Änglagård

Säga vad man vill om Colin Nutley, men flera av hans filmer är faktiskt riktigt bra och på något vis känns det som att till exempel Änglagård ingår i den skaran filmer som man bör ha sett. Så, häromveckan då fjortonåringen och jag låg sjuka och orkeslösa i varsin soffa och mest turades om att vackla upp efter mera vätskeersättning och huvudvärkspiller, passade jag på att täppa till den där lilla bildningsluckan som jag upptäckt hos fjortonåringen - den att hon inte sett Änglagård...

Den ger en så träffsäker bild av hur det kan vara på små ställen; trångsynthet som frodas, stenkoll och skvaller - men också välvilja och omtanke om varandra. Musiken är suveränt skickligt vald och miljön är nästan oslagbart vacker. Man kan vila i sceneriet, mitt i händelseförloppet, och det är ovanligt.

Klippet här nedan visar de två begravningarna som äger rum i Änglagård och Änglagård - andra sommaren. Det är välregisserat och bräckligt skönt att se kompositionen av dessa scener... Enjoy!



Och i eftermiddag ska vi fortsätta täppa till bildningsluckor för då visas Änglagård - andra sommaren, i vårt kaotiskt halvfärdiga vardagsrum. ;-)

Skrållan, Ruskprick och Knorrhane

I brist på bättre sysselsättning bänkade vi oss igår kväll framför teven för att se den gamla filmen Skrållan, Ruskprick och Knorrhane. Det var inget dåligt val! Skrållan är ju så söt att man får lust att sätta tänderna i henne och skärgårdsmiljön får mig att längta ut till stugan och till sommaren. Det blev en nostalgitripp och en längtansstund i ett och samma svep, den där tevetittarstunden.

Visserligen har den här filmen ett antal år på nacken, och visst ser man att den har åldrats - men det gör ingenting. Den har åldrats väl. Jag förstår fjortonåringen, som med en dåres envishet, har bestämt sig för att samla alla Astrid Lindgren-filmer på dvd. Det finns något tidlöst över dem och de förmedlar känslor och stämningar så som inte alla filmer förmår att göra. Moderna klassiker, det är vad de är.

Klippet här nedan kommer inte från just Skrållan, Ruskprick och Knorrhane - men det är ett ögonblick ur Saltkråkan, då det är som allra härligast!

Lästrio!

Petra på en annan sida har tagit över stafettpinnen efter Malin och skapat något som hon kallar för Lästrio. Spännande! Första temat passar mig utmärkt, dessutom. Självklart hoppar jag på!

Årets första lästrio är, så här i påske-krims efterdyningar: Vilka tre deckarhjältar/hjältinnor är dina favoriter!

En liten påpekan bara, innan jag presenterar mina tre hjältinnor: Jag har valt karaktärer uteslutande efter hur personligheten har gjort intryck på mig. Jag har inte funderat över om själva serien, där karaktären är med, är mina favoriter! Det får jag väl göra en annan gång. Om jag inte har gjort det? *grubblar över gamla bokfemmor* ;-)

* Min nummer ett måste helt enkelt bli Lisbeth Salander. Hon är fullständigt udda, underbar och oförutsägbar. Man kan inte göra annat än att fascineras av henne!
Lisbeth Salander stiftar man bekantskap med i den omskrivna Millennium-trilogin av Stieg Larsson.

* Min nummer två blir Kay Scarpetta. Hon är en riktig skarphjärna och råkar i livsfara med jämna mellanrum, men dessemellan obducerar hon och predikar respekt för de döda.
Kay Scarpetta är skapad av Patricia Cornwell och är huvudkaraktären i en serie om sisådär ett tiotal böcker.

* Min nummer tre är Stephanie Plum. Hon är prisjägare och en kvinna där tanke och handling är ett. Hon är inte så lite skrajsen av sig, men ger sig med friskt mod in i allt som erbjuds - och sen går det ibland åt pipsvängen och ibland hyfsat bra.
Stephanie Plum är stjärnan i en serie som hittills omfattar 12 (till svenska översatta böcker) av Janet Evanovich.

Intresseklubben kan plocka fram anteckningsblocken, för följande notering:

Färdigmålat! Nu är väggarna ljust sandfärgade, taket vitt och det ser väldigt nytt och fräscht ut i vardagsrummet.

Nu återstår bara resten. Fixa golvet. Beställa soffa - utsedd, provsutten, provlegad. Möblera. Dekorera. Det sist nämnda är det värsta.

Försvinnanden, av Jodi Picoult

Jag var inte särskilt förtjust i Allt för min syster men jag vågade mig på Den tionde kretsen, efter att ha läst positiva recensioner på diverse bokbloggar. Boken visade sig vara riktigt bra och jag läste den med stor behållning. När jag häromdagen såg Försvinnanden stå i hyllan på biblioteket och ropa "Låna hem mig, låna hem mig!", så gjorde jag det lite lätt kluven. Skulle det här vara en flopp eller en hit? Ni vet, tredje gången gillt...

I alla fall, Försvinnanden handlar om just försvinnanden. Delia Hopkins letar, tillsammans med sin blodhund, rätt på människor som har försvunnit. Somliga vill bli hittade, andra inte. Somliga återfinns, men inte vid liv. Somliga återföreningar är lyckliga, andra inte.

Delias livskamrat Eric är advokat, väl ansedd - men med alkoholproblem. Det faktum att han är alkoholist gör att Delia, trots kärleken mellan dem och trots att de har en liten dotter tillsammans, inte är beredd att gifta sig med honom. Eric gör vad som helst för Delia, men det gör också deras gemensamme vän Fitz.

När polisen knackar på hemma hos Delia är hon fullt och fast övertygad om att det är Eric som har råkat illa ut, men det visar sig att det är hennes far som ska ställas inför rätta för ett brott som han har begått för tjugoåtta år sedan.

Picoult väver ihop Delias framtid med hennes förflutna på ett oerhört skickligt vis. Det blir inga lösa trådar hängandes då författaren har tråcklat ihop hela historien, och det uppskattar jag. Alla personer som förekommer i berättelsen tillför något; ibland väldigt subtilt, ibland klart och tydligt.

Det här är en roman att sträckläsa; inte för kvickt för då tar den slut för fort - men inte för sakta, för man vill gärna veta hur det ska gå till sist... ;-)

Hur mycket makt har bloggare?

Och känner sig "den etablerade makten" hotad av bloggare? Det tycker jag är intressanta frågeställningar, väl värda att diskutera och fundera kring. Bloggen är ett genomdemokratiskt verktyg; för den som har möjlighet att koppla upp sig mot internet, finns också möjligheten att hur ofta som helst föra fram sin åsikt. Liza Marklund har skrivit om just detta idag i Expressen. Läs och fundera!

You've got a cat to feed!

Det är en sak som jag aldrig har sagt till mina ungar. Resten har jag nog sagt. Säkert alltihopa.

Och jag vet att jag till och med har sagt "Ät inte snö!". Det hade väl ändå räckt med "Ät inte gul snö!"..?



Och den här videon hittade jag via allas vår Dr Phil. ;-)

Jädrar i min lilla låda,

vad ont i ryggen man får av att måla tak! Men snyggt blir det! ;-)

För övrigt är vi väldigt påskiga här hemma. Jag och minsta dottern har ätit ägg till frukost. Alla tonårstöser har fått varsitt påskägg med en himla massa godis i. Jag har inte fått något påskägg, men jag har för egna slantar köpt lite godis och lagt i en skål och det är bara mitt. Vi har en skål med godis om det kommer påskkärringar också. Ja, precis så mycket godis som man kan tänkas behöva och lite till. ;-) Och som om inte allt det där äggandet och gottandet vore nog, så har vi en laxpudding i ugnen. Är inte det påskigt, så säg!?

Hos marianne hittade jag ett klipp med en av mina gamla favoritlåtar, väldigt passande med tanke på dagens datum:

Krokodiler talar inte svenska, av Unni Lindell

Den här boken kom hem till mig då jag låg sjuk och det hade inte kunnat passa bättre i tid! Jag läste högt för fjortonåringen, som också låg sjuk, och vi skrattade stundtals så att vi nästan trillade ur soffan.

Det avsnitt som jag tyckte var roligast, var det som handlade om barns kommentarer kring att handla på Ikea. Åh, vad man känner igen somligt och åh, vad man kan se somligt framför sig!

Det som jag gillar minst, är då barnen har fått förklara konstiga ord. Det känns rätt konstruerat och jag är inte så säker på att jag begriper vad som är roligt alltid... Ibland blir det dock skojiga följdkommentarer och då man ser att barnen spånar vidare kring något som någon annan har sagt är det rätt roligt att följa tankegången, trots att början av samtalet kanske inte var så rolig.

I alla fall; det här är en god uppföljare till de två böcker som Unni Lindell tidigare har skrivit tillsammans med Mark Levengood; Gamla tanter lägger inte ägg och Gud som haver barnen kär har du någon ull. En presentbok, en sån där bok som kan få ligga framme och så bläddrar man i den och fnissar lite då och då. Jag har lånat ut min bok till en kollega, och jag hoppas att hon fnissa lite åt den här boken under påskhelgen. ;-)

Det är fullmåne!

Det måste vara därför.

Idag vaknade jag, kände mig pigg som en liten mört - efter att ha varit riktigt sjuk i en och en halv vecka och därefter trött och risig ytterligare några dagar. Och ja, när man då plötsligt en morgon vaknar och känner sig ungefär som vanligt, då tror man ju att man är stålkvinnan själv... Så jag tassade runt i huset och plockade med tvätt, dammtorkade och grejade med lite allt möjligt i min ensamhet. Vad märkligt, förresten, att det bara var jag i familjen som var vaken, första dagen på påsklovet och klockan var nästan sju på morgonen!?

I alla fall, ungefär mitt i allt det där som jag höll på och grejade med, så vaknade plötsligt inredningsdjävulen i mig. Jag blev ståendes i vardagsrummet och bara såg hur gammalt, sunkigt, trist och omodernt allt såg ut. Som en religiös uppenbarelse, fast tvärtom. Två minuter senare hade jag ringt till maken på jobbet och berättat att vi skulle fixa vardagsrummet.
- Sandfärgade väggar, det blir bra, eller hur? Och sofforna ska raka vägen till tippen. Och går det att spika fast den där delen av taket som liksom hänger ner lite, tror du? Jag handlar idag.
Jag tror inte att han protesterade. Eller, jag hann då inte höra några protester.

Fjortonåringen vaknade ett par timmar senare och på uppmaning av mig tog hon farväl av soffskrällena.
- Adjöadjö, soffan, sade hon och snyftade riktigt hjärtskärande. Hon har talang.

Och nu står det tio liter sandfärgad färg och bara väntar på att bli uppsmackad på väggen. Och samma lika med några liter vit takfärg. Och jo, det gick att spika fast den där delen av taket som liksom hängde... Men sofforna har inte hamnat på tippen - än. Någon som behöver ett par skinnsoffor från tidigt sjuttiotal? Välsuttna och mycket ledsna över att bli utkastade, det är de. ;-)

Plötsligt har jag intecknat en stor del av påsklovet. Så det kan bli. Men det måste vara fullmånens fel; jag ser just nu i skrivande stund att det är fullmåne och då blir man lite lätt galen, det vet ju alla...

Ikea, here we come. På lördag.

Boknördstest - vem kan låta bli???

Självklart måste man kolla hur boknördig man är! ;-)


Först hittade jag testet hos onekligen, sen hos Magica de Hex. Klart man måste testa då! ;-)

Honungsfällan, av Unni Lindell

Den sjätte boken om kriminalkommissarie Cato Isaksen är riktigt bra och det som är bäst av alltihopa är spelet mellan Cato och hans nya kollega Marian Dahle. Där slår det gnistor, minst sagt - men inte av kärlek, lyckligtvis. Cato blir barnsligt irriterad över allt som Marian tar sig för; hur hon pratar, hur hon rör sig, hennes hund, hela hennes existens retar gallfeber på Cato och han har inte förstånd nog att försöka bete sig civiliserat, ens. Till min stora lycka... Hur roligt vore det, om han bara gick omkring och hatade henne lite halvhjärtat och bara lade band på sig??? Inte roligt alls. Det här är mycket roligare! Och det är ju inte verklighet - så då får man tycka att det är underhållande att se hur vansinnigt illa han beter sig. Marian har något som gör att jag ser henne som en överlevare; hon klarar av fåniga Cato, egentligen. Det kanske inte gick så himla bra nu, men i Marian har Cato sin jämlike. Han begriper det bara inte.

Kriminalgåtan är en riktig nagelbitare. Det är en liten pojke som har försvunnit, och spåren verkar ta slut vid den sista som såg honom - en enstöring, en kvinna vid namn Vera Mattson. Ungefär samtidigt som pojken försvinner hittas en ung kvinna överkörd och dödad - men med fler skador än vad hon rimligtvis kan ha fått av att ha blivit påkörd. Fullt ös från första början hos Oslopolisen, alltså.

Ja, det här är också en kriminalroman att rekommendera! När kommer nästa? Jag kan knappt tåla mig, innan jag får läsa mera om Cato och Marian. Snälla, snälla Unni Lindell, skriv inte ur kvinnan ur händelsernas centrum! Låt henne förbli där. ;-)

Serverar här nedan ett par böcker...

som jag har läst under sportlovet! Jag har läst Honungsfällan av Unni Lindell också, och mina tankar om den boken kommer antingen senare idag eller så imorgon. Den som lever får se... Och vilken tur att jag skrev ned vad jag tänkte om böckerna direkt då jag läste dem! Jag visste ju att det skulle dröja ett tag innan jag skulle publicera här på bloggen, men jag visste inte att jag skulle bli så här risig och ofokuserad... ;-)

Den senaste veckan har jag inte läst någonting alls men om jag bara blir lite piggare i helgen ska jag ge mig på Gretelise Holms Ministermordet. Jag började på den förut, men då jag blev sjuk fick boken bli liggandes...

Jag har inte ens orkat virka mina söta, små rutor, men häromkvällen plockade jag fram en folder med en massa garnprover och så låg jag i sängen och strök lite på dem för att se om jag kanske skulle kunna trolla fram lite skaparlusta. När maken fick se mig, skakade han bara på huvudet och muttrade något om att det säkert fanns en diagnos för det där beteendet också... Inte helt omöjligt. ;-)

I det fördolda, av Jan-Sverre Syvertsen

Den här deckaren är välskriven med ett drivet och adekvat språk - men dessvärre känns det som att jag inte riktigt kommer personerna in på livet. Det kanske är annorlunda om man har läst Sivertsens första roman, där polisinspektör Lisa Lunde och psykolog Sander Mørk står i centrum?

Lisa Lunde, som känns kompetent och effektiv, delar visserligen med sig om händelser i det förflutna som starkt har färgat hennes livsval och privatliv, men det räcker inte till. Sander Mørk förefaller vara en intressant och intelligent person, även han, men han håller också distans till mig som läsare. Eller så är det inte dessa två som håller distansen, utan jag? Händelserna i boken äger rum i diplomatkretsar, något som verkar vara en alldeles egen värld.

Allt börjar med att den norske ambassadören i Reykjavik mördas. Strax därefter tar någon livet av Norges ambassadör i Wien också. Ingen begriper varför just dessa två mördas men utredningen rullar på och man nystar i händelser som ligger både nära och långt tillbaka i tid. Ett tidsödande arbete som lättas upp av en trevlig måltid då och då. De äter en hel del i den här boken, och inte handlar det om en varmkorv eller pizza i förbifarten... Alla som har en passion för ätande i böcker kommer känna sig som hemma i den här boken! ;-)

När så kriminalgåtan får sin upplösning är det fullständigt logiskt och befogat alltihopa, men jag känner mig ändå snuvad på konfekten. Det går så himla kvickt där på slutet att jag inte hinner med riktigt. Jag hinner inte bli rädd, jag hinner inte bli förbannad - utan saker och ting bara rasslar på... Jag stör mig nästan mest över att jag inte såg vartåt det barkade, innan avslöjandet. Hm.

Pepparkakshuset, av Carin Gerhardsen

Det här är första delen i vad som ska bli Ordfronts nya deckarserie. Och det verkar bli en värdig efterföljare till Mankells Wallander-serie, tycker jag - efter att ha läst den första.

Läsaren får möta en mycket tystlåten man, som funderar en hel del över hur och varför han blev utsatt för allehanda kränkningar som barn. Nu undrar han också hur hans forna plågoandar har det i livet. Har de fått lyckliga liv? Kränker de fortfarande människor? Kan man se på dem, hurdana de egentligen var som barn? Och har de fått sona det som de har gjort..?

En rad mord inträffar, till synes slumpmässigt. Det finns inga yttre omständigheter som gör att dessa mord bör kopplas samman - men det finns en mycket mörk, inre drivkraft hos en människa och den människan har begått alla dessa mord... Poliskommissarie Conny Sjöberg är den som ska utreda dessa brott, tillsammans med sina kollegor, och det gör han också. Det retar mig dock lite grann att det är hans fru som ska behöva komma med små, snillrika funderingar som hjälper honom vidare i arbetet. Har han inte kollegor att bolla med?

Tempot i boken är bra, det är action men inte så mycket action att man inte hinner med i svängarna. Språket känns rättframt och okomplicerat; det är inga större finesser, men jag upplever inte heller språket som slarvigt eller förenklat. Författaren har prickat rätt, helt enkelt.

Jag gillar särskilt de partier där man får ta del av mördarens tankar och funderingar kring varför de mördade människorna var tvungna att offra sina liv. Det var glasklart och logiskt resonerat av en mycket sjuk hjärna, och det var snillrikt konstruerat av en välplanerad författare!

Det här är en perfekt bok för påskhelgen, som ju snart är här! Köp & läs! ;-)

Jag har hittat tillbaka till...

verkligheten nu, nästan! Halleluja! Skrivklådan är rätt stor, men orken är det sämre än sämst med...

Några som verkligen skulle behöva hitta till verkligheten är en del av de människor som man hinner se då man ligger i soffan och zappar sig mellan kanalerna i förhoppning att hitta något som man kan vila sig till... Jerry Springer, till exempel. Kan någon skaffa lite verklighetsförankring och skicka till den karln?

Ett par gånger nu har jag råkat zappa mig fram till något som alltså heter Jerry Springer Show, och det programmet måste bygga på någon märklig idé om att tevetittare vill se människor slåss och förnedra varandra. Första gången jag hamnade hos Jerry Springer var det en man som fick veta att kvinnan som han dejtade egentligen var en man - och mannens respons på det var att störta upp och börja slåss med fejkkvinnan. Vakter ryckte in och särade på dem; och så fort vakterna hade flyttat på sig lite så började slagsmålet igen. Ja, det lärde vi oss mycket av. Idag handlade showen tydligen om människor som ville ägna sig åt strippande - men som dessvärre hade partners som inte uppskattade strippandet. En kvinna låg ungefär naken i en blå balja på scenen och blev ingeggad med grädde av två män, medan hennes man gjorde sitt bästa för att slå dessa män sönder och samman. Det kändes också väldigt lärorikt och sevärt.
Eller så inte.

Innan jag dör, av Jenny Downham

Om du vore sexton år och medveten om att din leukemi kommer att leda till döden - vad skulle du ta dig för då? Tessa är sexton år, vet att hon kommer att dö inom en nära framtid; och hon gör upp en lista över saker som hon vill hinna med innan hon dör.

Den där listan med saker att göra förändras och byggs ut under veckorna som går, men det blir en grej för Tessa att hålla fast vid då allt annat är så förfärligt och osäkert. Det är ju en helt obegripligt svår situation att befinna sig i; mitt i en brinnande tonårsrevolt, under livets slutskede. Tessa hanterar det hela på sitt sätt och skriver upp saker som "ha sex", "testa droger", "säga ja till allt under en dag" på sin lista. Det blir alltså inte en sockersöt eller ens bitterljuv sista tid i livet; det blir en aggressiv, kärleksfull, ångestpräglad och förlösande tid. Det är omöjligt att läsa utan att beröras.

Mitt i allt detta står plötsligt Adam framför Tessa. Adam har sitt liv, ett inte särskilt okomplicerat liv, och han vet inte hur han ska hantera vare sig sina egna eller Tessas känslor.

"Men jag har bara precis näsan över vattnet. Om det blev nåt mellan oss, ja, jag menar, vad skulle det vara för mening med det liksom?"

Och vad skulle det vara för mening? Det kan man verkligen fråga sig. Om det inte skulle vara för att få något ögonblick av lycka, ömhet, kärlek. Ögonblick, som alla oundvikligen, obönhörligt och obarmhärtigt, leder fram till döden.

Jag är så glad över att jag fick förmånen att läsa den här boken, trots att det blev många tårar. Mina varma rekommendationer!

Febrig på femte eller sjätte dagen...

och en halvtimme vid datorn känns lika ansträngande som att jag har joggat in till stan... Jag som längtar efter att skriva om de nya böckerna som jag har läst! Men det kommer tyck&tänk! Håll ut! ;-)

Förresten så har Martina rätt; meningen i inlägget här nedanför kommer från På stranden.

Fortfarande lika risig, men...

nu har jag i alla fall lyckats hamna i upprätt läge efter att ha legat hela dagen... Surfar runt lite på mina favoritbloggar, och hittar den här uppgiften hos Klara:

1. Ta närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

Jag postar härmed följande mening, och så undrar jag om någon vågar sig på en gissning om vilken bok det kan tänkas vara:

Den siste som får veta något om såna saker är alltid fartygschefen.

Fullproppad med febernedsättande...

och ändå rejält med feber. Det är inte särskilt kul. Ännu mindre kul är det att vi är tre av fem familjemedlemmar som är lika febriga. ;-(
Jag läser litelitelite i någon veckotidning och slötittar på teve, men något mer avancerat än så blir det inte.

En liten dos glädje...

Det här framträdandet har visserligen något år på nacken, men jag tycker att det är en sån skön känsla över hans artisteri att jag då och då letar upp klippet...



Något sämre bildkvalitet på det här klippet, men å andra sidan ett härligt samarbete med Natalie Imbruglia:

Anna Pihl

Det ante mig! Jag hade nästan kunnat sätta en slant på att Daniel till sist skulle visa sig vara en lurig typ... Visserligen har vi inte sett slutet på historien än - men jag tror att han dessvärre är lite för kyligt beräknande och lite för pigg på att använda sina närstridskunskaper; precis så som antyddes i avsnittet i går kväll.

Jag vill se nästa avsnitt nu bums, tack! ;-)

Dagens pyssel

Eller snarare månadens pyssel. Eller i värsta fall; halvårets pyssel. Eller årets pyssel - fast den tanken orkar jag inte ens tänka fullt ut; jag som vill att allt jag gör ska vara klart igår, senast. Som jag nämnde tidigare så brottas jag med problemet "att virka eller inte virka av merinoull", nu när jag vet hur de stackars fåren behandlas. Hur som helst; själva rutorna visade jag inte i det inlägget - men nu gör jag det:

Så ser de alltså ut. Varannan ruta är vit i mitten och varannan ruta är grå i mitten. Och alla avslutas med en svart kant. Jag lade ut några, bara för att visa hur det ska se ut. I bakgrunden ligger det lilla berg som jag hittills hunnit producera. Det är ännu ett för litet berg för att det ska bli något annat än en babyfilt av det... (Och någon sådan har jag inte behov av, nä.) ;-)

Min mamma frågade alltid mig om jag älskar att fästa trådar, för jag har en förmåga att alltid blanda in så många färger i det jag stickar eller virkar (och inte har jag samvete att fuska med fästandet heller) - men det är inte riktigt så. Jag älskar inte att fästa trådar. Däremot gillar jag verkligen att göra saker och ting ordentligt och om det då innebär att jag får fästa en massa trådar, så okej. ;-/

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen:

Det är så trevligt med kombinationserbjudanden. Visserligen faller jag alltid för frestelsen att köpa på mig en tidning som jag inte är intresserad av egentligen - men när de nu packar med en pocketbok så går det bara inte att motstå... ;-)

Dagens kombinationserbjudande: Köp Tara och få Jane Austen-klubben på köpet. Och som om inte det räckte: Köp dagens Expressen och få To kill a Mockingbird på köpet. Eller nä, där ljög jag. Man måste slanta upp sisådär en femtiolapp. Men om man handlar i vår lilla livsmedelsbutik runt hörnet, så tvingare de åtminstone inte folk att köpa blaskan för att komma åt boken. Tack för det! ;-)

Nostalgiprojektet...

Det går stilla framåt; en bok åt gången... För ett tag sedan hittade jag ännu en Knatten-bok att lägga till samlingen. Jag läste den under sportlovet (ja, det tog väl inte hela sportlovet utan snarare en droppe sportlov) och det var trevlig läsning. Uppfriskande fighter med portvakter, knepiga tjuvfällor och skvallrande grannkäringar - och så ett litet, lagomt mysterium på det.

Något justerad programförklaring...

kan den uppmärksamme läsa i rutan här ovanför. Jag låter min blogg Tantvarning! somna in och så lyfter jag in mina tantiga funderingar och mitt pyssel hit istället. Åtminstone på prov. ;-)

Vasaloppssöndag och merinoull...

Ja, jag fastnade framför Vasaloppet på teve idag, och bara det är en bedrift. Jag är osedvanligt ointresserad av idrott i alla former (om det inte är mina ungar som utövar något, då kan jag kolla hur länge som helst av pur fascination av vad de kan!), så jag begriper inte riktigt vad som fick mig att bli kvar så länge framför teven. Men intressant var det. Visserligen fick man titta långa stunder på någon åkare som ledde loppet och dessutom gick i mål allra först - och det var ju himla kul för honom, säkert - men dessemellan fick man lyssna på anekdoter och fakta kring många andra Vasalopp genom åren, och det var faktiskt rätt roligt. Och som grädde på moset virkade jag något tiotal rutor till min pläd och det var välbehövligt.

Jag virkar alltså rutor till en pläd och det är angenäm sysselsättning i sig - men det uppstod ett litet bekymmer häromdagen, då jag började läsa lite mer noggrannt på banderollerna. Det garn som jag valt att virka av är merinoull. Inte tänkte jag särskilt noga på vad jag köpte, då jag bestämde mig för vilket garn jag skulle ha! Inte visste jag heller, för flera veckor sen, att folk pinar fåren för att få fram den här sortens ull utan produktionsstörningar! Och inte köpte jag så stort lager att det bara är att virka på eftersom jag ändå äger garn i tillräcklig mängd! Nu grubblar jag mig fördärvad över vad som är etiskt riktigt att göra...

Hjälp mig på traven!

• Alternativ ett: strunta i att fåren blir pinade, köpa mer garn och virka klart pläden.
  
• Alternativ två: känna medlidande över de stackars fåren, men köpa mer garn och virka klart pläden.
  
• Alternativ tre: känna medlidande över de stackars fåren, inte köpa mer merinoullgarn, virka så långt garnet räcker och acceptera att det får bli en pläd som räcker till att värma tårna.
  
• Alternativ fyra: känna medlidande över de stackars fåren, inte köpa mer merinoullgarn, virka så långt garnet räcker och acceptera att det blir en tåvärmarpläd - men snabbare än en gris hinner blinka köpa mera garn i annan kvalitet och virka en rejält stor pläd.

Anna D'Arc, av Mårten Sandén

Det här är en intressant berättelse om maktspelen som pågår både ute i samhället och i skolans korridorer. Föräldrarnas ställning i samhället avspeglas i hierarkin i skolan - och det är intressant. Jag är inte så säker på att det är så i verkligheten? Eller är det så, fastän man kanske inte tänker på det?


Oskar är skolans osynlige pojke; den där som ingen känner, ingen är med, ingen frågar efter och ingen vet någonting om. Han har en burk piller och är redo att sluka dem allihopa - och det tänker han göra den dagen då han känner att han har fått nog av det som pågår i skolans värld och då han fått nog av att inte vara viktig för någon. Det är smärtsamt att läsa om hans beslutsamhet och hans fasta övertygelse att det som han tänker är rätt.

Anna är skolans bråkstake; den där som går emot allt som är "normen", den där som gör allt det där som ingen annan vill eller vågar och den där som alla tror sig veta allting om. Och det är Anna som gör att Oskar orkar en dag till. Och en dag till. Och en dag till. Ett problem är att Anna inte har en aning om hur viktig hon är för Oskar.

Hierarkin bland eleverna rubbas då Fredrik kommer till skolan. Fredrik, som har tydliga kopplingar till familjerna med makt - men som i skolan snabbt blir Oskars bäste vän och därmed också en person som det är omöjligt att lära känna eller ens ge en chans.

Jag tycker om att den här boken visar hur jävligt allting kan vara då man är femton år och inte passar in någonstans - och jag tycker om att boken också visar hur allting faktiskt kan vända och skänka hopp om att det blir bättre. Att man överlever och att man kan styra mer över sitt eget öde. Läs! Stick i händerna på grabbar och tjejer i högstadieålder och uppåt. Och glöm inte att sticka den i nävarna på föräldrar också.