Det är fullmåne!

Det måste vara därför.

Idag vaknade jag, kände mig pigg som en liten mört - efter att ha varit riktigt sjuk i en och en halv vecka och därefter trött och risig ytterligare några dagar. Och ja, när man då plötsligt en morgon vaknar och känner sig ungefär som vanligt, då tror man ju att man är stålkvinnan själv... Så jag tassade runt i huset och plockade med tvätt, dammtorkade och grejade med lite allt möjligt i min ensamhet. Vad märkligt, förresten, att det bara var jag i familjen som var vaken, första dagen på påsklovet och klockan var nästan sju på morgonen!?

I alla fall, ungefär mitt i allt det där som jag höll på och grejade med, så vaknade plötsligt inredningsdjävulen i mig. Jag blev ståendes i vardagsrummet och bara såg hur gammalt, sunkigt, trist och omodernt allt såg ut. Som en religiös uppenbarelse, fast tvärtom. Två minuter senare hade jag ringt till maken på jobbet och berättat att vi skulle fixa vardagsrummet.
- Sandfärgade väggar, det blir bra, eller hur? Och sofforna ska raka vägen till tippen. Och går det att spika fast den där delen av taket som liksom hänger ner lite, tror du? Jag handlar idag.
Jag tror inte att han protesterade. Eller, jag hann då inte höra några protester.

Fjortonåringen vaknade ett par timmar senare och på uppmaning av mig tog hon farväl av soffskrällena.
- Adjöadjö, soffan, sade hon och snyftade riktigt hjärtskärande. Hon har talang.

Och nu står det tio liter sandfärgad färg och bara väntar på att bli uppsmackad på väggen. Och samma lika med några liter vit takfärg. Och jo, det gick att spika fast den där delen av taket som liksom hängde... Men sofforna har inte hamnat på tippen - än. Någon som behöver ett par skinnsoffor från tidigt sjuttiotal? Välsuttna och mycket ledsna över att bli utkastade, det är de. ;-)

Plötsligt har jag intecknat en stor del av påsklovet. Så det kan bli. Men det måste vara fullmånens fel; jag ser just nu i skrivande stund att det är fullmåne och då blir man lite lätt galen, det vet ju alla...

Ikea, here we come. På lördag.