Ett konungarike för en påse te...

Teförrådet börjar sina, trots att jag fyllde på det ganska så rejält då vi var till Stockholm. Idag besökte jag grannstaden och dess suveräna tebutik (det lösviktste man kan köpa i den här staden är jag inte så förtjust i), men det blev inte mycket te handlat. Ett par hekto Brunkullans hade jag tänkt mig, men si det gick inte, för det var slut. Ett par hekto Kärlekste*, då? Nähä, det var också slut... Fanns det möjligen Söderblandning..? Nej, inte äkta - men någon slags kopia. Hm... Det blev Söderkopian, här kallad Cityblandning.

* Kärlekste finns i olika varianter, men det te som jag köper är svart, smaksatt med bland annat citrongräs och är dekorerat med röda hjärtan. Lite mer sting och smak än det som man t.ex. kan köpa i presentbutiker i genomskinliga påsar.

Och som om det inte vore nog illa med att te-förrådet sinar, så har jag fått en märklig knöl på handloven. Jag har googlat lite och det kan vara lite allt möjligt, men kanske är det mest rimliga att det handlar om överansträngning. Alltså har jag ställt om datormusen så att den är vänsterhänt, och lagt den på vänster sida om tangentbordet. Familjen gnölar, men jag tycker att det är alldeles logiskt att alla anpassar sig efter mig. Eller så inte. Men så blir det i alla fall just nu. Någon slags nytta ska jag väl ändå ha av en dum knöl.
;-)
Familjen anser också att jag borde visa upp knölen för en doktor, men det känns lätt hypokondriskt. Eller?

När livet stannar, av Malin Sävstam

Det här är Malin Sävstams berättelse om vad som hände hennes familj under deras semester i Thailand julen 2004. Det är egentligen ännu mer en berättelse om hur hon så småningom har hittat ett sätt att leva vidare. Hon förlorade två av sina tre barn, sin make, samt tre nära vänner i tsunamin. Det är en naket smärtsam berättelse och det är alldeles omöjligt att läsa utan att gråta. Jag funderar inte så mycket på språket eller bokens struktur medan jag läser, utan jag läser och känner. Den här berättelsen är nedtecknat av terapeutiska skäl, men det fungerar som bok för utomstående; jag blir ju uppenbarligen berörd, jag lever mig in i Sävstams situation och hennes berättelse ger mig något.

Sävstam berättar om tiden i Thailand, om resan hem, om att skapa sig en tillvaro efter katastrofen och om hur hennes relationer till andra människor förändras. Hon väjer inte för att berätta om hur snårigt det har varit mellan henne och sonen Alex, om hur de i sin sorg har sårat varandra - men hon berättar också hur de till sist fann sätt att mötas igen. Jag får ont i magen då hon flera gånger, just efter tsunamin, skriver att hon lever för att sonen lever; att han är skälet till att hon lever - och jag blir lättad då hon senare inser att hon vill leva för sin egen skull; att han inte ska behöva bära tyngden av hennes livsval.

För den som vill läsa andra böcker om hur livet förändrats efter tsunamin i Thailand kan jag även rekommendera Pigge Werkelins bok och Charlotta Ölanders bok. Dessa tre böcker är sinsemellan rätt olika och kompletterar varandra väl. Det är intressant och lärorikt att följa dessa personers olika erfarenheter av det som hänt.

Urban Legends - Vandringshistorier, av Claes Nordenskiöld

Jag gillar inte enbart arga lappar, jag gillar vandringshistorier också. Mittentösen är också förtjust i vandringshistorier, så den här boken köpte jag till henne då vi besökte Designtorget under Stockholmsresan. Nu har jag äntligen kommit åt att läsa boken, och den var som förväntat kul. Tänk att somliga människor på allvar tror på somliga av dessa historier..! Det kommer aldrig att upphöra att förvåna mig. Men, som Nordenskiöld påpekar i sitt förord, sanningen ska aldrig stå i vägen för en bra story... ;-)

Har man läst Glitterspray av Bengt af Klintberg, eller hans tidigare böcker om samma ämne, så känner man med all säkerhet igen många av berättelserna. Det är ju lite trist förstås, men inte direkt något man kan lasta Nordenskiöld för. Vandringshistorierna är ju allmängods och som sådana lever de sina egna liv... Vi får istället se till att sprida fler goda historier!

Den som vill köpa boken, som är en typiskt bra presentbok till den som har allt, kan fundera på om det är finurligare att handla på budget-Adlibris (69:-) istället för coola Designtorget (125:-). Jag, som styrdes av reptilhjärnan - "Titta, kul bok! Handla!" - vid köpetillfället, har ju redan gjort mitt val... ;-)

Bilden har jag lånat från Adlibris.

Sommar...

I den perennrabatt som jag plötsligt en dag upptäckte att jag stod och skottade i ordning, har jag planterat en del. Somliga plantor har jag köpt på loppis och andra plantor har jag fått av mittentösen (som är familjens trädgårdsmästare). Så här underbara aklejor, i helt ljuvliga färger, har jag fått av henne:


Vinbären börjar mogna, just nu skiftar de i ljusaste grönt till rött...

Och vovven, han har mognat. Han är numera stilig och charmerande, inte enbart valpsöt och gullegullig... Ni begriper skillnaden, eller hur..? Linan i bakgrunden avslöjar att han har sele med långlina då vi är ute med honom i trädgården. Han är inte särskilt rädd av sig, men vi är rädd om honom och då får det bli så... Händer det något spännande så glömmer han både sitt namn och vad ordet "Kom!" betyder. ;-)

Livet rullar på...

Jag läser När livet stannar av Malin Sävstam, och det går långsamt framåt. Det går åt många tårar och det är omöjligt att rusa genom boken. Återkommer med utförligare tankar då jag läst hela boken!

Idag fyndade jag en Ester Ringnér Lundgren, Camilla får upp ett spår, och det var hur roligt som helst. Omslaget är ohyggligt fult, milsvida ifrån de härliga illustrationer man kan se på Lotta-böckerna - men det överlever jag. En hel krona betalade jag för den boken; tack för det återvinningsmarknaden! ;-)

Har slaktat en Kitty-bok för en idé som jag har gått och grunnat på. Efter lite mickel och mackel har jag bestämt mig för hur jag ska göra nästa version av den där grejen som jag ser framför mig, och förhoppningsvis blir den så pass bra att jag vill visa den här på bloggen...

Minsta tösen min har lagt ut ett recept på hemlagad daim-glass i sin blogg, och det är en glass som slår ut alla, säger alla, köpesglassar som jag någonsin har testat. Vallfärda dit och laga sedan egen glass, människor!

Släke, av Håkan Östlundh

Den här boken fick jag av en av Pocket & Prassel-deltagarna, och jag hade på känn att den skulle vara bra. Jag är så glad över att den faktiskt också var rätt bra - bra, men med ett slut på historien som inte svarar upp mot berättelsen i övrigt!

Fredrik Broman är kriminalpolis, nyinflyttad till Gotland där händelserna i den här boken äger rum. Han har lite svårt att få ordning på hur saker och ting fungerar på lantliga Gotland jämfört med storstaden; ringer folk verkligen till grannen som är polis istället för att ringa polisens larmnummer då något inträffar..? Jaja, det är en petitess jämfört med det verkliga problem som han tillsammans med kollegorna ställs inför. En död man hittas i en takbox och efter det så blir det bara värre och värre. Så klart. En galning går lös, det hittas slaktade får och Bromans familj dras in i hemskheterna.

Själva händelseförloppet och persongestaltningen tycker jag fungerar bra. Det finns ett driv framåt som känns naturligt, och jag vill veta vad som ska hända härnäst. Det är spännande, helt enkelt.

Upplösningen har jag problem med. Jag tycker inte att författaren har avslutat eller löst kriminalfallet på ett vettigt sätt och det gör mig besviken. Vägen fram till upplösningen är helt okej, men sen är det katastrofalt knasigt. Det totala bottennappet finns på sidan 336, fjärde raden från slutet räknat; meningen börjar "Vem han" och den som vill ha en megaspoiler inklusive förstörd läsglädje kan tjuvkika där. Övriga nöjer sig med att läsa boken och vara medvetna om att slutet inte är en hit.

Så, kommer jag då att läsa fler böcker av Östlundh? Ja, det kommer jag. Jag måste ju få veta vad som händer Fredrik Broman med familj och jag måste få veta om Östlundh knyter ihop säcken bättre i roman nummer två! ;-)

Snusk mitt i sommarvärmen...

Helt oskyldigt skulle jag lämna en kommentar inne hos Lyran, men se så snuskig ordverifiering hon hade!

Chockad faller jag av stolen. ;-)

Stressad?

Aftonbladet skriver i en artikel att kvinnor känner sig stressade över att blogga och Malin Wollin som bloggar på Aftonbladet säger till och med att det inte är hälsosamt att blogga. Det vet jag inte om jag håller med om. Jag tror att det är väldigt hälsosamt att blogga, så länge som man gör det för att man tycker om det och inte för att uppfylla någon annans krav på att man ska göra det. Ungefär som med alla andra fritidssysselsättningar som man kan utöva, alltså. Lust, inte tvång.

Vad jag däremot kan känna mig stressad över är att sommaren rinner iväg så förbaskat kvickt. Jag har varit i stugan en period, rest till Stockholm, varit på släktträff och mellan varven så har jag varit hemma och tvättat, fixat och grejat. Allt som jag har gjort har varit väldigt trevligt - men det känns som att jag varit i farten hela tiden. Och nu är jag så uppvarvad att jag inte har ro att slå mig ner med en bok eller sätta mig för att scrappa eller pärla lite; typiska stresstecken. Sånt som jag vill göra, men som jag inte kommer till skott med. Det börjar bli läge för "att göra-listor" över skapande verksamhet, annars kommer jag aldrig att slå mig ner på häcken för att börja...

Svensson, Svensson

Som jag nämnde i inlägget nedan, ser vi just nu Svensson, Svensson här hemma. Här ser vi ett fyrtiofem sekunder långt klipp som med all önskvärd tydlighet visar vilken liten raring (eller hur man nu ska uttrycka det?) pappan i familjen är:



Som ni förstår, är det här klippet från det tillfälle då Max skulle vara med i "Vi i femman"...
;-)

Böcker A-Ö

Jag har varit rätt kass på att följa *Malins* senaste påhitt, även om lusten funnits - men nu är jag med igen! Den här gången ska vi filura kring bokstaven S, och så här har Malin formulerat utmaningen:

Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om vi ska hänföras eller skrämmas bort. För er som vill finns också kategorin litterär karaktär att lägga till.

En bok på S: Sushi för nybörjare av Marian Keyes. Jag är rätt dålig på att läsa chick-lit, men när jag fick den här boken i julklapp av maken (han hade valt efter rekommendationer från bokhandelns personal) gjorde jag ett tappert försök. Jag kom aldrig mer än tjugo sidor in i den och nu står den i bokhyllan som ett dåligt samvete... ;-)

En författare på S: Danielle Steel. Jag har en rejäl sträcka Danielle Steel ståendes i bokhyllan; inte för att jag tror att jag någonsin kommer att läsa Steel igen, utan mer för att det en gång var just den typen av böcker som jag läste mycket av. Det är ju en författare man ska skämmas över att ha i bokhyllan, men jag skäms inte. Däremot tror jag att tiden är mogen för Steel att flytta hemifrån nu, för jag har så fasansfullt mycket böcker som vill hamna på plats i bokhyllan istället för att ligga lite här och lite där, och bara vänta på att få ett ordentligt hem. Någon som vill ha tjugo inbundna Steel?

En karaktär på S: Här utnyttjar jag mig av det vidgade textbegreppet och säger Svensson. Ja, Svensson, som i Svensson, Svensson... Fjortonåringen har köpt de tre säsongerna på dvd, och nu skrattar vi ihjäl oss åt de rappa replikerna och de tragikomiska karaktärerna. Tack gode Gud för att jag har så dåligt minne; det är som om jag aldrig har sett serien förut! ;-)

Den som inte tar bort luddet ska dö, av David Batra

Vilken kul bok!

Jag gillar idén; ihopsamlade, avfotograferade arga lappar och så kommentarer till. Jag gillar layouten, jag gillar omslaget... Jag gillar typ allt med den här boken.

Vissa lappar känner jag igen, för de har cirkulerat på nätet. Andra är helt nya för mig, till exempel den här: "Du som fiser i hissen om mornarna - sluta med det! /Styrelsen". Snygg och prydlig. ;-)

Eller den här: "Här är rökning tillåten liksom man får skita på sig, behov som behov". Mitt i prick...

Den här boken skulle jag ha blivit jätteglad över, om jag fått den i present. Se det som ett tips, alla ni som ska köpa en liten present till någon... ;-)

Loppisfynd!

Jag blev så inspirerad att läsa Sprakfåle-böckerna, efter att ha läst lite på Marikas bokdagbok - och nu har jag hittat mig en liten trave. Än fattas dock en hel del av böckerna i serien, och jag tänker inte börja läsa förrän jag har ännu fler. Det här blir mitt nya nostalgi-projekt, som får löpa parallellt med Knatten-böckerna!

Rapport efter resan till Hufvudstaden

Mest inspirerande: Designtorget. Jag vill genast sätta igång och sy en egen tetra-necessär och måla en disktrasa med snuskiga ortsnamn (som matchar min (makens...) andra disktrasa)... Och jag vill bli designer när jag blir stor och sälja alla mina skapelser på Designtorget. Det blev dyrt därinne. Men det var det värt! ;-/

Jag vill ha mera: Street! Alldeles för få utställare! Fram för fler utställare på Street! Jag var inte alls nöjd efter att ha vandrat sträckan; jag ville se flera kreativa personers hantverk!

Mest irriterande: Ska det vara så himla svårt att kunna tillhandahålla innehållsdeklaration till de maträtter som man säljer? Som födoämnesallergiker visade det sig vara halvt hopplöst att kunna äta (annat än hamburgare på Gyllene Dubbelbågen) kvickt, billigt och centralt...

Mest glädjande: Personalen på Fastfoot, som på stående fot kunde rabbla upp exakt vilka rätter som innehöll mjölkprotein, vilka som enkelt kunde fås helt mjölkfria - och som inte jönsade på med något tveksamt "Jamen, den här är nog laktosfri... Va? Är inte laktos samma som mjölk..? Näää, då vet jag inte... Men det brukar stå ett L om man kan äta det! Eller om det är då man inte kan äta det..? Men ni kan väl prova?"
Sanslöst, helt fantastiskt bra och kunnigt på Fastfoot, och tack för det!

Mest självdisciplin: Ja, det uppvisade jag då vi släntrade in på Skapa, scrapbookingbutik på Söder. Jag dreglade mig fram genom butiken men handlade inte en pryl. Inga pågående projekt = inget handlande. Enkel regel. (Men jag ska strax börja scrappa en period igen, och då måste jag ju få handla lite!) ;-)

Mest tålamod: Dottern och jag hittade Weekday som säljer Cheap Monday i parti och minut och hon provade sig igenom exakt alla jeans i storlek 23" - och 24" (om det inte fanns 23") - och 25" (om varken 23" eller 24" fanns inne) - och jag blev inte galen ens för en sekund. Jag var exemplarisk. Och hon hittade sig ett par som vi köpte, och jag hade glatt köpt tre par om det bara hade funnits tre par som passade. Men ett par är ändock ett par!

Värsta skoskavet: Dottern leder. Hon hade två rejäla på varje fot. Jag hade bara bak på hälarna och ett mitt över ena foten. Travar man shoppingstråken upp och ner hela dagarna så blir det så - trots ordentliga skor. Jag tror att det är en slags inbyggd spärr mot alltför intensivt shoppande.

Härligaste bokhandeln: Alltså, här blir det dött lopp. Dessa två konkurrerar:

Bokmagasinet på Hornsgatan 80 har jag alltid varit förtjust i, tack vare deras blandning av gammalt och nytt - och inte blev jag mindre kär i butiken sedan jag fick nöjet att skrapa min vänstra armbåge mot Rickard Wolffs där inne. Det liksom höjde butiken ännu ett snäpp. Och nä, jag har naturligtvis inte tvättat armbågen sedan dess!

Den andra bokhandeln ligger högst upp på Drottninggatan, nästan, och jag har inte en susning om vad den heter trots att dottern handlade filmer och böcker för en ansenlig summa där. I den butiken säljer de också nytt och gammalt om vartannat, de har humana priser på cd-böcker och en hörna med väldigt billiga filmer på dvd. Men de hade ingen Rickard Wolff att peta på lite diskret. ;-)

Svårast att slita sig ifrån-butiken: The English Shop i Söderhallarna. Alldeles ljuvligt. Bästa köpet där var The Bluffer's Guide to The Simpsons. En titt i den, och jag kan kommunicera med mittentösen precis som att jag har en aning om vad jag pratar om. Suveränt! Och så lite godis på det, dessutom. Livet på en pinne.

Nåväl, det var en genväg till En bok om dagens utflykt till Hufvudstaden.

Hemma igen -

äntligen!

Att komma hem innebar flera trevliga överraskningar - bland annat att hitta dessa två paket i min hög med post:

* Ett brev från en av Pocket & Prassel-deltagarna, innehållande Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten. Ännu en för mig okänd och oläst bok; toppen! Och en förpackning med Merci och ett snällt och trevligt kort... Tack, tack - vem du än är! Nu ska jag bara lista ut hur jag ska kunna smyga undan med Merci-asken en stund! ;-)

* Ett brev från min alldeles egna hemlis - en meddeltagare i Stickameras "Hemlis 4". Två härligt fluffiga nystan Vivaldi från Garnstudio. Minsta tösen, femton år, började genast hålla upp nystanen framför sig under förtjusta utrop: "Åh, vad mjukt! Titta, en basker! Eller titta, en sjal! Titta vad fint det är!" Jag har en känsla av att jag förlorade garnet i samma stund som jag fick det... ;-)

Och så en bok! Morden i Arvesund - en bok som också är helt obekant för mig, men som verkar frestande! Jag har inte hunnit läsa ut den första boken jag fick av dig, men jag ser fram emot att få läsa båda två. Det är alltid roligt med böcker och det går inte att ha för många..!

Bloggen tar semester!

Det är ingen måtta på semestrandet i år. På hemmaplan finns maken med de stora töserna och i självaste Hufvudstaden kommer jag och minsta tösen släppas lösa inom en mycket snar framtid.

Vi ses!

Kvinnan som var en fyr, av Viveca Lärn

Jag är rätt osäker på vad jag tycker om den här boken. Det var en rätt udda läsupplevelse. Viveca Lärn är ju duktig på karaktärer; dels att berätta om udda existenser på ett sätt som får dem att passa in i händelserna alldeles utmärkt och dels att också få dessa märkliga typer att verka alldeles vanliga. Eller tvärtom: att berätta om alldeles vanliga, tråkiga människor så att de blir alldeles unika; spännande och intressanta. Här, i Kvinnan som var en fyr, känns det verkligen som att karaktärerna är det som gör boken.

Kvinnan som var en fyr, Cecilia Ek, hon är en udda existens som lever ett väldigt ensamt liv. Hon närmar sig femtioårsstrecket och måste börja försörja sig själv för första gången. Då hon tassar in på arbetsmarknaden - naturligtvis via ett smått udda företag som marknadsför ett beautykit med batteridrivna bomullspinnar för effektiv öronrengöring - möter hon en dansk, som säger till henne att hon är hans öde. Den plats som hon visar sig ha i danskens liv är alldeles oväntad.

Den här historien har inslag som balanserar mellan att vara galet roliga och djupt sorgsna. Just det där med Cecilias ensamhet är väldigt sorgligt och känslosamt berättat, medan detaljer som "batteridrivna bomullspinnar att peta öronen" med känns sådär fånigt galna.

Cecilia vet så väl att ingen människa är en ö - men om det visar sig att man är en fyr, då? En efterlängtad sådan, som lämnats ensam med sitt strålande ljus och som kommer att förbli ensam..? Vad gör man då?

Det här är en sån där bok som man antingen älskar eller hatar, tror jag. Eller så reagerar man ungefär som jag; man blir inte riktigt klok på historien.

Sanning eller lögn - avslöjandet...

Så här bistert trist är verkligheten:

1) Jag har dansat med Ann-Britt Ryd Pettersson, känd från teves Aktuellt-redaktion - vilket fick min far att stillsamt undra om det var något som jag ville berätta för honom. Men det var det inte.
Ann-Britt var en av deltagarna på ett stort årsmöte och på kvällen var det lite underhållning, bland annat någon ringdans/folkdans där man liksom bytte partner hela tiden. Så man hann snurra runt med i princip alla - och hon var ju med, som alla andra... Markant kvinnoöverskott ledde till att det kunde bli så här.

2) Jag har travat runt i Harrod's vindlande, underjordiska korridorer och med egna ögon sett de huvud, halva kroppar, olika kroppsdelar och annat intressant som de förvarar där. Och nej, jag behövde inte mördas efteråt.
Studiebesök, i samband med en utbildning, där vi gick besökte Harrod's reklam-/dekorationsavdelning. Skyltdockor (helkropps, halvkropps och olika kroppsdelar) från tidernas begynnelse fram till modern tid... Intressant!

3) Jag har kindpussat Ronald Reagan - vilket närapå ledde till att jag blev utslängd från stället, men en intensiv charmoffensiv gentemot tjänstgörande vakt ledde till att jag fick stanna kvar.
Som någon gissade: vaxdockan på kabinettet... Man får inte peta på dockorna, än mindre fjanta runt och pussa på dem! Ung och respektlös var jag.

4) En av deltagarna från Idol (tv 4) - jag säger inte vem, lite skam i kroppen har jag väl! - har lyckats ta sig hela vägen in i mitt sovrum. Sen kom min man hem.
Hantverkare... ;-) Jag var inte ens hemma. ;-(

5) Jag har spillt ut en stor temugg (fylld med sötat te, naturligtvis) över inredar-Ernsts byxor på ett utecafé. Han blev inte så lite förgrymmad, men han dolde det hyfsat väl.
Den där Ernst har jag bara sett i teve - så här är den absoluta lögnen.

Spådam önskas! (uppdat.)

Var i hela friden har jag lagt undan en plastpåse med fyllda myntrör - sisådär 7-800:- i småskrammel..? Jag vet att jag tog påsen i handen, liksom stod och vägde den och sa att det skulle vara korkat att låta den ligga framme när jag inte skulle vara hemma på ett bra tag. Och så stoppade jag undan den. Men var?

Uppdatering: Ingen pengapåse ännu (se kommentarerna), men en burk hembakade pepparkakor från i julas har återfunnits (och de smakar bara fint), likaså dryga tusenlappen i småskrammel i olika smågömmor - men inte just den påsen. Fast hittills har jag ju gått plus i alla fall, så hittar jag igen påsen blir det en bonus... ;-)

Ännu mera Pocket & Prassel!

Som ett barn på julafton kastar jag mig över posten då dottern kommer med den:
- Ett tjockt brev! Det är till mig! jublar jag!
Och visst var det till mig. ;-)

Från en väldigt hemlig bokvän kom Kits värld av Donna Morrissey - ännu en bok som jag inte har hört talas om! Jag har läst baksidestexten och den verkar helt klart intressant och läsvärd! Jag lägger den i min "vill-läsa-hög"!

En påse Djungelvrål följde också med, och den ska jag sätta i mig vid ett väl valt tillfälle (förmodligen då alla i familjen är ute på andra äventyr och jag får vara alldeles i fred!)...

Tusen tack, du snälla människa! Hoppas att du får lika fina brev av din egen hemliga bokvän!

Berlinerpopplarna, av Anne B. Ragde

Den här boken har uppskattats av många och somliga säger att det är en typisk feel good-roman. Jag är inte så säker på att jag tycker att det här är feel good, men det är en intressant roman.

Handlingen koncentreras kring släktgården Neshov och de människor som bor och har bott på gården. Modern i familjen ligger för döden och de tre bröderna träffas för första gången på tjugo år. Den äldste brodern har bott kvar hemma under alla år och är den som har skött gården. Att han har en nu vuxen dotter är det ingen som har vetat om.

Den mellersta brodern är begravningsentreprenör och van att ta hand om människor i sorg - men hur klarar han av att bemöta sin egen familj då den är i sorg och dessutom har en massa undertryckta konflikter..?

Den yngste brodern är homosexuell och lever i Köpenhamn tillsammans med en man. Han är inte särskilt förtjust i tanken på att möta familjen igen, då hans läggning är orsaken till att han stöttes bort...

Det är ett långsamt tempo i den här boken, och i början går det så sakta att jag nästan ger upp. Det är svårt att komma karaktärerna in på livet, och jag har en känsla av att författaren inte låter dem visa upp hela sin personlighet.

Inte förrän jag har läst ungefär halva boken är jag såpass nyfiken på hur det ska gå att jag verkligen vill läsa till slutet. Lååååång startsträcka. Det blir, som sagt, inte riktigt feel good - men det blir intressant eftersom det är så mycket som ligger och pyr under ytan. Den här boken ger inte heller alla lösningar. Jag antar att händelseförloppet rullar på i bok nummer två, och att man då också får komma karaktärerna in på livet ännu lite till?

Det är så positivt att jag nästan kräks...

Alltså, jag köpte senast numret av Må Bra då jag såg att det följde med en pocket - en som jag inte läst och som dessutom hade ett himla vackert omslag. Big mistake. Huge mistake. Jag har nu läst 76 sidor av totalt 339 och hittills har Elizabeth Gilbert, författare och huvudperson i boken, skilt sig och sedan - vägledd av Gud - flyttat till Italien för att hennes högsta önskan var att kunna tala italienska. Inga större bekymmer om pengar för uppehälle; det skulle ordna sig, hade en spådom förutsett. En del ångest, tårar och depression får man klart för sig att det har varit för människan har ju varit olycklig och dessutom skilt sig, men ljuset i tunneln är irriterande ljust. Det är inte det att jag har något emot att det går bra för folk, men det här känns lite för förtröstansfullt. Lite för enkelt. Boken heter för övrigt Lyckan, kärleken och meningen med livet och det är en titel som jag tycker är lika vacker som omslaget, men nu börjar jag som sagt bli aningens skeptisk...

Jag måste växla om med något mer brutalt, så jag tar med mig boken om Sverige som trygghetsnarkomanernas land i sängen i kväll. Sen kanske jag orkar med lite mer rosenknoppar.

Mera Pocket & Prassel i brevlådan!

Igår fick jag ett brev från självaste Bo Baldersson! ;-)

I brevet låg en pocket med titeln I trygghetsnarkomanernas land - Sverige och det nationella paniksyndromet och det låter väl intressant! Vi är ju rätt bra på att få kollektiva panikanfall över olika situationer, vilket väl i vissa fall kan vara befogat men i andra fall helt obefogat. Vad gör denna trygghetsnarkomani med oss, egentligen? I vilken riktning utvecklas vi, till exempel? Det här blir spännande!

Det fanns också en stor påse Gott & blandat i brevet och lite lätt provocerande har jag lämnat den fullt synlig på köksbänken. Den ena familjemedlemmen efter den andra har föreslagit att vi ska öppna den, men det tänker jag inte göra än! Den ska få ligga till sig ett tag först... ;-)

Tack så mycket för ett kul brev, Bo Baldersson!

Mitt lilla hus...

har utmanat mig, och nu är det dags att jag svarar på hennes frågor!

The Rules
Post rules at the beginning of the post. Answer all the questions. Tag 6 people, and go to their blog and leave a comment to inform them that they’ve been tagged and asking them to read your blog. Let the person who tagged you know when you’ve posted your answer.

What were you doing ten years ago?
Då pluggade jag på universitetet och tyckte att det var hur roligt som helst!

What are five things on your to-do list today?
* Handla tyg för att sy en väska. (Försökte, men tygaffärerna öppnade inte förrän 12 på dagen...)
* Besök biblioteket. (Fyra böcker och en trave tidningar fick följa med hem)
* Se ännu något avsnitt av DHW 3. (Jag ska! Strax!)
* Vattna igenom min nyplanterade perennrabatt. (Klart. 20 liter regnvatten vattnade jag med.)
* Lata mig. (Strax! I kombination med DHW 3 och en balja te!)

Places you’ve lived?
Oj, här blir jag lite förtegen. Olika norrbottninska metropoler, samt en utflykt till en småstad i västsverige. Roligare än så blev det inte. ;-/

What are 5 things you would do if you were a billionaire?
* Precis som många andra: betala av lån.
* Se till att pengarna får leva ett liv där de stadigt ger avkastning för att försörja oss i evinnerliga tider. (Realistiskt? Inte vet jag. ;-))
* Resa lite tillsammans med familjen.
* Arbeta lite mindre
* för att göra kreativa (men inte så inkomstbringande saker) lite mera...

Nu har jag sett att den här utmaningen har snurrat runt på rätt många bloggar, så jag tror att jag skippar det där med att utmana sex personer. Den som har lust får ta sig an det här! ;-)

Fyra sanningar och en lögn...

Jag har sett den här utmaningen på ett par ställen nu, och det är fasligt vad alla människor har varit med om spännande saker och träffat intressanta människor. Ingen har utmanat mig, men nu utmanar jag er. Vad är sanning och vad är lögn?

1) Jag har dansat med Ann-Britt Ryd Pettersson, känd från teves Aktuellt-redaktion - vilket fick min far att stillsamt undra om det var något som jag ville berätta för honom. Men det var det inte.

2) Jag har travat runt i Harrod's vindlande, underjordiska korridorer och med egna ögon sett de huvud, halva kroppar, olika kroppsdelar och annat intressant som de förvarar där. Och nej, jag behövde inte mördas efteråt.

3) Jag har kindpussat Ronald Reagan - vilket närapå ledde till att jag blev utslängd från stället, men en intensiv charmoffensiv gentemot tjänstgörande vakt ledde till att jag fick stanna kvar.

4) En av deltagarna från Idol (tv 4) - jag säger inte vem, lite skam i kroppen har jag väl! - har lyckats ta sig hela vägen in i mitt sovrum. Sen kom min man hem.

5) Jag har spillt ut en stor temugg (fylld med sötat te, naturligtvis) över inredar-Ernsts byxor på ett utecafé. Han blev inte så lite förgrymmad, men han dolde det hyfsat väl.

Okej, vad är sanning och vad är lögn? Själv säger jag inget mer (tror jag), men jag bollar vidare utmaningen. Jag vill se Kulturkoftan, Malin, Mizz Tee och Edet Zoo anta utmaningen - men vem som har lust får gärna haka på! Det är alltid kul att ljuga... ;-)

Ro utan åror, av Ulla-Carin Lindquist

Det här är tv-journalisten Ulla-Carin Lindquists egen berättelse om sin sjukdomstid och den sista tiden som hon hade kvar i livet. Lindquist drabbades, vilket ni säkert redan vet, av ALS; hon fick diagnosen på sin femtioårsdag och dog ungefär ett år senare. ALS är en skoningslös sjukdom med ett snabbt förlopp. När den drabbade märker de första symptomen är sjukdomen redan långt framskriden - och det finns ingen som helst bot. När nerverna som styr andningen är förstörda, då dör den drabbade. Det handlar aldrig om om, utan alltid om när.

En kurator som Lindquist möter, uttrycker sig så här:
- För varje människa jag möter som har fått sin diagnos förundras jag över att de - var och en på sitt sätt - lyckas upprätta strategier som möjliggör ett liv med innehåll, många gånger med ett fördjupat sådant, den tid som finns kvar. Jag ställer mig ständigt frågan hur långt min egen förmåga skulle räcka om den sattes på prov.

Och det är väl därför det är intressant att läsa en bok som den här. Det ger tillfälle att försöka sätta sig in i en obegripligt smärtsam situation. Tillfälle att reflektera över vad man har i livet som man värdesätter. Hur man vill leva sitt liv. Tillfälle att fundera över den egna förmågan och hur man förvaltar den. Förhoppningsvis kan man lägga ännu en pusselbit tillrätta i det där oändligt stora och komplicerade livspusslet...

Det känns värdefullt att ha läst boken och jag är imponerad över den själsliga styrka som måste ha krävts för att kunna formulera sig så väl, i en sådan svår situation. Den som är intresserad kan få ett smakprov uppläst här.

Den rätta knycken

Det är viktigt att upprätthålla sina kunskaper, annars kan det hända att man tappar den rätta knycken.

Mot slutet av våra veckor i stugan gjorde jag fjortonåringen sällskap ner till sjöbodan för att fiska lite. Det hade varit dåligt med napp; någon tunn och mager gädda (som fått åka raka vägen tillbaka), en del galen spigg som hade huggit på alla slags drag och någon pytteliten aborre som möjligtvis hade kunnat få bo i ett akvarium som prydnadsfisk. Hoppet om en rejäl aborre är väl det sista som överger människan, och eftersom vi verkligen ville få steka oss en aborre så tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Dock hade det gått ett tag sedan sist jag kastade, men helt optimistiskt tänkte jag att det skulle vara ungefär som med cykling - att det sitter i ryggraden om man en gång lärt sig det...

Det första jag insåg var att jag glömt hur rullen funkar. Hur och när man lossar linan, håller linan och med vilken hand man gör vad... Ja, alla de där små detaljerna som gör att man faktiskt får ut sin spinnare en bit och inte bara plumsar i den i vattnet rätt framför fötterna, eller ännu värre: i bryggan, bakom fötterna...

Fjortonåringen visade mig lite kvickt och då kom jag såklart ihåg hur det var allting funkade. Och så säger hon:
- Men släng inte fast draget på sjöbodtaket!
Det hade jag verkligen inte tänkt göra. Jag brukar vara den som frågar tjejerna hur i hela friden man lyckas kasta fast sina drag på sjöbodtaket - inte den som kastar fast dragen där. Det har landat ett antal drag där under årens lopp, men det är ingen fara. Vi inväntar vintern, och så kan man klättra upp och pillra loss dem utan att behöva bada.

Jag snärtade iväg linan. Inte visste jag att det var så himla lätt att kasta upp draget på sjöbodtaket. Dottern såg genast att det var där mitt drag skulle landa, så hon kastade sig fram, ryckte kastspöet ur händerna på mig och började frenetiskt slita åt olika håll medan hon vevade lina som besatt. Vi hörde hur det rasslade hotande på sjöbodtaket, men så dansade draget ner mitt framför näsan på oss.
- Inte sjöbodtaket, jag sa ju det! Nu går vi härifrån. Ut på bryggan med dig!
Plötsligt hade min fjortonåring förvandlats till fiskefascisten numro ett och jag blev så paff att jag bara lommade iväg ut på bryggan.
- Nu kastar du ordentligt. Rätt ut!

Jag kastade ordentligt. Rätt ut. Säkert två meter från mina fötter och bryggans kant. Jag hörde hur hon stönade men jag låtsades som ingenting, vevade in linan igen och kastade på nytt. Det gick mycket bättre, jag kände direkt att jag hade hittat tillbaka till rätta knycken igen och jag beräknade att draget skulle landa ganska exakt mitt i viken. Det gjorde det också. Det ligger kvar där ännu. Det förbaskade tafsen hade gått av!

- Mitt bästa drag! Jag blir galen! Hur kan du slänga bort min allra bästa spinnare!?!?
Som straff fick jag fästa en ny tafs på linan, medan fjortonåringen försvann in i sjöbodan med en fnysning och orden:
- Du kastar med pappas drag nu. Mina drag lånar du inte igen!
Och så kom hon tillbaka med ett bamsedrag (förmodligen avsedd för att fånga valar med) och något som såg ut att vara makens allra bästa spinnare. Vilken jag valde? Ja, jag ville ju inte ha val till middag, eller hur?

Sen gick det rätt bra med kastandet ett tag. Efter ett tag kom det en båt och lade till vid andra änden av bryggan.
- Vad du än gör, kasta inte i båten nu! varnade dottern, varpå jag naturligtvis slängde iväg spinnaren rätt över båten och sen fick se draget skutta och hoppa sin väg tillbaka till mig medan jag bad alla böner jag kunde för att inte linan skulle trassla fast sig någonstans.

Behöver jag säga att jag blev utan aborre? Men jag har i alla fall hittat den rätta knycken igen!
;-)

Hemlig bokvän - Pocket & Prassel

Förra månadens byte verkar ha fungerat alldeles perfekt! Stor guldstjärna till alla er som är med i bytet, och som förgyller någons vardag på det här viset!

Alltså behöver jag knappast påminna er om att det är dags att skicka iväg ett nytt paket, om det inte redan är gjort. Är det inte gjort, så är det ingen katastrof. Än. Man har ju de fjorton första dagarna i månaden på sig... ;-)

Desperate Housewives 3 - Dirty Laundry

Dags för säsong tre, och det här är verkligen en smutsig byk. Jag har inte sett den här säsongen på teve, utan har väntat in boxen... Det är intriger som överträffar det mesta och karaktärer som inte har några som helst skrupler. I Desperate Housewives är det hämnd till höger och vänster, brutna löften, älskare och älskarinnor i var och varannan buske, hat, bortkörda och återfunna ungar, kärlek, spöken från det förflutna, mutor... You name it.

Den här serien känns som betydligt mer såpa än drama, och det innebär också att det som sker är mycket mer ytligt i Desperate Housewives än jämfört med t.ex. Brothers and Sisters. Karaktärerna i DHW är i regel mer stereotypa, med ett framträdande karaktärsdrag och så något annat personlighetsdrag dolt (och så poppar det upp vid behov). De figurer som vi lär känna i B&S är mer mänskligt sammansatta, och handlar inte lika förutsägbart.

Konflikterna i DHW skildras på ett ganska ytligt plan och handlar ofta om att göra rätt eller att göra fel, och ett felaktigt val straffar sig rätt omgående. Allt skildras drastiskt och humoristiskt, och händelseförloppet drivs snabbt framåt - egentligen mer likt action än såpa. Konflikterna i B&S handlar också ofta om att göra rätt eller att göra fel, men det finns ett annat djup i det som sker. Man låter konflikterna ta tid, och de inblandade karaktärerna väger olika scenarion mot varandra. Egentligen är det här sättet att skildra konflikter mer likt såpans karaktär, än dramats.

Det som framför allt skiljer DHW från B&S är att det i DHW finns liten tid för fördjupning överhuvudtaget. Man har haft bråttom att nå till konfliktfasen i berättandet och det betyder också att man ganska kvickt nådde till den punkt då man passerade det realistiska och istället övergick i något totalskruvat. I B&S finns inte den hetsen; man lägger tid på fördjupning av karaktärer och konflikter och man ger tittaren mer tid att acceptera det som sker.

Icke desto mindre är det vansinnigt roligt att se de desperata hemmafruarna! Det här är trailern inför säsong tre:



Efter nattens sömnlöshet har DHW varit perfekt för en dag som den här; kall, blåsig och rätt trött... Det totalskruvade har känts himla rätt idag. ;-)

För den som är nyfiken...

Minsta tösen har uppdaterat sin blogg och lagt ut en del bilder som hon har tagit i stugan. Fina bilder, som ger en idé om hur härligt vi har det därute i blogglöst land... Varsågod att titta in här!

I en annan del av Bromma, av Martina Haag

Fristående fortsättning på Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra), men det finns ett rejält problem. Den här boken är inte klar! Det är förvisso en kul historia som ska berättas - men den är inte alls färdig! Visst, jag begriper ju vad som händer i boken, men det faktum att händelseförloppet någotsånär hänger ihop betyder ju inte att berättelsen är genomarbetad.

Jag saknar lite djup och substans i hela historien. Bellas och Mattes kärlekshistoria är så valhänt beskriven att jag inte blir riktigt klok på varför deras äktenskap är så himla svajigt. Varför är Bella så osäker på Matte? Egentligen? Vad tänker och tycker Matte om sitt äktenskap? Egentligen? Och var verkligen svärmor så hemsk och bedrövlig, eller satt det i Bellas självförtroende?

Jag kan inte låta bli att fundera på stackars Lars Adaktusson. Varför skulle han dras in i det här? Visst, jag är med på vad som hände under semestern med otrohetsdramat - men hur blev det så himla stabilt med Adaktusson helt plötsligt?

Jag skulle uppskatta att få veta vad som driver Jenny. Jag skulle verkligen vilja få en tydligare bild av förloppet från första mötet till total galenskap - men si, det får jag inte. Hennes agerande är helt obegripligt och taget "ur det blå".

Nä, det här var inte kul. Det hade kunnat vara riktigt kul, riktigt vasst och riktigt bra - men nä. Inte klart, inte genomtänkt... Jag hade velat att någon hade ryckt in och guidat lite innan boken hade landat i tryckeriet!

Sömnlös igen...

och ska det hålla på så här så blir jag snart galen. Nu har jag varit vaken sen två-snåret och suttit här för att fördriva tid sen halv fyra sisådär. Fördelen är att man kan hitta roligheter på nätet!

Ett sånt här ordmoln blir det av min blogg just nu:

En nackdel är att bara de senaste inläggen kommer med - det blir inte riktigt rättvisande... Vill du göra ditt egna ordmoln, så kan du göra det här!

Böcker A-Ö, andra bokstaven

*Malin* har dragit igång en ny, kul bokstavslek om böcker, och självklart vill man vara med!

Så här går det till, har *Malin* bestämt: "Andra bokstaven ut blir P. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om vi ska hänföras eller skrämmas bort. För er som vill finns också kategorin litterär karaktär att lägga till." Och så finns det ännu en liten detalj att minnas: "...there are no rules".

En bok på P: Potensgivarna, av Karin Brunk Holmqvist. Det är en sån skön berättelse att vila i. Rekommenderas för den som behöver en dos medmänsklighet, värme och jävlaranamma. Jag har skrivit mer om den här!

En författare på P: Rosamunde Pilcher, en äldre dam som har en samling böcker av varierande kvalitet bakom sig. Jag är väldigt förtjust i Snäcksamlarna och Midvinter, som är rejäla familjesagor med oerhört varm och vänlig ton. Aga-spisen värmer hela huset och det finns inte någonting som inte går att lösa. Feelgood, helt enkelt. En slags tanternas motsvarighet till chick-lit.

En litterär karaktär på P: Penelope Keeling, den person som hela händelseförloppet i Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher kretsar kring... ;-)

Och så råkade det bli ett alldeles underbart tema också, helt av sig själv! Tanter...

Midvinterblod, av Mons Kallentoft

Malin Fors, huvudpersonen i Midvinterblod, är en kriminalinspektör som jag tycker om. Hon är ensamstående med en tonårsdotter och hon känns som en tänkande person. Inte så att hon är inbunden och trist, utan intressant och reflekterande; både privat och i tjänsten. Det känns perfekt.

Om handlingen tänker jag inte säga mer än att den är väl genomtänkt och spännande även om det kändes som att det inte var en alldeles ny historia. (Fast vilken historia är ny, egentligen..?) Jag ser spår av andra deckare; någon som också hade en hängd man i ett träd i sin bok (Jansson? Mankell?) och jag tänker på Larsson med den invecklade släkthistorien som uppdagas (första delen av hans trilogi). Och midvinterblot - nog är väl ändå det en ganska allmänt känd grej? Intet nytt under solen, alltså - men som sagt: väl genomtänkt och spännande. Jag vill gärna läsa nästa bok också, men den har nog inte kommit i pocket ännu. Kallentoft är en ny bekantskap för mig och jag har inte ordning på vad han har skrivit...

Omslaget har kommentarer från olika recensenter, varav en skriver: "Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre." Det håller jag inte med om. Fast jag känner mig väldigt nöjd med att ha hittat till Kallentoft när det nu inte blir mer Larsson. Typ.

Två böcker om tsunamin i Thailand

Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak av Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanholm, samt ...och himlen var oskyldigt blå av Charlotta Ölander. Som alla säkert vet handlar dessa två böcker om katastrofen som inträffade den 26 december 2004; det årskiftet vi kollektivt lärde oss ett nytt ord igen; tsunami. Förra gången som hela svenska folket i ett svep lärde sig ett nytt ord var när Estonia förliste och alla människor som tidigare inte haft någon kunskap alls om bogvisir plötsligt visste exakt vad det var för något och var på ett flytetyg man kan hitta ett sådant. Jag har för mig att det finns ett namn för den där företeelsen; att många människor samtidigt lär sig ett nytt ord eller uttryck, och att detta sker för att något relevant, något omvälvande eller katastrofalt har inträffat.

Nya ord är självfallet inte det enda som vi ska lära oss av sådana här händelser. Det verkligt viktiga att lära sig är hur vi ska vara gentemot varandra under den tid vi lever - och vi ska ta till oss hur plötsligt och obarmhärtigt allt vi vet och allt vi vet kan förändras eller rent av försvinna. Och faktiskt: ibland är det väldigt givande att läsa om såna här händelser genom överlevandes berättelser. Det kan hända att det inte är litterära mästerverk, men det känns som om vissa av dessa BOATS har mer att ge än andra.

Ölanders bok handlar om hur en människa påverkas och kan reagera i en katastrofal situation. Hon berättar om sin egen reaktion, om hur hon tog sig igenom det kaos som rådde efter tsunamin - men hon ser sig också omkring och noterar omgivningarnas reaktioner. Närmast sig har hon sin dåvarande sambo, som hon jämför sig själv med. Han hade gjort lumpen som lapplandsjägare och därmed hade han viss beredskap för extrema situationer, och jag får intrycket av att hans kunskaper var väldigt användbara. Ölander själv hade inga sådana erfarenheter eller kunskaper i bagaget innan det här inträffade.

Parallellt med Ölanders dagliga noteringar finns mamma Annikas anteckningar om vad som hände i Sverige vid tiden för tsunamin och hur hon kände kring dotterns samtal hem. Sammanfattningsvis är det här intressant läsning. Inte gripande, men givande.

Pigge Werkelins bok hade jag bestämt mig för att aldrig läsa, främst därför att kvällstidningarnas och skvallerpressens alla rubriker redan på förhand hade fått mig skeptiskt inställd till hela den karln. Det var så väldigt mycket Pigge i tidningarna ett tag och trots att jag sållade bort säkert 90% kändes det ändå som att man fick en ofrivillig överdos. Men då boken ligger packad tillsammans med Ölanders bok på ett loppisbord och vill byta ägare för bara en femma - då ändrar jag mig och bestämmer mig för att ge boken en chans. ;-)

Efter att ha läst och gråtit till hans berättelse har jag fått en helt annan förståelse för vad som hände honom - och de andra drabbade - där nere, och varför Werkelin gjorde allt det som han gjorde vid den tiden ("vek ut sig" i pressen). Werkelin har fått hjälp med skrivandet av L. K. Swanberg och resultatet är en bok som verkligen berör. Det är inte bara en skildring av katastrofen i sig, utan det är en del reflektioner kring livet och döden som verkligen är tänkvärda.

På ett ställe i boken berättar Werkelin om hur han når insikten att "det är något som lämnar kroppen när den dör. Kroppen ligger där och ser ut ungefär som den brukar. Fast det fattas något. Det känner man. Något som fanns där nyss finns inte längre kvar, och det har tagit vägen någonstans. Man vet inte vart." Det där berör mig verkligen och det är exakt den uppfattningen som jag också har kring döden.

Det här är läsvärda berättelser, och det trots att det har gått en tid nu sedan tsunamin förändrade livet för så många människor. Jag var inte redo att ta till mig de här berättelserna då de kom, men nu var jag redo. Det känns bra att ha läst.

Brothers & Sisters

Den här teve-serien fick jag tips om av *Malin* och jag är väldigt nöjd med serien efter att ha sett första säsongen. Det är en härlig serie om en stor familj, deras relationer och allt det som händer i deras liv - tvättäkta drama, med andra ord. När serien börjar dör pappan i familjen, och lämnar efter sig hustru, fem vuxna barn, diverse ingifta partners och ett par barnbarn, samt ett företag på fallrepet. Ett par av de vuxna barnen arbetar i företaget och de andra är på olika vis involverade i företaget (inte minst känslomässigt). I takt med att tiden går, kommer en del hemligheter avslöjas och det blir allt trassligare både i familjen och i företaget.

Jag tycker särskilt bra om att karaktärerna inte är stereotypa, trots att de till en början verkar vara just det. Det innebär att en del överraskande kommentarer fälls och att händelseförloppet inte blir så spikrakt som det skulle kunnat bli.

Klippet här nedan visar då familjen samlats för att hjälpa den yngste sonen i hans kamp mot sitt drogberoende. Man får se hur de månar om varandra, men också hur snabbt de hugger till och vräker ur sig en del av det som de för tillfället går och är irriterade över... Fasaden krackelerar kvickt och det är det som är charmen.



Jag köpte serien som box, och nu väntar jag bara på att andra säsongen ska släppas... Det är en evighet till oktober! ;-)

Pocket & Prassel till mig!

Och vad glad man kan bli för ett överraskningspaket! Jag fick en bok skriven av en författare som jag aldrig har hört talas om, och alltså aldrig läst något av heller: Släke av Håkan Östlund. Det är en kriminalroman från Ordfront, och då tror jag att den är riktigt bra!
;-)

I paketet låg också ett par olika teer, och något oväntat; snabbmat från Gotland! En förpackning torkad soppa som bara behövde fem deciliter hett vatten, en buljongtärning och så blev den färdig att äta på fem minuter. Kravodlade råvaror och nyckelhålsmärkt - kan det finnas bättre snabbmat? I synnerhet som man sitter på en ö mitt ute i skärgården och är ganska så less på allt som skafferiet erbjuder... ;-)

Tusen varma tack till dig som skickade paketet!

Bloggen är tillbaka!

Nu har jag återvänt från internetlös ö, och är redo att blogga om böcker, teve-serier på box och lite annat... ;-)

Stay tuned!