Darling

En svensk film, titeln till trots. Och en märklig film. Jag vet fortfarande inte om jag gillar den eller inte - men jag tror att jag i alla fall gillar den mer än vad jag irriterar mig på den. Eller jo, jag gillar den. Rakt av.

Ett tecken på att man sett en bra film, det är väl just det att handlingen eller någon karaktär eller filmens budskap (eller föralldel alltihopa) dröjer sig kvar i ens medvetande och poppar upp lite då och då så att man får fundera en liten stund till... Och jo, huvudkaraktärerna Eva och Bernhard - vars vägar slumpmässigt korsas - dröjer sig kvar hos mig.

Jag funderar på om man verkligen kan gå genom livet så där fullständigt aningslös som Eva..? Det trillar små pärlor ur hennes mun mest hela tiden - och det som hon säger är verkligen en balansgång mellan lustig kommentar och sorgligt avslöjande. Har man aldrig tvingats ta sig någonstans tidigt på morgonen så är kanske inte vanan inne riktigt: "Jag börjar halv sju i morgon, halv sju på morgonen... Hur ska jag ta mig till jobbet då, är det tänkt. Jag får ta taxi..."

Jag tänker också på hur mycket Bernhard fick anstränga sig för att tänka positivt - eller om han verkligen var en tvättäkta Pollyanna som aldrig slutat leka "vara glad"..? Aldrig tappar han tålamodet med dottern som inte vill ha honom på besök. Aldrig tillåter han sig att fälla negativa kommentarer och aldrig låter han en dålig dag påverka omgivningen. Han bara tar sig i kragen hela tiden, rycker upp sig, kommer igen, tar nya tag...

Filmen rubriceras som "en svart komedi", och det är väl en rättvisande beteckning. Många kommentarer är som sagt sanslöst roliga trots att de också balanserar mot djup tragik. Det finns riktiga praktexempel på "one-liners" - exempelvis den allra sista som Eva säger i den här trailern för filmen. Missa den inte; man tror att trailern är slut då den kommer...

Djävulen bär Prada

Varför har jag inte sett den här filmen tidigare??? Jag begriper det inte. Det är helt idiotiskt. Om du inte sett filmen ännu, slösa inte bort fler kvällar på att zappa mellan kanalerna och slötitta på halvkassa filmer och trista reklaminslag. Se istället Djävulen bär Prada!

Det är fullständigt underbart att se Meryl Streep spela djävul i designdressar! Hon har en otrolig tajming och kan smälla vem som helst på fingrarna i just det avseendet... Anne Hathaway är visserligen också bra - men det känns lite grann som att hon får upprepa sin karaktär från En prinsessas dagbok då hon ännu en gång spelar den fula ankungen som förvandlas till en stilig svan. I Djävulen bär Prada kryddas dock det hela genom ett moraliskt dilemma; är det rätt att "sälja sin själ" för att klättra uppåt i samhället..?

Men det är inte bara moraliskt dilemma genom hela filmen. Det är också roligt, utmanande, fartfyllt... Det är både tankeväckande och vilsamt för hjärnan, i ett och samma svep. Det är klart sevärt.

I klippet här nedan får man se djävulen Miranda göra entré. Se och njut!

Underbara älskade

Åh, vilken skön film. Ja, det kanske är fel ord, med tanke på att det faktiskt är en allvarlig film som handlar om död och depressioner och elände - men det är en vilsam film. Inga stora ord, inget överspel, inte en massa katastrofscener... Bara högst mänsklig sorgeprocess.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om filmen. Den handlar om en far och hans son, och om hur deras liv ter sig nio månader efter den bilolycka som tog livet av mamman och yngste sonen i familjen. Sorg kan ta sig många uttryck och det finns ingenting som säger att precis alla som förlorat någon närstående i en olycka går igenom just exakt det här - men det finns heller ingenting som säger att det här är inte är ett rimligt händelseförlopp, en bit in i sorgen. Och det går inte att berätta om hur sorgen tar sig uttryck eller hur pappan och sonen lyckas ta sig vidare - för då förstör jag helt och hållet upplevelsen av filmen för er...

Michael Nyqvist gestaltar pappan suveränt bra och han känns väldigt äkta i sin roll. Detsamma gäller Anastasios Soulis som spelar den överlevande sonen. Miljön är fullständigt rätt och förstärker totalupplevelsen. Historien är väl berättad, anser jag, då tittaren inte får varenda liten detalj serverad, utan ibland får lägga lite pussel och tråckla ihop vad som händer "utanför bild" på egen hand. Jag är imponerad.

Se filmen!

Operation Ormens huvud, av Christina Wahldén

(Wahlström & Widstrand 2007)


Den här kriminalromanen hade kunnat bli riktigt gripande och vansinnigt spännande, men någonstans bland FBI-agenter, undercover-operationer och märkliga hopp i tid och rum tappar jag bort spänningen och intresset. Det är så synd och jag blir lite besviken. Jag brukar tycka mycket bra om det som Wahldén skriver, men det här faller inte mig riktigt i smaken.

Texten spretar åt flera olika håll och det känns som att författaren inte har riktigt klart för sig hur hon ska föra fram bokens egentliga budskap, som är att Sverige har problem eftersom det försvinner ett antal kinesiska barn som kommit till Sverige för att söka asyl. Problemet i sig är högst reellt; det finns dokumentation kring ett hundratal kinesiska barn som försvunnit strax efter det att de anlänt till Sverige. Men persongalleriet är fiktivt, likaså händelseförloppet kring barnens försvinnande.

De kinesiska barnen, som alltså försvinner då de har kommit fram till Sverige, får inte alls den uppmärksamhet som de förtjänar i den här boken. Barnen blir någon slags biberättelse mellan turerna då polisen Hedvig får sin FBI-utbildning i USA och då Wahldén vill redogöra för brister i rättssäkerhet, flyktingmottagande och avlyssningsrutiner i Sverige. Många andra författare inom genren lyckas utmärkt med konsten att tråckla samman berättelsen om ett brott med händelser i "hjältens" privatliv, samt därtill diskussioner kring samhällsföreteelser och/eller teknik i samband med brottets utförande. Här får jag känslan att något fattas.

Jag kan faktiskt inte sätta fingret på vad det är som gör att den här boken blir lätt ointressant för mig. Kanske beror det på att Hedvig, som är en nyckelperson i berättelsen, inte får liv i mina ögon. Och de kinesiska barnens bakgrund hade jag velat veta något om lite tidigare i boken, tror jag. Nu fick de utsatta barnen förbli skuggfigurer alltför länge. Perioden på FBI-akademin i Quantico beskrivs periodvis ingående och det är dessa partier som känns mest levande och intressanta för min del. Där finns känslor med i berättandet på ett vis som jag inte riktigt kan hitta i bokens övriga partier. Samma sak gäller de stycken där man får följa en kinesisk familj, vars pojke tillhör de som får förmånen att resa till Europa. Där hugger det till i magen ordentligt och familjens lidande blir lätt att ta till sig.

Trots att jag tycker att Wahldén varit mycket bättre tidigare är det här ändå en bok som kan ge läsaren en del. Trots att det inte är så spännande och fängslande som jag hade önskat har jag ändå lärt mig ännu något nytt kring människohandel. Jag kan faktiskt inte minnas att jag har läst särskilt mycket i dagspressen om kinesiska barn som försvinner i Sverige - och lyckas Wahldén väcka intresset för det här inslaget i den så motbjudande människohandel som förekommer tycker jag ändå att hon på något vis har haft framgång med boken.

nu vill jag sjunga dig milda sånger, av Linda Olsson

(Albert Bonnier Förlag 2006)

Det här är en finstämd roman som berättar om vänskap, kärlek, liv och död. Det handlar om de val man gör i livet och hur dessa val påverkar ens fortsatta liv. Det handlar om vänskapens läkande kraft. Det handlar om livets; dess enkelhet och dess mirakel. Och det handlar om döden; att avsluta och att börja om. Det är en skickligt berättad historia, som avslutas genom att knyta an till berättelsens början. En märklig kontrast uppstår då handlingen inte tränger sig på läsaren, men innehållet samtidigt inte går att värja sig mot. I den här romanen finns ingen yta, bara djup.

Veronica är ung, författare och mitt i sorgen. Hon är den som, bara genom att finnas till, åter väcker Astrids förmåga att bry sig om. Astrid är gammal och betraktad som enstöring. Hon bevarar i tysthet gamla hemligheter och tragedier utan att veta vad hon ska göra av dessa. Gradvis närmar sig de båda kvinnorna varandra och genom att berätta för varandra finner de vägar att bearbeta det som de bär på.

Varje kapitel inleds med ett stycke poesi och det förstärker den stillsamma känsla som genomsyrar den här romanen. Språket är gripande och skönt; poetiskt vackert på ett sätt som inte liknar något annat som jag har läst på bra länge. Det är härligt med författare som vågar måna om språket, författare som ser värdet i ett väl genomarbetat språk. Nu har jag visserligen inte läst romanen på originalspråket, men den svenska översättningen känns mycket väl genomarbetad.

Till dig som ännu inte läst romanen: läs. Gör det. Lägg dig i hängmattan och läs. Och var beredd på att nu vill jag sjunga dig milda sånger är en roman som kommer att följa dig i tanken en tid efteråt.

Jämställdhet i bokhyllan?

Fick syn på en intressant utmaning hos bokidioten, och bestämde mig genast för att anta den. Efter att ha plågat yngsta dottern med att tvingas rabbla författarnamnen ur min bokhylla kan jag konstatera att av mina 446 böcker är 35% skrivna av män, medan 65% är skrivna av kvinnor. (Undantagna från räknandet är facklitteraturen, antologierna och alla barn- och ungdomsböcker som jag förvarar på annan plats.)

Att jag har så många fler kvinnliga författare kan bero på att jag inte klarat av att kicka ut hela serien om Isfolket... Eller kanske för att jag fortfarande låter Danielle Steel-samlingen stå i bokhyllan. Å andra sidan vägs väl just den samlingen upp av Olof Svedelids Hassel-serie. Hm. Jag har då ingen känsla av att jag medvetet väljer böcker av just kvinnliga författare.

Så, hur ser det ut i din bokhylla? ;-)

En andra smekmånad, av Joanna Trollope

(Wahlström & Widstrand, 2007)

Edie blir förkrossad då Ben flyttar hemifrån. Hon känner att hans flytt gör henne värdelös och hon minns inte hur hon ska göra för att leva ett gott liv på egen hand. Det låter som en perfekt inledning till en roman om en kvinna som skiljer sig. Haken är bara att Ben inte är Edies äkta make. Han är hennes tjugotvåårige son.

Boken handlar om ångest över att det yngsta barnet lämnar boet... Ångest över att alla barn blivit vuxna och klarar sig - nästan - på egen hand. Ångest över att vara väldigt vuxen själv och ändå inte våga ge sig själv chansen att lyckas i sitt yrkesliv. Och därtill en helt obegriplig rädsla över att behöva ta tag i sitt äktenskap trots att där inte finns några påtagliga problem - bara en obekant känsla av frihet.

Edie har det egentligen ganska bra. Maken Russel gör allt för att få henne att känna sig uppskattad, och han säger till och med åt henne att han tycker att det är skönt att det bara är de två i fortsättningen. Han ser en autostrada av möjligheter; han är beredd att fortsätta färden mot nya mål med Edie vid sin sida. Hon ser en slingrig, knappt ens upptrampad, stig kantad av taggiga buskar, och hon vet inte alls om hon vill ta sin make i handen och försöka ge sig in på den.

Edie kanske skulle ha behövt en hund. Hundar har förmågan att få en att känna sig behövd och älskad. Till och med då de kickar en ur sängen klockan sex en lördagmorgon då inget annat finns att göra än att parkera sig vid datorn för att slänga ner några ord om den senast lästa boken, som faktiskt var rätt läsvärd men troligtvis mest för att jag känner att jag tämligen snart kan befinna mig i Edies sits...

;-)