fredagen den 18:e april 2014

En ska bort

Lite långfredagspyssel?
En ska bort och tre hör ihop. Vilken ska bort och varför? Skriv din gissning i kommentarsfältet. Om du gissar som jag har tänkt, så vinner du ära och berömmelse. Du behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med och gissa.



Klicka upp bilden, så den blir större.

Och nä. Jag säger inte om det är rätt eller fel förrän minst fem stycken har gissat. Så är det.


torsdagen den 17:e april 2014

Mitt bultande hjärta, av Alf Kjetil Walgermo

Den här boken gavs ut för flera år knappt ett år sedan, men först nu fick jag syn på den i bibliotekets hylla. Det är lite synd att den har levt sitt liv så pass i skymundan, för boken tar upp ett angeläget ämne - nämligen hur det kan vara att vara tonåring och få en hjärtsjukdom.

Huvudpersonen Amanda är fjorton år och kär i David. Allt borde vara tiptop både med kärleken och med Amanda - men det är det inte. Eller, det går rätt bra med David. Det ser ut som att de ska hitta varandra och kunna bli ihop. Finemang!

Amanda har ett litet projekt på gång med sin pappa, som går ut på att de ska cykla 5 kilometer varje dag. Hon pinnar på med sin cykling, men känner sig inte starkare och starkare. Snarare är det så att hon blir allt tröttare. Ibland mår hon riktigt dåligt, och en dag kollapsar hon helt. Det visar sig att hjärtat är förstorat och att Amanda är så pass sjuk att hon inte kan bli frisk på annat vis än att genomgå en hjärttransplantation.

Naturligtvis väcker sjukdomen många frågor och väldigt mycket rädslor kommer fram. Författaren låter Amanda lufta väldigt mycket och det tycker jag är bra. Föräldrarnas oro finns också med, och det gillar jag. Det lyfter berättelsen en aning. Som vuxen är det svårt att sätta sig in i vad ett krånglande hjärta kan innebära för en tonåring, både rent konkret och i fråga om känslomässiga resonemang.

Läkemedelsverket säger att 2-3 % av befolkningen har hjärtproblem, och att så många som 10% har problem med hjärtat när man kommit sig en bra bit upp i åren. Jag skulle gissa att andelen unga med hjärtproblem ligger lägre än 2-3 %, men det kanske är vettigt att anta att det statistiskt sett borde finnas en elev med hjärtproblem på en medelstor högstadieskola. Det betyder att det rimligtvis borde finnas ett intresse hos rätt många för att läsa om vad en hjärtsjukdom hos en ung människa kan innebära.

Rent berättartekniskt är det här en bok som flyter på, från a till ö. Det finns inte direkt några litterära finesser i boken, utan det är en berättelse som är ganska rakt på sak - men det funkar. Jag skulle rekommendera den till alla som har en hjärtsjuk ung människa i sin närhet, men också till alla som är det minsta nyfikna på hur det kan kännas att drabbas av hjärtkrångel som tonåring.

onsdagen den 16:e april 2014

Mellan dig och dig, av Katarina Kieri

Jag är inte helt såld, faktiskt. Det är inte det att boken är dålig, det är inte det. Det är bara det att det är en sån där bok där hela händelseförloppet egentligen äger rum på insidan av huvudpersonen Tora, sjutton år - och jag är inte helt säker på vilket tålamod man behöver ha för att ta till sig berättelsen. Jag har tålamod, men jag är inte säker på att jag tillhör den tänkta målgruppen...

Tora är helt klart intresserad av kompisen Ivar, på ett helt annat sätt än bara kompisintresserad. Hon vill gärna ha mer av Ivar, förstår man - men det är tydligt att Ivar har satt upp gränser för hur nära vänner de egentligen kan bli. Det är ett umgänge som är väldigt mycket på Ivars villkor och ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag över saken. Tora har från första början accepterat spelreglerna, och då är det ju svårt att börja rucka på det hela i efterhand - fast jag ogillar det ändå. Det sätter Ivar ett snäpp högre upp (på en fiktiv rangordning) än Tora, men jag vet inte om han ska befinna sig där. Vad har bestämt det?

Tora är också lite intresserad av bibliotekarien Sven. Det är en figur som jag inte får ett vettigt grepp om. Är han intresserad tillbaka? Eller är han bara vänlig? Genom Toras ögon är det svårt att se skillnad. En bra bit in i berättelsen får man dock klart för sig hur det står till, och eftersom jag är vuxen och klok tänker jag att det var då för himla väl att det förhöll sig på det sättet.

Sen finns det ett litet triangeldrama i utkanten av berättelsen. Det är Toras före detta bästa vän Jonna och Jonnas nya bästa vän Larisa som tillsammans med Tora bildar en knepig triangel av vänskap. Vad är det som håller kvar en människa i vänskap, och vad är det som gör att man söker sig därifrån. Vad tål en vänskap? Och går det an att starta på nytt?

När man har läst boken är det inte så att berättelsen är klar. Det är vissa trådar som har rett ut sig eller fått en förklaring, medan andra trådar har löpt iväg åt ett sådant håll att man skulle vilja ha en fortsättning. Eller, man förstår att det kommer dra iväg så att det blir nya händelser av det hela. Ungefär som i verkliga livet. Och det är väl det som är bokens styrka; det är väldigt mycket som är precis så som det är i verkliga livet. Lite luddigt. Suddigt. Sett med en sjuttonårings ögon.

Jag har lånat boken på biblo. Vill du läsa finns den säkert på ett bibliotek nära dig. ;-)

(Rabén & Sjögren)

tisdagen den 15:e april 2014

Gula böcker i påsk!

Jomenvisst. Vad annars?


Jag gjorde en djupdykning i mina bokhyllor och hittade följande gula raringar:

* Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist ligger överst i högen. Jag har tipsat om den några gånger förr, och jag skulle nog säga att Rapsbaggarna tillsammans med Potensgivarna är Brunk Holmqvists bästa. Det är stillsamma berättelser om små händelser; såna där berättelser där det kanske inte är vidare värst med action utan istället mycket rart.

* Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (senast aktuell med Fallvatten) är en mustig skröna från Tornedalen. En sån där berättelse där man till sist får svårt att skilja ut sanningen från överdrifterna, påhitten och det allmänt skruvade, ni vet. Den har några år på nacken vid det här laget, men jag gillade boken då när jag läste den - och trots att jag inte har läst den på så många år tror jag faktiskt att den skulle stå sig än.

* Emma Hambergs Rosengädda nästa! är första delen av hittills två böcker om människorna som har anknytning till Rosengädda. Jag skulle kunna tänka mig en och annan som skulle behöva läsa den här boken bara för att träna sig i att acceptera att alla människor inte funkar på exakt samma sätt. Andra människor kan läsa den bara för att få i sig en dos feelgood.

* Sarah Dessen skriver kanonfina böcker och nu känns det som att det är alldeles för länge sedan som det kom någon ny på svenska. Jag har inte riktigt koll på vilken i ordningen som Mycket mer än så är, men det spelar ingen som helst roll. Hennes böcker är fristående och mycket, mycket bra. Strunta i att det är böcker som är tänkta för tonåringar. Du kan läsa trots att du har passerat tonåren.

* Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson är den senaste i hennes serie, och det är nog faktiskt den bästa också. Det är brutalt och det är brutalt bra. Om det är så att man inte har läst Ohlsson tidigare så kan man ev tänka sig att börja med den här. Sen kommer man vilja läsa allihopa, och då kan man ta dem ifrån början. Är det så att du vill anamma den norska traditionen med påskekrim, då är det den här gula boken du ska ta.

Så. Nu är det bara att börja läsa gula böcker på löpande band. ;-)

lördagen den 12:e april 2014

En ska bort

Skarpa ögon krävs för den här omgången av En ska bort! Annars är det precis som vanligt. Du gissar i kommentarsfältet; förklarar vilken som ska bort och varför - och om det skulle vara så att du tänker precis som jag, så vinner du ära och berömmelse. Du behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa.


Klicka på bilden så får du upp den i större storlek.

Jag kommer inte att avslöja om du har gissat rätt eller fel förrän jag har minst fem kommentarer i kommentarsfältet... Annars kan det vara raskt avklarat, det här! Seså, gissa på! ;-)

Facit finns nu bland kommentarerna! 

onsdagen den 9:e april 2014

Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson

Den här boken har inte det snyggaste omslaget jag har sett. Det är inte heller en författare som jag har läst vidare mycket av. Jag har läst Rosario är död för evigheter sedan och jag tror också att jag har läst Aprilhäxan (för lika många evigheter sedan). I övrigt är Axelssons författarskap ett outforskat kapitel för mig. Därför var det rätt roligt att jag bestämde mig för att köpa boken i ungefär samma sekund som jag först såg den. Det var lite magnetism över det hela. ;-)

Boken handlar om en åttiofemårig kvinna som plötsligt erkänner att hon inte heter Miriam, trots att hon under mycket lång tid av sitt liv har utgett sig för att heta Miriam och vara judinna. Närmare bestämt överlevande judinna från Auschwitz och Ravensbrück, flykting - och med den typiska siffertatuering som bekräftar hela historien. Sanningen ligger nära, men ändå så långt ifrån. Sanningen är svår. Så svår att Miriam - eller vad hon nu heter - faktiskt inte har kunnat prata om den alls. Inte ens med sina allra närmaste. Inte förrän nu, när hon fyller åttiofem år och inte längre klarar av att vara tyst.

Vi vet alla hur judarnas historia ser ut i stora drag. Hur de har föraktats, bespottats och skuldbelagts, samt hur de har straffats. Vad vi - gemene man - inte vet så väldigt mycket om, det är hur romerna har behandlats före, under och efter andra världskriget trots att det är en folkgrupp som har utsatts för liknande förföljelser som drabbat judarna. Miriam, som inte är Miriam - hon är egentligen Malinka och rom, och det är därför hon har suttit i koncentrationsläger. Det är i koncentrationslägret hon har förlorat sin familj och kommit ifrån sin släkt. Man kan tänka sig att det inte spelar så stor roll, vem hon är och vilket ursprung hon har; hon har ju överlevt och borde kunna gå vidare med livet i trygga Sverige. Men det är inte så enkelt, naturligtvis. Och Sverige är kanske inte så självskrivet tryggt för alla.

I boken beskrivs hur romerna befann sig längst ned i hierarkin i koncentrationslägren, och föraktades av både medfångar och lägervakter. Man kan tänka sig att det är någon slags "naturens ordning"; vi rangordnar ständigt varandra - medvetet och omedvetet - och i en sådan vansinnig miljö som ett koncentrationsläger skulle jag kunna tänka mig att den där rangordningen tar sig extrema uttryck. Man kanske kan förklara det med resonemang som detta, att tiden och omständigheterna liksom inbjöd till vidrigheter som normalt aldrig kan äga rum i ett humant samhälle - men man kan aldrig bortförklara det som hände efter freden när världen borde ha återgått till något slags normaltillstånd. Jag tänker på det som skrivs i boken: att judar erbjöds ekonomisk kompensation för lidandet i koncentrationslägren, men att romer inte erbjöds detsamma - med motiveringen att utrotningen av romer kom sig av att alla romer är kriminella och alltså har förtjänat sitt öde. Nu har jag inte forskat närmare i detaljen om kompensation efter koncentrationslägren och kan inte vara hundra procent säker på att det förhåller sig på det viset, men jag gissar att det är sant. Varför skulle det inte vara sant?

Så. Hur kom det sig då att Malinka blev Miriam? Det tänker jag inte berätta. Men läs boken. Gör det. Fast tro inte att det är nöjsam läsning. Det är mer som att äta något som lämnar en otäck eftersmak i munnen, men som samtidigt innehåller någon väldigt nyttig vitamin.

lördagen den 5:e april 2014

Årets lästa böcker 2014

Just idag har jag fyllt i alla böcker som jag läste under 2013 i det inlägget som samlade det årets läsning. Det var ett år med väldigt få böcker lästa, eventuellt personligt bottenrekord, så det var ingen större ansträngning. Nu gör jag alltså i ordning inlägget där jag samlar 2014 års lästa böcker, och så hoppas jag att det blir fler böcker än i fjol. Listan fylls på efterhand eller i efterskott, vilket jag nu får för mig att göra... ;-)

Nyckeln - Sara Bergman Elfgren och Mats Strandberg (roman, ungdom)
Stenhjärtat - Katarina Wennstam (kriminalroman)
Flyt som en fjäril, stick som ett bi - Elin Nilsson (roman, ungdom)
Vägen mot Bålberget - Thérese Söderlind (roman)
Pojken som sprang bort - John Boyne (saga, ungdom)
Spring så fort du kan - Sofia Nordin (roman, ungdom)
Pappersstäder - John Green (roman, ungdom)
Makers, den nya industriella revolutionen - Chris Anderson (fack)
Främlingen vid havet - Nora Roberts (roman)
Läsarna i Broken Wheel rekommenderar - Katarina Bivald (roman)
Livet efter dig - Jojo Moyes (roman)
Grejen med verb - Sara Lövestam (fack)
Augustiresan - Anna Fredriksson (roman)
I kroppen min - Kristian Gidlund (biografi)

Ren tjurskallighet och möjligen en smula dumhet

Ja, det är vad jag går på just nu. Det är intensivt och jag är sinnesrubbat trött och i stort behov av lov. Lyckligtvis närmar sig påsklovet och jag tänker mig att det får lov att bli den återhämtningspaus som jag behöver. Bloggen ligger långt ner på priolistan, dessvärre - men jag kommer igen förr eller senare!

Förra helgen slank jag in på bokhandeln. Egentligen skulle vi handla nya fina fineliners - men de fanns inte att få tag i. Så då köpte jag en bok istället. En sån där bok som jag har en känsla av att jag nog egentligen skulle vilja läsa med bokcirkeln men som jag vill läsa nu, bums. Jag har inte hunnit läsa så långt i den, för jag somnar ifrån den hela tiden, men det som jag har läst får mig att vilja läsa mer.


Och så insåg jag häromdagen att det skulle vara finurligt att förnya skobeståndet lite, innan våren är här på allvar och framförallt innan sommaren är här. Om sanningen ska fram så sitter jag väl inte precis i sjön vad gäller skor just nu, men eftersom jag köpte supersköna joggingskor förra våren så borde jag köpa lika supersköna skor nu, för då kan jag parallellnöta på dem och så blir jag inte helt utan när mina nuvarande är slut. Hängde du med? Så jo, jag behövde nog verkligen skor. I preteritum, för nu är de inhandlade. De är som karameller. Kolla:


Det allra roligaste med att köpa de här skorna var att jag höll på att vela mellan två storlekar; ett halvnummer upp eller ner - när en ung säljare plötsligt fanns vid min sida och ville hjälpa till. Jag förklarade som det var, att jag bara skulle bestämma mig för vilken storlek jag skulle ta, men han tog sitt säljuppdrag på allvar och tyckte att jag skulle sitta ner så att han kunde hjälpa mig på med skorna. Alltså, jag är möjligen en aning gammal - men jag kan knyta skorna själv, förklarade jag. Nix, det kom inte på fråga. Han ville göra skäl för sin lön, tyckte han. Och så kom det sig att jag hade en ung man stående på knä framför mig, fullt upptagen med att knyta mina skor... Om jag inte redan hade bestämt mig för att köpa skorna då, så hade jag garanterat gjort det bara för att det var en så fantastiskt omtänksam säljare. ;-)

I kroppen min, av Kristian Gidlund

Det har gått ett tag sedan den här boken kom ut och jag har undvikit att läsa den så länge som möjligt men till sist läste jag. Jag avstod länge från att läsa för att inte dras in i den där hetsiga sorgen som jag sett skymta fram här och där på nätet; den där som inte egentligen handlar om hur sorgligt det är att någon som man älskar har dött, utan den där sorgen som mer handlar om att alla andra ser en sorglig situation och dras med i den. Någon konstig slags masshysteri som ibland är så intensiv att den gränsar till respektlöshet. Jag ville läsa för att jag själv valt det, och inte för att alla andra läser.

I alla fall. Jag har läst nu. Och det var inte så hemsk läsning som jag trodde att det skulle vara. Jag trodde att det skulle krävas tårar från första sidan till sista, men det gick bra att läsa utan att dränka boken. Gidlunds texter går rätt in i hjärtat men det är inte sentimentalt tårdrypande. Det är mer eftertänksamt och konstaterande, med en dos ilska ibland och lite humor ibland. Det är självutlämnande, men inte för mycket. Det är värdigt, och ändå ser man rätt in i sorgen och litenheten som oundvikligen uppstår. En del klarar av att skriva så, andra inte. Gidlund kunde.

Jag vet inte om texterna i boken är identiska med de som finns i bloggen. Jag har varit in och kikat på bloggen och läst lite här och lite där, och jag känner igen en hel del - men jag vet inte om det är precis blogginnehållet som utgör boken, eller om det lagts till, dragits ifrån och bearbetats. Någon annan kanske vet?

Jag såg Jills veranda, då Gidlund var gäst hos henne, och det var faktiskt den detaljen som avgjorde att jag till sist valde att läsa boken. Det blev så tydligt för mig att Gidlund var en kille med integritet och stark vilja, och det i samband med hans sätt att prata om sin sjukdom och sitt liv väckte mitt intresse på allvar. För mig blev han då levande - ironiskt nog efter sin död - och jag kände att jag hade ett eget intresse av att läsa hans berättelse. Inte ett behov sprunget ur den där märkliga masshysterin som jag nämnde tidigare. Nu i efterhand är jag glad över att jag lyssnade till hans ord i lugn och ro.

måndagen den 31:e mars 2014

En ska bort


Jamen, nu kan ni det här. En ska bort och tre hör ihop. Vilken ska bort och varför? Gissa i kommentarsfältet! Om du gissar som jag, så gissar du rätt och då vinner du ära och berömmelse. Fint, va? ;-)
 

Du behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med och gissa. Om du klickar på bilden så får du upp den i större format. Och så är det så att jag inte kommer att säga ett endaste litet knyst förrän minst fem gissningar har publicerats. Annars kanske den första, snabba har rätt och då blev det en väldigt raskt avklarad lek...

Så. Nu är det bara att gissa på!

Uppdaterat: facit finns bland kommentarerna!