbar jag med att få ordning på kroppen. Jag tränar på gymmet varannan dag och nu börjar jag känna igen mig själv i fråga om vad jag orkar. Hittills har jag fokuserat på konditionsträning, men idag lyfte jag lite skrot också. Det funkade ok. Det är värre med den mentala tröttheten. Att läsa en bok tar en evinnerlig tid och jag känner att det är svårt att behålla koncentrationen i vad som är normallång tid för mig. Men det är oändligt mycket bättre än för några veckor sedan.

Ungefär så. ;-)

måndag 17 november 2014

Intervju - Fredrik Backman

I samband med att jag läste Fredrik Backmans bok om Britt-Marie fick jag också ett erbjudande om att göra en mejl-intervju med honom. Här nedan följer frågor och svar! Ja, och ibland även ett svar på svaret. Kursiv text är min text.

Efter att ha läst dina böcker och följt din blogg x antal år, har jag kommit till insikt om somligt, men även fått annat att grubbla över. Ja, och så har jag förlängt mitt liv en hel del genom ett antal goda skratt. Tack för det. Här kommer min frågor!

* Jag håller på Skellefteå i hockey för att det verkar vara ett trevligt gäng, men mest för att Skellefteå är en trevlig shoppingstad. Alternativet är att hålla på Luleå, men det är en trist stad med storebrorskomplex. Geografiskt befinner jag mig mitt emellan i trakter som du nog dessvärre aldrig besökt, men kika på kartan så får du ett hum. Frågan är: hur vet jag vilket fotbollslag jag håller på? Stadens eget, utifrån närhetsprincipen? Eller finns det andra saker att ta hänsyn till?

Antingen väljer du de som har snyggast tröjor, eller så väljer du det lag som dina föräldrar håller på, eller så väljer du den absolut värsta rivalen till det laget som dina föräldrar håller på bara för att reta skiten ur dem. Men jag skulle rekommendera snyggast tröjor-prinicipen. Den har funkat utmärkt för nästan alla jag känner.

Då kör jag på stadens lag. De har rödvita tröjor, tror jag. Fint

* Skulle du kunna ge några exempel på riktigt idiotsäkra fraser som man kan slänga in i ett samtal om hockey/fotboll/annan lagsport som folk diskuterar på jobbet..? Sådana fraser som får en att framstå som väldigt smart och insatt, fast man inte har en susning. Frågar naturligtvis för en väns räkning.

"De hade för långt mellan lagdelarna" funkar nästan oavsett situation. Alla lag som förlorar har nästan alltid för långt mellan lagdelarna, så det betyder absolut ingenting men är heller ingenting som någon kan argumentera emot. Det går bra att säga det om lag som vinner också, "jo, jag tyckte att de gjorde en bra match men stundtals hade de ju åt helvete för långt mellan lagdelarna". Det är lite som att säga "ja, men det känns ju som ett ganska politiskt korrekt val ändå" om Nobelpristagaren i litteratur. Oavsett om det är världens minst kontroversiella författare som fått priset eller en författare som kan starta tre bråk i ett tomt rum så kan man alltid argumentera för att det är ett "politiskt korrekt val" eftersom ingen rationell människa egentligen vet vad fan det betyder.

Lagdelar. Det tror jag inte att jag någonsin har hört. Kan det verkligen funka? Eller, jag menar: min vän är lite tveksam om det verkligen kan funka.

* När du besöker människor för första gången, vilken strategi använder du för att kunna kika i besticklådan hyfsat obemärkt? Jag antar att du ganska snabbt vill lista ut om du befinner dig bland terrorister eller bland vänner.

Jag försöker lära mig att acceptera folks olikheter, så jag försöker sluta rycka i deras kökslådor. Dels för att jag har växt som person och dels för att min fru nöp mig ashårt i armen varje gång jag gjorde det tills jag slutade. Men det är däremot fortfarande en dealbreaker för mig när man blir serverad kaffe där folk häller i mjölken i koppen INNAN de häller i kaffet. Så gör man bara inte. Det finns gränser. Jag säger inte att min fru inte får fortsätta umgås med dem men jag tycker faktiskt inte att det är ansvarsfullt att låta våra barn vistas i närheten av den sortens människor. 

Personlig utveckling. Det är ju fantastiskt! ;-) Men: jag har en mycket god vän som häller mjölk i sin temugg innan hon fyller på med te, och hon är en härlig människa. Det kan tänkas att du måste utvecklas lite på den fronten också. 

* Skulle en Ove och en Britt-Marie kunna leva lyckliga tillsammans, tänker du? Vad är det egentligen som är kärnan i ett lyckligt förhållande? 

Det skulle de säkert kunna, konstigare saker har hänt. När min fru, som då var min flickvän, träffade mina absolut bästa vänner första gången var det absolut första en av dem frågade: "Okej, men allvarligt talat nu. Vad SER du i Fredrik egentligen? Du verkar alldeles för bra för honom!". Och han hade ju rätt. Vi har varit gifta i fem år och jag har fortfarande ingen aning om vad hon ser i mig. Vi är spektakulärt olika, vi gillar inte samma musik eller samma sorts kultur och vi kan liksom inte ens enas om EN enda förbaskad tv-serie att följa tillsammans så det borde ju verkligen vara logistiskt omöjligt för oss att ha bostad och barn och lyckas åka på semester ihop utan att behöva involvera advokater. Det finns verkligen inga som helst rimliga anledningar till att det här förhållandet borde fungera. Men det gör det. Så jag vet inte ett dugg om vad som är kärnan i ett lyckligt förhållande, men om man accepterar att folk oftast inte förändrar sig speciellt mycket i vuxen ålder och fortfarande hittar sätt att få varandra att garva efter att ha levt med varandra i några år så är man väl på hyfsat god väg. Det är allt jag har att ge dig.

Jag tror på det där med skratt och att acceptera. Jag tror också att det är viktigt att kunna vila hos varandra. 25 år och vi är fortfarande väldigt gifta med varandra, min man och jag - trots olikheter i mängd. Årsdag häromdagen. 

* Skrivmaskiner. Alltså? Kan du berätta något om hur det hela började och hur länge det kan tänkas vara kvar innan du öppnar ett eget litet skrivmaskinslekland för mogna män med keps?

Jag vet inte när det började. Jag gillar bara skrivmaskiner. Jag antar att det är samma sak som när folk som gillar att spela gitarr hittar gamla fina gitarrer: Då vill de spela på dem. När jag hittar gamla fina skrivmaskiner vill jag skriva på dem. För att jag gillar ljudet och den där unika tonträffen som varje maskin har och för att det bara är...härligt. Ibland måste man göra saker bara för att de är härliga. Något skrivmaskinslekland kommer jag förmodligen inte öppna, eftersom det hade inneburit att jag var tvungen att träffa folk och jag är inte skitbra på att träffa folk. Men jag kommer kanske auktionera ut och ge bort ett par maskiner då och då, för att göra plats för nya. Eller för att göra plats för gamla, rättare sagt. Nya gamla.

* Förätarprojekten. Är det något som du har slutat med eller har du bara tystats på det området..? Berätta!

Ska jag vara ärlig? En del saker måste få ta slut. Jag är inte säker på att allt måste fortsätta i all evinnerlighet för att ha ett värde. Jag gjorde de där recepten ett tag i bloggen för att jag tyckte att det var roligt och för att folk som hängde på bloggen just då tyckte att det var roligt. Sen gick både jag och bloggen vidare till andra saker, tror jag. Jag får fortfarande väldigt många frågor om förätandet, men jag hade helt enkelt inte speciellt mycket mer att ge just där. Jag tog det där så långt jag kände att jag kunde ta det, och när jag inte hade fler idéer så slutade jag. Jag tror att jag kommer göra så med allt jag håller på med. När jag inte känner att jag har fler bra idéer för romaner så kommer jag inte skriva några fler och när jag inte känner att jag tycker att det är roligt att blogga längre så lägger jag ner. Som Annie Dillard sa: "Do not hoard what seems good for a later place in the book or for another book. Give it. Give it all. Give it now." Jag vet inte om det är svar på din fråga. Jag hoppas det. Annars ber jag om ursäkt. Det är väl också värt att poängtera att jag gjorde några hälsokontroller för två år sedan och att min läkare läser min blogg nu, så jag äter helt enkelt väldigt mycket mindre mängder mat nuförtiden än för några år sedan. Det blir inte lika bra bloggmaterial, men jag kommer förmodligen kunna blogga lite längre.

Om sanningen ska fram så känns det där som ett rätt klokt resonemang. Bloggmaterialets kvalitet står sig, trots minskat förätande. Och: man ska hålla sig väl med sin läkare. Bra sådana växer inte på trän. 

* När insåg du att skrivandet är det som du ska ägna dig åt? Alltså, har du alltid skrivit eller är det något som har vuxit fram i takt med att du har provat på andra saker och förkastat dessa av en eller annan anledning?

Jag har alltid skrivit. Det tog mig bara 25 år att inse att det fanns folk som försörjde sig på det och att jag eventuellt kunde lura i allmänheten att låta mig bli en av dem ett litet tag. När jag inte kan försörja mig på att skriva längre kommer jag fortfarande skriva. Det är fortfarande min hobby, det kommer bara variera lite genom åren hur många timmar per dygn jag får ägna mig åt det.

* Ditt absolut bästa botemedel mot skrivkramp? Du vet, när man vill smattra ur sig ett riktigt mästerverk, men det liksom sitter fast och blir intet annat än ett tomt worddokument. Vad gör man i det läget?

Jag vet inte. Spontant skulle jag nog föreslå att du försöker skriva något annat. Om du inte vet vad du ska skriva om alls så skulle jag kanske föreslå att du läser grejer du gillar ett tag, och ser om något intressant dyker upp. Framför allt skulle jag väl säga att ett bra botemedel mot skrivkramp är att skriva som om det bara är du som ska läsa det. Ingenting brukar bli direkt skitbra när man försöker skriva det för andra människors skull, sånt kan man möjligen ägna sig åt i redigeringen, men när man skriver måste man bara skriva. Eller...det är i alla fall så det är för mig, och jag har ingen annan riktig erfarenhet att erbjuda. Och...alltså...om du inte tar illa upp för att jag lägger mig i här så tror jag kanske att ordet "mästerverk" i din fråga är en väldigt stor del av anledningen till att du får skrivkramp. Det finns en försvinnande liten promille av en promille av en promille av världens befolkning som bär ett geni inom sig stort nog för att potentiellt uträtta mästerverk. Du och jag är förmodligen inte två av dem. Så ta det lugnt och skriv något du gillar. Du måste inte vara unik eller exceptionell, det finns tillräckligt många unika och exceptionella författare. Skriv något som du känner. Skriv för att du gillar det. Skriv för att det är väldigt, väldigt, väldigt roligt att skriva. Skriv för skrivandets skull. Allt annat är en bonus. 

Åh. Jag skippar genast idén om mästerverk och nöjer mig med nöjet. Bra kick! :-)

Det var det! Tack, Backman!  :-) 

En fixad adventsljusstake

Jag köpte en begagnad men fungerande ljusstake för en tjuga. Jag tog ingen före-bild, men den var helt vanlig, lite tråkig, i furu. Typiskt vanlig adventsstake.

Sen målade jag med guldfärg. Klippte ut noter från en liten bok med allehanda sånger. Bokens blad var sådär trevligt beige; jag har inte gjort något med dem. Sen decoupagade jag fast notstrimlorna på ljusstaken. Det är lite pilligt. Man får klisterlack över fingrarna och det kan ta någon dag innan man har lyckats klösa bort allt.

Sen knöt jag fast grovt, brunt hushållssnöre runt ljusen, istället för ljusmanchetter. Och så hade jag en stjärna liggande, som bara fick lite färg på sig och då blev precis som ny. Den hängde jag runt mittenljuset, bara.

Resultatet blev så här:



Lätt som en plätt! Ett pyssel jag rekommenderar! Jag vill göra en med bokmärkestomtar också, men jag har problem att skrapa ihop nog många tomte/jul-bokmärken. Vill du donera..? :-)

söndag 16 november 2014

The Good Wife

När jag var fortfarande var hemma och sjuk, men började få så pass ordning på huvudet att jag kunde följa en teveserie - då började jag kolla på The Good Wife. Jag köpte boxen med de tre första säsongerna lite sådär på vinst och förlust då jag hittade den i en hög med "ta 3 för 100:-"-filmer i en butik. Alltså, 33:33 för en box med tre säsonger av en serie som verkade bra, det vågar man chansa på... 

Nu har jag sett de tre första säsongerna och jag gillar serien jättemycket. Det hela kretsar kring Alicia Florrick och hur hon skapar sin egen karriär som advokat efter att ha varit hemma med barnen sisådär femton år. Hennes man, Peter Florrick, har varit upptagen med att klättra på sin egen karriärstege - även den inom juridiken - men har brutalt trillat ned och landat i fängelse efter att ha haft snuskiga affärer för sig. Alltså, dags för Alicia att stå på egna ben. 

Mycket av handlingen äger rum på den advokatbyrå där Alicia får anställning, och varje avsnitt handlar om ett specifikt fall. Men i bakgrunden rullar historien om Peter på, och parallellt med den även berättelsen om deras äktenskap, om barnen, om en sprakande het romans, om olika medarbetare på advokatbyrån och så vidare. 

Väldigt trevligt! Har du inte sett, så gör det. Jag väntar på leverans av fjärde säsongen just nu. :-)

fredag 31 oktober 2014

Stickeri och stickera, jag kan också sticka bra!

Jag har stickat ett par sockar från tån och uppåt, något som jag inte testat förr men som jag sett att en hel massa stickare brukar göra. Eftersom jag brukar sticka sockar med strumpstickor - inte på det nya sättet, med magicloop - var det så jag gjorde. Jag lärde mig uppläggningen med hjälp av en youtube-film, som var oerhört lätt att arbeta med hjälp av. Två sockar parallellt, på två par strumpstickor: 


Sen stickade jag på en stund, tills jag fick lite bekymmer med hur jag skulle göra en häl på baklängesvis. Det löste sig med hjälp av ett finfint mönster, nämligen detta. Jag hade inte flätan med på mina sockar, men det spelade ju ingen roll för hälen. Bara att sticka på. Så här såg det ut när jag just passerat hälen: 


Och så kom jag till avmaskningen, och förstod att jag skulle vilja ha en väldigt elastisk avmaskning. Youtube igen, och tvåminuter senare hade jag koll på hur man gör en överraskande stretchig avmaskning. Helt fantastiskt. Färdigstickade sockar på fötterna (nästan, jag har inte fäst trådarna):


Nu har jag gett mig på att sticka sockar med magic loop, alltså med hjälp av en lång rundsticka istället för ett set strumpstickor. Tå upp, igen - och båda samtidigt. Det går jättebra, förutom att jag stickat hål på mitt pekfinger. Nya stickor, vassa och snygga... 
:-)

Jag stickar i ett väldigt färgglatt och uppiggande garn. Så här ser det ut, hittills:


Eftersom jag var tvungen att pausa den här stickningen (dumma, dumma stickhål!), började jag på ett nytt projekt som är lite snällare mot en skadad fingertopp. Det är ett par vantar vars skapare donerar alla inkomster från mönstret till cancerfondens rosabandet-insamling. Du hittar mönstret på ravelry. Det heter Knits for tits mittens och trots att namnet är på engelska finns mönstret på svenska så språket blir inte ett hinder. Jag har hunnit så kort bit på dem ännu att jag inte fotat, men någon gång hamnar väl även det här projektet på instagram. 

måndag 27 oktober 2014

Britt-Marie var här, av Fredrik Backman

Den första bok jag tog itu med efter att ha kommit ur min lunginflammationsdvala, var Britt-Marie var här. Perfekt val. Fast, eftersom mitt huvud fortfarande befinner sig i ett läge med begränsad kapacitet blir det en kortfattad sammanfattning av mina tankar.

Det finns en del likheter, om man jämför Ove i En man som heter Ove och  Britt-Marie i den här boken. De upplevs båda två som fyrkantiga eller knöliga i sociala sammanhang, och det som är givet för många människor är inte alls lika självklart i samma situation för Ove och Britt-Marie. Det är inte så att de är elaka eller att de beter sig illa, det är bara det att de sociala koderna inte tolkas och efterlevs på samma sätt. Det är lite intressant, tänker jag. De har båda två en del bagage att släpa på, somligt som förklarar osmidigheten, somligt som förklarar andra egenheter - och i grunden är de genuint goda människor. Skulle de där två kunna leva ett gott och lyckligt liv tillsammans? Spontant skulle jag säga ja, men är det så? Jag snurrade in mig i tankegången där...

Jag blir lite förtvivlad över Britt-Maries handfallenhet inför världen. Det kan inte vara möjligt, tänker jag. Man kan inte vara så fast i sina rutiner och samtidigt så omedveten om andras rutiner att det blir såna frontalkrockar - det kan inte vara så. Men jo, det kan det ju. Det vet jag definitivt att det kan vara. Men jag brukar inte möta det i skepnad av en nästan pensionsmässig singelkvinna utan i annan skepnad. Och då har jag all förståelse. 

Jag blir också väldigt glad över att läsa om hur hon övervinner sig själv och sina rädslor för att göra gott för andra. Motvilligt till en början kanske, men sedan inte alls motsträvigt. Och så blir jag glad över att se hur hon växer och bejakar sig själv. Det är så bra, det där hon inte gör på slutet!

Det är feelgood, det här. Det är snällt, men det finns svärta. Och ett slut som andas framtidstro. Det gillar jag. 

Om jag skulle ägna mig åt att rangordna Backmans romaner så skulle jag sätta Ove-boken som ohotad etta. Mormorboken lägger sig sist. I mittenligger den här, något närmare Ove än mormor. Läsvärd, absolut.

(Bok och bild från förlaget.)

lördag 18 oktober 2014

Jodå, det går framåt

Sakta, dock.

Efter att ha varit sjukskriven i fyra veckor har jag nu jobbat en vecka. Det går hyfsat. En del lösa trådar att knyta ihop, naturligtvis. Det har ändå gått fint att ta rätt på de lösa trådarna, vilket avslöjar att mina vikarier har gjort ett gott jobb.

Jag hostar fortfarande, men jag är feberfri. Hosta kan man ju göra hur länge som helst efter en luftvägsinfektion och den här hostan kommer väl ge upp när den är less på mig, antar jag... Inget som går att påverka.

Jag har knäckt ett revben för ett tag sedan, och jag är någonstans mitt i läkningsprocessen nu - så det ska nog bara bli bättre från och med nu. Det gör vansinnig ont att hosta sönder ett revben. Först trodde jag att jag hade hostat sönder lite muskler eller ett muskelfäste högt upp i magen. Men när svullnaden och värken i mjukdelarna (hud, hederligt fläsk och muskler) hade lagt sig så pass att jag kunde känna efter ordentligt - det tog drygt en vecka - insåg jag att det var frågan om en revbensfraktur. Inga flisor och inga rispor i lungan, säger doktorn. Tur det. Bara att vänta ut, det med.

Jobbigast är tröttheten. Jag jobbar i sakta mak, och sen går jag hem och sover. Mina energireserver är tömda, känns det som. Det hjälper inte till att det är svårt att sova om nätterna, på grund av hosta och revbensvärk. Men det ger sig väl, det också.

Jag har läst ut Backmans nya och skriver om den endera dagen. Jag har sett första säsongen av The Good Wife och skriver om den en annan dag. Och så har jag börjat på en spännande sockstickning och skriver om den, nån annan dag... Så, stay tuned. När du minst anar kommer en inläggsattack. ;-)

fredag 3 oktober 2014

Lång tystnad...

Dagen efter mitt teknikshoppande gick jag till jobbet som vanligt. Jag kom hem med närmare 39 graders feber och däckade i sängen. Där blev jag liggande med feber som aldrig ville ge sig. Jag tempade och önskade innerligt att jag skulle bli frisk, för på fredagen skulle jag och maken flyga ner till stora tösen i Stockholm - i största hemlighet. Vi skulle gå på musikal, äta gott, bo på hotell och ha det bra.

Fredagen kom och jag var fortfarande rejält febrig och inte i skick att gå utanför huset. Jag tvingade maken att fara iväg på egen hand. Minstingen kom hem för att sköta mig. Ja, jag klarade mig inte på egen hand. Hunden ska skötas och rastas även om man är sjuk - och att gå ut fanns inte på kartan. Jag var faktiskt så pass febervinglig att jag behövde stöd för att gå till toan. Huvudvärken var inte av denna världen och hostan höll på att göra mig galen. Rejält sjuk alltså, men med en tanke om att det ju måste ge sig!

På lördagen insåg jag att det var dags att kontakta jouren. Jag orkade inte prata, så min tös ringde och vi fick komma in. Väl där tog de några snabba prover, konstaterade att jag var jättesjuk och bestämde sig för att lägga in mig. Jag hade en sänka på 220, och mitt hb var nere på drygt 80. Redan på jourmottagningen (akuten) gav de mig antibiotika intravenöst och jag fick även vätskedropp. Ja, och så tog de ett batteri blodprover.

Väl på avdelningen fortsatte behandling och provtagning, och efter några dygn gav proverna facit. Jag hade lunginflammation orsakad av mykoplasma - något som min läkare misstänkt och därför satt in medicin mot. Att han prickat rätt förstod jag eftersom febern till sist hade gett med sig. Min huvudvärk vägrade dessvärre ge med sig och jag fick något dunderpiller på måndagen. Olyckligtvis fick jag fruktansvärda gallgångskramper (har inte gallan kvar) av pillren - så pass att jag fick morfinbaserat smärtstillande mot smärtan. Det var kalasskönt! Ingen huvudvärk, världen gungade och jag kunde bara flyta med - tills jag satte mig upp för att gå på toa. Jädrar i min lilla låda, vad man kan kräkas av en liten shot morfingrejs... Stadiga sjuksyrror hjälpte mig genom pärsen och jag fick order om att ligga helt stilla resten av natten för att undvika fler kräkkatastofer... Nästa dag fick jag mer av samma medicin, men i kombination med ett läkemedel mot illamående. Och där gav huvudvärken upp för gott.

När jag hade legat inne fem dygn fick jag fara hem. Så skönt! Jag var dock inte vidare frisk utan tillbringade de första dygnen hemma sovande.

Nu har jag varit hemma en vecka efter min hemkomst från sjukhuset och jag är fortfarande inte frisk. Jag var till vårdcentralen idag, där en läkare konstaterade att min vänstra lunga ännu är andningspåverkad - vilket jag märker av, eftersom jag inte orkar prata mer än något ord innan jag blir andfådd. Igår provade jag att gå runt kvarteret och det gick sisådär. Det tog en kvart att masa sig runt kvarteret och nej, det gör det verkligen inte i vanliga fall... Som det ser ut nu blir jag hemma en vecka till.

Så, sjuk sen tre veckor - men max en vecka till. Sen får det banne mig vara bra.

söndag 14 september 2014

Tekniknörderi i kubik

Jag har handlat teknik i helgen. Det var välbehövligt, även om det blev lite slantar som skulle hostas upp. Sedan evigheters evigheter har jag velat ha en surfplatta att gosa med i fåtöljen. Datorn är lite tung och jobbig, och mobilen är - trots att den är stor - för liten. Eller så är inte mina ögon allt det som de en gång har varit.

Säg Hej! till min nya vän:


I kartongen låg en Samsung Galaxy Note Pro 12.2. Stor, men det är så jag vill ha den. Jag har inte tänkt släpa runt på den, utan ha den hemma. Det här inlägget skriver jag på plattan och det känns bra. :-)

Sen blev det en ny dator också. Min gamla laptop måste jag ha köpt någon gång under våren 2008 och den börjar kännas trött. Och så tjafsar den om vilka program den har och vilka uppdateringar den har gjort - och det finns inget som gör mig så tjurig som en dator som tror att det är den som bestämmer. Droppen kom när den vägrade mig tillträde till internetbanken med hänvisning till att säkerhetsuppdateringarna var gamla fast jag precis uppdaterat alla säkerhetsprogram. Den provade samma trick för en vecka sedan och då ändrade den sig plötsligt och släppte igenom mig samtidigt som den skrek att säkerheten inte funkade.

När man drar igång nya grejer av det här slaget brukar det gå åt en del svordomar. Inte den här gången. Det var bara jobbigt att komma ihåg/lista ut vilka lösenord som hör till vilket konto... Den nya datorn var mycket mån om att berätta vad den pysslade med under uppstarten:


Så det är vad jag har gjort under helgen. Haft psykbryt på tekniska apparater och köpt nya tekniska grejer.

Och hur har ni haft det?

söndag 7 september 2014

En enda natt, av Simona Ahrnstedt

Till skillnad från Ahrnstedts tidigare romaner Överenskommelser och De skandalösa utspelar sig den här i modern tid. (Ja, det finns en tredje också, som heter Betvingade - som jag trodde att jag hade läst men tydligen inte, om jag ska tro min blogg. Den utspelar sig också i historisk tid, tror jag.)

I den här boken kretsar handlingen runt Natalia De la Grip, som är en mycket skicklig finanskvinna och dessutom född i en adelsfamilj som vadar i pengar. Natalia har dock alltid satsat på att stå på egna ben, och arbetar därför utanför familjens imperium. När hon en dag möter riskkapitalisten David Hammar för en affärslunch gissar hon att det är för att han vill utöka sitt nätverk genom att stifta närmare bekantskap med någon ur familjen De la Grip - och det är rätt nära sanningen men ändå inte. Vad han egentligen är ute efter är att sondera terrängen en aning inför den dag då han ska krossa De la Grips familjeimperium. Vad som komplicerar saken är den ömsesidiga och omedelbara attraktion som båda känner, och som de inte förmår stå emot. Ja, och så finns den en del andra komplikationer också - samtliga känns helt logiska och platsar bra i sammanhanget. Men kärnan i berättelsen, det är frågan om hur det ska ordna sig för Natalia och David. Ska de få varandra och hur mycket ska offras efter vägen, i så fall?

Trots att boken utspelar sig i modern tid, så finns det en hel del som jag inte känner igen och som känns lika aktuellt som om det vore medeltid. Hur männen i De la Grip-koncernen betraktar och behandlar kvinnor, till exempel. Hur undergivna och viljelösa kvinnor kan vara. Hur viktigt ett efternamn kan vara. Hur en mamma kan vända ryggen åt sitt vuxna barn för ... ja, en skitsak. Det är någon slags uråldrig kod som styr handlingar inom familjen och familjens imperium, och jag gillar inte alls det. Jag vet inte om det verkligen är så här illa ställt i de gamla svenska adelsfamiljerna, men jag har någonstans läst att författaren aldrig har gjort så mycket research förr, som inför skrivandet av den här boken - så jag tänker att hon säkert har koll på den här typen av attityder, förutom det som är kalla fakta.

Det ångar av sex på en del ställen i den här boken. Klart att det gör. Det är ju romance, det här. Då ska det liggas. Till skillnad från liggandet i Femtio nyanser... så ligger personer i den här boken med varandra med någon slags värme i sin åtrå. I Femtio nyanser... är det är rätt kyligt, beräknande, ojämlikt och inte vidare friskt. I den här boken är sexet på ett helt annat sätt. Mycket bättre!

Intrigen i den här boken är, som sagt, egentligen rätt simpel, och det lyckliga slutet blir lite förutsägbart. Det stör mig inte nämnvärt. Det är en rolig resa genom boken, så jag känner mig inte alls missnöjd med läsningen. Läs, du också! ;-)