Gilmore Girls

Hela första säsongen av Gilmore Girls fick följa med till stugan den här gången, och det var en lyckträff. Missförstå mig rätt; Gilmore Girls är verkligen inte någon högkvalitativ serie med en massa djupa frågeställningar som man ska grubbla över efteråt, men det är en serie som man bara inte kan låta bli att fängslas av...

Huvudpersonerna i serien är just Gilmore Girls; mor och dotter Gilmore. Mamman Lorelai är 32 år och fick sin dotter som sextonåring. Dottern Rory är i säsong 1 just precis 16 år - och alltså exakt så gammal som mamma Gilmore var då hon blev gravid och bröt med sina föräldrar. Som personer är mor och dotter så olika som man bara kan vara. Rory är ansvarfull, mogen, reflekterande, intelligent, kreativ och företagssam - förutom att hon naturligtvis (det är ju en amerikansk serie!) är söt. Lorelai ser visserligen också bra ut, men där upphör många av likheterna. Hon driver förvisso ett värdshus, men ingen av de scener som utspelas på värdshuset ger karaktären Lorelai utrymme att visa något annat i sin personlighet än slagfärdighet, charm och busighet.

Just den där slagfärdigheten, charmen och busigheten är liksom hela Lorelai. Hon glimtar till ibland och delger sin dotter Erfarenheter Ur Livet, men för det allra mesta är hon sådär charmigt vimsigt, omedvetet sexig och naturligt busig och charmig att man bara blir galen på henne. Hon ser ut som en tonåring, beter sig ofta som en tonåring, har moralregler i nivå med påvens (fast hon kan tänka sig att bryta mot dem), har en förbluffande hög grad av allmänbildning (fast man aldrig ser henne läsa en tidning eller följa med i nyheterna), och så vidare i all oändlighet. Det kan bara inte vara möjligt att den person som en gång skapade karaktären Lorelai tänkte sig att hon skulle vara realistisk??? Hela hon är ett mysterium och en omöjlig kombination av olika karaktärsdrag.

Övriga karaktärer i serien är lika märkliga och fängslande. Ta exempelvis den franskfödde receptionisten Michel som är så oerhört oförskämd - och i lika hög grad underhållande. Han är en stjärna. Han är så arrogant, en odräglig besserwisser och helt enkelt vansinnigt rolig. Replikskiftena mellan Michel och Lorelai är ett stort nöje!

Caféets ägare Luke är någon slags Mannen från Vidderna, iklädd bakåtvänd keps och skogsrutig skjorta. Mellan honom och Lorelai slår det gnistor, vilket båda två är helt osannolikt omedvetna om. Hur kan det vara möjligt??? Lade man en glödlampa på cafédisken mellan dem så skulle den tändas av elektriciteten i luften. Luke är faderligt beskyddande gentemot Rory och ägnar stor del av sin fritid åt att rycka ut då Lorelai behöver hjälp. Och han fattar ingenting.

Rorys lärare Max Medina är den som får Lorelai att bryta alla sina moralregler. Och här är det jag som inte fattar någonting. Varför, varför, varför gör hon det - för just den här mannen??? Han är ju ingenting, jämfört med vem som helst. Han har en persolighet som är lika intressant som ett tomt, gammalt skåp!

Några som däremot har spännande personligheter är Rorys koreanska vän Lane och Rorys fientliga skolkamrat Paris. Lanes mamma är striktare än striktast, ser faror i allt och vaktar sin dotter mot alla pojkar i omgivningen. Lane själv är befriande medveten om mammans beteende och gör sitt bästa för att leva ett fritt tonårsliv utan att skapa konflikter med mamman. Paris å andra sidan drar sig inte en sekund för att skapa konflikter. Kantigare personlighet har man sällan skådat. Tycker hon inte om något eller någon så meddelar hon det. Har hon en åsikt så för hon fram den, kosta vad det kosta vill. Vill hon något, så driver hon igenom sin vilja. Mellan Paris och Rory finns en märklig magnetism, medan det mellan Rory ochLane finns en sån där trygg, självklar känsla.

Lorelais föräldrar hamnar i det sociala kontaktnätet i och med att Rory börjar på en dyr, alltför dyr, privatskola (som de betalar avgiften till). Då man får se Lorelai i sin uppväxtmiljö blir karaktären om möjligt ännu mer motsägelsefull, trots att det bohemiska i Lorelais personlighet väl är tänkt att förklaras som någon slags revolt mot föräldrarnas livsstil.

Jag har aldrig sett Gilmore Girls på teve, och det vete gudarna vilken säsong som just nu rullar. Det är knappast lönt att hoppa in mitt i, utan det här är nog en serie som man ska följa i kronologisk ordning för att den inte ska bli helt obegriplig. Men, som sagt, man ska inte följa serien för att få en djupare inblick i de existensiella frågorna - man ska se serien för att få sitta i soffan och fnittra lite.
;-)

Det här klippet summerar hela första säsongen, och det är möjligt att man inte begriper just något av det om man aldrig sett något avsnitt - men man får i alla fall se hur de olika karaktärerna ser ut. Ta en titt:

Semester i internet-löst land...

Jag har en hel del böcker och filmer med i packningen - det återstår att se om jag har någon kommentar kring dessa då jag återvänder... ;-)

Tätt intill dagarna, Mustafa Can

(Norstedts förlag, 2006)
Det här är en ren kärleksförklaring, från en son till en mamma. Man kan inte låta bli att beröras av den här boken men det är så gott som omöjligt att förklara exakt vad den handlar om. Det är en hyllning till livet, en respektfylld gest av en man som jag tänker har lärt sig att uppskatta sitt förflutna, sin ursprung, sitt liv och sin framtid.

Det tar tid att läsa den här boken. Det går inte att braka igenom den som vilken roman som helst, eftersom man hela tiden stannar upp för saker som man måste tänka en stund extra på. Det är väcker eftertanke, att exempelvis läsa om den gången mamman hade lärt sig att skriva sin namnteckning och hon nåddes av vissheten att hon nu ägde sitt namn. En sån liten detalj som är så självskriven för de allra flesta av oss, men inte för en kvinna som är född och uppvuxen i ett land där endast en minoritet har tillgång till läs- och skrivkunskaper. Och en sån kärleksgärning att nämna den detaljen i boken. Det visar på Cans förmåga att se sin mamma, på något vis...

Läs den här boken. Men ta tid på dig. Lägg undan den och fundera lite då och då.

En flicka som kallas Alice, av Kristin Hannah

Det här är en ganska trevlig roman som jag kan rekommendera till den som vill läsa något lite mer lättsmält. Handlingen är tämligen förutsägbar, men det gör inte så mycket. Det är romantiskt, hjältemodigt och småstadsrart - och det var exakt vad jag ville ha.

Julia är psykiater i blåsväder. Hon har precis blivit uthängd i pressen som ansvarig för en ung kvinnas död och är därmed allmänt avskydd och misstrodd. Julias syster Ellie arbetar som polischef i den småstad där de växt upp och när hon får ett riktigt problem på halsen ringer hon efter sin syster - som naturligtvis inte har annat för sig och därför genast kan återvända hem.

Det problem som polischefen Ellie behöver hjälp med består av en liten, skräckslagen flicka som dykt upp från ingenstans, som inte pratar och som beter sig mer som ett djur än en människa och som dessutom har en vargunge i sitt sällskap. Hela staden fascineras över den märkliga flickan och inte blir det lugnare då pressen dels får upp ögonen för historien om flickan, dels inser att det är den Julia som har tagit tösen under sina vingars beskydd... Ingen gör anspråk på barnet, hon verkar inte finnas anmäld som saknad och Julia inser att hon inte vill skiljas från henne. Ja, ni förstår vartåt det lutar..?

Läkaren Max - singel, snygg, sexig och med ett gåtfullt förflutet - är en central gestalt i boken och det är uppenbart redan från början hur saker och ting kommer att utvecklas mellan Julia och honom. Man har väl läst Harlequin... ;-)

Som en extra krydda dyker så en man upp i slutet av historien. En man som suttit i fängelse för mordet på sin fru och sin dotter - och dottern är naturligtvis den nu återfunna Alice. Vem har rätt till barnet? Den biologiska fadern? Julia?

Så, i den här boken ryms då, förutom frågan om hur det ska gå för flickan som kallas Alice, en berättelse om att återvända hemåt med en klassresa i bagaget och en skandal i bakfickan. Där finns den typiska amerikanska småstaden. Där finns en kärlekshistoria, såklart... Där finns berättelsen om Mannen Som Varit Med Om Något Som Färgat Hans Liv... Där finns lite trådar utlagda kring psykologiska fenomen som mutism - men vill man läsa mer om sånt, och på ett lite mer "seriöst" sätt, kan jag rekommendera Torey Hayden.

Men som sagt, det här är en skönt lättsmält roman som passar perfekt att lata sig med i hängmattan!

Fame!

Jomenvisst menar jag Fame, den gamla, härliga tv-serien... Den finns på dvd nu, och gissa vem som har köpt första säsongen för att göra en djupdykning i nostalgiträsket..? ;-)

Det är hur roligt som helst. Kläderna, som var så fräcka, ser inte kloka ut. Det är benvärmare, höga midjor, skärp på de mest konstiga ställen och som grädde på moset helt osannolika färgkombinationer i en salig röra. Trettonåringen ligger halvdöd av skratt i soffan medan jag försäkrar henne om att vi faktiskt drog upp byxorna så där långt upp, då på stenåldern. Än har vi inte fått se någon som bär stringtrosor utanpå dansdräkten, men det kommer väl... Frisyrerna, som också var bara så fräcka, ser inte heller kloka ut. Och danserna. Jeeesus, så imponerad jag var av danserna. De är inte lika imponerande idag - men så har man ju uppfunnit en hel del nytt på dansfronten också... Och nytt känns ju alltid fräckast. ;-)

Men serien i sig, själva innehållet - det känns hyfsat. Man får se serien med förlåtande ögon, så går det bra.

Kika lite och minns:

En man med litet ansikte, av Helene Tursten

(Piratförlaget)
Det här är den sjunde boken med Irene Huss som huvudperson, och numera känns hon som en gammal bekant... Hennes liv är lite mer händelserikt än mitt, men det kan jag stå ut med. Jag har ändå ingen större längtan efter att rota i härvor som just den här.

Härvan handlar om trafficking, om unga flickor som utnyttjas och far illa - och det känns som om det blev bara en bok för mycket med just det innehållet nu. Jag måste ha hamnat i något slags vattenfall av deckare eller kriminalromaner med tema trafficking och det blir för mycket att ta till sig. Inte så att jag tycker att det blir ointressant; det skulle väl vara en ren kränkning att tycka att någons lidande (även om det handlar om fiktiva personer just i det här resonemanget) är ointressant - utan snarare för att det blir så himla mycket lidande att jag inte orkar läsa mer eländes elände nu.

Historien som sådan är bra berättad, det är spännande, oförutsägbart och tankeväckande, och jag kan visst rekommendera den här boken till någon som är ute efter en inte alltför tjock deckare. Jag tycker om vändningen i slutet, dessutom. Det är något visst med författare som lyckas få en att tro att man har allting klart för sig - och så kommer det en liten twist där i alla fall, som man inte räknat med...


Jag tycker också om titeln. Det är en inte alldeles självskriven titel och först när jag får den förklarad - i boken - förstår jag den. Jag vet inte om det är ett allmänt talesätt, men jag hade då inte hört det dessförinnan. Tursten tar ställning redan i titeln och det känns som en snygg gest.