Textlek, av Kate Cann

(Argasso, 2006)

Textlek är berättelsen om vad som händer då Mel, som är tillsammans med supersnygge Ben, plötsligt börjar få konstiga sms som ifrågasätter hennes och Bens förhållande. Mel är inte så säker på sig själv och hon är inte heller så säker på att Ben verkligen är intresserad av henne - och alla sms tar nästan knäcken på Mel och hennes förtroende för Ben.

Den här boken är tunn, lättläst och passar mycket bra för den läsare som vill ha en händelsefylld bok med okomplicerad intrig. Jag kan verkligen rekommendera den! Förhoppningsvis är detta en bok som också föder tankar kring självförtroende och att våga lita till sig själv.

För min del är det här den tredje gången gillt vad gäller lättlästa böcker för ungdomar från förlag Argasso - och jag är väldigt nöjd med det som jag har läst. Förhoppningsvis är den egentliga målgruppen, ungdomar som behöver lättlästa böcker, också nöjd.

Vittne, av Robert Swindells

(Argasso, 2007)

Vittne är en mycket spännande bok för ungdomar som av någon anledning helst läser tunna böcker med inte så komplicerad intrig. Trots att händelseförloppet berättas i kronologisk ordning utan just några utvikningar lyckas Swindells behålla spänningen genom hela boken.

Läsaren får följa Victor, som får en kamera i födelsedagspresent av sin farbror. Då Victor är ute med sin kamera första gången blir han vittne till ett brott och han har sinnesnärvaro nog att fotografera det som han ser. Strax därefter inser han att han är förföljd och han förstår att förföljaren vill åt kamerans bilder. Vad Victor inte hade kunnat räkna ut är hur gärna den okände förföljaren vill få tag i bilderna...

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Det är en perfekt bok för den som inte orkar med tjocka, komplicerade böcker. Mycket action och mycket som sätter igång hjärnkontoret medan man läser...

Amberville

Nu ska jag blogga om den bok som tydligen är den mest omtalade boken i bloggsfären just nu, nämligen Amberville. För ett bra tag sedan fick jag - och många bokbloggare med mig - ett erbjudande om att läsa en ännu inte utkommen bok och ganska snart efter det att jag tackat jag låg boken i min brevlåda. Amberville är skriven av en svensk författare men publiceras under pseudonymen Tim Davys. Boken släpps den andra oktober och då i två utgåvor; något ovanligt men rätt intressant. Det blir en illustrerad version och en alldeles vanlig, icke illustrerad.

Om man tjuvkikar på baksidestexten så får man veta att Amberville är första delen i en svit, att handlingen utspelar sig i ett parallellt universum befolkat av mjukdjur och att den här första delen handlar om det uppdrag som Eric Björn får av Nicholas Duva. Uppdraget går ut på att få Nicholas Duvas namn struket från den hemliga Dödslista, som upprättas av någon med den yttersta makten. Bilden nedan illustrerar situationen då Nicholas Duva ger uppdraget till Eric Björn - och som bilden här nedanför avslöjar behövdes det en aning övertalning.

Temat i den här första boken är ondska, och genom skriva boken efter mallen för fantasy så kan författaren på ett mer hypotetiskt plan diskutera ondskans uppkomst, orsak och verkan, jämfört med om bokens persongalleri, miljö och andra detaljer skulle ha en mer realistisk framtoning. Att diskutera livets början och slut utifrån förutsättningen att ondska har ett finger med i spelet, det känns som ett smått omöjligt uppdrag om man ska göra det i en bok som utspelar sig i vårt alldeles vanliga universum. Här har vi redan en uppfattning om hur det kommer sig att man föds och vi har också lite tankar om hur och varför det kommer sig att människor dör. I Amberville finns inte dessa grundläggande förutstättningar för födelse och död - och genast kan författaren utnyttja detta för sitt syfte; att diskutera ondska.

Karaktärerna i boken är mjukdjur och det känns lite märkligt. Eller, det känns till en början så otroligt märkligt och konstigt att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till detta. Men jag läser vidare i boken, i alla fall, och konstaterar att så småningom försvinner den där känslan. Dock lyckas jag inte se situationerna framför mig, med mjukdjur som aktörer, och just det där att inte kunna se händelserna som på en bioduk - det stör mig lite även mot slutet av boken. Förmodligen har jag fel på min fantasi, men jag har svårt att, för min inre syn, se en tyg-gasell misshandla en tyg-kamel. Däremot skriver författaren just det här avsnittet så fängslande att jag får ont i magen, och kanske räknas det till min förmån vad gäller fantasikapital.

Mjukdjuren i Amberville må vara just mjukdjur, men detta till trots besitter de allihopa högst mänskliga förmågor och känslor. De är inte enbart kapabla till ondskefulla handlingar såsom att misshandla varandra, bedra varandra, ljuga, stjäla eller ja, bara vara elaka. De kan också älska, sörja, känna avund och längtan, ångra sig och vara glada och lyckliga. Alltså ligger dessa mjukdjur väldigt nära människans känsloregister och beteendemönster - och det gör att jag har lätt att ta till mig det som utspelas i boken. Jag känner det, trots att jag inte ser det framför mig...

Den version som jag har läst är ett oredigerat exemplar och det innebär antagligen att vissa detaljer inte är exakt så som de är i slutversionen, den som går i tryck. En detalj som jag inte tyckte särskilt bra om är namnen i boken. Det kanske finns någon poäng med det, men jag har inte listat ut vilken i så fall. Karaktärerna bär namn som Eric Björn, Emma Kanin, Sam Gasell, Ormen Marek och Tom-Tom Kråka. Det känns rätt logiskt. Karaktärerna har ett namn som berättar vilket slags djur de är. Men sen kommer namn på gator och platser; exempelvis Rosdahl, Lanceheim, Parc Clemeaux, Rue de Cadix eller Hillville Road. Det är bara en liten detalj i boken, men ändå kan jag inte förstå den. Varför måste det vara en sån mix av märkliga namn på gator och platser? Vill författaren berätta att Amberville finns överallt, runt omkring oss - men ändå inte på ett bestämt ställe? Eller?

I Ambervilles kölvatten har, vid det här laget, två tändare, en disktrasa, en tablettask och en purjolök anlänt; samtliga prylar försedda med citat ur boken. På tändaren står att läsa "Att vara god är svårare än att vara ond" och det är verkligen ett bra citat som säger mycket om bokens innehåll. På disktrasan står att läsa "Ensam var stark men två var starkare" - och det är en sak som man kan veckla in sig i diskussioner kring utan att ens ha läst boken. På tablettasken får man frågan "Är det alltså Magnus som skriver Dödslistan?" och det är en fråga som man inte har något svar på, förrän man har läst boken och funderat över den en stund. Fastsatt på purjolöken hängde en etikett med texten "Björnen snubblade till på en purjolök som låg på trottoaren, men lyckades undgå att trilla och gick vidare; även i tanken" och där vet jag verkligen inte om det är ett citat som säger så mycket om boken. Dock är det en snygg finish på meningen som säkert kan inspirera någon skribent.

Dessa prylar, som alltså hamnat hos de bloggare som fått boken, har bidragit stort till att Amberville just nu ligger främst på listan över omtalade böcker. Dagens media har skrivit om marknadsföringen kring Amberville, en artikel som jag rekommenderar den intresserade att läsa.

Det skulle vara ganska enkelt att avfärda Amberville som en skickligt marknadsförd bok utan större värde i sig, men det är inte så enkelt. Jag skulle knappast ha läst boken om jag hade sett den i bokhandeln eller på biblioteket, men efter att ha läst den så är jag faktiskt nöjd med upplevelsen. Amberville är annorlunda, smått irriterade men en intressant läsupplevelse.

Bokfemman, v. 39

Temat för veckans Bokfemma är ungdomsböcker för tjejer. Nämn dina 5 favoriter.

Det här tycker jag är riktigt svårt. Jag är inte alls särskilt förtjust i att dela upp böcker i kill- och tjejböcker, trots att det är någon slags vedertagen sanning att pojkar inte läser böcker som i huvudsak handlar om flickor medan flickor läser böcker oavsett om det är en kille eller tjej som är huvudperson - och trots att jag vet att det ganska ofta förhåller sig så även i verkligheten, inte bara på pappret. Men många av de moderna ungdomsromanerna handlar om frågor som angår både killar och tjejer, och det känns fånigt att på förhand bestämma sig för att vissa böcker är menade för flickor och vissa för pojkar. Det känns betydligt bättre att fokusera på handlingen - innehållet i böckerna - istället för att lägga tyngdvikten vid vilket kön huvudpersonen har.

Men visst, många gånger är det lättare att ge böcker som handlar om pojkar till pojkar, och så ger vi böcker som handlar om flickor till flickor - och rätt många gånger är det som sagt också så att vi då har prickat rätt; alltså hittat rätt bok till den läsaren. Fast jag skulle vilja stanna upp lite, och fundera på varför man också kan utmana den gängse normen och sticka en typisk tjejbok i nävarna på en kille.

Jag ser att många har skrivit upp I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell på sina listor, och jag tycker att det är en oerhört bra roman för både killar och tjejer. Huvudpersonen är förvisso en tös men det hindrar inte pojkar från att exempelvis ta till sig henes känsla av sorg och vanmakt inför mammans sjukdom. Svåra situationer - kanske en nära anhörigs sjukdom - kommer man att ställas inför förr eller senare, och det här är ett typexempel på en bok som tar upp ett tungt ämne på ett verkligt bra sätt. På något vis förmedlar den här boken en ödmjukhet inför livet, och jag tror att även grabbar kan ta till sig detta.

Många har också skrivit upp Linas kvällsbok av Emma Hamberg; en bok som landar så nära verkligheten att man närapå kan tro att man tjuvläser någons dagbok. Återigen, en tjej som berättar om sitt liv, ur sitt perspektiv och man kan tro att det här är en bok som inte alls intresserar grabbar. Jag har satt den här i händerna på rätt många pojkar vid det här laget och jag har ännu inte stött på någon som har tyckt att det här har varit en trist och ointressant bok. Det här är för många fjortonåriga pojkar en chans att få krypa tätt inpå en tjej och läsa hennes tankar - innan de själva ens är där, eller i närheten, i verkligheten. Förstå vad den här boken ger dem för insikter! Det här är också en chans för både tjejer och killar att inse att det allra, allra viktigaste i livet är att lyssna på sin egen inre röst och att våga göra det som är rätt för en själv även om det innebär att man får göra sig av med vänner som ser det som sin livsuppgift att hålla en nertryckt.

Sandor slash Ida av Sara Kadefors finns också med på flera listor. Här har vi en intressant roman som - ur de två inblandade personernas perspektiv - berättar hur deras vägar korsas och vad det innebär för dem. Boken berättas växelvis av Sandor och Ida, och man får följa dem en bit på vägen, då de möts, då de växer till sig lite och då börjar våga stå för vilka de är. Det är lika intressant att följa Sandors utveckling som att följa Idas, och om jag inte minns helt fel så utvecklas båda personerna en hel del. Den här boken är perfekt för grabbar som tror att de är alldeles för "fel" som pojkar, men också en bok för de killar som tror att de är den perfekta killen eftersom de minsann inte håller på med såna tjejiga grejer som balett.... Samtidigt är det här också den perfekta boken för tjejer som tror att de är ensammast i världen om att inte ha någon som bryr sig om, på riktigt - och det är också den perfekta boken för de som står lite vid sidan av och ser en "Sandor" eller en "Ida" i skolan och undrar vad i hela friden det är med den personen...

Tusen gånger starkare av Christina Herrström har jag sett på några listor också och det är en riktigt bra bok som ifrågasätter maktstrukturen i skolan - dels ur ett könsperspektiv och dels ur ett vuxen- kontra elevperspektiv. Den här boken är en riktig brandfackla, eftersom den ifrågasätter många gamla, invanda mönster och den har absolut något att ge både pojkar och flickor. Man får anledning att fundera över hur det ser ut på den egna skolan; behandlar man pojkar och flickor lika eller faller de vuxna i fällan över hur det ska vara, hur det brukar vara, hur det alltid har varit..?

Äh, jag vet inte om jag är alldeles för mycket Fröken Tvärtemot här - men jag tycker i alla fall att man ska vara lite försiktig med att klassa in böcker i typiska pojkböcker och typiska flickböcker. Jag tror att vad man tycker om att läsa handlar väldigt mycket mer om personlighet (intresse, livssituation, läslust, ork...), snarare än kön. Om vi tillåter det att vara så.

The Return of Hjärtans Fröjd, av Per Nilsson

(Rabén & Sjögren)
Det här är uppföljaren till Hjärtans Fröjd som vid det här laget väl har minst tio år på nacken. Såklart var det välkommet med en uppföljare - Hjärtans Fröjd är en populär bok som har tryckts i flera upplagor och ständigt finner nya läsare. Den är intressant till både form och innehåll.

Jag är dessvärre inte så himla säker på att den här boken blir en lika stor succé - fast jag har faktiskt fel då och då, det kan jag gott erkänna... Det är inte det att innehållet inte är intressant och det är inte heller så att boken är urusel. Svårt att sätta fingret på vad det är som signalerar "inte lika bra som Hjärtans Fröjd" - men det är något... Kanske det är fånigt att jämföra, men det är svårt att låta bli.

Hjärtans Fröjd känns för mig mer personlig, mer angelägen, mer äkta. Där Hjärtans Fröjd är lite tveksam, eftertänksam och därför småpratig, är The Return of Hjärtans Fröjd, som sagt, lite för trevande eller babblig eller omständlig - eller något... Det var charmigt - nu är det lite irriterande. Men: kanske man uppskattar den här boken som allra mest då man precis har läst Hjärtans Fröjd första gången och bara brinner för att få veta hur det gick sen? Då kan jag tänka mig att det är en lika häftig läsupplevelse!

Jag hade dock önskat att Nilsson hade kommit till skott lite tidigare; att han hade låtit grabben lägga ihop ett och ett lite kvickare och att fokus då också hade hamnat lite mer på själva konflikten i boken. Det fåniga är att jag inte riktigt kan berätta här vilken slags konflikt han hamnar i - då blir det en megaspoiler - men, många tankar i boken är så otroligt bra att det är synd att de hamnar lite i skymundan. Det finns ändå rätt få böcker som talar om pojkars känsloliv, kärleksliv och utveckling; alltså böcker som sätter pojkars insida i fokus (istället för yttre, actionfyllda äventyr) och jag hade velat ha ännu mer tyngd på det. Per Nilsson är för övrigt en mästare i att sätta folks insidor i främsta rummet.

Berättelsen är ändå bra. Läs den. Men spring inte och köp, kanske. Ställ dig i kö på biblioteket!
;-)

Majas morsas kompis sambo, av Katarina Kieri

(Rabén & Sjögren, 2007)

Det här är en lättillgänglig novellsamling i nätt format. Novellerna är inte särskilt långa och de bildar tillsammans en slags enhet; ett "klipp ur verkligheten" sett ur flera perspektiv och med fokus på olika detaljer. Det är dessvärre rätt omöjligt att berätta något om händelserna i boken, för då förstör jag läsupplevelsen för er! Kieri binder skickligt ihop början och slutet, så att det verkligen blir en helhet - så mycket kan jag dock säga utan att säga för mycket, tror jag. Jag har hört någon kritisk röst kring just detta, och då handlade det om någon som tycker att Kieri lagt ner för stor vikt vid att knyta ihop och att bokens noveller då tappar just novellens karaktär, men jag håller inte med. Jag tycker alltså att detta med att novellerna så tydligt hänger ihop är en detalj som förstärker läsupplevelsen.

Innehållet känns väldigt realistiskt; precis som baksidestexten avslöjar så handlar det om en gymnasieskola, ett par sammanbrott, några kärlekshistorier, en handfull svek, mycket rädsla och ännu mer längtan. Den yttre miljön är rätt oväsentlig för det som utspelar sig i boken. Det är det som försiggår inuti människor som är intressant - precis som i verkligheten, egentligen.

Språket flyter på lätt och ledigt, men det är inte något förenklat eller fattigt språk. Det känns väl bearbetat och därför enkelt att ta till sig samtidigt som det fångar även de små detaljerna i berättelsen.

Jag skulle gärna sticka den här lilla boken i händerna på många av ungdomarna i min närhet!

Grey's Anatomy

Ja, jösses. Doktorerna är i högform. Klippet här nedanför kallas "Dude, she's Callie O'Malley" och då vet ni som kollade på gårdagens program att man här får se en liten glimt av doktorernas reaktion på Georges giftermål... ;-)




Jag hoppas vid Gud att jag lyckas hålla mig vaken ända till slutet i fortsättningen - det verkar vara helt omöjligt trots att jag tycker att serien är både underhållande och oumbärlig... Nu nickade jag till liiite mot slutet och fick inte riktigt klart för mig varför Christina och Burke snurrade runt och jublade. Hade hon äntligen svarat "Ja!", eller..?

Idol

Ja, då har vi fått lyssna oss igenom Sverige och juryn har bestämt vilka som passerar nålsögat för fortsatt tortyr (läs: slutaudition) i Stockholm. Det har som vanligt varit en resa där många sanslöst duktiga människor - men också ett antal totalt malplacerade typer - har visat vad de går för. Jag kan inte låta bli att imponeras över vilka talanger som gömmer sig runt om i landet och jag tycker att det är så skönt att alla dessa vågar ge sig in i den här cirkusen trots att de vet vad som väntar hela vägen från det att de ställer sig i kön utanför första inspelningsplatsen till dess att resan tar slut.

De tristaste typerna är dock de som bara dyker upp till audition för att skaffa sig en rejäl sågning av juryn; ungefär som andra människor samlar på frimärken eller stulna ölglas verkar dessa människor enbart vilja lägga en rejäl sågning på meritlistan. Kanhända det är något som höjer ens underhållningsfaktor i sociala sammanhang, men jag är tveksam.

Roligast, fast det är fullständigt icke politiskt korrekt att tycka så, det är de som är så vansinnigt säkra på att deras plats på Idol-tåget är helt självskriven - fast de inte är kapabla att ta en uthärdlig ton. "Vad blänger du på?"-människan, det är en typisk representant för den här kategorin. Någon som vill slå vad om att hon hade gått vidare hur lätt som helst om hon bara hade lämnat attityden utanför just precis det rummet..?

Och jag är så glad över att vi slapp se en hel massa unga drömmare med alldeles för skör självkänsla bli nedtryckta av elaka kommentarer och fräcka jurykommentarer. Någon enstaka som inte hade behövt vara med om det, det tycker jag att det fanns - men absolut färre än jag minns från tidigare omgångar. Här är det verkligen på sin plats att nämna att juryn vid något tillfälle till och med plockade fram medmänsklighet och värme, och det tyckte jag om att se. (Men jag är besviken över att sådana fåniga inslag som "Vinn en dag bakom kulisserna" överhuvudtaget fick komma med i slutklippningen. Var fanns humorn???)

Nåväl, nu är det dags för slutaudition. Det blir intressant!

Flickan under gatan, av Roslund & Hellström

(piratförlaget, 2007)


Den här boken låg i min brevlåda vid lunchtid i går och efter att ha sneglat lite mot den ett par timmar tyckte jag att den hade fått "ligga till sig" tillräckligt. Jag kokade en kopp te, slog mig ner vid köksbordet och började läsa. Någon gång strax därefter förflyttade jag mig till horisontalläge och sex timmar senare slog jag ut koppen med mycket väl avsvalnat te.

Flickan under gatan fångade mitt intresse från de allra första raderna; de där som inte är en del av bokens innehåll men som i vissa fall kan berätta allt man behöver veta innan man börjar läsa. Ibland är det ett stycke poesi, ibland något ur Bibeln, ibland några ord som någon berömd människa har sagt - ja, ni vet. Den här boken börjar med något som en sextonåring sagt, antagligen under Roslunds och Hellströms reserach inför skrivandet, och de där meningarna träffar en rätt i maggropen:
"Det värsta är inte att vara hemifrån. Det är att ingen letar efter en."

Vi får följa Ewert Grens då han utreder mordet på en kvinna som hittas alldeles i närheten av en ingång till Stockholms undre värld. En värld som inte många har kunskap om och en värld som andra helst förnekar all kännedom om. Den undre värld som gömmer våra svagheter; som svagheten att vi inte orkar bry oss om eller att vi helst värderar människors liv i kronor och ören. Den undre värld som skyddar våra allra mest utsatta - de där som ingen saknar och ingen bryr sig om; kanske helt enkelt för att vi inte orkar göra det. Eller för att vi inte vill, för att vi förnekar att den delen av vår verklighet ens existerar.

Parallellt med Grens yrkesarbete får vi följa honom privat. Hans älskade Anni ligger mycket svårt sjuk och Grens, som normalt inte släpper andra människor alltför nära inpå, finner att hans eget skal börjar krackelera. Han orkar knappt bära sina bördor längre.

Vi får också följa Mariana Hermansson som på sitt bord har fått uppgiften att försöka förstå hur och varför fyrtiotre utländska barn i uruselt fysiskt och psykiskt skick plötsligt har hamnat i Sverige. Vem saknar dessa barn? Vad ska man ta sig till? Hur ska man få barnen att berätta vad de har varit med om? Problemet känns igen från Christina Wahldéns Ormens huvud - fastän de dumpade barnen där kom från Kina. Roslund och Hellström serverar här en lösning på problemet med barnen, som får mig att skämmas över mänskligheten. Dessvärre känns lösningen realistisk och inte alls särskilt långsökt, trots att den är så mörk som man bara kan föreställa sig. Författarna påpekar dock i sitt slutord att det som upplevs som helt osannolikt är sant, medan det som är sannolikt är påhittat - och jag hoppas väl egentligen att jag har blivit lite lurad då, angående vad som händer med de dumpade barnen.

Roslund och Hellström pekar alltså i den här boken på ännu en intressant frågeställning: Vi har människor i det här landet som ingen bryr sig om, som ingen saknar och som inte alls mår bra i sin situation - men vad gör vi för att komma tillrätta med problemet? Hur agerar socialtjänst, polis, frivilligorganisationer..? Vilken etisk förpliktelse har vi att göra något - som samhällsmedborgare, som tjänsteman, som medmänniska..? Det är svåra frågor, och boken ger inga enkla lösningar. Men boken ger viss insikt och enbart insikt leder ändå framåt.

Flickan under gatan är en oerhört intressant kriminalroman som jag absolut kan rekommendera. Den finns att köpa från och med den 19 september.

Tack, piratförlaget, för boken! ;-)

Kombinationserbjudanden gillar jag!

I all synnerhet om de innebär "köp något läsvärt - få något sevärt". Nu är väl kanske inte Amelia min absoluta favorittidning - det är alldeles för lite handarbete, korsord och noveller i den (ajaj, där avslöjade jag hur patetisk jag är då det kommer till tanttidningar!) - men hittills har jag aldrig blivit besviken på de filmer som följt med tidningen. Jag köper alltså Amelia om det följer med en film, aldrig annars.

Den här gången är är det Jersey girl som följer med. Jag har inte sett den, men har för mig att den har fått bra kritik. Och säkert är filmen värd de 43;50 som hela paketet kostade... ;-)

Förresten; man kan fortfarande köpa Expressen och få Hemsöborna på köpet. Det är en bra deal. Synd att resten av böckerna ligger på 59;- styck. De hade gärna kunnat ligga ännu lite lägre...

Linnea, kom hem!, av Anita Eklund Lykull

(Rabén & Sjögren, 2007)

Det är julhelg och Timjans allra bästa vän Linnea har åkt till Thailand med sin mamma - precis som de brukar göra varje jul. Det är bara det att just den här julen drabbas Thailand av en naturkatastrof, och Linnea kommer inte hem igen. Timjan vill inte ge upp hoppet om sin bästa vän, det är alldeles omöjligt att tänka sig att Linnea skulle vara borta för alltid. I skolan står Linneas bänk tom, med ett tänt ljus, och ingen får sätta sig på den platsen - det ser Timjan till.

Livet är verkligen ingen dans på rosor för Timjan. Hemma går mamman omkring och ser ut som sju svåra år, pappan tillbringar märkligt mycket tid på arbetet och mitt i alltihop så dyker en ung tjej upp med en baby på armen. Men kompisen Ubbe finns där, Timjans storebröder visar nya sidor, och en tjej vid namn Nadja gör entré någonstans mitt i alltihopa - och plötsligt börjar det röra på sig åt rätt håll; framåt...

De enda som jag verkligen inte tycker om i persongalleriet, det är Linneas släktingar som är så otroligt elaka och själviska. De känns inte ett smack trovärdiga; de känns bara som löjliga karikatyrer av snikna människor... Lyckligtvis får de inte särskilt stort utrymme!

Stundtals känns det som att Timjan döljer sin sorg och saknad så väl att man knappt märker av att den finns, men ibland ligger smärtan väl synlig mellan raderna i boken. Först tänkte jag att Timjan sörjer för lite, för försiktigt, för stillsamt - men det höll inte. Man brukar säga att barns sorg är randig; att barnen kliver i och ur sorgen på samma sätt som en trasmatta är randig - och så insåg jag att det är det hon gör, Timjan. Hon kliver i och ur sorgen hela tiden. Och det är i en sån stund, ur sorgen, som hon ser att det finns en framtid.

Jag skulle lätt kunna rekommendera den här boken till både tjejer och killar, högstadieålder och uppåt. Och det är inte helt fel att läsa den som vuxen, heller... ;-)

Vid första ögonblicket, av Nicholas Sparks

( W&W, 2007)
Äh, här blev jag lite lätt besviken! Den här boken tar vid där Tron på ett mirakel (av samme författare, givetvis) slutar - och det var en rätt bra bok... Romantisk, smårolig och typisk feel good. Av någon anledning känns inte den här lika intressant eller lika romantisk. Kanske det är jag som är gnällig, eller så hade jag ställt förväntningarna lite för högt...

Den här boken är alltså inte alls lika underhållande som den första, tycker jag. Till viss del beror det på att dialogen många gånger känns krystad och/eller pinsam - istället för att vara rolig, rapp eller ironisk (vilket jag antar var meningen). Huvudpersonen Jeremy och hans fästmö diskuterar vid ett tillfälle sina personliga brister och huruvida dessa kan vara till hinder för den äktenskapliga lyckan. För tydlighetens skull: de har bestämt sig för att gifta sig efter att ha känt varandra endast en kort tid och de har aldrig bott tillsammans. Så här låter det mot slutet av samtalet:

"Kan du stå ut med det där?"

"Jag blir väl tvungen."

"Säkert?"

"Bombsäkert."

"Men om jag sa att jag klipper naglarna i sängen?"

"Driv det inte till sin spets, kompis."

Smaka på den där sista kommentaren - det är Lexies. Jag vet inte hur den ser ut i original, alltså på engelska, men det känns inte som en naturlig kommentar - i mina öron. Lite som något som björnen Baloo hade kunnat säga, känns det. Vissa saker som Jeremy, å sin sida, säger eller tänker får honom att framstå som betydligt mindre skärpt än vad han egentligen är - med tanke på den bakgrund och det yrke som han har. Och det är småsint, men jag retar mig lite på det.

Lexie, Jeremys fästmö, är gravid och vill hinna gifta sig innan magen syns alltför tydligt. Av respekt för Gud och alla människor ska de dock inte bo tillsammans innan giftermålet - trots att varenda människa i den lilla staden Boone Creek redan har listat ut hur det ligger till; alltså begripit att Lexie är gravid. Det där stör mig lite grann. Lexie är annars så rejäl, orädd och självständig att det här verkar överdrivet; alldeles för mycket amerikansk dubbelmoral för min smak...

Graviditeten fortskrider inte utan bekymmer och det blir en evighetslång väntan med mycket oro, förhållandet utvecklas, släkten lägger sig i och det dyker upp orosmoln, svartsjuka och lite sånt där som ska dyka upp i en kärleksroman - och jo, det går bra att leva sig in i själva händelseförloppet kring allt det där, men det känns som att berättandet är ett hastverk. Sparks kan berätta svindlande bra, innerligt och med en äkta känsla, men lite för ofta i just den här boken känns det som att han berättar på rutin, bara låter klyschorna landa på pappret utan att försöka finna andra uttryck. (Eller så är det översättningen.)

Sen kan jag naturligtvis inte berätta hur det går utan att förstöra läsandet för er, så då låter jag bli det. Jag tänker bara ändå kläcka ur mig att jag önskar att det hade gått på ett annat sätt med graviditeten. Sparks rätade tack och lov upp det hela där mot slutet, de sista sidorna... Där kände jag igen den där sköna känslan från Tron på ett mirakel.

Bokfemman, v. 37

Nu har jag äntligen kommit till skott och fotograferat de böcker som ska in i min bokfemma. Den här gången har Malin riktat blickarna mot köket!

Veckans tema är kokböcker. Välj dina 5 favoriter bland både matlagning och bakning.

* Vår kokbok - jodå, det är faktiskt den. Men pärmarna har trillat av efter flitigt bruk och den ser inte så vacker ut längre. Innehåller dock väldigt många fina recept, som jag hela tiden återvänder till...



* Min svarta vaxduksbok. Den innehåller såna där kakrecept som man får av vänner och bekanta, hittar i veckotidningar, snavar över på internet och så vidare... Väldigt bra, den också. Utgiven i endast ett exemplar, dock...

* Konditorns bästa. Det är egentligen inte min bok, men jag har köpt den åt en av töserna bara för att jag så gärna vill ha ett exemplar i huset. Den är otroligt inspirerande; frestande bilder, bra recept och trevligt upplägg.

Sen blev det tvärnit. Så veckans bokfemma blev en boktrea, men det är i alla fall bättre än ingenting! ;-)

I ett skåp i köket ligger andra kokböcker och ser ledsna ut. Inte fick de vara med på bokfemman, och aldrig får de komma fram ur skåpet för att vara med och laga mat... Jag är bättre på att hitta nya recept i tidningar, via vänner och på internet, än att använda mig av kokböcker, faktiskt. Tur är väl det. Annars skulle vi ständigt äta kalops och stuvade makaroner.
;-)

Amberville, marknadsföring och tävling...

Favorit i repris: post från Zebra! Ett litet, brunt kuvert - eller snarare en liten, brun påse... Innehåll: en tändare. Prick likadan som den första. Den gills inte, va? Tävlingen måste få rulla vidare, trots att det är ynkligt få deltagare!

Kom igen nu! Här hittar du tävlingsinlägget, med allt du behöver veta! Tävla på! ;-)

Tillägg:
Tävlingen är avlyst! Ära och berömmelse (som något slags tröstpris för att Zebra klantade till sig och skickade facit till henne... ;-)) går till lise...
Vill du ha ännu en tändare? ;-)

Monopol!

Rösta in din hemstad på Monopols nya spelplan!

Jag har också skrivit om saken i min andra blogg, så den som vill veta ännu mer kan kolla där... ;-)

Se upp för dårarna

Den här filmen var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Visst fick jag fnittra en del, och visst var det en hel del actionfyllda scener - men jag blir inte riktigt klok på varför det skulle behöva bli en så rörig film av en riktigt bra ursprungsidé: två tjejers väg till polishögskolan.



Damerna här är filmens huvudpersoner, som på klassiskt lära-känna-sätt springer på varandra på väg till just polishögskolan. Det är Elin, som har polisyrket i generna enligt henne själv. Och Jasmin, som siktar på att bli justitieminister. De har alltså vitt skilda bakgrunder och att visa upp dessa bakgrunder, deras olikheter och hur vilken betydelse ens bakgrund har för framtidsplaner - det är en av poängerna med filmen.

Sen rör det till sig och det ska plockas poäng till höger och vänster. Det blandas in hästdrömmar, mobbning, kärlekstrassel, turkisk utrikespolitik, stulna automatvapen och gud vet allt. Somligt blir vansinnigt övertydligt och annat blir sanslöst överdrivet. Berättelsen om Jasmins pappa, är galet övertydlig och slutar inte ens där överdrifternas överdrift tar vid. Berättelsen om de stulna vapnen och hur det klaras upp är överdriven och osannolik och helt konstig. Kärlekstrasslet mellan Jasmins föräldrar är övertydligt och alldeles för sentimentalt. Mobbningen upphör så enkelt att man tappar hakan. Elins pappa är en karikatyr av en machotyngd kriminolog som inte begriper sitt eget bästa. Henke Larssons kärlekshistoria uppstår helt plötsligt ur intet. Och så vidare, och så vidare. Visst, som jag sade är vissa scener väldigt actionfyllda och andra uppfriskande, härliga - men det blir också otroligt rörigt.

De enda personer som känns riktigt roliga och intressanta i hela den här soppan är Elin och Jasmin. (Och tanten med rullatorn!) Jag vill veta mer om Elin och Jasmin! Hur går det nu då? Vad kommer de att råka ut för på polishögskolan!? Den här filmen känns som en trevande och spretande förberättelse till den egentliga berättelsen; Elin & Jasmin bland dårarna. Det tror jag skulle bli en intressant historia. Om man skippar alla märkliga överdrifter och fåniga övertydligheter.

Amberville, marknadsföring & tävling

För ett bra tag sedan fick jag en tändare med ett citat ur Amberville i brevlådan. I förrgår fick jag en disktrasa med citat. Jag röker inte och jag vill gärna tända mina ljus med gamla, hederliga tändstickor, så jag vet inte vad jag ska göra med tändaren. Jag avskyr wettexdukar. De blir sunkiga och luktar surt ungefär direkt efter det att man tagit dem ur förpackningen och hängt dem på kranen. (Alltså använder jag inte den sortens disktrasor, trots att jag nu äger två ganska roliga sådana... Den andra hittar du här.) Ursäkta urspårningen. I alla fall: nu är det så att mina marknadsföringsprylar kommer att bli liggande i ett hörn någonstans i mitt välstädade och pedantiskt ordnade hus - och det var väl inte vad marknadsföringsfolket hade tänkt sig, antar jag. Men, i sak så är det ett ganska smart grepp, tycker jag. Ja, det där med att vräka ut pryttlar med anknytning till boken. Det gör ju Disney också, och de tjänar vansinniga mängder pengar har jag förstått.

Nu ska jag komma till saken:

Vad blir nästa grej med Amberville-ursprung, som dimper ner i brevlådan hos mig?

Den som gissar rätt kan få vinna en stor portion ära, lite berömmelse och dessutom tror jag att jag toppar med ett pyttelitet, men dock fysiskt existerande, pris. Lämna din gissning i en kommentar till det här inlägget och så korar jag en vinnare då nästa pinal har anlänt. (Tänk om det inte blir en nästa pinal? Då har vi roat oss helt i onödan! Fast, det kan man leva med...)

Och för den som undrar: själva boken Amberville, den kommer jag skriva om lite senare, när det närmar sig utgivningsdatum...

Jag går bara ut en stund, av Isobel Hadley Kamptz

(Bonniers, 2007)


Det här är en bok om smärta och sorg och jag antar att det som händer i boken är självupplevt. Det hela kretsar kring saknaden efter barn; om det barn som var på väg men som inte fick födas, och om sorgen över att därefter inte bli gravid.

Jag är förmodligen hemskt egoistisk och trångsynt och jag har aldrig suttit i samma sits som kvinnan i boken - men jag har så himla svårt att förstå den här kvinnans beteende. Sorg kan visserligen ta sig många uttryck, men kvinnans beteende förstår jag bara inte. Hon har en man som verkar vara lugn som en filbunke, en riktig klippa - och ändå försvinner hon hela tiden iväg från honom för att vara med andra män. Det känns så onödigt och jag får inte någon riktig förklaring på varför hon måste ge sig ut efter andra män. På något vis får jag för mig att hon skulle ha mått lite bättre om hon hade vågat förlita sig på att bearbeta sorgen med den person i världen som det också mest berör - men det är ju enkelt att spekulera om, så här från utsidan...

I alla fall så är det en rätt stark berättelse, utlämnande, ärlig och med bra flyt i språket. Och kanske kan den ge något till den som befinner sig i precis samma sits som den här kvinnan? Jag kanske är i helt fel sits i livet för att kunna ta till mig det här på rätt sätt? I alla fall så läste jag några rader i boken, som kanske fångar själva kärnan i berättelsen:
"Sorgen gör en inte till en trevligare person. Man kanske skulle vilja det. Att man förädlades av smärtan. Blev tjusigare. Godare. Så är det inte. Jag motbevisar den tesen varje dag, på varje sida."

Bokfemma, v. 36

Temat för veckans Bokfemma är chic-lit. Nämn dina 5 favoriter i genren (böcker eller författare).

Hm. Nä. Jag har inte mycket att komma med! Jag har läst några böcker som väl kan klassas som chick-lit - men jag har inte läst så många att jag kan börja räkna upp de fem bästa... Varför var det inte tantböcker istället? Då hade jag i alla fall haft fem författare att komma med! Rosamunde Pilcher, Maeve Binchy, Joanna Trollope, Belva Plain, Penny Vincenzi...
;-)

Idol 2007

Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag ser verkligen fram emot årets omgång av förnedringsteve! Det är moraliskt förkastligt, det är patetiskt, det är icke politiskt korrekt - you name it. Det spelar dock ingen större roll. Det är hur som helst och helt enkelt bara så underhållande!

Första säsongens sågande av artistdrömmande människor kan kanske tyckas brutalt; ingen visste vad som väntade och ingen hade någon aning om att de där sekunderna framför den elaka juryn skulle finnas på nätet i all evinnerlighet - att skrattas åt... Andra säsongens sågande kom inte som någon överraskning. Det var samma takter som första året - dock med en något mer stylad Kishti. Tredje säsongen: för att inte veta vad som väntade framför juryn (och sedan på nätet) så måste man ha tillbringat ett par år i exil i kommunikationslöst land. Men ändå fanns där människor som verkligen inte borde ha ställt sig framför juryn.

Och det är nu man kan börja fundera, inför fjärde säsongens sågande. Är det juryns och teve fyras fel om förhoppningsfulla människor känner sig totalsågade, nervärderade och hånade - efter att inte ha passerat nålsögat till de tios paradis? Eller, kan det möjligtvis vara så att även människor med artistdrömmar har något slags eget ansvar för vilka situationer man försätter sig själv i? Om man har passerat vuxengränsen - man har gått ut gymnasiet, man jobbar, man har flyttat hemifrån, kort sagt: man är självständig - har man då inte hunnit skaffa sig så pass mycket koll på läget att man kan bedöma om man klarar av att hantera ett eventuellt nederlag?

Det finns dock en kategori drömmare som jag lider med, och som jag faktiskt tycker borde besparas nesan att bli uthängd som "icke duglig" - och det är alla dessa ungdomar som precis har fyllt sexton, drömmer om att bli nästa idolvinnare och dessutom saknar allt som heter talang. Finns det verkligen inga kompisar i omgivningen som hör att det inte är någon idé att pina sig framför juryn? Är alla föräldrar, mor- och farföräldrar komplett tondöva? Finns det inte någon som kan avstyra, och hjälpa människan att se vad han faktiskt är duktig på??? Där känns det kanske inte riktigt rättvist; att just dessa ungdomar ska bli utsatta för hela idol-cirkusen.

Klippet här nedanför visar Lisa som deltog i förra årets Idol och som tog sig vidare från första uttagningen med hjälp att ett fullständigt häpnadsväckande tjatande från Clabbe. Lisas idoldrömmar gick visserligen i kras något senare, på audition i Stockholm, men förhoppningsvis for hon inte illa av att vara med i Idol. Hon fick så pass mycket stöd av delar av juryn och många av de andra hundra deltagarna som också tog sig till Stockholm. Lisa är otroligt charmig:



Men, ikväll ska jag kolla på Idol. Helt klart.

Bokfemman, v. 35

Den här veckan vill Malin få oss deltagare i bokfemman att presentera oss med hjälp av facklitteratur. Jag läste om uppgiften i måndags och först idag, söndag, har jag så grubblat färdigt över vilket urval jag ska presentera... Inte blev det lättare av att se hur andra presenterade sig själva med hjälp av djupt filosofiska eller oerhört invecklade fackböcker ur universitetsbibliotekens dignande hyllor - medan jag kommer att göra en väldigt snäll tolkning av ordet facklitteratur! Nåväl; here we go:

Veckans tema är facklitteratur. Nämn 5 böcker som säger något om dig själv, vem du är och vad du gör på fritiden mer än läser.

* Sticka mössor, av Gro Sandvik är en av mina biblar då det handlar om stickning. Hon har skrivit en till bok om att sticka mössor, vantar och sockar också - jag minns inte vad den heter men jag lånar den flera gånger varje vinter på biblioteket. När biblioteket ska rensa ut den ur samlingarna så hoppas jag att de ringer till mig innan de lägger den åt vargarna, förlåt - jag menar övriga spekulanter.
Överst i bunten här ligger ett nyinköp. Jag gav 5:- för den på loppis och jag tror att jag kommer att ha stor nytta av den.

* Jag virkar ganska ofta, men sällan efter mönster. I fredags var jag in på en second hand-butik som jag aldrig besökt tidigare (de har så sanslöst konstiga öppetider) och mitt i en trave böcker låg dessa två och bara hojtade "Köp oss!" - och snäll som man är så gör man ju det då. ;-)
Det virkades i parti och minut under för en tjugo, trettio, fyrtio år sedan, och en hel del inspiration borde jag kunna få från dessa böcker även om jag inte virkar exakt efter mönstren...

* Scrapbooking m.m. är den enda svenska scrapbookingtidningen som finns. Det finns en hel del engelska att köpa även här i urskogarna, men den här duger bra för mig som dels är nybörjare, dels inte har obegränsade ekonomiska resurser... För den oinvigde är fackspråket i en scrapbookingtidning, oavsett originalspråket, rätt underligt. Det är konstiga förkortningar och engelska termer även för sådant som det finns svenska ord för. Varför heter det "brads" på scrapbookingska, när det heter "jungfruben" på svenska? Exempelvis. Så, terminologin i sig gör att även en simpel tidskrift kvalar in som facklitteratur här. ;-)

* Jag är tygmissbrukare (och garnberoende, pappersfreak och pennfascist - bland annat). Visa mig en quiltbutik och jag kan inte låta bli att köpa på mig några fat quarters. Böcker som Lapplek och Quiltfantasi, Lappar till nytta och nöje är som balsam för en stressad själ. Ögongodis.

* Antingen kallar man den för Pysslarnas bibel, eller så undviker man förskönande omskrivningar och kallar den vid dess rätta namn: Pysselpornografiboken. (Jaja, jag vet att den egentligen heter Pandurokatalogen, men hur trist låter inte det???) Just den här upplagan är årets katalog - på norska. Norska är inte ett språk jag pratar till vardags, men det går bra att begripa alla fackuttryck i den här bibeln i alla fall. (Kan bero på viss förförståelse, men ändå.) Värt att notera är att jag sällan handlar härifrån (hutlösa priser!), men det är en suverän bok att dregla och planera över. "Torka dig om hakan, mamma", muttrade fjortonåringen häromdagen när jag satt med den här vid köksbordet. Nä, hon är inte upprorisk och bitsk, det var bara ett uttryck för omtanke.

Jag kunde ha tryckt in Nusvensk grammatik, Svenska skrivregler, Lyrikanalys eller något liknande - men det kändes trist. Words in the Mind, Semantics eller A Short History of Linguistics kändes inte mycket roligare, heller. Jag är en pysseltant, ut i fingertopparna, även om jag har en viss dragning åt språk och kommunikation inte minst i mitt yrkesliv. Sen för ju vardagslivet med sig lite annat också; hundkunskap, tonårsliv, matlagning - you name it... Men i veckans bokfemma är jag strikt egoistisk och fokuserar bara på vad jag verkligen tycker är jag - innerst inne.

Wahlströms röda ryggar...

Jag är en sån där människa som inte kan gå till sängs utan att ha en bok i näven. Får jag inte stänga mina små blå i skuggan av en uppslagen bok kan jag nästan inte somna. Så, vad gör man då, när man plötsligt upptäcker att hjärnan totalstrejkar bara vid åsynen av de spännande nyheter som man släpat hem från biblioteket??? Svaret är tämligen givet, enligt mig. Man traskar till sitt lilla bokförråd och rotar fram gamla godingar.

Den här gången fick jag med mig En melodi för Kri och Vi två Nickan, båda böckerna skrivna på sextio-talet och utgivna av Wahlströms bokförlag. Det betyder att handlingen i böckerna kretsar kring vardagligens små glädjeämnen och förtretligheter - och det är så hög trivsamhetsfaktor att man som läsare riktigt känner hur man bäddas in i bomull...

Då saker och ting inte går som det är tänkt suckar flickorna uppgivet. Det smälls inte i dörrar, det skriks inte och det är ingen som ens funderar på att ta till en svordom (om nu inte ett bistert "Fy Farao" ska räknas dit?). 45 sidors historieläxa får visserligen töserna att gruva sig lite, men de biter naturligtvis i det sura äpplet och arbetar sig igenom läxan utan särskilt mycket knot - för man vill inte skämmas dagen efter i skolan, över att inte ha läst på läxan ordentligt.

Med sin bästa vän delar de "ljuvt och lett". Ska det firas ordentligt kan man ta sig en promenad till kiosken för att handla hallonbåtar. Är det katastrofläge kokar man en stor mugg te, brer några smörgåsar och sätter sig ned för att hämta andan en stund och tänka ut en plan för att hantera krisen.

Man har förmågan att glädjas stort över de små tingen i tillvaron. En konsert i skolans aula - med fyra pojkar från Danmark som sjunger ballader, folkvisor och vandringsvisor, ackompanjerat av munspel - beskrivs som "fantastisk" och är så inspirerande att man bestämmer sig för att starta en egen liten sångförening för att göra samma sak. Man går ut i skog och mark tillsammans med pojkvännen, för att plocka svamp och hämta växter för att göra höstprydnader till hemmet. Och man har med sig matsäck.

Ja, över de gamla flickböckerna vilar ett sällsamt lugn. Jag kan inte säga att jag känner igen det där lugnet i de moderna ungdomsböckerna. Nuförtiden är det en helt annan sorts historier som berättas i ungdomsböckerna. Det går inte att jämföra - de spelar inte i samma serie, riktigt, de där gamla böckerna och de nyare. Det går inte heller att säga att det ena slaget är att föredra framför det andra, men jag tänker att eftersom jag finner en vilsamhet i den där trygga lunken och förnöjsamheten som genomsyrar berättelserna, så kanske det inte är alldeles omöjligt att även ungdomar skulle tycka om litteratur som förmedlade någon slags lugn och feel good..?