Sprickan, av Bali Rai

Det här är ännu en lättläst bok som riktar sig till ungdomar, och den här tyckte jag riktigt bra om.

Jaspal flyttar från en storstad ut till landsbygden, tillsammans med sin familj - och där, mitt i småstadsidyllen, visar det sig att rasismen blommar som allra värst. Familjen blir ständigt trakasserad av både vuxna och ungdomar. Pappan försöker få hjälp av polisen, men möter svalt intresse. Jaspal försöker inte ens få hjälp av vuxna för att lösa situationer som uppstår i skolan - han förstår att det egentligen inte finns hjälp att hämta. Hela konfliktsituationen trappas upp och det hela slutar katastrofalt.

Jag tror att ungdomar har lätt för att ta till sig innehåll och budskap i den här boken. Man känner med Jaspal och man förstår precis varför han agerar som han gör. Boken ger en öppning för att diskutera vidare, vilket säkert många läsare vill göra. Toppen!

Det är insidan som räknas..., av Emma Hamberg

Jag vet inte vad jag tycker.

Jag tror att jag egentligen tillhör fel målgrupp. Jag är inte längre "ung kvinna som sitter fast i småbarnsträsket" eller "ung kvinna som är desperat över att inte ha hunnit hitta rätt man". Jag har tagit klivet över till att bli "en rätt medelålders kvinna med ungar som är på väg att bli vuxna" - och jag har verkligen rätt man, dessutom.

Av någon märklig anledning har jag svårt att på allvar leva mig in i Hambergs hurtiga kick-i-baken-texter, fastän jag vet att hon har alldeles rätt i det som hon skriver och trots att jag verkligen håller med henne om det budskap som hon för fram i boken. Kanske är det för att texterna ibland blir lite för omständliga och lite för snillrika... Illustrationerna är mycket lättare att fnissa åt och poängen går fram med omedelbar verkan - Hamberg är verkligen en skicklig tecknare.

I alla fall: det här är en sån där bok som man kan ha liggandes, och bara ibland plocka fram för att kika lite i. Typisk presentbok, som många kan tycka om lite sådär. Men för mig är det här inte en sån bok som man fördjupar sig i...

Ursäkta, men jag måste bara...

vinka lite till mittentösens svensklärare, om du nu händelsevis kan lista ut att det är dig som jag menar - men det kan du säkert, om du kommer ihåg ett samtal du hade med en elev om den här sidan idag. ;-)

Roligt att du besöker min blogg! (Och där kan ungefär alla ta åt sig, för den delen. ) ;-)

Lästrio, v. 17

Oj, vad jag har grubblat över den här lästrion. Jag läser inte särskilt mycket biografier eller memoarer, inser jag. Och de som jag har läst de senaste åren har varit så kallade BOATS - omåttligt populära, omåttligt eländiga, omåttligt eländigt språk, och lika snabbt lästa som bortglömda. Men, jag gör ett försök på veckans lästrio:

Dina tre bästa memoarer och/eller biografier.

* Den absolut bästa är Jag flydde från Auschwitz av Rudolf Vrba. Jag har knappt ord för att beskriva den här boken - den är nämligen helt outstanding. Fängslande, saklig, gripande... Läs.

* Här gör jag lite som jag vill och placerar Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl. Det finns förvisso inte klart och tydligt utskrivet på bokens omslag att det är en självbiografi, men författaren har själv förklarat att det är en "sann" bok. Och då tänker jag att det kan mycket väl vara så att namn och platser är lite förvanskade av olika skäl, men att känslorna och upplevelserna som han berättar om är "sanna" - och då blir det självbiografiskt i mina ögon...

* Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom är väl också en bok som balanserar på gränsen mellan saga och sanning - men jag bestämmer mig för att den passar bra här. Det finns så mycket att lära sig av den här boken. Den är dessutom lättillgänglig samtidigt som den känns genuin och välskriven.

Hairspray!

Högst oplanerad hemmavistelse ett par dagar - och då frossar vi i film, jag och fjortonåringen...
;-)

Idag har vi sett Hairspray - en musikal med sprudlande, härlig musik men något tunn historia. Det finns förvisso och självklart ett par konflikter som ska redas ut, men det hela känns väldigt snällt, tillrättalagt och odramatiskt. Man - jag! - blir inte särskilt engagerad eftersom det är så självskrivet att allt ska bli bara bra till sist... Musiken och dansen är behållningen, fastän det inte precis handlar om nyheter och hetaste heta koreografi.

I klippet här nedan får man en känsla för musiken i filmen:



Och jo, virknålen går varm under tiden och antalet rutor är snart uppe i vettig plädstorlek. Men jag saknar ännu ansökningshandlingar från trådfästare? Har de kommit bort, månntro? ;-)

Sex eller femtiofem?

Ja, det är frågan... Kan man skriva romanen om sitt liv lika stiligt och slående som Hemingway - och med endast sex ord?

For sale: baby shoes. Never worn.

Många har försökt, men jag vet inte hur många som egentligen lyckas. Tycker man att det är en för tuff utmaning, kan man alltid ge sig på att skriva en novell på 55 ord. Visar det sig att man är riktigt skicklig, kan man till och med kamma hem en liten slant på det. Vill du läsa mera? Gör det här!

Anna Pihl

Sista avsnittet har just sänts och jag är belåten. Det har varit dramatiskt och romantiskt, roligt och sorgligt - och det blev ett slut på serien som verkligen kändes som ett slut. Jag är helt nöjd med att veta att det blev lyckligt och glatt på alla håll och kanter, och jag hoppas att den där lillasystern dyker upp också. ;-)

För den som inte är mätt, finns serien att köpa på dvd... ;-)

Människohamn, av John Ajvide Lindqvist

Snabbrapport:
Nu har jag läst ut Människohamn och det var något av det mest spännande som jag har läst på senare tid. Jag ska inte skriva mer om den just nu, utan jag väntar till dess att bokens utgivningsdatum närmar sig!

Herren ger och herren tar...

eller något ditåt, jag vet inte så noga.

Igår kväll anlände våra nya soffor och jag skulle tillsammans med maken agera flyttkarl för att få in dem i huset. Det gick inget vidare. Jag orkade inte ens lyfta det kortaste soffskrället en centimeter ovanför backen, så jag fick tvinga ut den muskliga sextonåringen för att hjälpa till. Med hennes hjälp - och diverse kraftuttryck - lyckades vi lyfta sofforna från släpet och in i huset.

Idag är jag ungefär lika smidig som ett stelopererat kylskåp. Och ont gör det. Men: sofforna är inne i huset, i oskadat skick. Halleluja. ;-)

Klippet här nedan visar ett par som flyttar en garderob och det får mig att tänka på den gången jag möblerade in mig själv i sovrummet med hjälp av en garderob. Jag kom inte ut. Fick ringa maken - på jobbet - och be honom komma och släppa ut mig. Man hoppar inte gärna ut genom fönstret från andra våningen med en bebisbula mitt på kroppen. Katastrof!

Dagens bästa!

Ett förhandsexemplar av John Ajvinde Lindqvists senaste! Jag skulle bara kika lite i den och den där lilla snabbtitten slutade med att jag rasslade igenom de sextio första sidorna... Totalt fängslande från första stund. Nu måste jag bära tillbaka flera olästa böcker till biblioteket igen...

Och jag har en goding kvar; Gretelise Holms nyaste, Ministermordet. Jag läste flera deckare i sträck där ett tag och så hamnade Holms på efterkälken och så blev jag sjuk och fick inget läst och så kom det annat emellan och jag har på känn att jag kommer att tycka bra om den så jag vill inte hastläsa den och då får den vänta... Och nu ska jag andas. Och gå till sängs. I den ordningen.
;-)

Anne på Grönkulla

Den har vi (jag och fjortonåringen) roat oss med att se på mellan varven i helgen. Det är en härlig berättelse som vi visserligen såg för inte så länge sedan, men fjortonåringen blev så inspirerad av Stekta gröna tomater... att hon plockade fram den här i alla fall. På Youtube finns en hel del Anne på Grönkulla; vid en snabb titt ser det ut att vara alla avsnitt från de tre säsongerna.

Här finns ett axplock roliga ögonblick ur Anne på Grönkulla, huller om buller och utan tanke på kronologisk ordning:



Överse med musikvalet! Det är nästan för mycket... ;-)

Gröna fingrar...

Det är vad mittentösen har. Och som om det inte räckte med gröna fingrar, så har hon även en härlig talang för att skapa med sånt som naturen erbjuder. Kolla här:

Den här figuren har hon gjort av grenar och kvistar (och lite ståltråd knappt synligt här och var, där inte kvistarna riktigt fick fäste)...

Och så här ser det ut om man tar med lite av hennes rum:

En till skapelse av björkkvistar... Ett grovt hjärta som fungerar som växtstöd och dekoration åt en sirlig murgröna. Läckert!

Mina mormorsrutor...

Jag blev lite trött på att virka vit-grå-svarta rutor i ull, och bestämde mig för att virka i lite gladare färger ett tag... Lite tjockare garn, lite tjockare nål och så den klassiska mormorsrutan - jädrans vad det räntade bra! Nu sitter jag plötsligt med så här många rutor och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hur stor pläd ska jag virka, till exempel... ;-)

Och ska jag dela upp rutorna så att det blir skarpa, klara färger i en pläd och milda, pastelliga i en pläd..? Då måste det bli två plädar, ju. Hm.

Och - vem kommer över för att fästa trådar? Någon frivillig? ;-)

Tvillingägg...

Hur kan det komma sig att alla ägg i en och samma kartong visar sig innehålla ägg med dubbelgula? Alltså; varje ägg har två gulor. Tvillinggulor, typ.
Hur blir det så? Sitter det någon och sorterar ut tvillingägg bara för att lägga dem i samma kartong? Får en hel besättning höns tvillingfeber samtidigt och lägger tvillinggulor på löpande band? Varför det då, i så fall?

Man hinner tänka mycket om söndagarna... ;-)

Ormbiten, av Robert Swindells

På ganska exakt 75 lättlästa sidor får ett gigantiskt problem sin lösning på ett överraskande enkelt sätt. Kanske inte helt realistisk lösning, visserligen, men en lösning som pekar på att det ibland kan visa sig vara det oväntat enkla som är det rätta.

Alex har blivit trakasserad av Mark i åratal. Det handlar om glåpord och fysiska kränkningar - och dessutom inte enbart från Mark själv, utan också från hela hans gäng. Och Alex står ensam mot Mark och alla hans kompisar. Ingen lätt sits. När Alex råkar vara på fel plats vid fel tillfälle ser det ut som om allt kommer att gå åt skogen på riktigt. Situationen leder till att Alex bestämmer sig för att hålla sig inomhus, gömd, till dess att saker och ting har lugnat ned sig. Han har ju sina djur som sällskap.

Men när gänget hotar att ge sig på Alex mamma finns inget annat att göra än att möta faran. Med sin djurkompis i fickan ger sig Alex ut...

Den här boken är perfekt för den som behöver lättläst. Att det finns en del saker att diskutera i samband med läsningen gör inte saken sämre! ;-)

Johnny Delgado, i faderns spår - av Kevin Brooks

Det här är den andra boken i vad som ser ut att bli en serie om Johnny Delgado. Johnny tänker sig att bli privatdetektiv, och det område som han rör sig i är inte precis någon vänlig lekpark. Det är kamp på liv och död, med droger och vapen i omlopp. Den som lägger sin näsa i blöt för mycket, får räkna med att hamna i livsfara.

Här måste jag bara klämma in en parentes om lättlästa böcker för tonåringar! Min erfarenhet säger att den tonåring som behöver lite lättare läsning inte alltid vill skylta med (eller tala öppet om) sina lässvårigheter inför kamrater - och ska man då behöva dras med böcker som ser töntiga ut eller har fånig handling med tanke på den ålder man befinner sig i, då kan det betyda att man hellre skippar läsandet helt och hållet än visar sig offentligt (i skolans korridorer!) med boken. Böckerna om Johnny Delgado har, som synes, snygga omslag. Det är viktigt!

Handlingen är dock det viktigaste och den går inte heller av för hackor. Jag tycker att det är spännande berättat och det är såpass tuffa tag att den här boken fungerar rätt högt upp i åldrarna. I bok nummer två ska Johnny reda ut vad som egentligen hände hans far, varför det hände, samt hämnas. Läsaren får ta del av händelserna i kronologisk ordning och det talas tydligt om huruvida Johnny lyckas med sin föresats.

Det som kan ställa till det för en osäker läsare är möjligen de engelska namnen på olika höghus och gäng i området där Johnny bor, och kanske att det är en del personer att hålla rätt på. En fusklapp med stödord om vem som är vem och en snabbtecknad skiss över vad husen heter borde lösa det eventuella problemet. Kräver dock att någon har läst boken i förväg - men det är kvickt och underhållande förarbete! ;-)

Jag rekommenderar båda böckerna om Johnny Delgado till den som vill läsa mycket spännande historier på lättbegripligt vis!

Fullständigt underbara illustrationer...

hittar man på Colin Thompsons hemsida. Ta en titt där!

Jag hittade dit via ett inlägg hos Ylva. I hennes blogg kan du se Thompsons fantastiska bokhylla...

Dödsbrev?

Idag har jag drällt omkring på stan och överallt fanns löpsedlar som skrek ut att Anders Lundin har fått dödsbrev. Det lät väldigt dramatiskt, men jag är inte säker på att jag fattar. Vaddå dödsbrev? Är det ungefär samma sak som hotbrev, månntro?
Kreativt.

Dagens mest spännande!

Tonfisksallad med quinoa! Jaja, ni som är jämt testar allt nytt så fort det dyker upp i butikerna, ni suckar väl bara - men quinoa är en spännande nyhet för mig i alla fall!

Det ser lite (mycket!) småtrist ut; beige gryn ihopblandad med söndersmulad tonfisk, hackad rödlök, och så ägghack och färgglada små tomater vid sidan av - men det smakade rätt okej, tycker jag. Mina modiga tonåringar ringlade med känsla olivolja och citronsaft över sina portioner, flingade salt och åt sedan. Det var dock skiftande åsikter efteråt. Den äldsta tyckte att det var supergott, den mellersta tyckte att det gick väl bra att äta även det där, och den minsta tyckte att vi aldrig mer skulle göra den rätten... Slutsats: vänta till dess att ungarna har passerat sexton med att servera den här salladen. ;-)

Till helgen vill vi blanda kikärtor i någon slags gryta - men vilken slags? Någon som vill tipsa?

I denna ljuva sommartid, av Mari Jungstedt

Det här är ännu en bok i serien om poliserna på Gotland; Anders Knutas, Karin Jacobsson och deras kollegor. Handlingen är till viss del förlagd till Gotska Sandön den här gången, och det tycker jag är rätt trevligt. Jag har aldrig varit på vare sig Gotland eller Gotska Sandön, men jag har väldigt lätt att föreställa mig hur där ser ut då jag läser Jungstedts böcker.

Det känns som att poliserna famlar rätt mycket i blindo den här gången. En man skjuts ihjäl på en strand, en mycket tidig morgon. Vapnet är udda, och tillvägagångssättet är aggressivt. Det finns ingenting som entydigt pekar åt något håll, utan istället kryper det fram en del detaljer här och en del detaljer där kring offrets liv, vilka behöver utredas närmare. Problemet är bara att ingenting ser ut att höra ihop med något annat.

Jag får inte heller ordning på någonting, utan famlar lika mycket som polisen. Jag kommer på mig själv med att grubbla över ryska pistoler och tyska turister vid helt fel tillfällen och det är väl ett rätt säkert tecken på att det här är en fängslande deckare... Och jo, till sist börjar jag ana hur det kan hänga ihop. Jag har inte helt rätt, men nästan. Men då jag tror att slutet närmar sig sitt slut, kommer det egentliga slutet och då blir det oväntade överraskningar.

Naturligtvis börjar man fundera över vad slutet kommer att innebära för kommande böcker. Det ligger nära till hands att anta att det blir förändringar i personalstyrkan där ute hos gotlandspolisen! Lovande... ;-)

Fried Green Tomatoes at Whistle Stop Café

Medan tradera har sålt pinaler åt mig på löpande band och jag har sett till att virknålen har fått gå varm, har jag fortsatt allmänbilda fjortonåringen. Denna gång har det skett genom att jag parkerade henne framför Fried Green Tomatoes at Whistle Stop Café tillsammans med mig. Vi har inte hunnit genom hela filmen ännu, men vi har hunnit en bra bit - och filmen är lika underbar som senast jag såg den, vilket är för alldeles för många år sedan. Vi får hålla tillgodo med en usel version, inspelad på vhs för evinnerliga tider sedan, men vad gör det när själva filmen är så fantastisk..?

Det finns en hel del klipp ute på Youtube, och det här är ett av dem:

Vårkänslor?

Det vete rackarn. Svårt att plocka fram den rätta känslan med en decimeter nysnö på backen och ihållande snöfall... ;-)

Men det kommer en vår. Så småningom.

Lästrio, v. 14

Veckans tema var klurigt. Jag har grubblat mig halvt gråhårig, men nu har jag alltså, till sist, bestämt mig!

Vilka är dina tre favoriter bland skildringar av olika geografiska platser - och vad har du själv för relation till platsen!

* Åsa Larssons svit om kirunapoliserna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke får inta förstaplatsen. Jag har mina rötter i Kiruna och miljöskildringarna i de här böckerna får mig verkligen att förflyttas ett antal mil norrut, tillbaka till Kiruna. Det handlar inte om att jag vet att gatorna ligger exakt där de sägs ligga i boken (där är jag - om sanningen ska fram - rätt osäker...), utan det handlar mer om att jag har så himlades lätt att exempelvis känna hur kallt det är då hon beskriver hur kallt det är... Typ. Ja, ni begriper - eller hur?

* Mikael Niemis Populärmusik från Vittula. Den utspelar sig i Pajala, som inte ligger så förfärligt långt härifrån. Här handlar det inte heller om att jag vet och känner igen vilka platser som nämns (för det gör jag nämligen inte alls), utan om något helt annat. Här handlar det om att jag så väl känner igen den mentalitet och den attityd som beskrivs. Du ska inte tro att du är något (och tror du det så kan du räkna bort dig från sociala sammanhang), karlar ska inte vara kärringaktiga (för det finns saker som är mer kärringaktiga än andra och dessa är mindre värda dessutom) och det är så bedrövligt och eländigt häruppe så det kan ingen tro - och liknande... Jag kan bli fullständigt galen på just det, men jag är född, uppvuxen och uppfostrad i den andan och det blir en del av en själv även om man arbetar med att inte ge efter för det norrländska liiiiidandet och du-ska-minsann-inte-tro-att-du-är-nåt.

* Kerstin Ekmans Vargskinnet - Guds barmhärtighet. Det här är en sån där bok som, för mig, pendlar mellan att vara riktigt, riktigt bra - och riktigt, riktigt jobbig. Jag har tidigare skrivit om att jag inte kommer överens med dialekten, men jag kommer ganska bra överens med miljön trots att den inte utspelar sig exakt där jag bor eller ens har varit sådär riktigt ordentligt. Då jag valde boken till den här lästrion tänkte jag på det där karga landskapet, de fattigt rustika stugorna och hur själva miljön påverkade människorna som bodde där. Det är inte så olikt den här delen av landet och till den skildringen känner jag anknytning. Därför just denna bok. Krångligt. ;-)

Som ni ser har jag valt böcker vars miljö på något vis hör samman med mig själv. Jag smet runt det där med att det skulle vara favoriter litegrann, och så satsade jag mer på relation till platsen... Men gjort veckans lästrio, det har jag! ;-)

Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist

Det här är en sån där härlig liten bok som man blir glad av att läsa! Precis en sån där bok som man ibland går och behöver, fastän man kanske inte riktigt har begripit det... Lyckliga er, som ännu inte har läst boken!

Huvudkaraktärerna i Potensgivarna är systrarna Tilda och Elida, 72 och 79 år gamla. De bor kvar i föräldrahemmet, där de alltid har bott. De sover i utdragssoffan i köket, så som de alltid har gjort - och föräldrarnas svarta järnsäng står kvar inne i sovrummet, där den alltid har stått. De tycker inte att de behöver kosta på sig nymodigheter som toalett inne, för har det fungerat i alla år att gå på utedasset så ska det väl duga även i fortsättningen. Ja, allt får vara precis så som det alltid har varit, i stort och i smått, på gården.

Så, hur går det då till då de förnöjsamma systrarna Tilda och Elida börjar sälja potensmedel på postorder? Tjänar de några slantar på projektet? Hur går det egentligen med den nyinflyttade grannen, byrådirektören från Sundsvall? Hur blir det med brodern Rutgers planer om att sätta systrarna på ålderdomshem, ta över gården, renovera den till oigenkännelighet och ha den som sommarställe tillsammans med hustrun?

Medan händelserna rullar på och frågorna besvaras, kan läsaren njuta av de bilder som författaren målar upp av systrarna och deras gård. Jag ser alltihopa framför mig, och jag ser "mina" tanter framför mig... Jag känner värmen i systrarnas kök och jag vill så gärna sitta en stund där vid deras köksbord, för det skulle kännas precis som att komma hem en liten smula.