Alkemins eviga eld, av Anna Jansson

Det är ju något med dessa deckare som kommer i långa serier, eller hur? Man kan liksom inte låta bli dem, fast man inte är säker på om man vill läsa. Alltså, verkligen vill läsa. Jag har inte alltid varit så supernöjd efter att ha läst Janssons deckare med Maria Wern som huvudperson - ändå har jag läst, om inte alla, så närpå alla.

Den här boken är en sån där som jag har lite svårt att komma in i, men när jag väl har fattat galoppen rullar det på rätt bra och jag känner mig nöjd. När slutet närmar sig, gör Jansson någon extra twist och plötsligt känns det som att det finns för många personer involverade och slutet blir mest ett "jaha". Det kan vara jag som läser för kvickt för att jag vill se hur det går för alla inblandade, men min känsla är att det blir lite snårigt och ändå lite platt fall som effekt av det.

Det som är rätt kul - eller intressant, snarare - är hur alkemin får spela en stor roll, likaså hur konstnärligt den totalt rubbade mördaren har tolkat de olika stegen och låtit offren spegla dem. Ingen måtta på galenskapen, liksom. Inget man vill se i verkligheten, verkligen inte - men det funkar bra i bokens och fantasins värld...

Jag hade hunnit tappa kollen på vem Maria Wern hade hunnit vara ihop med (det blir ju så när det går så länge mellan böckerna och man inte har annat än ett teflonminne att förlita sig på!), men i den här boken får man en fin summering och jag är med på banan igen. Gamla ex dyker upp och hamnar oväntat nära, och det är lite intressant att se hur det påverkar gänget på polisstationen. Det blir lite sandlåde-nivå på det, vilket kanske inte är vad man önskar av vår ordningsmakt... ;-)

Och för den som undrar: Jamen, den stod ju där i bibliotekets hylla och ville bli hemburen. Man kan inte säga nej till allt som frestar, eller hur?

Snart är det lov!

Och jag längtar. Väldigt mycket! Jag har ägnat mig åt att jobba som en galning de sista veckorna, och nu börjar jag känna att jag är i fas - fast då dyker det upp nya grejer som ska göras, så riktigt i fas är man väl aldrig i alla fall... ;-)

Den här veckan bjuder på en hel del kvällsjobb, så det lär bli skralt med bloggande även den här veckan. Jag känner att jag lätt klassar in som en högst sporadisk bloggare just nu! Inte precis vad jag vill vara - men ibland får man inte styra så mycket som man önskar.

Saker jag ser fram emot, bortom jobbhögen:
1) Bokcirkelkväll på fredag! (Jag har inte läst boken, men skvallra inte. Jag kommer inte hinna läsa, heller...)
2) Helg hos stora tösen i Hufvudstaden! Hela lördagen och hela söndagen - och ända tills på måndag morgon!
3) Bilresa från Hufvudstaden till hemmet, tillsammans med mittentösen. Det lär ta hela måndagen och jag får obehindrat prata hål i huvudet på min fina tös som jag inte har träffat på evinnerliga tider nu (typ ett halvår).
4) Sportlov! (Fast om jag ska vara ärlig, så är nog sporta just det som jag kommer att göra allra minst - men det behöver vi inte heller hålla på och älta...)

Än får jag inte skriva om Turstens nya, den som inte gick att motstå - men så mycket kan jag säga som att det var verkligen en bra bok. Rakt igenom! Se fram emot den!

Och så virkar jag mormorsrutor till förbannelse. Igen. Att jag aldrig lär mig. Det känns i högerarmen, vill jag lova - så nu tror jag att jag tar virkpaus ett tag. Undrar om jag då ska passa på och sticka någon fin vante..? För det kan ju inte göra vidare ont i armen, eller hur? ;-)

Somligt går inte att motstå, så är det bara...

Det går till exempel inte att motstå Turstens nya deckare, när den dimper ner i brevlådan ungefär samtidigt som man har avslutat läsningen av en annan bok. Det går inte ens att motstå den, fastän det står klart och tydligt på framsidan att det är årets påskekrim och att minsta barn kan lista ut att man då ska läsa den under påsken. Eller möjligen sportlovet, om man tänker "lov som lov". Här uppe har vi vare sig sportlov eller påsk än. Det går inte att motstå den, fastän det ligger en annan liten fin bok på hyllan och väntar - en som måste vara utläst och genomtänkt till på fredag om en vecka, för att den då ska pratas om på en bokcirkelkväll. Man skulle kunna skylla på den där lilla, tystlåtna boken, för att den inte gapar mer högljutt - men det gör man ju inte.

Nämen, det är väl bara så. Somligt går inte att motstå. Man måste sätta tänderna i, genast. (Och nu kommer det förmodligen bli så att jag tycker att boken var genuint kass när jag väl har läst den, bara därför. ;-) )

Adrants - vad är det för skit? (uppdat.)

Jag blev uppmärksammad på att min blogg plötsligt visar en hel massa knasiga inlägg via Bloglovin. Ni som går direkt till min blogg, ser ju att jag inte har postat några märkliga inlägg på sista tiden - men ni som ser min blogg i Bloglovin måste ju vara grymt förbryllade. Det verkar dessutom som att det forsar in inlägg i en strid ström, så jag hoppas att inte det här inlägget drunknar i mängden. Summa summarum: jag skriver bara på svenska. Inga suspekta inlägg om hur människor i Singapore kan få mer sex, exempelvis.

Jag har kontaktat Bloglovin och så håller jag tummarna för att de kan plocka bort eländet. Jag vill inte förknippas med den där bloggen.

Uppdaterat: Det ser okej ut nu, när jag kollar Bloglovin. Jag hoppas att det inte dyker upp igen!

Bokrea? Njä...

Alltså, jag tycker verkligen om böcker och jag har ett märkligt ha-begär då det kommer till böcker. Jag vill äga. Somligt kan jag låna - men det allra mesta som jag tycker om känner jag ett sug efter att äga. Stuva in i den redan alldeles för överfyllda bokhyllan så att jag klappa lite på den när jag går förbi och andan faller på.

Egentligen är ju bokrean som klippt och skuren för en sådan som mig, men jag blir allt mindre intresserad av den. Det är lite svårt att sätta fingret på varför det är så - men jag tror att det handlar om att bokrean är så väldigt likriktad och förutsägbar nuförtiden. Det känns som att alla topplisteböcker hamnar på rean året efter, och inte just något annat än just de böckerna. Förmodligen är det så att minnet sviker mig, för man har ju alltid en tendens att säga att det var bättre förr, men allvarligt: visst var det bättre förr? För tio, tjugo år sedan fyndade jag ohejdat på bokrean. Det kanske inte var för att det fanns bättre urval, utan för att jag inte hade läst så himla mycket av det som hamnade på rean? Fast jag har också för mig att man kunde strosa in i bokhandeln under tiden som rean pågick (jaja, hetsa in i bokhandeln och svettig tränga sig fram under bokreans första morgon, om det nu ska vara så petigt), och då göra fynd; böcker till suveränt bra pris, böcker som inte fanns med i katalogen, olika böcker för olika boklådor, etc... Visst var det så?

Så, summan av kardemumman: jag känner inte något bokreasug, nä. Men om jag råkar trava förbi en bokhandel där rea pågår, kommer jag att råka handla med mig något. Rätt stor risk för det, då jag dessutom är i Hufvudstaden nästa helg. Där finns några fler boklådor att välja på än vad som finns här uppe.

Utan titel, av Anna Charlotta Gunnarsson

Jag tror jag hinner läsa ungefär femton sidor innan jag är ohjälpligt fast i den här boken och dessutom väldigt förtjust i huvudpersonen - Jill, sexton år. Hon är allt som hennes pappa önskar att hon inte var. Vanlig. Alldeles vanlig. Han hade önskat att hon kunde bli lite mer svart och galen, särskilt nu när mamman är död och hon har all sorg inom sig som måste få komma ut. Jill är inte intresserad av att vara svart, galen och cool - hon vill bara vara sig själv och få ordning på livet igen.

Jag tycker mycket om att Jill får ha en storebror som hon halvt längtar ihjäl sig efter. Jag gillar att hon får ha sin fina kompis som hon driver bakbloggen med, och att den där kompisen får ha en sån där typiskt rolig familj. Det är skönt att det får vara lite värme omkring Jill, för hon har ju ändå sin sorg som hon kånkar omkring på även om den inte ligger i fokus hela tiden. Hon får gå i och ur sorgen, sådär som man kan göra ett bra tag.

Mötet och vänskapen med Mio får en hel del av berättelsen. Mio, som är just sådär galen som Jills pappa önskar att Jill var - fast ändå inte. Mio är bara självklar. Inte svart och coolt galen, utan bara självklart sig själv utan svärta men med så mycket coolhet man kan önska. Mio tar för sig och utmanar, fast utan att vara annat än bara sig själv. Jill blir lite störd över hur hon tar saker för givet fast hon håller sig själv för en öppen person - men hon är beredd att välta sina förutfattade meningar åt sidan. Det är rätt skönt att läsa om, fast jag fattar att det är en sån där grej som somliga kanske kommer tycka är sådär pk att man måste haka upp sig på det och kritisera det.

Såklart blir det en del konflikter mellan Jill och pappan - han är så inne i sin egen sorg att han inte kan begripa hur Jill hanterar sin sorg, när hon inte reagerar och gör samma saker som pappan. De där konflikterna bär verkligen framåt; det är väl upplagt och väl strukturerat av författaren - och det känns så rätt för mig som läser. Jag begriper precis hur galen pappan blir när Jill röker fast mamman har dött i lungcancer, och jag fattar hur Jill bara måste balansera på den där slaka linan för att ge livet och ödet långfingret. Det är skönt att Jill får ha sitt sätt att hantera saker och ting, och jag tänker att det här hade kunnat bli en sån där vansinnigt svart och sorglig bok. Men den känns ljus, och med framtidstro. Det gillar jag.

Jag blev verkligen överförtjust i den här boken och jag hoppas att författaren har tänkt sig att skriva mer. Läs!

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Hundar, hus och hjärtats längtan, av Lucy Dillon

Jag blev rätt glad då jag såg att det hade kommit en till bok av författaren som skrev Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Jag gillade ju den första boken och då är oddsen rätt bra att jag ska gilla även nästa bok. Och nu tänker jag att det skulle vara rätt trevligt om det kom en tredje bok - så då kan ni alla lista ut vad jag tyckte om den här boken, eller hur? Trots att jag uttrycker mig rörigt...  ;-)

I den här boken får man stifta bekantskap med systrarna Juliet och Louise. Juliet har förlorat sin man och Louise lever i vad som ser ut att vara en drömtillvaro med hus, make och barn - men som kanske inte alls är det. Eller, det är ju såklart så att Louise inte alls är nöjd. Så klart. Annars vore det för enkelt. Hon har fått för sig att hon kvävs i sitt äktenskap och behöver en man som förstår henne. Händelsevis finns en man i närheten; en man som är pappa till ett barn i samma barngrupp som hennes son. Hon är beredd att löpa linan ut med den här mannen - men så dör Juliets man och allting kommer liksom av sig.

Juliet slits mellan att hata allt och alla i omgivningen, och att gråta ögonen ur sig. Mamma Diane försöker få sin dotter på fötter igen, och ett av de knep som hon tar till är att styra den ena hunden efter den andra i Juliets väg - och innan Juliet har hunnit fatta vad som händer har hon plötsligt blivit grannskapets kombinerade hundpromenerare, kattvaktare och blomvattnare.

Jag skulle ljuga om jag säger att den här boken bjuder på många överraskningar, för det gör den inte - men det är nog just exakt avsaknaden av överraskningar och tvära kast som gör att jag uppskattar boken. Den känns vilsam och vänlig och jag trivs med läsningen. Det är faktiskt inte alltför ytligt, utan det finns en hel del småkonflikter som pyr. Därmed finns det lite sälta i allt det söta, och det behövs.

När jag läste förra boken kände jag en viss lust att öppna hundpensionat (fast så insåg jag att jag nog hade något ditåt här hemma redan) och när jag läser den här boken vill jag renovera en kåk från topp till tå. Utan att behöva förlora en make, naturligtvis! Men gärna med en hantverkare som ständigt förser mig med material som "trillat av en lastbil" och därför är svinbilligt. ;-)

Jamen, det är inte så mycket mer att säga. Läs! ;-)

Hej, bokkonsument!

Den här enkäten har jag sett snurra runt på ett antal bloggar vid det här laget, och trots att jag egentligen inte är någon enkätmänniska fick jag lust att svara. So, here we go:
 
Senast lästa: Felicia försvann, av Felicia Feldt 
Senast köpta bok: I det sista regnet, av Janesh Vaidya
Senast lånade bok: Solveigs vantar, av Solveig Larsson
Senast fådda bok: Hm. Det vet jag faktiskt inte. Något rec.ex, tror jag.
Favoritbokhandel: Den stora Akademibokhandeln på Mäster Samuels i Hufvudstaden. Eller The English Bookshop i Gamla stan. Synd bara att de där butikerna ligger så himla avsides - i runda slängar hundra mil från mig. Fast helst handlar jag billigt, billigt på secondhand eller där det råkar vara bra pris.

Favoritbibliotek: Jag gillar ett par filialbibliotek i min stad, jättemycket. Toppenpersonal!
Antal lånekort: Två. Ett privat och ett tjänste.
Använder som bokmärke: Mitt finaste har jag fått av Mia, och det är något magiskt med det. Alla böcker som det hamnar i, visar sig vara bra böcker. När jag inte har det bokmärket lägger jag lite vad som helst mellan boksidorna. Bara det är platt.
Favoritfärg på bok: Va? Alla?
Favoritmat/snack vid läsning: Alltså, ungefär vad som helst, bara det inte kladdar och bara det går att äta med en hand.

Favoritdryck vid läsning: Te!
Favoritställe att läsa på: Min fåtölj i vardagsrummet och min säng. Fast min säng har en nackdel - det är alldeles för lätt att somna där...
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Sidan 263 i Hundar, hus och hjärtats längtan, av Lucy Dillon.
Den här boken köper jag till en förälder: Jag har köpt många böcker till min mamma. Nu finns hon inte hos oss längre - men det händer att jag köper en bok till mig själv för att jag tror att mamma hade gillat den. Hon hade himla bra boksmak, min mamma. Min pappa är ingen bokläsare.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Jag har inte riktigt någon bästa vän, men skulle jag köpa en bok till en vän så väljer jag något som jag själv gillar och som jag tror att vännen gillar också.

Den här boken köper jag till en partner: Till min man? Han vill hellre ha något annat. Ungefär vad som helst annat.
Favoritgenre: Snälla feel-good-romaner. Eller romaner som bjussar på tillfälle till eftertanke. Beror på.
Favoritformat: Beror på. Danskt band har poppat upp som en favorit, men det beror mest på att det plötsligt finns böcker i det formatet - jag tror inte att det var så vanligt förr.
Författarfavorit: Nämen, det är lite som att säga Favoritbarn?
Den tjockaste bok jag läst: Kanhända Middlemarch av George Eliot - men jag är osäker. Det kändes jädrigt dryg, i alla fall!

Den tunnaste bok jag läst: Det måste vara något från Nypon förlag. Tunna böcker, sanslöst bra böcker!
Favoritljud när du läser: Tystnad!
Favorittidning: Det beror på. Jag har nyss upptäckt Livet på landet och gillar den.
Prenumererar på: Inget annat än dagstidningen.
Favoritbokblogg: Alldeles för många!

Mitt bästa bokminne: Det måste vara då jag var sisådär nio år och mamma gav mig min första Lotta-bok, som jag läste och läste om och fnissade ihjäl mig åt. Senare har hon berättat att hon tyckte så mycket om att höra mig skratta åt boken - och det måste vara därför jag lyckades flirta mig till så många Lotta-böcker...
Senaste bokfyndet: Inte säker, men något som jag köpt för en femma på Kupan, tänker jag.
Senaste impulsköpta bok: Dillons bok som jag läser just nu, och Roberts Jagad av lögnen som jag råkade beställa från cdon då jag egentligen bara skulle ha en dvd-box.
En bra bok att ge bort: Något som personen gillar - och gärna något som jag läst innan så att jag vet att det är en bra bok.
Bokgenre som jag undviker: Jag är lite gnälligt ointresserad av sci-fi och fantasy, men jag håller på att längta ihjäl mig efter Eld (uppföljare till Cirkeln). Jag är inte konsekvent.

Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort, antingen till människor i min närhet eller till en secondhand-butik.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Med hjälp av den här bloggen. Det är därför jag skriver den, egentligen!
Så här sorterar jag min bokhylla: En färgsorterad pockethylla, en alfabetiskt ordnad skönlitteraturvägg och så facklitteratur i arbetsrummet.
Nästa bok jag ska läsa: Regn-boken som jag nämnde i början. Det är bokcirkelboken för den här gången.

Inte vilken kanin som helst, faktiskt.

Det är sant. Redan som liten kaninkille bestämde Kaninen sig för att han äger oss. Han pinkade in oss ganska rejält, och visserligen betydde det att han tämligen raskt blev av med sina kulor och sin manlighet - men han blev inte ett dugg mindre kaxig. Snarare tvärtom. Han utforskade allt större delar av huset och vi kaninsäkrade allt eftersom. Pillade bort sladdar, för det hade vi hört att kaniner gillar att bita i. Han har aldrig bitit i en enda sladd i hela sitt liv. Men han har bitit i alla kvinnobröst som finns i familjen, vad nu det kan tänkas betyda. Han har med stor noggrannhet bitit av ett flertal knappar från fjärrkontrollerna till vardagsrummets teknikprylar och han har, lite uppnosigt, bitit hål mitt på sittytan på våra fåtöljer. Eftersom vi inte ville släppa in honom i sovrummet, har han påbörjat det stora inbrytarprojektet där - genom att försöka bita sig via dörrlisten. Han hann aldrig bita sig igenom. Rätt ogenerat tänkte Kaninen en gång sätta i sig en bunt nationella prov, som låg och väntade på rättning på golvet i köket. Han tog sig några rejäla tuggor. Och man får väl kanske skylla sig själv om man lägger viktiga papper på golvet, men allvarligt. Det står inte i någon kaninbok att kaniner har lite smygsug efter provpapper.

Liten Kanin i sin bur. Viktigaste prylen i buren: matskålen!

Vi lärde oss att Kaninen älskade sin matskål. Han vaktade den som en drake vaktar slottet med prinsessan. Man var tvungen att ta till list eller överraskningsmetoden för att få tag i den (och maken lärde sig den hårda vägen att man gör bäst i att inte ens försöka om man är för långsam i vändningarna...). Vi lärde oss att Kaninen inte accepterade att ha sina pinnar, sina halmstrån och sitt hö liggande hur som helst i sin bur. Han stuvade om och slängde runt sina pinaler för att det skulle se snyggt ut. Och om matskålen var tom, kunde han lägga den i toan. Ja, det är ju inte mycket roligt med en tom matskål - så det begriper man ju. Lika bra att lägga den bland avfallet.

En långhårig Kanin ser lite rolig ut mitt i fällningsperioden...

När Kaninen var några år gammal flyttade Vovven in i huset. Vovven var en rätt liten och försiktig liten vovve när han var liten, men en av de första grejerna som han testade var att skälla på Kaninen i buren. Kaninen svarade genom att göra ett brutalt utfall med fräsande och ilsken blick bakom sitt galler och Vovven har sedan dess visat en hälsosam respekt för kaninen. Vovven har genom åren som gått visserligen petat i sig ett antal små kaninlortar som kaninen generöst hystat ut ur buren, men han har alltid passerat buren på säkert avstånd.

Eftersom Kaninen skaffade sig vardagsrumsförbud med tiden, brukade vi stänga in Vovven i vardagsrummet medan Kaninen hoppade runt i andra delar av nedervåningen. Vovven lade sig på säkert avstånd från kompostgallren som tjänade som avspärrning - medan Kaninen försökte forcera gallren genom att rycka i dem, skaka i dem, dra i dem... Man kan ana att Kaninen kände sig lite orättvist behandlad då han inte blev insläppt till vardagsrummet med alla roliga bitleksaker. 

Ståtlig Kanin på grönbete.

Annat var det när Valpen flyttade in. Valpen var, helt ärligt, lite för korkad för att förstå vad Kaninens ilskna blick betydde - så han inledde sin kontakt med Kaninen med att på Valpens lite slafsiga vis pussa Kaninen rakt över hela ansiktet. De första gångerna det där hände var vi rätt inställda på att Valpen snart skulle ståta med en piercing i tungan - men inte det. Kaninen och Valpen pussades varje morgon medan Kaninen väntade på sin frukost och det blev aldrig någon piercing. Kaninen accepterade helt enkelt den lufsiga Valpens ömma pussar. (Det finns inte vidare många som kan motstå Valpens pussar överhuvudtaget. Han är ju ett charmtroll.)

Han var en odåga, vår Kanin. En oerhört charmig liten odåga, med en personlighet så stor att man knappt kunde begripa hur den kunde rymmas i en liten Kanin. Han var också en väldigt tillgiven liten Kanin, som småpratade med oss då han tyckte att vi hade det extra mysigt.

Nu har vi inte Kaninen hos oss längre. Efter nästan nio år tillsammans visade han oss att han var alldeles för trött för att orka leva längre. Kanhända är det lite fånigt, men man kan faktiskt sakna en liten Kanin.

Felicia försvann, av Felicia Feldt

Åh, jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken!

Mitt intresse väcktes någon gång där före jul, då jag någonstans läste att det här skulle vara boken där ett av Anna Wahlgrens barn berättar sin version om uppväxten i den där stora familjen. Jag har ju läst Barnaboken och någon roman och i alla fall två delar av självbiografin, av Wahlgren - så självklart skulle det vara intressant med ett av barnens berättelse. Så, jag ställde mig på kö på biblioteketet - och ungefär någon gång där brakade skriverierna om boken loss på allvar. Jag har ögnat igenom X antal tankar om boken vid det här laget och blivit mer och mer fundersam... Ett tag funderade jag på om jag alls ville läsa boken.

Igår fick jag i alla fall boken i näven, och idag har jag läst ut den. Det var raskt läst. Det är inte en roman, som hänger ihop från början till slut - utan det är ett antal korta texter som berättar om olika minnen och som tillsammans formar en bok. Textstyckena är inte kronologiskt ordnade, vilket jag antar är med tanke på hur minnet fungerar. Jag är inte så säker på att jag skulle kunna sortera mina barndomsminnen i kronologisk ordning, för det är ganska fragmentariskt, det som jag minns från min barndom. Feldt har presenterat sina minnen i vad som verkar vara en högst slumpmässig ordning - men som kanske är ordnade efter exempelvis relevans, styrka eller något annat. Eftersom varje textbit är försedd med årtal, så går det rätt bra att lista ut hur gammal Feldt var vid respektive händelse, och det är något som man gärna vill veta med tanke på vad det är för händelser som hon minns. Hon har skrivit ned sina tankar och sina minnen med ett väl fungerande språk, fast ändå inte ett alldeles spikrakt språk. Det är stundtals smått poetiskt, andra gånger brutalt rakt på sak, somliga gånger med krönikörens bitska ton, någon gång med barnets fundersamma ton. Det är splittrat, men samtidigt håller det ihop för att man vet att det är en och samma person som står bakom betraktelsen.

Men vad tycker jag då? Ja, jag sa ju det. Jag vet inte. Det är så svårt. Jag hade inte sneglat åt den här boken om jag inte hade haft en bild av vem mamman var och haft i minnet hur hon skildrat storfamiljen. Nu när jag har fått det där andra perspektivet och vägt och mätt, så är det ändå inte så att jag vet vad som är sanning - och det är faktiskt inte ens det viktigaste, inser jag. Upplevelsen av något är högst individuell och även om Feldt har syskon som vuxit upp i samma familj betyder det inte att syskonen har samma upplevelse och samma sanning. Kanhända är det viktigaste med den här boken att förmedla hur svårt det är, det där med att vara mamma och att uppfostra sina barn - och hur ett beteende lätt går i arv om inte någon är insiktsfull nog och stark nog att bryta det?