Mitt liv som pingvin, av Katarina Mazetti

Det här var en positiv överraskning! Jag var inte så nöjd med Mitt himmelska kramdjur (suck, så dåligt jag skrev om den boken!). Därför hade jag inte särskilt högt ställda förväntningar inför den här boken. Det kanske var bra att börja läsa boken utan att förvänta sig särskilt mycket?

Mazetti har förlagt bokens händelser till en kryssning på de mera kylslagna breddgraderna, på ett kryssningsfartyg som då och då lägger till vid olika hamnar. Huvudtanken med att åka på en sån här kryssning är för de allra flesta att studera djurlivet och att möta nya miljöer, men såklart finns det människor ombord på fartyget som har en dold agenda. Wilma är en av dessa. För den oinvigde framstår hon som ett riktigt piggelinpiller; hon är rödhårig, nätt, energisk och något av en modern Pollyanna - men hon bär på en hemlighet. Tomas är också en av de personer som har dolda avsikter med resan. I grova drag kan man säga att Tomas är Wilmas motsats. Han är deppig, ser allt i svart och väntar på ett bra tillfälle att ta livet av sig. På fartyget finns också underbara Alba, som dokumenterar och drar sina egna paralleller och slutsatser.

Det är inte gapskrattsroligt, utan mera le-lite-i-smyg-roligt, men det duger gott för mig. Språket flyter, det känns äkta och jag blir rätt intresserad av de olika personligheterna. Det känns bra. Jag skulle kunna tänka mig att rekommendera den här boken till någon som känner att det har blivit mycket mord och blod på sistone, eller till någon som vill läsa utan att behöva fundera djuplodande. För mig känns det rätt klart att en av tankarna med boken är att visa på hur mycket av det mänskliga beteendet som är yta och hur mycket som är mer djurlikt än vad vi vill medge. Och sånt är ju kul! ;-)