onsdag 30 juli 2014

Äta kakan och ha den kvar, av Kristin Emilsson

Det här är en väldigt lättsmält och snabbläst roman, som berättar om då Amanda Berger förlorar jobbet men inte kan tänka sig att berätta det för sin familj - och därför halkar in på ett slags dubbelliv. Hon förklarar hemma att hon har fått ett projektledaruppdrag med placering i Frankfurt en tid framöver; hon ska veckopendla och enbart vara hemma i Bromma över helgerna. I själva verket har hon skaffat lägenhet i Stockholms innerstad, fått ett uselt betalt men väldigt trevligt arbete i en second hand-butik, stiftat bekantskap med några nya vänner och råkat få sig en mycket ung älskare.

En förutsättning för att intrigen i den här romanen alls ska fungera är att förhållandet mellan Amanda och hennes make Erik är i obalans, och så är det. Han är lite missnöjd med att hon inte har gjort karriär. Hon känner ingen längtan efter tyngre uppdrag och mer press på jobbet. Han är inte vidare ansvarstagande hemmavid, utan det är Amanda som får ta konflikter med barnen, hålla ihop familjen, sköta det praktiska och så vidare - medan han lägger mycket energi på jobbet. När Amanda meddelar att hon har fått det där påhittade projektledaruppdraget, då blir han löjligt belåten. Han som var så nära att ge upp hoppet om att det någonsin skulle bli något av henne, som han själv säger. Den där snedfördelningen i deras relation är nödvändig för att man som läsare ska förstå varför Amanda inte går hem och säger som det är, den där dagen då hennes chef förklarar för henne att hon har gjort sitt på företaget.

För att dubbellivet alls ska fungera krävs också att vissa praktiska detaljer är lösta. Amanda har lön under sin uppsägningstid - och hon är arbetsbefriad. Hon har stått tillräckligt länge i bostadskön för att plötsligt kunna få en liten lägenhet i innerstaden. Hon snavar över precis rätt människor; sådana som tar henne framåt i det här dubbellivet, vare sig de vet om det eller inte. Visst kan man tycka att detaljer som dessa gör att berättelsen känns tillrättalagd, men det är samtidigt så att all trovärdighet hade försvunnit om författaren inte hade klargjort just sådant här också.

Det är rätt roligt att läsa om Amanda och hennes dubbelliv. Det blir liksom trasslighet efter trasslighet och det går ju inte att sluta läsa förrän alla trassligheter har fått reda ut sig. Jag fastnar, helt enkelt. Jag vill veta hur det ska gå! Det är dessutom svårt att inte tycka om Amanda, och alla de personer som finns i hennes omgivning. Eller, jag gillar inte precis hennes man. Han skärper visserligen till sig mot slutet av boken eftersom han tvingats ta ansvar för hem och barn, men jag är ändå inte såld. Inte min sorts karl, helt enkelt. Jag gillar inte hennes unge älskare heller, förresten. Han är en omogen barnrumpa, fast jag kan förstå hur det kom sig att de hittade fram till varandra. Men alla de andra. De är sköna och unika och trovärdiga.

Kommer det fler romaner av den här författaren så kommer jag vilja läsa. Hon vet hur man driver en historia framåt, hon kan gestalta, hon förmår ta rätt på alla trådar som hon slänger ut, och så vidare. Det bådar gott!

tisdag 29 juli 2014

Projekt Rosie, av Graeme Simsion

Den här boken hade jag aldrig valt, om det inte hade varit så att mitt instagramflöde plötsligt svämmade över av bilder på den här boken och försäkringar om att den var bra. Lite lätt luttrad har jag insett att rekommendationer på instagram och twitter inte alls alltid betyder att boken verkligen är bra - men den här gången visade det sig vara sant. Boken är verkligen bra.

Handlingen kretsar kring Don Tillman och hans Projekt Fru, ett projekt som han skapat för att råda bot på Hustruproblemet. Som trettionioårig intelligent och vältränad forskare inom genetik borde det inte vara något bekymmer för Don att hitta sig en partner, men det är verkligen ett problem. Don har aldrig lyckats passa in i några sociala sammanhang, och har därför inte lyckats hitta någon att dela sitt liv med. Men med hjälp av Projekt Fru ska det hela lösa sig. Ett frågeformulär ska leda honom till den perfekta kvinnan. Och Dons vän Gene, som är något av en expert på kvinnor (och har som målsättning att ligga med en kvinna från varje land i världen) ska hjälpa honom att sortera svaren för att finna just den perfekta kvinnan.

Rosie passar verkligen inte Don. Hon svarar fel på så många av frågorna i formuläret att hon borde ha blivit bortsorterad från första början, men Gene ser till att de två träffas i alla fall. Rosie är impulsiv, hon är smart, hon ser bra ut - men hon röker, dricker alkohol, kan inte passa tider, och värst av allt: hon rubbar Dons rutiner. Trots detta fortsätter Don och Rosie att träffas. Det kommer sig av att Rosie behöver få vetskap i vem som är hennes biologiske far - och till det uppdraget passar Don bra. (Det finns tid för Don att göra detta, eftersom han numera har en städhjälp som befriar honom från 316 minuters städning per vecka.)

Redan några sidor in i boken är jag ohjälpligt fast. Jag blir dödligt förtjust i Don och hans orubbliga fyrkantighet och jag älskar verkligen författarens sätt att gestalta detta. I början av boken får läsaren veta att Gene egentligen skulle hålla en föreläsning om asperger som Don nu istället ska hålla. Just det där med asperger och autisms ligger utanför Dons specialområde (eller så inte!!!), men han känner sig ändå redo att köra föreläsningen eftersom han kunnat frilägga tid för instudering av fakta. Kvinnan som arrangerar föreläsningen förhör sig om Genes hälsa, och följande utspelar sig:

Klicka på bilden så blir den större!
Det är kanske inte så jättesvårt att lista ut hur det ska gå för Don och Rosie, men vägen fram till det ljuva slutet (jo, det här är verkligen feelgood!) är väldigt underhållande. Jag kommer på mig själv med att fnissa högt flera gånger medan jag läser. Jag hade också önskat någon att dela boken med. Den tål att pratas om!

Läs boken!

måndag 28 juli 2014

Om döda ont, av Hans Koppel

Det här är sista boken i en serie om tre böcker som hör ihop. Jag har läst de första två tidigare; Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra. Båda två har varit grymt spännande och jag har tyckt mycket om dem. Det har varit beskrivningar av ren ondska och sådant som man aldrig i hela livet vill tänka sig ska inträffa i verkligheten. Och jag har varit redigt skraj när jag har läst.

I Om döda ont finns det också sjuk ondska, sjukt mycket ondska - men jag blir inte alls lika berörd och skitskraj som när jag läste de två tidigare böckerna. Jag vet inte riktigt varför. Alla ingredienser finns där, men på något vis hamnar jag aldrig i berättelsens mitt. Jag förblir en iakttagare, en läsare, en som inte hör till. Kanske är det därför som boken inte känns lika spännande som de två tidigare? Eller är det för att Sara, som är den som styr mycket av händelseförloppet i boken, aldrig blir en levande person för mig? Hon är kallhamrad, beräknande grym och med drag av en psykopat. Hon dödar utan att tveka, och hon dödar dessutom för att hon tycker om att göra det.

Någon annan som också läst alla tre och kan tycka till?

söndag 27 juli 2014

Femtio nyanser av honom, av E L James

Oj, vad jag har undvikit att läsa den här boken länge. Jag har varit oerhört skeptisk och därför bestämt mig för att jag inte alls skulle läsa. Det har ju varit sådan ofattbar hype kring den här boken och alla, precis alla, har läst. Utom jag. Nu när jag till sist har läst, så kan jag konstatera att jag hade alldeles rätt i många av mina tankar kring boken - och jag kan också konstatera att det finns oändligt mycket att säga om bokens innehåll...

Handlingen kretsar kring den alldeles vanliga, ganska unga och lite halvfattiga studenten Anastasia Steele och den något äldre, mycket framgångsrike och stormrike vd:n Christian Grey, och deras relation. De möts av en ren slump. Grey har gått med på att bli intervjuad för studenttidningen och Anastasias kompis är den som ska sköta intervjun. Kompisen blir dock sjuk, och Anastasia hoppar in i hennes ställe; helt oförberedd och ovan vid att göra intervjuer. Det spelar ingen som helst roll, visar det sig. När Anastasia möter Grey slår det gnistor, fast hon är för oerfaren för att fatta det. Han fattar dock, för han är ju - som sagt - äldre, erfaren och man.

Anastasia är helt oerfaren på kärlekens område. Hon har ingen aning om hur hennes blotta uppenbarelse kan sätta mäns hjärtan i brand (eller åtminstone åstadkomma någon slags hetta i brallorna på männen). Grey är erfaren, minst sagt. Han är eftertraktad, mytomspunnen och åtrådd av så många damer att det liksom inte ens går att börja räkna dem. Men: han blir så förtjust i Anastasia att han bara inte kan låta bli henne - trots att han är en mycket farlig man som borde veta bättre än att ge sig i lag med unga jungfrur. Så ligger det till, ungefär.

Det som gör Grey så farlig (och förmodligen också så spännande och åtråvärd) är den aura av sex som strålar runt om honom. Och så är han ju Christian Grey. Den Grey som är god för hur mycket pengar som helst, och som besitter hur mycket makt som helst. Han är van att få sin vilja fram, på alla områden och i alla aspekter. Han frågar sig inte vilket ömsesidigt utbyte han och Anastasia kan ha av varandra. Han bestämmer sig för att han vill ha henne, och han ser till att det blir så. Den farlighet som han besitter har att göra med hans sexuella preferenser; han gillar bdsm, förstår man. Och han är van utövare. Han är redo med speciellt inrett (och välanvänt) sex-rum i sitt enorma hus. Han har kontrakt färdigskrivna; för den undergivna att signera - och det är inte Greys roll att vara undergiven.

Förutom att Grey är vansinnigt intresserad av sex är han också vansinnigt intresserad av att hålla koll på Anastasia. Han vill hela tiden veta var hon är, vad hon gör, vem hon träffar... Han vill gärna kontrollera hennes mat, hennes träning, hennes tankar, hennes kläder... Hon får inte kontrollera någonting. Hon får inte röra honom, inte se honom i ögonen, inte bita sig i läppen (jösses, det gör Grey helt galen av åtrå), inte himla med ögonen (det får honom att vilja straffa henne), inte... Hon får inte träffa sin manlige vän, inte behålla sin bil, inte... Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det är otroligt irriterande. Det är också helt uppenbart ett antal tecken på att allt inte står rätt till med stilige herr Grey. Han har mörka hemligheter i sitt förflutna, i sin barndom. Han har inte tagit itu med sitt bagage, utan inrättat sig i en livsstil som hela tiden underblåser konflikterna som finns inom honom, med det förflutna.

Anastasia vinner små framgångssegrar och får göra vissa saker med Grey som ingen annan kvinna någonsin har fått göra. Det är obetydliga saker, för de allra flesta människor - men för de där två är det magi. Och det leder tankar till det där välkända syndromet som går ut på att att flickan ska rädda pojken från sig själv, och att det bara är hon som kan göra det. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller inte. Det blir ju aldrig så. Det blir ju bara ett självutplånande för den ena parten och ett självförhärligande för den andra parten. Aldrig mötas de två. På riktigt.

Sexskildringarna i den här boken är väldigt utförliga och intensiva. Vartenda steg beskrivs. Varenda reaktion, varenda svettdroppe (eller annan kroppsvätska). Om det inte vore för att det fanns långa mellanpartier utan att de två hoppar i säng (alternativt sexar till det på annan plats), skulle det här vara ren pornografi. Porr har inga transportsträckor; alltså kapitel där människorna gör annat än har sex. Där är det bara sex rakt av, hela tiden - eller hur? Så det är väl det som skiljer den här boken från porr, antar jag?

En aspekt på sexet i boken är att Grey är den som bestämmer även där - utom de få gånger då Anastasia helt impulsivt gör något som går utanför det som han har bestämt. Det stör jag mig på, ganska ordentligt. Sex med en partner är just sex med en partner. Vill man ha full rätt att bestämma allt, exempelvis huruvida partnern ska få komma eller inte, är det kanske inte med en levande människa man ska ha sex? Fast det är ju det som är grejen med Grey. Han måste bestämma, han med sitt sjukliga kontrollbehov, även om det är en levande människa som han har sex med. Men jag undrar om de unga människor som just börjat ha sex med en partner ser igenom det här resonemanget?

Boken har fått en hel del kritik för sitt språk, och det går inte att göra annat än att instämma. Det är pinsamt tydligt att författaren har ett antal favorituttryck och att hon (visst är det en kvinna som skrivit?) har en oförmåga att variera sig. Samtalen med den inre gudinnan är fåniga, och görs helt utan finess. De tillför ingenting och det hade inte varit någon förlust alls att helt stryka idén om att Anastasia kommunicerar med sin inre gudinna. Det regnar klyschor och det finns ingenting under ytan. Inget att fundera på, bara att vända blad och läsa vidare. Det betyder att boken är suveränt lättläst och jag gissar att det är en del av framgångssagan. Tar man av sig sina litteraturvetarglasögon och lägger feministperspektivet åt sidan är det bara att rassla sig igenom den här boken utan att anstränga sig.

Så, kommer jag att läsa del två och tre? Jomen, i alla fall del två. Den här första boken slutade på ett så irriterande stört cliffhanger-sätt att jag verkligen vill veta hur det ska reda ut sig. Jag gillar inte Grey, jag gillar inte hans sätt att ha sex, jag har svårt för Anastasia, jag stör mig på hennes personlighet, jag retar mig på språket, jag avskyr könsmaktsordningen - men jo, jag vill se hur det här ska sluta. Så jag kommer att läsa i alla fall del två också. That's it.

lördag 26 juli 2014

Sommaren utan män, av Siri Hustvedt

Det här är första boken jag läser av denna Hustvedt som jag har förstått är en stor favorit hos många bokbloggare. Jag kan förstå varför! Hon skriver på ett annorlunda vis - i alla fall i den här boken (jag har ju händelsevis inget annat att jämföra med). Hon har ett slags direkt tilltal gentemot läsaren och hon underskattar inte läsarens intelligens på minsta vis eftersom hon vid flera tillfällen ger sig iväg på strövtåg i texten utan att närmare förklara vad hon gör eller varför. Vid ett tillfälle i boken förde hon ett resonemang med läsaren om omöjligheten att i skrift kronologiskt ordna händelser som inträffar på skilda platser fast vid ungefär samma tidpunkt, innan hon helt enkelt beskrev de händelser som inträffat för att sedan komma till själva poängen. Hon skriver ur ett jag-perspektiv, och lika gärna som hon tilltalar läsaren tämligen direkt vänder hon sig till andra personer i boken och talar till dem. Kära läsare, är ett tilltal som hon använder sig av. Det får mig att känna mig närvarande i berättelsen och jag gillar det.

Sommaren utan män handlar om Mia, vars make Boris meddelar henne att han behöver en paus. En paus från äktenskapet, menar han. Mia förstår genast att pausen är Boris kollega, tjugo år yngre, fransyska med markanta bröst och ett lysande intellekt. Vid denna insikt bryter Mia ihop och blir akut inlagd på sjukhus med diagnosen kortvarig reaktiv psykos. När Mia sedan får lämna sjukhuset reser hon till sin mor över sommaren, där hon driver en skrivarkurs för unga flickor medan hon funderar över sin framtid och sätter ihop spillrorna av sig själv. Att stifta bekantskap med de unga flickorna är inte helt okomplicerat. De är i yngre tonåren och väldigt upptagna med att rangordna sig själva och varandra, vilket sätter igång en kedja av händelser som Mia naturligtvis blir indragen i. Moderns väninnor blir även Mias umgänge, och dessa äldre kvinnor lever i en befriande ärlighet - de har döden alldeles för nära inpå sig för att ha tid att ägna sig åt oväsentligheter. Mias dotter kommer på besök, och Mias syster likaså. Mia bekantar sig med grannkvinnan och hennes barn. Det är en sommar där män är påtagligt fysiskt frånvarande, ändå finns en skugga av män i princip i allt som sker.

Kronologin i berättelsen löper från pausens uppkomst till sommarens slut, men den bryts av tillbakablickar och andra texter; dels sådana som Mia författat, men också citat ur olika verk. Kirkegaard spelar viss roll i den här historien, och intressant nog är det den stillsamma modern som leder in tankarna på det som Kirkegaard egentligen vill ha sagt med sitt uppbrott från kärleken. Han bryter upp från ett förhållande där han älskar henne, och hon älskar honom - enbart för att få känna sorgen och smärtan i att ha älskat innerligt och förlorat kärleken. Modern berättar för Mia att hennes far, moderns make, en gång upplevt en stor passion utanför äktenskapet. Det blev aldrig något fysiskt förhållande, men modern önskar i efterhand att han hade gett sig hän - trots att det hade kunnat betyda slutet för deras äktenskap. Det blir tydligt att modern har förstått värdet i att en gång få älska passionerat och besinningslöst, och att hon unnade sin make den känslan, trots att hon förstod varthän det kunde leda. Något rörigt förklarat, men jag hoppas att du hänger med, Kära läsare.

Det här är en relativt tunn liten bok, men den kräver ändå att läsaren kan sjunka in i berättelsen och förbli där. Annars tappar man tråden och kommer av sig, tror jag. Jag rekommenderar verkligen den här boken! Det är klart intressant läsning!

fredag 25 juli 2014

När kejsaren var gudomlig, av Julie Otsuka

Den här boken är författarens debutroman och en mycket hyllad sådan. Den berättar om situationen för en japansk kvinna i USA under andra världskriget; från det att kallelsen till internering sattes upp, under själva interneringen och vid hemkomsten. Trots att den alltså är skriven innan Otsuka skrev Vi kom över havet utspelar den sig efter händelserna i den boken.

Till skillnad från perspektivet i Vi kom över havet berättar författaren i den här boken om en kvinnas situation. Hur hon agerar, hur hon känner, hur allt blir för just henne och varför. Samtidigt förstår man att kvinnans situation inte är unik. Hon är en av många, många - och hennes berättelse blir därför många japanska kvinnors. Det som också är högintressant med den här boken är hur den illustrerar avhumaniseringen av japaner i USA vid tiden för andra världskriget - intressant eftersom det är processer som pågår i andra krig världen över, just nu. Inte enbart i krig, egentligen. Det är en process som pågår i alla samhällen som hyser krafter som vill gradera människor i en skala från "inget värde" till "fullvärdig människa".

I bokens berättelse finns kvinnans make med. Han försvinner; förs bort av tre män i rockar och med FBI-brickor. Iklädd badrock och tofflor, och med tandborsten som enda packning, förs han bort till ett ställe där han skulle komma att förbli till dess att kriget var över. Som läsare får man inte veta exakt vad som har hänt honom, men man får med all önskvärd tydlighet veta att han vid hemkomsten inte alls är samma man som när han for. Han är bruten, inåtvänd och frånvarande. Man kan bara med hjälp av mörka fantasier föreställa sig vad han och de andra japanska männen i samma läger har utsatts för. Men fokus i berättelsen ligger på kvinnan. Till en början tyckte jag att mannens perspektiv saknades, men jag har ändrat mig. Det räcker bra så här. Jag vet tillräckligt mycket om vad man utsätter personer som frihetsberövats under krig för, och därför behövs inga fler detaljer.

Jag rekommenderar verkligen de här två böckerna. Läs dem i den ordning som händelserna utspelar sig, tycker jag. Alltså, Vi kom över havet först. Och så När kejsaren var gudomlig sen. Jag tror att du kommer att uppskatta läsningen!

Hoppsan!

Här råkade det visst bli tystnad. Det var inte planerat, det bara blev så. Det kom ju en liten stockholmsresa ivägen, och så blev det så himla varmt, och så kom jag in i ett läsflow och så... Ja, ni vet.

Den lilla stockholmsresan var verkligen en liten, anspråkslös resa. Jag liftade till Stockholm med mittentösen, som skulle hem till västkusten och passade på att sova en natt hos sin storasyster i stockholmstrakten på vägen ner. Sen stannade jag några nätter, bodde på hotell och lyxade mig och mådde gott. Jag gjorde verkligen inte mycket nyttigt eller vettigt. Träffade ett par fina vänner och fikade med dem. Käkade middag med stortösen och hennes sambo. Skrotade runt. Handlade lite te (eller ja, mycket te), några böcker och lite småpryttlar som jag ändå hade tänkt handla. Och sen åkte jag hem.

Tillsammans med en god vän prommade jag upp på toppen av kommunens skidbacke en tidig morgon innan solen hade hunnit bli stekhet. Det gick överraskande bra och jag är mycket nöjd med att jag tog mig för att göra det. Frestelsen att kliva upp på fler berg finns där...Utsikten är hyfsat vacker, även om man säkert hade kunnat fånga den på ett mer konstnärligt vis:


Sen har vi haft rubbat varmt här, ett tag. Temperaturen har legat kring trettiostrecket rätt många dagar i rad; faktiskt så pass många dagar att SMHI har utfärdat en klass 2-varning. Det har tydligen aldrig hänt förr, att man har utfärdat den typen av varning på grund av ihållande stark värme. När det är så varmt orkar jag inte göra annat än ligga stilla i skuggan och ändå nästan dö svettdöden. Lyckligtvis har temperaturen sjunkit till sisådär 25 grader efter niotiden på kvällen, och då har jag kunnat ge mig ut på min hurtbullerunda.


Jordgubbslandet har börjat ge lite gubbar! Jag hade inte räknat med att det skulle bli just några gubbar i år, men se, det blev det! En liten skål till mig, hittills. Gott!


Vovven har haft besvärligt med kliande ett tag och eftersom det aldrig gav med sig var det dags att ta sig till veterinären. Han fick antibiotika och kortison, och ska badas med svampschampo två gånger i veckan, tre veckor framåt. Det här är procedurer vi har varit igenom förr, och det är inget som helst bekymmer att ge honom medicin. Han gapar och sväljer - det blir ju godis efteråt! - men han är djupt olycklig då han ska badas (eller duschas, i praktiken). Att bli blöt är det värsta som finns. Stackarn!

Mitt läsflow, ja. Precis innan jag stack iväg till Stockholm läste jag När kejsaren var gudomlig. Sen köpte jag på mig ett litet lager pocketböcker i Stockholm, och av dessa har jag hunnit läsa Sommaren utan män, Femtio nyanser av honom, Om döda ont och Rosie. Nu ska jag skriva lite tankar om böckerna, bara! Återkommer! ;-)

Den här läser jag just nu.

lördag 12 juli 2014

Vandrar...

Mellan solstolen och inomhus. Mellan solen och skuggan. Med hunden. Utan hunden. Ja, det är ett evinnerligt vandrande dessa lediga dagar då inget vettigt blir gjort. Eller somligt är ju vettigt. Jag godmorgongosar med Vovven om morgnarna. Klart vettig sysselsättning.



Jag var till biblioteket för att återställa några böcker, och det borde vara förbjudet att släppa in mig på ett bibliotek när jag inte har en förmyndare med mig. Trots att jag har en rejäl bokhög här hemma, följde det ändå med ett par böcker hem. Och nu läser jag en biblobok, så klart. Den tog sig raka vägen förbi kön, log lite och ville bli läst. Så klart blir den det. Det är När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Den tar vid där Vi kom över havet slutade, men den är skriven innan den boken. Och den är bra. Återkommer om den saken!

Nu stundar en liten stockholmsresa också. Jag vet att jag kommer att köpa böcker. Och te. Så pass har jag listat ut. Jag kommer att fika flera gånger också. Ensam eller i sällskap - det visar sig. Sen vet jag inte så mycket mer. Jo, jag ska bo på hotell också, och bara må gott. Jag åker på måndag och kommer hem på torsdag. Minstingen och maken lämnar jag hemma med Vovven. Han vill inte vara ensam hemma. ;-) 

Det är dödligt varmt dessa dagar och min hjärna är lätt trög av värmen. Men så flyter tiden fram. ;-) 

onsdag 9 juli 2014

Vid fyrtio börjar livet, av Stefan Åberg

När jag fick erbjudande om att läsa den här boken fick jag också läsa ett smakprov. Jag gillade smakprovet och tackade ja till att läsa hela boken. Smakprovet fick mig intresserad eftersom det beskrev en situation då bokens huvudperson Pontus gick igenom ett antal kontaktannonser för att sedan faktiskt gå på dejt med en kvinna som han också hittat via en kontaktannons i en tidning. Historien kretsar alltså kring Pontus, som närmar sig fyrtiostrecket och har blivit lämnad av sin fru. Efter att ha varit deppad och apatisk en tid bestämmer han sig för att söka en ny kärlek via kontaktannonser. Och jo, det låter udda med kontaktannonser - men boken utspelar sig i slutet av 1990-talet innan nätdejtandet hade fått fotfäste, så det är helt logiskt. Själva poängen med boken;  att gå vidare efter ett långt äktenskap, intresserar mig. Det är onekligen en frågeställning som fängslar.

Jag har nu läst boken och därmed tillbringat 367 sidor i sällskap med Pontus, och jag är rätt less på honom fast jag inte ens känner honom. Nej, jag känner honom inte. Jag borde verkligen göra det efter alla dessa sidor, men för mig förblir han en väldigt slätstruken typ som inte har något som helst djup i sig. Och det gör mig trött. Jag kan förstå varför dejtandet går så dåligt för honom, eftersom han är en sådan person som inte bjuder ett smack på sig själv - annat än då han anstränger sig, och dessutom måste tala om att han anstränger sig. Ett skäl till att Pontus är så förtvivlat slätstruken och anonym efter alla dessa sidor är att författaren inte har arbetat med gestaltning överhuvudtaget. Han berättar exakt vad Pontus gör hela tiden, men det är på ett sånt sätt att det inte avslöjar just något om Pontus inre - förutom att han är en deppig person. Pontus är ju på jakt efter lycka och en ny kärlek, men det är en märklig avsaknad av någon slags erotisk spänning eller förväntansfull underton, trots att Pontus går på ett flertal dejter. Dejtandet är väldigt krasst och känslolöst, som jag ser det. Inte blir det bättre av att Pontus sparar och bokför alla sina brevkontakter på ett typiskt kontorsmässigt sätt. Torrbollsvarning.

Berättelsen löper från a till ö utan krumelurer eller överraskningar. Eller, det finns en parallellberättelse om Erika, som bor i samma hus som Pontus. Jag hade önskat att författaren hade krånglat in Pontus och Erika lite mer i varandras liv, än vad som nu sker. Först då är Erikas långa berättelse fullt motiverad. Lite här och var händer små saker i Pontus liv, och varje gång tänker jag att det kanske skulle kunna innebära en liten twist eller något som bär åt annat håll - men, nej. Resultatet blir att de där små händelserna hänger löst i berättelsen utan funktion - och att jag som läsare känner mig lite lurad. Och det där, tillsammans med författarens förkärlek för detaljer, bidrar också till att boken blir onödigt lång. Språket är relativt krasst och beskriver från ett tydligt utifrånperspektiv. Jag stör mig lite på att kommatering och meningsbyggnad inte flyter friktionsfritt.

Förvisso kommer Pontus fram till att livet kan vara riktigt trevligt efter fyrtio också, och det kan ju vara en tröst.

Ledsamt nog är det här alltså en bok som jag inte kan rekommendera vidare.

(Bok från förlaget.)

tisdag 8 juli 2014

Semesterlivet pågår...

Ja, det är semester och jag gör mitt bästa för att lata mig ordentligt, i vanlig ordning. ;-) 

Just nu har vi mittentösen hemma, och det är fantastiskt trevligt att ha henne på besök såhär mitt i sommaren. Det har inte inträffat de senaste åren, eftersom hon jobbar i en bransch där sommaren är högsäsong och den tid man undviker att ta ledigt. Men nu är hon ledig och här hemma! Valpen - som nu är fyra år - är med, naturligtvis. Och han är lika fin som alltid. Kolla bara:


Valpen älskar vatten. Finns det vatten, så badar han. Det kan vara ett dike, en vattenpöl, en älv eller ett hav - han badar. Särskilt roligt är det att simma för att hämta grejer som roliga matte slänger iväg. Det är stor skillnad om man jämför med Vovven. Han går och gömmer sig när man pratar om att bada. Han avskyr att bli blöt.


Valpen är kung på att slappa. När han är ute vill han jobba, och när han kommer in vill han slappa. När han var valp på riktigt, då brukade han ligga på fotpallen som vi har stående vid altandörren för att Vovven ska kunna sitta där och kika ut. Vovven ryms fint på en fotpall, men Valpen var redan som liten valp lite för lång för att rymmas helt och hållet. Men då kan man ju använda fönsterbrädet som stöd för huvudet. Nu när han kommer hem och är fullvuxen, då minns han så klart hur man ligger där på fotpallen. Med huvudet på fönsterbrädan. Mycket bekvämt.


Valpen älskar sin matte över allt annat. Dit matte går, dit går Valpen. När matte går på toaletten, följer Valpen med. När matte går och duschar, ligger Valpen utanför och väntar. (Den bruna dörren till vänster i bild är dörren till vår toa med dusch...) Vi har varit hundvakt åt Valpen i söndags, då mittentösen och minstingen for på en liten shoppingrunda. Valpen låg i hallen och väntade på sin matte hela tiden. Han rörde sig inte ur fläcken, annat än för att bli rastad.

Vi brukar fara till Storforsen någon gång varje sommar, och för någon dag sedan var vi dit tillsammans med mittentösen och Valpen. Så här ser det ut om man står på utsiktsplatsen närmast forsen och kikar nedströms:


Synen som möter en då man kikar uppströms är mäktigare, men jag tänkte inte på att även fota den vyn. Klantigt. Ni får fara dit och kika själva! ;-) Platsen där man står är väl inhägnad (se fotot här nedan, på Vovven) och man tar sig utan problem dit ut med rullstol om det skulle behövas. Man kan välja att gå på träramper med rejäla räcken eller att gå fritt på stenhällarna, mellan grytorna med vatten. Man behöver inte vara elitgymnast för att kunna skutta runt på stenhällarna. Det är alldeles lagom svårt.



Så, semesterlivet så här långt har inneburit väldigt mycket altanhäng med bok och pod, sällskapande med mittentösen (minstingen jobbar till sex varje dag) och några små utflykter. Mycket trevligt!