Det här är Patricia Cornwells senaste; Rovdjuret. Det är den fjortonde i serien om Kay Scarpetta, och det är precis som i tidigare böcker rättsläkaren själv som står i centrum för handlingen. Intrigen är lika komplicerad som den brukar vara, men den känns inte lika fängslande den här gången. Det är väldigt tekniskt, väldigt strategiskt och naturligtvis omöjligt att lista ut i förväg - men det griper inte riktigt tag i mig. Visst sitter jag som klistrad och vill veta hur det går, men det gör jag mest för att jag vill veta hur allt hänger ihop - inte för att karaktärerna talar till mig, så som de brukar göra.
Scarpetta och systerdottern Lucy brukar alltid ha skilda åsikter om något, så även i den här boken, men deras konflikt går inte riktigt på djupet den här gången. Jag saknar de där scenerna då Lucy avskyr och hatar allt och alla - och Scarpetta lagar mat och pratar Lucy igenom krisen. Visst, Lucy är i kris även i den här boken, men det kommer ingen lösning på problemet.Förhållandet mellan Scarpetta och Benton Wesley är mer förbryllande än vanligt. Det brukar finnas en undertryckt passion, någon slags behärskad kärlek mellan två väldigt professionella yrkesmänniskor, vana att tydligt skilja på privatliv och yrkesliv - men den här gången är den där passionen och den behärskade kärleken så pass undanstoppad att man som läsare knappt hittar igen den. Jag funderar på om det här är början till slutet på deras historia, precis som jag tänker att det som händer Lucy är början till slutet för hennes del också.
Marino är buttrare än någonsin och det finns inte mycket till humor hos honom i den här berättelsen. Han är ju alltid butter, den gode Marino, men jag tror att han till och med överträffar sig själv här. Han går hos en terapeut och tänker märkliga tankar om henne - tankar som inte riktigt känns som Marino. Som om inte det räcker med terapi och att han är på kollisionskurs med Scarpetta, så går kollegan Reba Wagner honom på nerverna.
"När ondskan övergår allt förstånd" står det på framsidan på den här boken, och absolut, det här är en bok där ondskan inte finner några som helst gränser. Och självfallet har det nästlat sig in en orm i paradiset - ondskan själv finns alldeles inpå Scarpetta, Marino, Lucy och Benton... Det tekniska tar nästan överhanden, och "tystar" karaktärerna - men det ändå så pass intressant att boken sitter i näven till dess att man är igenom den. Cornwell lägger visserligen ut ledtrådar här och var, men det är ändå först i slutet som alltsammans löper ihop och man begriper vad som inträffat. Typiskt Cornwell!
