måndag 28 september 2015

Hej då, bokmässan!

Jag hoppas verkligen att vi ses igen! Det var trevligt att lära känna dig lite grann!

Jag gillade att du stod med öppna armar och tog emot mig (och min kollega och alla andra...) med värme. Bokstavlig värme. Redan efter att ha lämpat av mig jacka och tygkasse med skor i garderoben var jag svettig. Extra svettig blev jag när svängmojen i inpasseringen inte fungerade och vakten fick dra sitt pass för att få in mig. Tänkte du stoppa mig där, bokmässan? Tji fick du, i så fall.

Väl inne i dig, mässan, försåg vi oss med kartor, jag och kollegan. Vi såg ut en punkt där vi kunde träffas en viss tid, ifall vi skulle tappa bort varandra. Vi var väldigt eniga om att det inte skulle vara någon större sorg om så skedde, men att det ändå kunde vara trevligt att ses en stund för att äta tillsammans. Sen började vi vandra, med sikte på barn- och ungdomshörnan (som visade sig vara i samma storlek som en fotbollsplan, sisådär). Efter en kvart hade vi tappat bort varandra, min kollega och jag, men jag hittade strax en monter som dels ville sälja fina personliga kalendrar, dels delade ut roliga tablettaskar. Jag plockade på mig en ask och kände att det nog kunde kompensera förlusten av kollegan. Brutalt, men sant. Min kollega kompenserade förlusten av mig med några intressanta föredrag, tror jag. ;-)

Och så vandrade jag, gång upp och gång ner. Plockade på mig en katalog här, en där och behövde plötsligt en liten väska eller påse att bära i. Jag hittade en påse och vräkte ner allt jox där. Det var ett dåligt beslut. Det var ju inte som att jag plockade på mig färre pryttlar för att jag hade bättre bärmöjligheter, precis... Men du har finfina garderober, mässan! Var rädd om dem. Så fina garderober växer inte på träd...

Så småningom återfann vi varandra, kollegan och jag. Inte där vi hade tänkt - för den platsen hade vi båda glömt - men vid Ungerns stora monter (som ingen kunde missa). Då käkade vi lunch. Det var en livräddare. Den absolut bästa formen av konditions-, uthållighets- och styrketräning måste man få hos dig, bokmässan. Man blir skittrött av det ständiga sorlet och värmen och allt bärande och alla kilometer man vandrar - och fast alltihop är roligt och peppigt och inspirerande och allt man kan önska sig, samt lite till, så är det exakt skittrött man ändå blir. Lunch är en nödvändighet. I vår väg sände du oss ett par trevliga översättare som vi kunde småprata med under lunchen. Tack för det.

På eftermiddagen insåg jag att du har ett övre plan, bokmässan! Där någonstans skulle bokbloggarminglet hålla hus, och jag tänkte våga mig på att  närvara. Det ångrar jag inte. Det var roligt att få träffa bloggare som jag aldrig tidigare träffat, och så var det ju ett mingel där även författare och förlag var inbjudna. Extra kul!

Och sen var det slut för dagen, trodde du kanske, bokmässan... Hade du glömt att det skulle vara mingel på kvällen också? Du kändes lite svalare där på kvällskröken, men vi trängdes i olika montrar för att mingla, dricka vin och ha trevligt. Vi höll värmen, trots att du nog var redo för lite nattvila.

Sen blev det ändå natt och på morgonen den andra dagen var du fit for fight igen, kära mässa. Du såg lika fräsch ut som dagen innan, men somliga av oss besökare hade lite värk i fötterna och antydan till gorillaarmar... Och jag hade tänkt mig att jag skulle vänta med att köpa böcker tills framemot eftermiddagen, för att slippa släpa på så mycket. Hur det gick? Nämen, inte gick det så bra. Tidigt på förmiddagen köpte jag den första boken och sen blev det en till och en till och tre till och två till och tre för hundra och nån till... Ja. Det är sånt som händer inuti dig, mässan. Man kan kalla det för ett typiskt mässproblem. Det uppstår inuti nästan alla slags mässor.

Mitt på eftermiddagen blev du ännu varmare och ännu mer välkomnande. Ditt välkomnande sätt fick mig att känna mig ihopklämd och övervarm. Plötsligt infann sig en känsla av att jag hade utforskat ditt innandöme tillräckligt länge och lyckligtvis kände min kollega samma sak. Vi avvecklade projektet bokmässa lite i förtid, men ta det inte personligt. Det var inte du. Det var vi.

Men vi ses ett annat år.

(Och alla böcker och allt annat, det kommer i senare inlägg.)

tisdag 22 september 2015

Bokmässa

Jag har alltid velat fara på bokmässan. Eller, alltid och alltid. Sen jag fattade att det fanns en bokmässa. De senaste sisådär sex, sju åren har jag verkligen, verkligen velat fara på bokmässa. Och nu ska jag dit!

Nu, när jag inte alls klarar av att läsa böcker i samma tempo som jag gjorde förr. Nu, när jag inte alls har koll på vilka författare som har kommit ut med nytt och jag inte har en milslång vill-läsa-lista med nyutkomna och ska-snart-komma-böcker. Nu. När jag är glad om jag lyckas läsa en bok på sisådär fjorton dar, tre veckor.

Nu ska jag på bokmässa. Jag längtar efter att få slinka in på något seminarium som ger mig en kick för mitt yrkesliv. Jag vill vandra runt där bland böckerna och bli lite lagom starstruck av någon favoritförfattare som pratar, signerar böcker eller bara går runt som en vanlig människa i någon monter. Jag ska gå på montermingel och ha det trevligt. Eller stå bortkommen i ett hörn. Man vet inte.

Jag ska på bokmässa. Och jag ska ha en mycket stor resväska med mig, som innehåller nästan ingenting när jag far hemifrån. Antingen kommer jag hem med en lika lätt resväska eller så har jag köpt på mig några böcker. Eventuellt skulle jag behöva ha med mig en förmyndare. En som talar om för mig att det faktiskt får vara nog med inköp nu. Man vet inte sånt heller, men jag tror att jag har förstånd att handla lagom.

Fler som ska göra bokmässedebut i år? Tips från någon van besökare?

måndag 21 september 2015

Som eld, av Sara Lövestam

Jag har läst en del av Lövestam tidigare och gillat allt jag har läst. Även den här boken landar i gilla-katagorin. Tur det! Det skulle ha varit hårt och svårt att se en favoritförfattare falla från den piedestal jag har petat upp henne på.

Lövestam debuterar som ungdomsboksförfattare i och med den här boken, och jag skulle bli förvånad om hon inte skrev fler böcker för unga. Hon är som gjord för det, ju! Jag gillar hennes språk och jag tycker att hon prickar helt rätt språkligt. Då menar jag både angående tilltalet mot de unga läsarna och hur personerna i boken låter. Och med unga läsare menar jag läsare från tonåren och uppåt, till dess att man inte känner ett enda litet uns av ungdom i sig. Jag gillar hur boken är uppbyggd; det portioneras ut information längs med berättelsen i alldeles lagom takt - och det blir en liten twist på slutet.

Att skriva om den första kärleken när så många andra författare redan har gjort det, det sätter kanske lite press på en. Man tänker att man måste komma med något nytt. Eller så behöver man inte direkt det. Man behöver kanske bara berätta om hur det känns; om pirret i magen, osäkerheten om det man känner verkligen är besvarat, om man läser signaler rätt, om man ska våga ta första steget - ja, det där som hör ihop med första kärleken. Och så behöver man kanske bara beskriva hur känslorna liksom ligger utanpå huden, hur sårbar man blir och hur mån man blir om att göra rätt. Bara. Sådär som Lövestam gör. ;-)

I Som eld är det två tjejer som upplever en fantastisk förälskelse och det är inte ett problem. I rätt många andra böcker om homosexuell kärlek finns det ganska mycket problem kring kärlekshistorien. Det kan vara att kärlekshistorien också handlar om att "komma ut", att man har en oförstående omgivning, eller något annat som lägger en skugga över kärleksberättelsen. Det är inte svinenkelt och utan bekymmer i den här boken, men kärlekshistorien blir inte så problematiserad att man bara ser problemen. Det är kärleken som lyser i den här boken. Som eld, lyser den.

Bild: förlaget.

fredag 11 september 2015

Vårjakt i Rosengädda, av Emma Hamberg

Kärlek! Det här är ren kärlek och äkta feelgood!


I den tredje delen av Rosengädda-serien cirklar handlingen kring Tessan. Hon driver sin restaurang och har sin lilla tös och en hel radda människor runt omkring sig. Egentligen mår hon rätt gott, men hon har för lite tid! Hon jobbar häcken av sig, och skulle helst behöva gratis arbetskraft på restaurangen, för att hinna med. Trots att det är mycket jobb, blir det lite pengar. För lite för att anställa, i alla fall.

På vinst och förlust annonserar hon efter hjälp till restaurangen; fri mat och logi mot allehanda arbetsuppgifter. Och hjälpen dyker upp. Högst oväntat står Erland Josephson en sen kväll utanför restaurangen och ansöker om jobbet. Lika oväntat dök Tessans mamma upp tidigare under dagen och klargjorde att hon hade kommit för att hjälpa till med allt som Tessan behövde hjälp med. Konstig situation, men samtidigt precis vad Tessan önskat. Fast kanske ändå inte precis på det viset.

Så. Tessans hem och restaurang, med henne själv och lillan. En främmande karl i huset; en artig och gudabenådat händig karl som inte tvekar att slipa en miljon stolar på en eftermiddag, pratar som hämtad ur en femtiotalsfilm och som inte verkar vara ute efter att charma brallorna av Tessan. Och så Tessans mamma, som behöver väldigt mycket ordning och struktur och som aldrig riktigt lyssnat till vad Tessan tycker och tänker om något.

I kulisserna: Gustaf, som har hur mycket slantar som helst och som inget hellre vill än att erövra Tessan. Charma brallorna av henne, och kanhända gifta sig med henne. Älgen, som är helt oberäknelig och som kanske inte ens finns, enligt somliga - men som visar sig vara fantastisk på alla sätt och vis. Och så Flatan och Camilla och någon annan från tidigare böcker.

Det är så rart. Det var så innerligt trevligt att läsa att jag tjuvhöll på läsningen. Eller, i sanningens namn så orkar jag inte läsa mer än ett par kapitel per dag, men jag låtsades att jag stålsatte mig och väntade med läsningen till kvällen och att jag då inte fick läsa mer än två kapitel. Jag lurade inte ens mig själv. ;-)

Har du läst de tidigare böckerna och gillat dem det minsta, så tycker jag att du ska läsa även den här. Jag tycker att det här är den starkaste boken i serien. Och ja, jag hoppas naturligtvis på fler Rosengädda-böcker...

Bild: Förlaget.

söndag 30 augusti 2015

Bokcirkel

Jag är med i en superbra bokcirkel, det har jag sagt förut. Efter det att jag blev sjuk har mina bokcirkelvänner steppat upp ännu ett snäpp och visat hur verkligt fina de är. Eftersom jag inte har kunnat läsa vidare bra, så har cirkeln anpassat läsandet efter mig och vad jag har läst. Helt fantastiskt snällt!

Häromdagen hade vi bokcirkel och traditionsenligt började vi med att tipsa varandra om böcker som vi har läst under sommaren. Ja, vi avråder även varandra... Man går ju på en nit då och då.

Jag blev rätt nyfiken på Curtis Sittenfields Prep, som en av mina vänner hade läst. Fast jag kommer inte läsa den på engelska. Om jag kommer till skott och läser den, så tar jag den på svenska, och då heter den I en klass för sig.

Någon hade läst Alfahannen och vi enades om att Katarina Wennstams böcker alltid är läsvärda och att hon tar upp viktiga saker på ett bra sätt i sina romaner. Det fick mig att undra om jag avbeställde månadens bok - som var Wennstams senaste plus Leif GWs senaste - från bokklubben, men det lär jag upptäcka om några dagar... Antingen kommer det böcker eller så kommer det en ny klubbtidning. Det spelar inte så stor roll. Jag kommer ändå vilja läsa Wennstams nya, förr eller senare.

Någon annan hade läst Jag heter inte Miriam som nyligt har kommit i pocket, och den gillade jag jättemycket då jag läste den. Väldigt aktuell! Och väldigt svår att inte bli berörd av. Har du inte läst, tycker jag att du ska göra det!

Jag tipsade om ett par böcker, jag också. Fast de tjuvhåller jag på för att kunna skriva mer om dem senare. ;-)

Och så åt vi, naturligtvis! Vi bjöds på tortellinigratäng med lax, babyspenat och små tomater. Tortellinin var fylld med svamp, vilket inte är mitt förstahandsval då det gäller mat, men det gick finemang att äta ändå. Man känner liksom inte av svampen. Så då vet ni det, ni som också är lite kinkiga med svamp. Får ni svamptortellini: ät. Det går bra. ;-)

Till efterrätt åt vi blåbärspaj med mandelmassa och flagad mandel, och vaniljsås. Hur gott som helst. Skogens skafferi är mer guldgruva än tråkigt torrskafferi.

onsdag 26 augusti 2015

Rita

För ett tag sedan blev jag tipsad om den danska tv-serien Rita - som ligger ute på Netflix. (Och Netflix, förresten! Vilken otroligt trevlig uppfinning det är!)

Rita jobbar som lärare, är kring fyrtio år sisådär och har tre nästan-vuxna barn. Hon är singel men prasslar med sin rektor. Eller, hon prasslar huvudsakligen med sin rektor. Innan de tre säsonger som jag har sett är till ända har hon hunnit ha ihop det med några fler - och kanske var inte de männen de bästa valen... Rita är lite lätt impulsiv och ganska pessimistisk av sig. Hon är den som säger det där som många tänker men som de censurerar innan det trillar ut ur munnen. Hon är dessutom brutalt ärlig, väldigt frispråkig - och samtidigt klok. För det mesta. Livserfarenheten finns där. Ändå kan hon inte låta bli göra typiskt okloka saker som att smygröka på skolans toalett och klottra på väggarna.


Omkring Rita finns de där nästan-vuxna barnen med sina egna livshistorier. Där finns kollegor på skolan. Något ex dyker upp. Och så barnen på skolan och deras föräldrar. Historierna spinner över varandra och relationerna korsar varandra, och till sist känns det som om allt och alla på något vis hör ihop med varandra. Det gör inget. Det blir välbekant och jag känner mig väldigt involverad i hela sammanhanget.

Det här är inte en serie för den som är lite fin i kanten och lättstött. Den kräver att man är bekväm med ironi. Den kräver också att man tål att se lite av varje, alternativt att man har en skämskudde till hands.

Jag ser att man kan köpa säsong 1 och säsong 2 på nätet i alla fall på ett ställe, och säkert går det bra på andra ställen också. Om man inte har Netflix, vill säga. Det är klart prisvärt att skaffa Netflix om man är lika förtjust i tv-serier som jag är... ;-)

söndag 23 augusti 2015

Bloggen vaknar till liv...

Hej där!

Nu är det dags att väcka liv i bloggen igen. Den fick ligga i dvala bra mycket längre än jag tänkte mig, men så är det väl med livet. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

Det här är berättelsen om hur livet blev, för sisådär ett år sedan: Jag började förra arbetsåret (mitt arbetsår börjar i slutet av augusti) med att vara på väg in i en utmattningsdepression. Det hade jag ingen aning om. Det tog många månader innan jag förstod och ännu några till innan jag förstod att jag behövde söka hjälp och få medicin. Därefter har en period av återhämtning och rehabilitering skett - och pågår fortfarande. Jag är ju inte alldeles finemang ännu, men jag har lärt mig en hel del om hur jag behöver fungera nuförtiden och jag tar mig tid för att vila mellan varven. Och just nu mår jag väldigt fint.

En av de saker som sker när man drabbas av en utmattningsdepression är att hjärnan inte fungerar som den brukar. Jag fick stora problem med minnet och koncentrationen. Lyckligtvis har jag vanan inne sedan förr att anteckna ganska precis allt som har med jobbet att göra - men det fungerade inte alls att läsa böcker. Jag glömde, tappade tråden och rörde ihop. Inte alls vidare lyckat. Att förlora förmågan att läsa i den takt som jag alltid gjort är en av de större sorger som jag upplevt i samband med den här sjukdomen.

Att jag dessutom drog på mig en dubbelsidig lunginflammationen där i september-oktober, med allehanda komplikationer, förbättrade inte situationen. Där rök all min fysiska ork och jag tror att det bidrog en del till att jag rasade så kvickt in i utmattningsdepressionen. Först ett halvår efter lunginflammationen hade jag blodprov som visade normala värden, vilket säger något om den fysiska återhämtningstid som krävdes. Men därefter har det varit lite hit och dit med den saken. Den blodsjukdom som jag har passade på att kräva sitt utrymme och fortfarande spökar den en del. Jag kollas och äter lite olika piller för att hålla värdena i schack.

Sedan april har min högerfot levt rövare. Det är resultatet av att jag, när jag tyckte att jag orkade börja träna igen, inte trappade upp försiktigt utan gick på som före all sjukdom. Ganska raskt sa foten ifrån, men jag är rätt tjurskallig av mig och lyssnade inte. Foten är nu väldigt elak och vill inte att jag går på den, fortfarande. Trampdynorna är irriterade och överansträngda, likaså muskler i och kring foten. Och så har hälsenan sympatistrejkat ett bra tag. Jag blir tejpad av en sjukgymnast, jag har ett träningsprogram, och jag ska inte gå i onödan. Jag längtar till dess att jag får tillbaka min fot så att vi kan jobba ihop igen!

Så, summan av det hela blir att jag har varit ett litet vrak, men jag börjar vara på banan igen. Jag längtar efter att skriva igen och eftersom jag har läst lite i sommar, kollat på några tv-serier och handarbetat en del, så har jag lite att berätta. Men det kommer att dröja innan jag kan läsa böcker i racerfart igen, om jag någonsin kommer att kunna det igen.

Och hur är det med er? Jag är helt förvånad över att det ännu tittar in något hundratal läsare varje dag, men tacksam för att ni finns där i kulisserna. Välkommen tillbaka! ;-)

lördag 13 december 2014

Bloggen är inte död

Inte bloggägaren heller. Det har bara inte funnits tid eller ork för bloggande, irriterande nog.

Återuppstår snart.

måndag 24 november 2014

Skuggorna, av Katarina Wennstam

Den här boken hänger ihop med Svikaren och Stenhjärtat, vilket dock inte betyder att man måste ha läst dessa för att ha behållning av den här boken. Vad det betyder är att man får möta Shirin Sundin och Charlotta Lugn igen, och det är trevligt. Man får en liten dos av deras privatliv serverat samtidigt som bokens huvudsakliga berättelse rullar på, och det gillar jag.

Precis som i Wennstams tidigare böcker tar hon även här upp ett angeläget ämne och diskuterar det genom bokens händelseförlopp. Den här gången handlar det om en slags liga som har bestämt sig för att "öga för öga" är bättre än domstolens straff, vad gäller män som dömts för misshandel av kvinnor. Det är ett väldigt intressant scenario - ett realistiskt men omvänt scenario - som tål att funderas över.

Naturligtvis är det så att en fungerande rättsstat ska ha en domstol som efter rättegång utfärdar rimliga straff för de personer som bryter mot de lagar som råder i landet, och som antagits av en demokratiskt framröstad regering. Vi vill inte ha grupper av människor som går förbi domstolens beslut och utkräver mer straff, eller som straffar oskyldiga personer utifrån egen uppfattning om vilket brott som har begåtts och vilket straff som krävs. Det som gör den här berättelsen så intressant är hur noga ligan håller fast vid tanken om "öga för öga", hur de diskuterar sinsemellan vad deras handlingar gör med dem och vilka motiv de har haft för att ge sig i kast med det hela. Det är också intressant att läsa om hur samhället resonerar kring ligan och hur angelägna många män är om att få fast dem och sätta stopp för dem - men hur lite intresserade samma män kan ha varit då det handlar om att verkligen sätta stopp för mäns våld mot kvinnor. Otroligt träffsäkert känns det vid ett tillfälle, då en advokat inser att det är omöjligt att plädera "särskild grymhet" kring ligans våld mot de straffade männen - eftersom våldet som ligan använder är så exakt "öga för öga".

Det är inte trivsam läsning, direkt. Men det är angelägen läsning. Och som sagt, särskilt intressant eftersom det är ett slags omvänt scenario som spelas upp.

söndag 23 november 2014

Saker man kan roa sig med

Man kan sticka lite på de där sockarna som man började på för eviga tider sedan och inte har gjort klart ännu. Senaste gången jag fotade dem såg de ut så här:


Nu har jag hunnit längre. Jag är på det gröna i nystanen, och jag ska precis börja sticka hälen.

Dessemellan stickar jag på cancervantarna; de som heter Knit for tits mittens. De har inte fastnat på bild ännu, men de ser rätt bra ut. Just nu blir det inte mycket stickat på dem, eftersom jag har kommit till minskningarna vid fingertopparna och jag sitter fast i fjärde säsongen av The good wife. Det går bara att sticka just det där när jag kan ha fullt fokus på vad jag gör och jag vill gärna titta på The good wife, inte bara lyssna till den.

Jag håller också på att fixa en till adventsljusstake. Den blir i guld och med löjligt många bokmärkesänglar på. Jag var helt inriktad på tomtar, men det fick bli änglar eftersom jag till sist lyckades hitta tillräckligt många sådana. Jag fotar när den är klar. Om den blir bra. Annars får det vara. ;-)

Och så jobbar jag med att få ordning på kroppen. Jag tränar på gymmet varannan dag och nu börjar jag känna igen mig själv i fråga om vad jag orkar. Hittills har jag fokuserat på konditionsträning, men idag lyfte jag lite skrot också. Det funkade ok. Det är värre med den mentala tröttheten. Att läsa en bok tar en evinnerlig tid och jag känner att det är svårt att behålla koncentrationen i vad som är normallång tid för mig. Men det är oändligt mycket bättre än för några veckor sedan.

Ungefär så. ;-)