fredag 25 juli 2014

När kejsaren var gudomlig, av Julie Otsuka

Den här boken är författarens debutroman och en mycket hyllad sådan. Den berättar om situationen för en japansk kvinna i USA under andra världskriget; från det att kallelsen till internering sattes upp, under själva interneringen och vid hemkomsten. Trots att den alltså är skriven innan Otsuka skrev Vi kom över havet utspelar den sig efter händelserna i den boken.

Till skillnad från perspektivet i Vi kom över havet berättar författaren i den här boken om en kvinnas situation. Hur hon agerar, hur hon känner, hur allt blir för just henne och varför. Samtidigt förstår man att kvinnans situation inte är unik. Hon är en av många, många - och hennes berättelse blir därför många japanska kvinnors. Det som också är högintressant med den här boken är hur den illustrerar avhumaniseringen av japaner i USA vid tiden för andra världskriget - intressant eftersom det är processer som pågår i andra krig världen över, just nu. Inte enbart i krig, egentligen. Det är en process som pågår i alla samhällen som hyser krafter som vill gradera människor i en skala från "inget värde" till "fullvärdig människa".

I bokens berättelse finns kvinnans make med. Han försvinner; förs bort av tre män i rockar och med FBI-brickor. Iklädd badrock och tofflor, och med tandborsten som enda packning, förs han bort till ett ställe där han skulle komma att förbli till dess att kriget var över. Som läsare får man inte veta exakt vad som har hänt honom, men man får med all önskvärd tydlighet veta att han vid hemkomsten inte alls är samma man som när han for. Han är bruten, inåtvänd och frånvarande. Man kan bara med hjälp av mörka fantasier föreställa sig vad han och de andra japanska männen i samma läger har utsatts för. Men fokus i berättelsen ligger på kvinnan. Till en början tyckte jag att mannens perspektiv saknades, men jag har ändrat mig. Det räcker bra så här. Jag vet tillräckligt mycket om vad man utsätter personer som frihetsberövats under krig för, och därför behövs inga fler detaljer.

Jag rekommenderar verkligen de här två böckerna. Läs dem i den ordning som händelserna utspelar sig, tycker jag. Alltså, Vi kom över havet först. Och så När kejsaren var gudomlig sen. Jag tror att du kommer att uppskatta läsningen!

Hoppsan!

Här råkade det visst bli tystnad. Det var inte planerat, det bara blev så. Det kom ju en liten stockholmsresa ivägen, och så blev det så himla varmt, och så kom jag in i ett läsflow och så... Ja, ni vet.

Den lilla stockholmsresan var verkligen en liten, anspråkslös resa. Jag liftade till Stockholm med mittentösen, som skulle hem till västkusten och passade på att sova en natt hos sin storasyster i stockholmstrakten på vägen ner. Sen stannade jag några nätter, bodde på hotell och lyxade mig och mådde gott. Jag gjorde verkligen inte mycket nyttigt eller vettigt. Träffade ett par fina vänner och fikade med dem. Käkade middag med stortösen och hennes sambo. Skrotade runt. Handlade lite te (eller ja, mycket te), några böcker och lite småpryttlar som jag ändå hade tänkt handla. Och sen åkte jag hem.

Tillsammans med en god vän prommade jag upp på toppen av kommunens skidbacke en tidig morgon innan solen hade hunnit bli stekhet. Det gick överraskande bra och jag är mycket nöjd med att jag tog mig för att göra det. Frestelsen att kliva upp på fler berg finns där...Utsikten är hyfsat vacker, även om man säkert hade kunnat fånga den på ett mer konstnärligt vis:


Sen har vi haft rubbat varmt här, ett tag. Temperaturen har legat kring trettiostrecket rätt många dagar i rad; faktiskt så pass många dagar att SMHI har utfärdat en klass 2-varning. Det har tydligen aldrig hänt förr, att man har utfärdat den typen av varning på grund av ihållande stark värme. När det är så varmt orkar jag inte göra annat än ligga stilla i skuggan och ändå nästan dö svettdöden. Lyckligtvis har temperaturen sjunkit till sisådär 25 grader efter niotiden på kvällen, och då har jag kunnat ge mig ut på min hurtbullerunda.


Jordgubbslandet har börjat ge lite gubbar! Jag hade inte räknat med att det skulle bli just några gubbar i år, men se, det blev det! En liten skål till mig, hittills. Gott!


Vovven har haft besvärligt med kliande ett tag och eftersom det aldrig gav med sig var det dags att ta sig till veterinären. Han fick antibiotika och kortison, och ska badas med svampschampo två gånger i veckan, tre veckor framåt. Det här är procedurer vi har varit igenom förr, och det är inget som helst bekymmer att ge honom medicin. Han gapar och sväljer - det blir ju godis efteråt! - men han är djupt olycklig då han ska badas (eller duschas, i praktiken). Att bli blöt är det värsta som finns. Stackarn!

Mitt läsflow, ja. Precis innan jag stack iväg till Stockholm läste jag När kejsaren var gudomlig. Sen köpte jag på mig ett litet lager pocketböcker i Stockholm, och av dessa har jag hunnit läsa Sommaren utan män, Femtio nyanser av honom, Om döda ont och Rosie. Nu ska jag skriva lite tankar om böckerna, bara! Återkommer! ;-)

Den här läser jag just nu.

lördag 12 juli 2014

Vandrar...

Mellan solstolen och inomhus. Mellan solen och skuggan. Med hunden. Utan hunden. Ja, det är ett evinnerligt vandrande dessa lediga dagar då inget vettigt blir gjort. Eller somligt är ju vettigt. Jag godmorgongosar med Vovven om morgnarna. Klart vettig sysselsättning.



Jag var till biblioteket för att återställa några böcker, och det borde vara förbjudet att släppa in mig på ett bibliotek när jag inte har en förmyndare med mig. Trots att jag har en rejäl bokhög här hemma, följde det ändå med ett par böcker hem. Och nu läser jag en biblobok, så klart. Den tog sig raka vägen förbi kön, log lite och ville bli läst. Så klart blir den det. Det är När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Den tar vid där Vi kom över havet slutade, men den är skriven innan den boken. Och den är bra. Återkommer om den saken!

Nu stundar en liten stockholmsresa också. Jag vet att jag kommer att köpa böcker. Och te. Så pass har jag listat ut. Jag kommer att fika flera gånger också. Ensam eller i sällskap - det visar sig. Sen vet jag inte så mycket mer. Jo, jag ska bo på hotell också, och bara må gott. Jag åker på måndag och kommer hem på torsdag. Minstingen och maken lämnar jag hemma med Vovven. Han vill inte vara ensam hemma. ;-) 

Det är dödligt varmt dessa dagar och min hjärna är lätt trög av värmen. Men så flyter tiden fram. ;-) 

onsdag 9 juli 2014

Vid fyrtio börjar livet, av Stefan Åberg

När jag fick erbjudande om att läsa den här boken fick jag också läsa ett smakprov. Jag gillade smakprovet och tackade ja till att läsa hela boken. Smakprovet fick mig intresserad eftersom det beskrev en situation då bokens huvudperson Pontus gick igenom ett antal kontaktannonser för att sedan faktiskt gå på dejt med en kvinna som han också hittat via en kontaktannons i en tidning. Historien kretsar alltså kring Pontus, som närmar sig fyrtiostrecket och har blivit lämnad av sin fru. Efter att ha varit deppad och apatisk en tid bestämmer han sig för att söka en ny kärlek via kontaktannonser. Och jo, det låter udda med kontaktannonser - men boken utspelar sig i slutet av 1990-talet innan nätdejtandet hade fått fotfäste, så det är helt logiskt. Själva poängen med boken;  att gå vidare efter ett långt äktenskap, intresserar mig. Det är onekligen en frågeställning som fängslar.

Jag har nu läst boken och därmed tillbringat 367 sidor i sällskap med Pontus, och jag är rätt less på honom fast jag inte ens känner honom. Nej, jag känner honom inte. Jag borde verkligen göra det efter alla dessa sidor, men för mig förblir han en väldigt slätstruken typ som inte har något som helst djup i sig. Och det gör mig trött. Jag kan förstå varför dejtandet går så dåligt för honom, eftersom han är en sådan person som inte bjuder ett smack på sig själv - annat än då han anstränger sig, och dessutom måste tala om att han anstränger sig. Ett skäl till att Pontus är så förtvivlat slätstruken och anonym efter alla dessa sidor är att författaren inte har arbetat med gestaltning överhuvudtaget. Han berättar exakt vad Pontus gör hela tiden, men det är på ett sånt sätt att det inte avslöjar just något om Pontus inre - förutom att han är en deppig person. Pontus är ju på jakt efter lycka och en ny kärlek, men det är en märklig avsaknad av någon slags erotisk spänning eller förväntansfull underton, trots att Pontus går på ett flertal dejter. Dejtandet är väldigt krasst och känslolöst, som jag ser det. Inte blir det bättre av att Pontus sparar och bokför alla sina brevkontakter på ett typiskt kontorsmässigt sätt. Torrbollsvarning.

Berättelsen löper från a till ö utan krumelurer eller överraskningar. Eller, det finns en parallellberättelse om Erika, som bor i samma hus som Pontus. Jag hade önskat att författaren hade krånglat in Pontus och Erika lite mer i varandras liv, än vad som nu sker. Först då är Erikas långa berättelse fullt motiverad. Lite här och var händer små saker i Pontus liv, och varje gång tänker jag att det kanske skulle kunna innebära en liten twist eller något som bär åt annat håll - men, nej. Resultatet blir att de där små händelserna hänger löst i berättelsen utan funktion - och att jag som läsare känner mig lite lurad. Och det där, tillsammans med författarens förkärlek för detaljer, bidrar också till att boken blir onödigt lång. Språket är relativt krasst och beskriver från ett tydligt utifrånperspektiv. Jag stör mig lite på att kommatering och meningsbyggnad inte flyter friktionsfritt.

Förvisso kommer Pontus fram till att livet kan vara riktigt trevligt efter fyrtio också, och det kan ju vara en tröst.

Ledsamt nog är det här alltså en bok som jag inte kan rekommendera vidare.

(Bok från förlaget.)

tisdag 8 juli 2014

Semesterlivet pågår...

Ja, det är semester och jag gör mitt bästa för att lata mig ordentligt, i vanlig ordning. ;-) 

Just nu har vi mittentösen hemma, och det är fantastiskt trevligt att ha henne på besök såhär mitt i sommaren. Det har inte inträffat de senaste åren, eftersom hon jobbar i en bransch där sommaren är högsäsong och den tid man undviker att ta ledigt. Men nu är hon ledig och här hemma! Valpen - som nu är fyra år - är med, naturligtvis. Och han är lika fin som alltid. Kolla bara:


Valpen älskar vatten. Finns det vatten, så badar han. Det kan vara ett dike, en vattenpöl, en älv eller ett hav - han badar. Särskilt roligt är det att simma för att hämta grejer som roliga matte slänger iväg. Det är stor skillnad om man jämför med Vovven. Han går och gömmer sig när man pratar om att bada. Han avskyr att bli blöt.


Valpen är kung på att slappa. När han är ute vill han jobba, och när han kommer in vill han slappa. När han var valp på riktigt, då brukade han ligga på fotpallen som vi har stående vid altandörren för att Vovven ska kunna sitta där och kika ut. Vovven ryms fint på en fotpall, men Valpen var redan som liten valp lite för lång för att rymmas helt och hållet. Men då kan man ju använda fönsterbrädet som stöd för huvudet. Nu när han kommer hem och är fullvuxen, då minns han så klart hur man ligger där på fotpallen. Med huvudet på fönsterbrädan. Mycket bekvämt.


Valpen älskar sin matte över allt annat. Dit matte går, dit går Valpen. När matte går på toaletten, följer Valpen med. När matte går och duschar, ligger Valpen utanför och väntar. (Den bruna dörren till vänster i bild är dörren till vår toa med dusch...) Vi har varit hundvakt åt Valpen i söndags, då mittentösen och minstingen for på en liten shoppingrunda. Valpen låg i hallen och väntade på sin matte hela tiden. Han rörde sig inte ur fläcken, annat än för att bli rastad.

Vi brukar fara till Storforsen någon gång varje sommar, och för någon dag sedan var vi dit tillsammans med mittentösen och Valpen. Så här ser det ut om man står på utsiktsplatsen närmast forsen och kikar nedströms:


Synen som möter en då man kikar uppströms är mäktigare, men jag tänkte inte på att även fota den vyn. Klantigt. Ni får fara dit och kika själva! ;-) Platsen där man står är väl inhägnad (se fotot här nedan, på Vovven) och man tar sig utan problem dit ut med rullstol om det skulle behövas. Man kan välja att gå på träramper med rejäla räcken eller att gå fritt på stenhällarna, mellan grytorna med vatten. Man behöver inte vara elitgymnast för att kunna skutta runt på stenhällarna. Det är alldeles lagom svårt.



Så, semesterlivet så här långt har inneburit väldigt mycket altanhäng med bok och pod, sällskapande med mittentösen (minstingen jobbar till sex varje dag) och några små utflykter. Mycket trevligt!

söndag 6 juli 2014

Ryttarna, av Mats Wahl

Det här är en riktigt bra bok, det måste sägas först av allt. Det är första delen i vad som ska bli en serie om fem böcker. Seriens namn är Blodregn och titeln på den här första boken som gavs ut i maj är alltså Ryttarna. Del två kommer i september och heter Krigarna. Fantastiskt trevligt om hela serien kommer ut med högst ett halvår mellan varje bok! Det underlättar verkligen för mig som är lätt tankspridd men ändå vill kunna behålla en serie i huvudet från en bok till nästa.

I Ryttarna får vi stifta bekantskap med Sverige femtio år framåt i tiden. Det är ett Sverige som inte ser ut så som vi känner landet. Stora delar av landet är obeboeliga och en miljökatastrof pågår - vilket exempelvis avspeglar sig i ett klimat som inte är likt vårt nutida - och regeringen styr med hjälp av övervakning och censur. Det finns korruption och motståndsrörelser. Onekligen en högst intressant miljö, sett ur flera aspekter.

Handlingen cirklar kring tonåriga Elin Norman och hennes familj. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och syskon samt en morförälder ute på landsbygden och de lever ett liv som är en fascinerande krock mellan framtida teknik med dess lösningar och dåtidens enkelhet. En bit därifrån bor familjen Torson, naturligtvis under liknande förhållanden. Sedan förr finns en konflikt mellan de båda familjerna, och de ser på varandra med stor skepsis och misstro. När så några medlemmar ur familjen Torson söker sig till Normans ägor och med vapen fullt synliga försöker göra affärer trappas konflikten upp ytterligare och banar väg för det som sedan ska komma att hända.

Just den där familjefejden för tankarna till de gamla isländska sagorna. Mot slutet av Ryttarna sätter författaren Gunnar på Hlidarende i händerna på en av personerna i boken och låter honom resonera så här: " Ibland blir det lättare att förstå vad som är den rätta vägen framåt om man funderar på vad som finns bakom en. När man minns vad man passerat kan det underlätta orienteringen." För mig fungerar de där orden som en passning om vad som ska komma att ske i nästa bok - vilket i och för sig även andra saker har bäddat för (hoppas att jag tänker rätt här!) - men också som en tydlig vink om att likheten med de isländska sagorna inte är en slump.

En högst oväntad kärlekshistoria ryms också innanför pärmarna, och den tillåts ta alldeles lagom mycket utrymme. Boken förvandlas inte till en kärleksroman, men precis som i verkliga livet har kärleken en given plats i ett större sammanhang. Jag gillar verkligen hur författaren skildrar relationen. Innerligheten går fram med all önskvärd tydlighet, fastän läsaren besparas vad som kan vara pinsamma detaljer. Pinsamt för andra, kanske. Jag tål pinsamheter! ;-) 

Jag kan verkligen rekommendera den här boken! Det är spännande och intressant. Handlingen drivs framåt hela tiden och jag vill verkligen veta vad som ska hända härnäst. Råkar du vara vuxen tycker jag att du ändå ska läsa boken, framför allt om du gillar dystopier och kopplingar bakåt i litteraturhistorien.

Podradio

Jag är världens segaste när det kommer till radio och ljudböcker. Jag har jättesvårt för att lyssna utan att somna. Det går an att lyssna på någon sommarpratare och exempelvis pillra med att göra något smycke samtidigt - men jag orkar inte ta mig igenom en hel bok på det viset. Jag tappar tråden när det blir för långt prat.

Alltså har jag inte varit så duktig på att botanisera bland de poddar som finns. Jag har lyssnat på något avsnitt av någon stickpod och jag har lyssnat på någon kändispod, men inte riktigt hittat rätt. Men nu, nu har jag hittat rätt! Jag fattar inte att jag inte har tänkt på att testa Marcusbibliotekets pod Ett eget rum tidigare - men nu har jag i alla fall gjort det! Helt irrationellt började jag med sista avsnittet, där Marcus sambo Katrin hoppade in som vikarie istället för ordinarie radiopratarkompanjon - och jag tyckte att det var hur kul som helst att lyssna på samtalet som flöt på från det ena till det tredje, men hela tiden relaterat till dagens ämne. Sen tog jag avsnitt nio, där boken Det handlar om dig avhandlades och förutom att jag blev sugen på att läsa boken fastnade jag definitivt för podden. Idag har jag lyssnat på avsnitt sju och så har jag laddat ner avsnitt tre så att det ligger redo i mobilen... Solstolen och den här podden gör sig himla bra ihop!

Jag tror att det som jag gillar är att podden utgår från en viss bok, och så rör sig samtalet kring boken - men inte enbart kring boken. Samtalet kan glida in på andra saker också, men det är då saker som rör sig i periferin av bokens innehåll. Lite bokcirkelpratigt, sådär. Det är lättsam och trevlig lyssning, och det känns lite grann som att jag sitter intill och tjuvlyssnar medan Marcus och Tuva håller låda. Avspänt.

Finns det fler poddar som är så här bra? Guida mig! ;-)

onsdag 2 juli 2014

Blodssystrar, av Katerina Janouch

Sjunde boken i serien om barnmorskan Cecilia Lund, och jag känner att somligt av det som jag vill säga om den här boken är sådant som jag redan har sagt om andra böcker i serien. Även i den här boken dras Cecilia in i en slags deckargåta - en ung kvinna, gravid och med okänd identitet, ligger på akuten och Cecilia vill vara med och lösa gåtan om vem hon är och varför hon hamnat i den situation som hon befinner sig i. Precis som i de andra böckernas deckargåtor hör gåtan hemma i temat graviditet, förlossning, mödravård - men det är egentligen en onödig grej. Det blir lite Morden i Midsomer över Cecilias deckargåtor; antalet mysterier överskrider rimlighetens gräns. Samtidigt har man som trogen läsare accepterat att det hör till. Man får ta ett antal deckargåtor om man vill åt barnmorskans intressanta privatliv, helt enkelt...

Förutom den okända, medvetslösa kvinnan på akuten, har Cecilia problem på förlossningsavdelningen. En förlossning slutar med att både mor och baby dör. Det hela är mycket tragiskt och har inte med bristande kompetens att göra, utan bemanning - men eftersom Cecilia tjänstgjorde under passet och vårdade mamman, hamnar hon i fokus i medierna. Självklart är det energikrävande!

Privat sett står Cecilia nu ensam och självständig, efter att ha separerat från den ständigt otrogne John. Cecilia har kontakt med polisen Per, och de har något slags av-och-på-förhållande som jag inte riktigt begriper mig på. Märkligt nog finner Cecilia och maken till kvinnan som dör under förlossningen varandra - och de har också ett förhållande som jag inte begriper mig på. (Ja, det där kan tänkas vara en spoiler, men om man tänker till lite när man läser bokens baksidetext, så borde man kunna lista ut just det där. Sorry.) Och då är vi framme vid ännu en grej som jag har haft lite svårt att ta till mig i den här serien: att folk så lättvindigt hamnar i säng med andra personer än de människor som de har ett förhållande med. Det behövs så lite för att sexet ska vara ett faktum. Lite svajighet bara, så händer det. Jag kan inte låta bli att fråga mig om det är så i verkliga livet. Eller, jag har ställt mig den frågan förr och jag gör det igen. Är det så lättvindigt för så många personer? Att välja ett annat liv än det man har tillsammans med sin partner: ja, det måste man få göra. Men måste det beslutet alltid föregås av att det har varit fysisk otrohet från den ena eller den andra..?

I den här boken får vi också se hur John har det i sitt nya förhållande. Han är tillsammans med sin assistent Nike. Hon är sisådär femton år yngre än han, och det är en detalj som gör att förhållandet inte löper helt friktionsfritt. Åldersskillnaden blir intressant dels för att Janouch målar upp en tydlig bild av hur deras olika livssituation påverkar förhållandet, dels för att hon också låter sin hjältinna Cecilia bryta åldersnormen åt andra hållet. Den unga maken som plötsligt blev änkling är betydligt yngre än Cecilia och det ger henne en hel del huvudbry. Det kan jag förstå. Det pratas en del om unga kvinnor och äldre män, men jag tror att de flesta har skrotat tanken på att det förhållandet automatiskt innebär exempelvis fina ekonomiska fördelar för kvinnan och annat i den stilen. Att kvinnan är bra mycket äldre än mannen är fortfarande inte vidare vanligt - nu gissar jag utifrån hur det ser ut i min bekantskapskrets! - och jag antar att det är ett slags tabu som det är dags att ta itu med. Är det automatiskt ett snedvridet förhållande om kvinnan är mycket äldre än mannen, eller går det att se människor istället för födelseår även här..?

Nu har jag hur som helst läst sju böcker om Cecilia Lund och jag tycker att jag känner henne rätt så bra. Jag gillar henne. Hon är mänsklig och det är både avkopplande och intressant att läsa om henne. Så jo, jag kommer garanterat att läsa kommande bok i serien. Trots att det finns detaljer som skaver lite. ;-) 

(Bild och bok från förlaget.)

söndag 29 juni 2014

Vi kom över havet, av Julie Otsuka

Det här är den bok som vi läste till förra gången i bokcirkeln, och vi valde den i princip enbart utifrån kriteriet att vi skulle läsa en kort bok. Boken är kort, verkligen. 171 sidor. Men, som någon i bokcirkeln sade: Man får inte förväxla det här med en snabbläst bok. Det här är en bok som kräver eftertanke och därför mer tid än man tror.

Boken utspelar sig mellan år 1919 och 1941 och handlar om en grupp japanska kvinnor som färdats över havet från Japan till USA, för att gifta sig med män som de aldrig någonsin hade träffat. Det är unga, oerfarna kvinnor som ger sig av hemifrån, helt enkelt för att de är tvungna att skapa sig ett annat liv någon annanstans. Det finns inget för dem i deras hemstäder eller i deras hemland; ingen framtid, inga möjligheter. Många av de här kvinnorna fick vid ankomsten till USA gifta sig med män som inte alls såg ut som på de foton som de skickat, och inte alls var sådana som de beskrivit i sina brev. Jag tänker att det är ganska lätt att dra paralleller till kvinnor som idag flyttar från sina hemländer för att skapa sig en framtid i ett annat land. Man blir lovad guld och gröna skogar, men det är inte alls givet att det är vad man möts av.

Boken berättas i något så udda som ett vi-perspektiv, vilket faktiskt ger hela historien en smått poetisk klang. Vi-perspektivet betyder också att historien verkligen inkluderar alla kvinnorna i gruppen och gör alla deras upplevelser till berättelser i sig. Varje strof innehåller en stor del av ett människoöde. Se här:

Vi slog oss ner i utkanterna av deras städer, när de lät oss göra det. Och när de inte lät oss göra det - Se till att ni inte ser solen gå ner i den här stan, stod det ibland på deras skyltar - drog vi vidare. Vi vandrade från ett arbetsläger till nästa i deras heta dammiga dalgångar - Sacramento, Imperial, San Joaquin - och sida vid sida med våra nya makar brukade vi deras mark. Vi plockade deras jordgubbar i Watsonville. Vi plockade deras druvor i Fresno och Denair. Vi stod på knä och grävde upp deras potatisar med trädgårdsgrepar på Bacon Island i deltat, där jorden var porös och mjuk. På Holland Tract sorterade vi deras gröna bönor. Och när skördesäsongen var över surrade vi fast våra hoprullade filtar på ryggen och stod med våra klädknyten i händerna och väntade på nästa kärra, och vi reste vidare. 

Man får verkligen känslan av att allt det där är något som alla gjorde, fast samtidigt så är det så tydligt att det bara är någon eller några som har gjort varje sak som nämns. Kvinnorna förblir en grupp även efter det att de har kommit fram till USA - fastän de skingrats för vinden med sina nya äkta män. Och så förblir det hela vägen ut: från ankomsten till USA, fram till den tidpunkt då Japan anföll Pearl Harbor och japaner i USA började betraktas med allt större misstänksamhet för att slutligen öppet pekas ut som förrädare och interneras. Det spelade ingen roll att kvinnorna var individer med skilda livsöden; de var en grupp japaner och deras öden var därför sammanflätade med varandras från början till slut.

När jag läste den här boken tänkte jag rätt mycket på att den hör ihop med en annan bok, nämligen Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Vill du temaläsa i sommar, så skulle jag rekommendera dig att läsa just de här två böckerna i ett svep. Först Vi kom över havet och sedan Hotellet i hörnet av bitter och ljuv.

Ja, och så var det ju bokcirkel... Alltså: vi åt gott också. Den här gången hembakade pizzor med olika fyllning - jättegoda, allihopa. Och till efterrätt en makalöst god jordgubbssemifreddo. Ett recept fotat direkt ur boken, helt hämningslöst:


Det är limen som gör det! Och: det behövs inget florsocker, det blir tillräckligt sött ändå.

Så. Boktips och recept i ett svep. Bättre än så blir det inte. ;-)

lördag 28 juni 2014

En massa böcker...

Jag har en drös böcker som ligger och väntar på att jag ska ta hand om dem. Så här ser den mest aktuella högen ut just nu:


Överst i högen ligger 1989 av Linda Skugge och Sigrid Tollgård. Den boken har jag varit nyfiken på ett tag, och nu följde den med ett litet sommarpaket från Piratförlaget som firar att de fyller moppe i år. Det följde med choklad också. Finns chokladen kvar..? Jomenvisst! Man har väl karaktär. ;-)
Sen ligger två böcker från Lind & co där i högen. Sorry och Den bittra pajens sötma. Överraskande läsexemplar som ser väldigt trevliga och frestande ut. De har fått ligga ett bra tag nu, medan jag har väntat in sommar och läsflyt...
Strax därunder ligger Vid fyrtio börjar livet, som jag tackat ja till efter att författaren kontaktat mig via mejl. Jag har provläst en snutt ur boken och den känns intressant.
Ryttarna har jag lånat på biblioteket efter att ha sett boken hyllas både här och där. Jag tror att det är en grymt bra bok och jag hoppas att jag har förstånd att läsa den innan den ska tillbaka till biblo...
Den vita boken, Sjukhuskatten Oscar, trillade också in i brevlådan helt överraskande. Den ser väldigt rar ut och jag gissar att det är en sån där bok som får en hjärta att smälta...
Sen har jag också tackat jag till att läsa Under vintergatans alla stjärnor, även detta efter mejlkontakt med författaren. Boken ser väldigt trevlig ut och jag föll för det där med att huvudpersonen efter en olycklig kärlekshistoria ger sig på att gå en pilgrimsled för att konfrontera sitt förflutna och få ordning på sina egna tankar.
Längst ner i högen ligger den bok som fått vänta allra längst, tror jag. Björndansen av Roslund & Thunberg, även den från Piratförlaget. Även den här boken har fått ligga och vänta på sommarlov och läsflyt; det är en liten tjockis, som synes... ;-)

Ja, och sen har jag läst ut ännu en Moyes; Sophies historia. Den var till och med snäppet bättre än Livet efter dig, som jag ändå tyckte så himla bra om. Och det är klart. Då snokar jag runt för att se om det finns fler Moyes på svenska (lat, lat, lat) och se, det gör det:


Lite självbehärskning har jag, så jag har inte rusat iväg och köpt på mig de här böckerna. Men den kliar lite i ägandebegäret, det gör det. Jag vill ha! Och jag vill läsa!

I morse gjorde jag ett test hos Månpocket. Det var ett väldigt vetenskapligt test som skulle avslöja vilka böcker man ska läsa i sommar, om man händelsevis är lite villrådig. Jag fick veta att jag skulle läsa Augustiresan av Anna Fredriksson som jag redan läst och gillat, och att jag skulle läsa Nittio minuter av Katarina Persson - en bok som jag aldrig har hört talas om. Men det är klart att jag blir nyfiken! Vem skulle inte bli det!? Har du läst boken, förresten?



Men just nu, nu läser jag Blodssystrar av Katerina Janouch. Det är sjunde boken om barnmorskan Cecilia Lund, och jag har ju fastnat i den där serien... ;-)