Den väldigt uppmärksamme läsaren...

har säkert redan noterat att det numera finns reklam på den här bloggen. Jag kommer att köra med lite reklam ett tag framöver och känna efter om det är något som jag vill fortsätta med. Förhoppningen är, just nu, att kunna utöka med några olika länkar så att den som har spenderbyxorna på helt säkert kan hitta något roligt. Reklamrutorna är alltså klickbara. ;-)

Hata, ignorera eller älska - det är upp till var och en. ;-)

När det kommer en älskare, av Mats Wahl

Mats Wahl har en säregen förmåga att pricka så himla rätt med sitt skrivande. Jag tycker mycket bra om Vinterviken (som för övrigt nyligen har kommit i ny upplaga), jag gillar Kill och har rekommenderat den till många, och Svenska för idioter minns jag som en riktigt bra bok.

Huvudpersonen Tom (När det kommer en älskare) har nyligen flyttat till Stockholmstrakten från Sundsvall, tillsammans med sin mamma och sina två halvsyskon Morgan och Annie. Morgan är våldsam, lättirriterad och har ett fruktansvärt språk - och han är så realistisk som man kan önska. Det dräller av Morgan ute i världen. Annie är mer stillsam, tar inte så mycket plats, men känns också helt trovärdig som karaktär. Tom och Morgan kommer inte sams överhuvudtaget, och det betyder att det blir en hel del elakheter och våldsamheter då de vistas under samma tak. Jag vill veta hur det till sist ska bli för Morgan och Tom - kommer de till en punkt då allting brister för gott eller lär de sig att tolerera varandra?

Tom är en smart grabb; han har hyfsat lätt för sig i skolan och han knyter kontakter då det finns tillfälle att göra det. Men han blundar inte för orättvisor. På sitt eget vis tar han itu med det som han inte tycker är rätt - och till sist hamnar han ordentligt i klistret för den sakens skull. Kommer omgivningen någonsin förstå varför han har handlat som han gjort i vissa situationer, eller kommer han få leva med de missuppfattningar som spridits?

Toms pappa är ett mysterium. Av någon anledning har de inte kontakt med varandra. Det är på samma vis med Toms mamma och hennes pappa; de har inte heller kontakt. Jag vill väldigt gärna veta vad det handlar om egentligen, det där att Tom och pappan inte har kontakt - och det är ännu en sak som driver mig vidare genom boken. Och jag vill veta hur det blir med mamman, och om hon accepterar sin pappa till sist.

Det kommer en älskare. Det kommer en orm i paradiset också. Fast om man ska vara petnoga så kom ormen först och så dröjer den sig kvar, trots att den blev utslängd. Och det kvarstår en del frågor när slutet på boken kommer, vilket retar mig en del. Jag vill gärna ha svar på alla mina frågor, men nu måste jag gå och grubbla på Tom ett tag och på hur det egentligen blev och varför det var som det var... ;-)

Den som vill tjuvläsa det första kapitlet kan göra det här. Den som är nyfiken på Mats Wahl kan läsa mer här. Och glöm för all del inte att läsa hela boken.

Dagens middag blev alldeles fantastiskt god!

Det vore fånigt att inte dela med sig av var man hittar ett sånt kalasrecept: Vägen från 137 kilo. Bloggen skrivs av Anna, som har gått ner 51 kilo vid det här laget. Det är otroligt inspirerande att läsa och jag kan rekommendera bloggen till alla - inte bara till personer som vill gå ner i vikt. Direktlänk till receptet finns här. Jag serverade med löksås och stekta grönsaker (morötter, paprika och purjolök) som fått lite färg av soja och dessutom vackra sesamfröprickar. Kalasgott!

Wahlströms röda och gröna ryggar i Stockholm?

Med anledning av min stockholmsresa och all tid som jag har att slå ihjäl: Var hittar man en himla massa Wahlströms röda och gröna ryggar (Kitty, Lotta, Biggles - de serierna...) att fynda bland? Jag är inte ute efter de där fina antikvariaten som vill ha femtio spänn styck för dessa böcker, utan de där ställena där man får rota i lådor eller leta bland hyllmetrar och har man tur så hittar man något roligt och det kostar en femma sisådär... Här uppe är återvinningsmarknader och Röda korsets butiker mina bästa fyndställen - men var fyndar man bäst i Stockholm? Tipsa mig! ;-)

Raise Your Voice

Den här filmen fick femtonåringen alldeles nyligen och det visade sig vara en riktigt bra film! Visst, det är riktigt gulligt och småsorgligt och romantiskt och lite väl mycket vackra människor - men det är också en film om hur viktigt det är att inte förlora hoppet och att våga göra det som man känner att man har talang för... Sammantaget: en riktigt bra film. Klart värd att se tillsammans med husets tonåringar!

Hillary Duff spelar småstadstjejen som lever för sin musik. Hon är söt, lycklig och en sån där tjej som aldrig bryter mot regler utan finner sig i det mesta - till skillnad från storebror, som verkligen gör uppror mot föräldrarna men älskar sin lillasyster med samma intensitet. En kväll lurar hon ut storebror (som ännu en gång fått utegångsförbud) för att gå på konsert. Det är en helt fantastisk kväll och den slutar i tragedi.

Sen handlar det till stor del om hur man ska våga fortsätta att följa den inre rösten; den där som säger "Satsa! Du klarar av det!" - då man samtidigt känner skuld och sorg. Det handlar om att våga ta tillvara en chans, om att fatta en hand som sträcks ut och att orka känna glädje igen. Det är omöjligt att inte beröras. Jag berörs, fast jag blir samtidigt galen på att Duff ser ut som en Top Model mest hela tiden och att alla är så oerhört vackra och perfekta. Men så ser ju människor ut i tonårsfilmer. Bara att hacka i sig. ;-/

Det här är filmens trailer:



Det som jag också gillar jättemycket med den här filmen är att det är så generöst med musik i den! Det spelas och sjungs mest hela tiden och det liksom bara sjuder av kreativitet... Skönt!

Svensson, Svensson

Ja! Nu känner man igen Svensson, Svensson! Första avsnittet somnade jag till. Andra avsnittet var så långtråkigt att jag fick myrkrypningar i benen. Men nu, nu kunde jag sitta kvar hela avsnittet, jag somnade inte - och det blev flera skratt!

För den som inte såg avsnittet finns det att se via den här sidan.

Det är mycket nu...

Det är det ena med det tredje och det man inte har i huvudet får man ha i benen och den som lever får se. Typ så.

Alldeles vilken dag som helst nu ska jag iväg på en tripp till Hufvudstaden och nu har jag fullt sjå med att lista ut vad jag ska fördriva dagarna med. Jag har hittat en trave butiker som jag vill besöka (tack igen för tips!), men det finns mycket tid som ska slås ihjäl. Mer förslag?

Hjärtat får inga rynkor, av Mark Levengood

Jamen herregud! Jag fattar inte hur jag har lyckats glömma bort att jag skulle skriva ner lite tankar om Levengoods nya bok med samlad livsvisdom! Då jag fick boken läste jag den i ett svep och så gick jag omkring i flera dagar och tänkte på vad jag skulle skriva om den. Sen hamnade den längst ner i högen med böcker som skulle läsas alt. bloggas om - och blev bortglömd. Det är vad man kan kalla En Stor Synd.

Hjärtat får inga rynkor är fullproppad med betraktelser över exempelvis hur vi förhåller oss till varandra eller hur man kan utveckla sig själv och sina tankar - och ungefär varenda betraktelse är sådan att jag smått grämer mig över jag inte har formulerat den alldeles själv. Det är enkelt, rakt på sak och väldigt tänkvärt. Och på Levengoods sjungande finlandssvenska, dessutom. Ja, man hör honom medan man läser. Det är inte ett dugg obehagligt, det är bara trevligt...

Jag tycker om att läsa om hur Levengood plötsligt inser att man inte behöver förringa Fröken Toppärts livsval, bara för att man inte själv har som ambition i livet att bli Fröken Toppärt. Jag gillar hur intervjun med danska drottningen mynnar ut i de kloka orden "Om du har ett paraply uppstucket i rumpan - öppna inte det." Ja, jag tycker om det allra, allra mesta i den här boken.

Det går liksom inte att berätta om handlingen, eftersom det är en samling essäer eller kåserier eller betraktelser. Jag är lite osäker på hur man bäst etiketterar dem, men det är samtidigt inte särskilt viktigt. Innehållet är oavsett etikett bra och läsvärt.

Lite mellanläsning...

Igår kväll hade jag ingen ork att kasta mig över någon av mina nya, fina böcker som väntar på att bli recenserade - utan jag högg en gammal snygging från 1961 istället och tog den med mig i sängen. Det hade kunnat vara min man (samma årgång!), men si så roligt var det inte... Nej, det var Högt spel i ring 1 av Stig Malmberg - en grönryggad skönhet som fick följa mig till sängs. Jag tror inte att jag har läst någon typisk flickbok från 60-talet i pojkversion förut, men nu har jag gjort det! Boken handlar om en nyinflyttad grabb som börjar första ring och ska hitta sig nya kamrater. Det gör han ganska enkelt, men lika enkelt lyckas han också få några grabbar emot sig. Han råkar veta lite för mycket om Sokrates och det faller inte i god jord hos en del klasskamrater... Sedan harvar det på lite grann och trasslar till sig lite grann - och på slutet så blir allting så bra så, för då har grabbgänget insett att de allihopa har sidor som de inte visar för vem som helst och de har insett att det som verkligen är värt något, det är att ha goda vänner som man kan lita på. Kompistrassel i 60-talstappning; tjejtypiskt i manlig tappning - kort och gott.

Det är så enkelt med dessa rödryggade och grönryggade böcker. Man läser dem på nolltid och de förmedlar alltid en positiv världsbild (även om den naturligtvis känns föråldrad). Det kostar ingen energi, men det känns lite snällt i kroppen efteråt. ;-)

En plats i solen, av Liza Marklund

Just nu är alla busskurer i min omgivning tapetserade med bamsestora affischer som skriker ut att en svensk familj har blivit gasmördad i Spanien. Ganska uppseendeväckande reklam, faktiskt - och säkert lyckas en och annan morgontrött människa ta affischerna för löpsedlar. Men jag, som har läst boken, ser ju direkt vad det handlar om... ;-)

I den här boken får man följa Annika Bengtzon till det spanska solparadiset där gasmördare, knarklangare och penningtvättare härjar kors och tvärs. Som vanligt är det inte enbart brott och straff som står i centrum; det handlar även en hel del om Bengtzons karriär på tidningen och dessutom om hennes privatliv. Den här gången backar hon ett par steg på karriärsstegen, vilket är både oväntat och intressant. Jag vill verkligen se hur mycket hon tar emot innan det bara blir för mycket... Privatlivet är kaotiskt och fyllt av både ångest och framtidshopp - och det är rätt trevligt att för en gångs skull se den alltid så spiksäkra Bengtzon rannsaka sig själv och någon gång bli mesig och inte våga. Hon har ju annars en klar tendens att vara superhjälten som allting vet, allting kan och alltid har rätt.

Kriminalhistorien börjar ganska enkelt, men blir rörigare och rörigare ju mer jag läser. Plötsligt inser jag att jag borde ha bättre koll på vem som är vem och vem som har gjort vad, från tidigare böcker - men det har jag inte. Marklunds deckare är, för mig, sådana som man läser, lägger bort och sedan inte tänker särskilt mycket på. Men har man persongalleriet från tidigare i färskt minne så underlättar det en del vid läsningen av den här boken. Visst, man fattar - men man tappar lite om man är så glömsk som jag är... Läs den här boken så tätt inpå Livstid som du bara kan!

Jag fängslas av historien om hela familjen som utplånas där i solparadiset, jag tycker att det är spännande att läsa om hur Bengtzon inser att mördarna har missat tonårsdottern och jag vill veta hur det ska gå i slutstriden. Jag blir dock inte berörd, sådär att jag blir gråtmild över personernas öden - det är snarare som att se en actionfilm där handlingen rullar på och rullar på... Kul för stunden, men inte något som jag bär med mig.

Och antingen så har jag blivit mer tolerant med åren, eller så har jag vant mig, eller så har Marklund blivit lite bättre på att formulera sig, men plötsligt känner jag inte att jag har problem med bokens språk. Texten flyter på bra och jag stör mig inte på att språket känns avhugget och likt kvällstidningarnas skandaljournalistik - vilket jag hängt upp mig på tidigare. Jag hänger inte upp mig det minsta. ;-)

Sträckläsning...

Jag läste ut En plats i solen av Liza Marklund igår, och började nästan direkt med 1222 över havet av Anne Holt. Det visade sig att 1222 över havet var en sån där bok som är omöjlig att släppa. Lyckligtvis hade jag tillräckligt mycket självdisciplin för att först göra alla dagens måsten - och sen sitta med näsan i Holts deckare oavbrutet... Och nu är den utläst.

Det flitiga läsandet idag kan ha något att göra med att jag blev sittandes hela eftermiddagen och väntade på en slags hantverkare som aldrig dök upp... Samma karl som bokade tid med mig för ett helt annat ärende tidigare i somras och som inte nöjde sig med att jag försäkrade att det skulle gå bra att komma den dagen, utan ville höra det från min mans mun och således ringde upp mannen för att kontrollera att jag visste vad jag lovade. "Nej, jag vill nog höra det från din mans egna mun, har du telefonnummer till hans arbetsplats?" var ungefär den kommentar han bemötte mig och mitt försök att boka tid med... Sedan dök karlskrället naturligtvis inte upp den överenskomna tiden utan lät mig sitta och vänta utan att alls höra av sig.

Och jo, det var den karln som, då han fick veta att vi inte fått värmen i huset att fungera ännu, frågade om vi inte hade någon kamin att elda i. Visst, vi har en kamin. "Jamen, då gör det väl inte så mycket - ni kommer väl varandra så nära med kaminen..." Jodå. Alltid när vi eldar i kaminen klär vi av oss nakna och lägger oss på djurfällar framför brasan för att komma riktigt nära varandra. Skit detsamma att tonåringarna ska ha hjälp med läxor, att de ska ha skjuts till höger och vänster, att hunden ska rastas och middagen ska lagas samtidigt som tvätten ska tvättas. Och gräset ska klippas och vi ska till jobbet och det ena med det tredje... Men vi ligger nääääära varandra på fällarna framför kaminen, vi. Fungerande värme är en bisak.

Hur som helst: Precis samma karl ringde i morse och ville boka en ny tid för en annan liten grej som ska fixas, och vis av erfarenheten hänvisade jag honom direkt till makens mobil. "Vad duktig du är", fick jag i örat då jag hade rabblat makens mobilnummer. Tro mig, hela jag såg ut som ett frågetecken. Duktig???? För att jag kan makens mobilnummer???? Karln återkom inom två minuter och förklarade att jag hade min mans fulla förtroende och att han därför kunde boka en tid med mig - vilket vi gjorde, och nä, han dök inte upp den här gången heller. När han väl dyker upp hoppas jag innerligt att jag är hemma så att jag får ta mig en titt. Hur kan en sån karl se ut, månntro? Jag anar att han har något clownaktigt över sig.

Mera tankar kring böckerna kommer, och då utan utvikningar kring galna hantverkarkarlar! Håll ut! ;-)

Idag fick jag hämta ett paket i den lokala butiken - några böcker från Adlibris som tillsammans blev för tjocka för att platsa fint i min stadiga brevlåda... Prismas främmande ord till nittonåringen, som stöter på allehanda knepiga termer i sitt pluggande - och nya utgåvan av Svenska skrivregler till samma nittonåring, som vill skriva sina uppsatser rätt och riktigt. (Yes! Yes! Yes!) Och så lite godis till mig: Pyssel de luxe av Josefin Ekman och Den trettonde historien av Diane Setterfield. Den trettonde historien är nästa bok i min bokcirkel och Pyssel de luxe är ren och skär lyx.

För övrigt skriver Josefin Ekman brev till Martha i sin blogg Dear Martha; brev där hon berättar om sina pyssel och påhitt. Jag har inte följt bloggen, utan bara helt nyligen hittat till den via länkar någonstans - men det som jag har läst har jag tyckt om. Rekommenderas till den som känner sig lite pysslig... Och ja, det är den Martha som avses. Martha Stewart, The Housewife.

Tystnadens hus, av Magnus Nordin

Jag läste på en annan blogg att någon tyckte att den här boken var "konstig", och jag tror faktiskt att jag håller med. Det "konstiga" med boken vad det som lockade den bloggaren, men det "konstiga" med boken är det som får den här bloggaren tveksam...

Jag har hittills tyckt bra om Nordins böcker, men här lyckas han inte fängsla just mig. Visst förstår jag att avsikten med boken är att den ska vara läskig, att det inte ska vara så uppenbart vad som egentligen försiggår och allt det där - men jag blir inte ett smack skrajsen och jag känner inte ens en ynka kall rysning längs med ryggraden... Det känns mest bara konstigt.

Jag gillar inte drömsekvenserna som dyker upp här och var i boken; det är något med dem som gör att de blir övertydliga och förvirrande på en och samma gång. Konstiga. Typ. Jag gillar inte sekthistorien, som känns tunn och fel. Konstig. Typ.

Det här är en bok för den som är van att läsa. För en ovan läsare blir det kanske krångligt att hålla isär vad som händer när och hur de olika händelserna hänger ihop - men för en van läsare är det inga problem. Vill man bli riktigt rädd rekommenderar jag dock att man hoppar över den här och istället väljer till exempel Nordins Huset vid vägens slut. Den är läskig!

Mera roligheter i brevlådan!

Mitt liv som pingvin, av Katarina Mazetti. Alldeles oväntat, jag hade inte ens koll på att hon var aktuell med en ny bok! Ett omaka par ska mötas - få se vad det kan tänkas bli av det mötet... ;-)

Mikael Fants Grundläggande genetik, som tydligen inte är en faktabok om genetik utan en historia om en man som söker sina rötter, om familjehemligheter och om vad som går i arv och vad som formar en person. Kan vara intressant, rentav!

Och för övrigt närmar jag mig slutet på Liza Marklunds senaste, En plats i solen. Jag såg att bokhandeln i Skellefteå höll på att packa upp cd-böckerna, så jag frågade om de var till försäljning redan nu - och det var de... Alltså publicerar jag mina tankar om boken då jag hunnit läsa ut och smälta.

Och resultatet!

* En liten trave Sprakfåle-böcker.

* Ann-Sofi och den svarta katten, av Kaj Ringnér (pseudonym för Esther Ringnér-Lundgren som också skrivit Lotta-böckerna). Efterlängtat fynd!

* Kleopatras kam och Bortom sanningen som cd-böcker - begagnade, fynd till maken som lyssnar på böcker hellre än läser dem.

* Lite kul pyssel, bland annat roliga jungfruben (eller brads, som det heter på scrapbookingska):


* Ett par scarves, second hand...

Jag glömde alldeles bort att jag skulle titta efter en jacka och en väska - men det finns ju fler dagar att göra sånt på...

Lyllo mig!

Imorgon ska jag hämta hem den utflugna fågelungen för ett helgbesök! ;-)

Imorgon ska jag lyckas slinka in på några second-hand-butiker för att kanske göra några skojiga fynd.
Imorgon ska jag kanske hitta mig en ny väska eller en ny höstjacka...
Imorgon ska jag råka handla lite scrap- eller pysselpryttlar...

Imorgon ska jag äta lunch ute med en pratglad nittonåring. ;-)

Lyllo mig!

Men yes!

Nu kommer jag mig ut på nätet igen! Det är rent bedrövligt att folk gräver av kablar så att man blir alldeles off-line! Man vet ju inte vad man ska ta sig till. Ska man behöva hålla på och leva i den riktiga världen, med riktiga människor och göra riktiga saker??? Jag säger som Sverker: "Ska det va' så här? Va? Va?!"

Men nu är som sagt ordningen återställd. ;-)

I tjänst eller inte... ;-)

Här uppe använder många rätt genomgående "han" istället för "honom" i talspråk; det hör till dialekten och är lika lite korkat som att andra människor i andra delar av landet har andra dialektala specialare för sig. (Bara för att undvika debatten om huruvida det är grammatiskt korrekt eller inte att säga så, för det är liksom inte det som är poängen här...)

Ja, i alla fall: femtonåringen bad mig kolla igenom hennes skrivuppgift, jag läste igenom hennes text och jag sade därefter till henne att hon måste ha bättre koll på subjektsform och objektsform (och jo, jag använde just de orden, hon är ju femton år och ska kunna). Tösen ändrade raskt sina två missar och så var det klart.

Men eftersom jag har svårt att låta bli att spela lite teater ibland så släpade jag mig ut till köket (där maken och sjuttonåringen satt) med mina tyngsta steg, torkade mig i pannan och sade med min allra mattaste röst att jag var så utpumpad av att behöva hålla på och grammatika till och med i hemmets lugna vrå. Maken spelade med och vi diskuterade med inlevelse en liten stund om jag kanske borde skriva upp de där minutrarna som kvalificerad övertid eller hur man skulle kunna göra... Till sist vände jag mig till sjuttonåringen och bad om hennes åsikt. Och vad svarade ungen? Jo, med mycket lugn och uttråkad röst sade hon:

- Det där är inte övertid eller yrkesarbete. Det där tillhör föräldraskapet.

Och så återgick hon till att läsa vad det nu var hon hade näsan i, innan vi störde med lite spontanteater vid diskbänken.

Min typ brorsa, av Johanna Lindbäck

I den här boken får vi träffa Nina, som plötsligt ska bilda familj med Daniel och Wille. Egentligen är det väl Ninas mamma och Daniels och Willes pappa som vill bilda familj - men det är ju helt klart ett beslut som påverkar alla ungdomarna också. Helt enkelt är det kanske inte att få styvsyskon och ännu mindre enkelt blir det om man dessutom börjar känna konstiga känslor inför ett styvsyskon. Är det normalt? Är det ens tillåtet? Och hur gör man då..? Intressant frågeställning!

Jag gillade Lindbäcks persongalleri i den första boken, En liten chock, och jag tror att jag gillar det här persongalleriet ännu mer. Både ungdomar och vuxna känns högst vanliga och väldigt realistiska, och det uppskattar jag. Språket flyter på imponerande bra; det känns äkta, trovärdigt och precis som en riktigt bra tjuvlyssning. Kalas!

Dilemmat i boken, det där med känslor för styvsyskon, tar sig Lindbäck an på ett bra sätt. Det är inte ett dugg överdrivet, det är inte för mycket och det blir inte pinsamt - det blir bara spännande att få veta hur hela situationen ska lösa sig.

Det finns en lika intressant frågeställning utöver det där med kärleken, och det är huruvida man ska hänga upp sitt tonårsliv på att göra samma sak som bästa kompisen. Så länge man går på högstadiet är man rätt begränsad i sina valmöjligheter. Man går på en viss skola, och man går i en viss klass - och så är det bara. Möjligheterna till byten rätt begränsade. Men då man går på gymnasiet kan man ju faktiskt komma på att man vill göra något annat. Och hur klarar man sig, då bästa kompisen byter program..? Ska man sympatibyta? Ska man gå omkring och känna sig ensam, men stå fast vid sitt val..? Hur hanterar man den där känslan av att bästisens programbyte känns som att någon har valt bort en..? Bra dilemma som dyker upp, bara sådär!

En liten skön detalj är att det vid ett tillfälle passerar en kille på kryckor. Det måste ju bara vara Gustav som vinkar hej till läsaren! Kul!

Den här boken kommer jag att prata mig varm för! ;-)

Om jag kunde drömma & När jag hör din röst, av Stephenie Meyer

Nu har jag läst de två första böckerna i Meyers vampyr-serie; den där blodiga historien om Bella och Edward och deras kärlek! Jag tror inte att jag har läst något vampyraktigt tidigare, undantaget Bram Stokers Dracula, så jag har egentligen inte särskilt mycket att jämföra med då det gäller själva vampyrgrejen. Men jag gillar att Meyers vampyrer har utvecklats och valt att leva "vegetariskt"! På något vis känns de väldigt mycket mer sympatiska då... ;-)

De här böckerna är rätt mycket yta; personerna är rätt stereotypa, händelseförloppet är inte det minsta komplicerat och det läsaren måste begripa, det står svart på vitt. Ändå är dessa böcker storsäljare och fängslar såväl unga läsare som vuxna läsare. Hur kommer det sig?

Jag tycker att de här böckerna påminner rätt mycket om Harlequin till sin struktur. Det är en man och en kvinna. Han är överlägsen henne (i det här fallet genom att vara vampyr) och överjordiskt vacker, men trots sin ställning väldigt förälskad i henne. Hon är lika förälskad i honom, och gör sitt bästa för att verkligen få honom på fall (i det här fallet: få honom i säng, eller ännu hellre: göra henne till vampyr). Omgivningen förstår sig inte på deras relation och det sätts käppar i hjulet. Det ena hindret efter det andra dyker upp, och kärlekshistorien blir allt mer omöjlig. Ungefär så funkar Harlequin också, fast ibland är det omvända roller i den meningen att det är hon som är totalt överlägsen honom och ibland är det han som verkligen vill få henne på fall för gott. Omväxling förnöjer. ;-)

Men finns då då inget mer? Jo, det är ju det jag tycker att det gör.

Man får skrapa lite på ytan, och sen kan man ställa sig frågor som om Edward handlar rätt då han bestämmer sig för att Bella inte ska bli vampyr. Är det hans beslut att fatta, överhuvudtaget? Man kan lyfta blicken och börja fundera över hur mycket man egentligen får lägga sig i en annan människas liv; när ska man backa och när ska man stå fast vid att man "vet personens bästa"..? Och är det rätt av Edwards syster, vars namn jag just tappat bort, att lova sådant som går emot Edwards vilja - fast det är ju precis Bellas vilja..? Vems vilja väger tyngst?

Man kan fundera lite över kärlekshistorien. Vad är det som gör att Bella blir så fängslad av Edward? Handlar det bara om att hon vet att han är alldeles omöjlig och därför den ende som hon kan tänka sig? Handlar det om att det finns en tvillingsjäl åt oss var, därute i världen, någonstans - och när man snavar över sin tvillingsjäl så ska man hålla fast, och inget annat spelar någon roll..? Eller är det bara yta, alltihop? Att han är så förgrymmat snygg, den där Edward, att Bella bara blir galen av lust då hon ser honom..?

I andra boken blir det lite mer action än i den första. I första boken var väl ungefär halva boken en transport- och presentationssträcka, men i andra boken blir det dramatik från första början. I andra boken dyker också fler problemställningar upp - och fler myter. Hur gör man om man hamnar i en situation där ens allra närmaste visar sig vara svurne fiender och helt omöjliga att ena eller ens att ha i samma byggnad? Vem äger problemet? Är det Bellas problem att ena de två fienderna (för att hon älskar båda två innerligt, men på olika sätt) eller är det de två fienderna som ska hålla sig i skinnet för att undvika att såra den person som de står så nära..? Är det nu som någon ska dra sig ur spelet? Ett litet etiskt dilemma, som väl kan tillämpas rätt ofta i tonårsvärlden där en minimal konflikt mellan två personer kan urarta i en gigantisk konflikt som involverar "hela" skolan och där "alla" känner pressen att ta ställning för eller emot... Alltså: hur förhåller man sig i en konflikt som man egentligen inte bär ansvar för, men har hamnat i utan att önska det..? Lyft ut från sagans värld och placera i verkligheten.

Är det rätt av Bella att strunta i att vara rädd om sig (i bok nummer två), då hon upptäcker att det ger henne en bit av Edward tillbaka? Eller är det som hon egentligen håller på med att benämna som känslomässig utpressning? Vilket val ger hon Edward? Han har släppt henne - men kan han släppa henne, då han ser vad hon gör med sig själv? Är det Bellas ansvar att ta hand om sig och sitt liv - eller är det Edwards ansvar..? Svaret är väl egentligen uppenbart, men man kan ta en diskussion om det eftersom tillfället liksom läggs i händerna på läsaren...

Äh, man kan gräva lite här och lite där, och så hittar man en del att fundera kring. Eller så läser man bara, och tycker att det är spännande - men ytligt. Det går bra, vilket som. ;-)

Bilderna har jag lånat hos Adlibris.

Svettig söndag...

Ja, det blir lite lätt svettigt att hinna med att se allt det som man vill se en söndag som den här...

Först: Amazing Race på femman. En slags tävling där olika par (äkta, oäkta, syskon, vänner...) får i uppdrag att ta sig från plats till plats och dessutom klara av vissa hinder på vägen. Längs vägen slås paren ut, och till sist återstår ett par som vinner en miljon i någon slags valuta (minns inte vilken - dollar, kanske?). Här kan vi verkligen tala om hets. Det är kamp mot klockan och somliga blir galna av stressen och skriker åt sin tävlingspartner, medan andra arbetar metodiskt och peppar varandra att klara av det som ska göras. Det här är en reprisomgång från gud-vet-när, och det är först nu jag har fattat att det här är kul och att det går både lördag och söndag morgon. Nästa helgs morgnar är bokade. ;-)

Sen: Svensson, Svensson på ettan. Igår kväll då programmet sändes var vi fullt upptagna med att bada liten hund som hade fått alldeles för mycket fartränder i pälsen (ja, alltså där kring svanspartiet ungefär...) under kvällspromenaden för att vi skulle vilja umgås med honom obadad. Men vad gör det? Bada, se glad ut och se Svensson, Svensson i repris - det var planen. Jag vet inte vad som hände egentligen, men jag lyckades slumra till så jag missade reprisen också. Kan ha att göra med att jag vaknade fem i morse, kanske? Eller så var det ett sövande program. Ny chans nästa helg! ;-)

Och så: Idol. Jamen, man måste ju se Idol. Det spelar ingen roll att det har gått förr, det är ny jury, nya deltagare och man vet aldrig vad som händer. Jag var inte så nöjd med de första avsnitten då fokus låg mer på juryn än på deltagarna, men det var inte samma fokus på juryn nu. Det absolut vackraste hittills var helt klart Annas audition. Många har hyllat, och jag hyllar också. Vilken röst i en sån liten tjej. Bräcklig, stark och innerlig i ett svep. Kolla:



Och så här nervös kan man också vara. Sanslöst duktigt att sjunga så starkt sedan:

Man tror knappt sina ögon!

Som genom ett trollslag har jag en dator som fungerar igen! En brorsa, lite attiraljer och pinaler, och ett antal lördagstimmar senare är datorn som ny. Eller, det saknas en liten pryl - men det är inget man störs av i nuläget. Halleluja, typ! ;-)

Jag fattar inte hur det gick till att bli så här vansinnigt beroende av en väl fungerande, snabb dator i hemmet...

Pocket & Prassel...

Det verkar som om landets brevbärare har haft fullt upp i veckan! Pocket & Prassel-paket har skickats land och rike runt, och jag ser det ena spännande paketet efter det andra i era bloggar. Någon har inte hunnit få ännu och väntar otåligt. Det förstår jag! Den fjortonde är dock inte förrän på måndag söndag, så ännu är det några dagar kvar för de som har behövt fundera extra länge...
;-)

Det värmer hjärtat att se all omtanke och påhittighet som ni visar varandra med era brev!

Om det mot förmodan är någonstans i kedjan som det inte fungerar, så vill jag gärna få ett mejl om det! Då kan jag sparka den tankspridde hemliga vännen i baken lite grann via mejl, så löser det sig säkert...

Vad sa jag, egentligen...

Jo, ungefär att tävlande kan plocka fram det värsta hos människor (eller så det bästa) - och vem visade sig från sin allra konstigaste sida igår? Jo, den lilla näpna tösen som jag imponerades av i första avsnittet. Hm. Jag har definitivt ingenting som liknar favorit så här tidigt i tävlingen...

PS. Vi snackar Top Model.

Om jag kunde älska prylar, så skulle jag älska min brevlåda.

Jamen, ni vet: en del älskar prylar till höger och vänster. Nya datorn. Ett speciellt schampo. Vissa skor. Pinaler, helt enkelt. Jag har lite svårt för sånt. Jag älskar somliga människor med mycket varmt hjärta istället. Men kunde jag älska pryttlar och pinaler så skulle jag älska min brevlåda, eftersom den allt som oftast är förmedlaren av goda nyheter och roliga saker. (Märks det hur elegant jag skyfflar undan vetskapen om alla sorgkantade räkningar och eländiga trycksaker från Postkodsmiljonären som också landar i brevlådan innan de når mig..?)

I alla fall: Idag låg det i min brevlåda en sprillans ny kriminalroman av Kjell Eriksson (kommer ut den 7 oktober). Svarta lögner, rött blod är en titel som kanske känns lite märklig - men Erikssons böcker brukar vara sanslöst spännande och välskrivna så titeln kan jag svälja. Jag ser redan fram emot läsningen!

I min brevlåda låg också ett exemplar av Nån där?, en antologi kring framtidens kommunikation, utgiven på ett förlag som är helt obekant för mig. Det blir kul att ta en titt på den boken! Tillsammans med boken fick jag också en inbjudan till releasepartyt och det var ju intressant. Ännu mer intressant hade det varit att faktiskt kunna gå på släppfesten - men den är ju i Hufvudstaden och dit ska jag inte drälla iväg förrän ett par veckor efter festen har varit... Det var ju olyckligt! Nä, olyckligt är ju fel ord. Typiskt! Trist!

Men nu ska jag strax parkera mig i min favoritfåtölj tillsammans med en rejäl balja te, för att kolla på avsnitt 2 av nya omgången Top Model. Kan hända att jag fäster en eller annan tråd på mitt evighetsprojekt mormorsrutorna också. Det finns några kvar. ;-/

Top Model

Alltså, jag vet att det är fullständigt sinnesrubbat att erkänna det offentligt - ungefär som att erkänna offentligt att man läser Harlequin då och då - men, jag ser Top Model. Det är något med den serien som fullständigt galet skruvat, och något som gör det hela alldeles oemotståndligt intressant. Ikväll började en ny säsong. Nya modeller, men samma Tyra Banks, Miss J och Mr J som alltid...

Det är alltid ett antal riktigt märkliga människor som söker till Top Model (och Idol och Robinson och Farmen och Baren och Big Brother...) men bland alla dessa människor som man inte begriper sig på finns det också såna som man bara imponeras av. I kvällens Top Model imponerade en späd, liten tös från Somalia som berättade om hur hon hade blivit omskuren som sjuåring och nu var beredd att göra allt som stod i hennes makt för att ingen annan liten flicka någonstans i världen skulle behöva gå igenom samma sak. Det är högst troligt att min åsikt om den här flickan hinner ändras under resans gång - tävlande har en förmåga att dra fram det allra värsta ur människor (men ibland också det allra bästa!) - men just ikväll var det hennes nakna berättelse som imponerade på mig.

Det är sanslöst skruvat att höra panelen kommentera de personer som just har varit in för en audition (audiens, höll jag på att skriva för det är väl vad det egentligen är). Ibland håller de på att dö av skam å de sökandes vägnar (kvällens strippdans med hemsnickrad, erotisk musik!) och ibland totalsågar de rubb och stubb, det yttre såväl som det inre, hos den sökande för att strax därefter ropa upp hennes namn som den duktigaste och den som troligtvis sopar hem hela segern. Ibland bara hyllar de till skyarna och ibland fattar man inte vad som ens hände. Märkligt.

Och hela tiden så hyllas skönheten och detaljer in absurdum dras fram som exempel på estetiskt tilltalande eller helt omöjliga - medan budskapet "Det är inte den sötaste som vinner" trummas in i både tittares och deltagares hjärnor. Inte den sötaste. Den som har "det" vinner. Himla svårt att sätta fingret på - men riktigt intressant att följa resonemanget kring.

Så absolut, jag ska se fler avsnitt av säsongens Top Model. Men det krockar ju med Idol i morgon kväll! Hur tänker man på programbestämmaravdelningarna för de olika kanalerna egentligen? Det här är ju verkligt hög i-landsproblematik!!!

Och:
* Kaninen har fått i sig sin andra dos antibiotika. Vovven fick inte en droppe.
* Kaninen har fått sina tassar smorda. Det tyckte han verkligen inte om.

* Jag har svurit konstant åt datorn från sexsnåret ikväll och fram till för en halvtimme sedan, för det förbaskade åbäket bara låste sig och jag fick starta om och starta om och starta om... Bajsdator, är det snällaste den här burken har fått heta ikväll. Någon som vunnit en miljon och vill dela med sig? ;-)

* Migrän är alltid olämpligt, men idag lyckades jag nypa tag i det innan det blev olidligt. Det var bara olidligt ett tag, och då fanns lillasyster här.

* Dagens middag blev inte vad som planerats utan istället en galen chock av filmjölk, dotterns pojkväns sötsötsöta chokladploppar (ser exakt ut som kaninbajs men smakar chokladkakor) och ett par kokta ägg. "Fattar du vad ont i magen du kommer att få nu, mamma?", var femtonåringens kommentar. Jodå. Det kommer visa sig. Men det som inte dödar, det härdar. Och imorgon är en annan dag.

Sweet dreams! ;-)

Ett dyrt nöje!

Det är ett väldans dyrt nöje att gå till veterinären. Nu var det kaninen som behövde träffa en veterinär, och det är ju en typisk sån sak som man kan gruva sig lite för. Kaniner är inte särskilt lättbehandlade eftersom de är lite känsliga av sig, och den här kaninen är dessutom lite personlighetskluven. Den tror på fullaste allvar att den är en hund. Den har ovanan att förfölja folk när de vandrar omkring inne hos oss, och för den som inte är van vid sånt är det lite skrämmande. Kaninen bor alltså inomhus. "Stalker-kanin" har han blivit kallad. Det var den gången han skuttade efter en av mina kollegor som uppsökte damrummet, och troget satt kvar utanför dörren och väntade till dess att hon kom ut igen.

Man har ju hört talas om hundar som äter upp ungarnas läxor, och det har ju såklart kaninen snappat upp. Alltså passade han på att sätta i sig några munsbitar ur några nationella prov som en annan kollega hade lagt på köksgolvet medan vi tog paus i rättandet. Lyckligtvis hann vi få stopp på honom innan det hade blivit riktigt besvärligt (läs: innan han hade hunnit massakrera hela bunten)! Det är något år sedan nu, och sedan dess har han burarrest när vi rättar prov hemma hos mig.

Att kaninen tycker att våra soffor och fåtöljer är hans domäner lika väl som våra, det tror jag att jag har nämnt tidigare. Fast numera - sedan vi köpt nya fina soffor och slängt ut de gamla som vandrat ur hus, i hus ett antal gånger - har han fått vardagsrumsförbud. Han hade kanske klarat sig undan förbudet om han haft förstånd nog att inte sätta tänderna i fåtöljerna eller stämpla små hål i våra fula, men sköna, fleecefiltar. Men si, så pass smart var han inte - så nu får han nöja sig med att betrakta vardagsrummet genom galler. Det talade inte till hans fördel att han fann ett märkligt nöje i att knipsa av knapparna på fjärrkontrollerna också. Visst, man hittar ju rätt knapp - men det är ibland förvirrande att bara ha avknipsade, symbollösa knappar att trycka på då man vill ändra någon inställning på teven. Eller videon. Eller dvd:n.

Så, tillbaka till veterinärbesöket. När han väl blev utsläppt ur buren, uppe på veterinärens undersökningsbord, tänkte han säkert "Charmoffensiv, charmoffensiv!" och så tog han ett rejält skutt rätt upp i veterinärens famn - ungefär som en ömhetstörstande, glad hund. Och glad förblev han ända till dess att han insåg att vad som väntade var en undersökning av hans sår som inte vill läkas... Det vill säga; han var glad - men inte så länge. ;-)

Första dosen antibiotika gick sisådär att ge honom. Han fick förmodligen i sig ungefär hälften av dosen som jag med visst besvär lyckades spruta in i hans mun. Den andra halvan spottade han skickligt ut, och det sista jag såg av de dropparna var när de försvann in i hunden via en nyfiken liten tunga. Oooops. I morgon ska kaninen få en till dos. Och så fortsätter vi i ytterligare åtta dagar och hoppas att hans stackars tassar ser snällare ut därefter. Vi ska förresten smörja tassarna också, och det lär vara ungefär lika enkelt som att få honom att svälja antibiotikasörjan.

Förmodligen sitter det nu någon förvirrad människa och undrar varför vi inte helt enkelt avlivar kaninen - men det har vi inte tänkt oss. Han är pigg, glad och en stor personlighet under all sin ull, och man kan inte bara ge upp utan att ens försöka. Men en halvgammal kanin tål inte hur mycket som helst, så blir han inte bättre och vi ser att han lider av såren - då måste han ju få somna in. ;-)

Bokmässa...

Somliga skriver om bokmässor och hur man ska kunna välja mellan alla roliga saker som händer där... Andra håller på att dö av grön och klar avundsjuka. ;-/

Och som om det inte var fullt tillräckligt att inse att bokmässan även detta år kommer att befinna sig utom räckhåll, så fick jag idag syn på en annons för Syfestivalen. I Stockholm. Nästan lika ocentralt som bokmässan. *mutter, mutter, mutter*

Jag kan verkligen inte begripa varför man måste lägga alla roliga mässor så förbaskat ocentralt. Det tar en evighet att ta sig dit och det kostar en förmögenhet. *mera mutter, mutter, mutter*

Det lömska nätet, av Helene Tursten

Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att det nät som är lömskt, är vårt kära internet - och visst är det alldeles sant. I Turstens senaste kriminalroman figurerar föga förvånande även ett annat, lömskt nät... Annars vore det alldeles för enkelt!

Kriminalgrejen i berättelsen handlar alltså helt uppenbart om nätet och dess faror. Två unga flickor hittas mördade och spåren leder spikrakt åt samma håll; en internetkontakt. Det är omöjligt att inte bli berörd av det som sker, hur de unga flickorna hamnar i händerna på någon som har allt annat än goda avsikter. Det andra nätet går det inte att berätta särskilt mycket om, utan att förstöra berättelsen - men det visar sig att även det nätet döljer hemligheter som kan bli dödligt farliga.

Jag får lära mig att det i Sverigen inte är brottsligt att utge sig för att vara någon annan i syfte att vinna någons förtroende och utnyttja situationen som uppstår - s.k. grooming - medan det i andra länder (enligt boken Storbritannien) är brottsligt att ägna sig åt detta. Först blir jag irriterad över den svenska, flata lagstiftningen, men sedan börjar jag fundera över hur man klart avgränsar vad som är grooming och vad som inte är det. Hur gör man det? Alltså; hur kan man med säkerhet veta vad någon annan ämnar göra?

Irene Huss står i centrum även i denna bok, och som vanligt får vi följa henne både privat och på jobbet. Tursten har än en gång lyckats få till en skön balans mellan det privata och arbetslivet. Något som jag tyckte gav en extra krydda åt berättelsen är den lilla detaljen att Huss hamnar i en lite knepig situation på jobbet, på grund av att hon är kvinna. Huss har svårt för att klart bevisa det, men hon har en bestämd känsla av att hon inte skattas lika högt som de manliga kollegorna. Det känns särskilt intressant, då jag just läst Dubbla slag, som handlar om precis det som Huss råkar ut för här...

Det lömska nätet är att rekommendera för den som är ute efter något som är spännande, aktuellt och omöjligt att lägga ifrån sig.

Lite scrappande...

Jag var ju tvungen att börja arbeta mig igenom berget av osorterade fotografier, då botten gick ur min låda häromsistens... Så jag har scrappat en del. Familjemedlemmar och vänner lägger jag inte ut på bild här, men vovven har jag inget sekretessavtal med... ;-)

Här har jag använt svart som bakgrund. "Jamen ursäkta" är utskuret för hand i orange kartong. Hjärtana har jag stansat ut. Raderna under texten är utskurna i orange mönstrat papper. De orange prickarna har jag grejat med hjälp av min vän hålslagar'n.

De här två sidorna ska ligga bredvid varandra i albumet, så att de bildar ett uppslag. Benvit kartong som bakgrund. Blå kartong som plockar upp den blå färgen som vovvens leksaksback har... Stansade pusselbitar i samma orangemönstrade som ovan samt blå kartong. Svart handtext.

Här nedanför har jag mild gul kartong som bakgrund. Hjärtformade knappar av grön plast. De streckade cirklarna har jag ritat dit med hjälp av en tallrik. Vovvens namn består av tjocka bokstäver i utstansad råkartong, målad med akvarell och så har jag guldfärgat kanterna på bokstäverna (vilket absolut inte syns på bilden). Varje bokstav sitter fast på en bit mönstrat papper. Blommorna är helt vanliga, såna där man köper i glasburkar eller plastpåsar på hobbybutiken, och så sitter de fast med kopparfärgade jungfruben.

Sidorna ser förfärligt vinda och trinda ut här, men i verkligheten är de alldeles raka och fina 30x30 cm... ;-)

Äntligen!

Jag har lyckats få tag på ett ex av Om jag kunde drömma. Ett av bibliotekets låneex, som vandrat i min bokcirkel och nu har landat hos mig. Då vet jag vad jag ska läsa härnäst! ;-)

Och så undrar jag hur det kan komma sig att Coop här i staden redan säljer Det lömska nätet av Helene Tursten. Jag har läst ett förhandsex, och publicerar mina tankar den tionde - då boken ska släppas. Hur kommer det sig att Coop redan har lagt ut boken i butiken? Läser de inte när böcker har släppdatum eller struntar de bara i det? *fundersam*

Dykaren, av Håkan Östlundh

Jamen, vilken fullträff den här boken var! Jag läste ju Släke tidigare, och var rätt nöjd med allting utom slutet, som var fullständigt värdelöst. Men, envis är mitt mellannamn, jag kände mig inte riktigt klar med Östlundh och bestämde mig för att ge honom en ny chans. Tur det!

Man får även i den här boken följa kriminalpolis Fredrik Broman och även den här gången får han (naturligtvis) ett trassligt fall att reda ut. Det börjar med en ung kvinna som drömmer mardrömmar om ett brott, en dykare som hittas död i ett vattenfyllt kalkbrott, minnen och faktiska händelser som vävs in i varandra... Ju längre tiden går, desto trassligare blir det - precis som sig bör i en roman av det här slaget... Och alldeles omöjligt att berätta särskilt mycket om vad det egentligen handlar om, utan att förstöra spänningen. ;-)

Det är alltså komplicerat och det är många trådar som löper kors och tvärs, men Östlundh drar ihop allting riktigt bra på slutet. Det är stor skillnad jämfört med första boken!

Något som jag tycker är extra intressant, är att också få följa Bromans privatliv. Det händer saker där också, och när jag läser vidare i serien kommer jag se till att läsa böckerna i rätt ordning. Läsa fler Östlundh, det vet jag nu att jag kommer att göra! ;-)

Hundtricket

En svensk, gammal goding såg vi igår kväll i brist på annat. Den här filmen har några år på nacken, men till min stora förvåning var den riktigt underhållande. Jag hade hunnit glömma hur rolig den är!

Handlingen kretsar kring Simon, Micke och Mario - tre grabbar i tjugoårsåldern. Mario är tillsammans med en tjej sedan tre år tillbaka, Micke raggar runt i vild förtvivlan efter att ha blivit lämnad av sin stora kärlek och Simon längtar efter att bli riktigt kär och få leva som Mario. Micke är vansinnigt egenkär, beter sig som att hela jorden snurrar kring honom och vägrar inse att hans tjejbytarkarusell är alldeles galen. Simon är hans raka motsats; månar om andra, vill inte vara med om mera krograggande och skulle kunna göra vad som helst för att äntligen möta den där stora kärleken. Någon berättar för honom om det klassiska hundtricket, och naturligtvis nappar han... Det visar sig tämligen omedelbart att hundtricket också fungerar! ;-) Det blir ganska snart uppenbart för oss tittare att det är något lurt med tjejen som Simon har fallit för, men när Simon väl kommer på det - ja, då blir det ännu mer cirkus...

Det är alldeles omöjligt att inte ge pluspoäng för den härliga taxichauffören som gör allt för kärleken och för Kjell Bergqvist i rollen som galen fransklärare på universitetet. Pluspoäng också för Micke som dålig förlorare vid tennismatchen, och för Mario som spräcker skalan för vuxenpoäng med sitt resonemang om smuts från tunnelbanan...

Ta en titt här:

Uruselt med uppdateringar...

Jo, jag vet det. Varenda dag har jag gått in här och kollat, och konstaterat: "Nähä, här har det inte uppdaterats idag heller. Vad göööööör människan!???" Och svaret är: "Det vete gudarna."

Jag jobbar så lite som jag aldrig gjort och jag har färre ungar hemma än jag haft på många år och jag är lika välplanerad och strukturerad som jag alltid är (man ska tala väl om sig själv) - men det känns verkligen som att jag har sirap i hjärnkontoret (jaja, man får också nämna sina brister...).

I kommentarerna kring inlägget Idag är det den första, finns en del funderingar kring porto och posten. Jag tipsade om Postens förfrankerade sortiment, att skicka Pocket & Prassel-grejer i. Detta sortiment finns dock inte till försäljning hos det som mest påminner om vad som en gång var Posten, nämligen Företagscenter, utan enbart hos de ställen som är postombud. Märkligt nog. Hos Företagscenter kan man köpa allehanda vadderade kuvert och kartonger, men inte det förfrankerade sortimentet. Hur krångligt kan det vara att lyfta in även detta i sortimentet? I synnerhet som det står att läsa på Postens hemsida att Företagscenter ska sälja det förfrankerade sortimentet...

Till Företagscenter gick jag igår för att posta ett antal tradera-försändelser. Jag hade inga frimärken hemma, men jag hade vägt och kontrollerat exakt vad alla brev skulle kosta samt noterat detta på resp. brev. Gissa hur paff jag blev då kvinnan i kassan läxade upp mig och förklarade att man skulle se till att sätta på frimärken hemma, innan man kom för att lämna in breven..? Men ursäkta, jag trodde att poängen med ett ställe som säljer frimärken var att man skulle göra just det; sälja frimärken... Eller blev jag snorkigt bemött för att jag är en ynklig liten privatperson och inte ett jätteföretag?

Om jag hade en etikett för gnäll och klagomål skulle jag etikettera detta inlägg som ett sådant, men det har jag nu inte. Alltså klassar jag det här som Tantiga funderingar. ;-)

Idag är det den första!

Och det betyder att det nu ska börja skickas brev kors och tvärs över landet av deltagarna i Pocket & Prassel 2.0! Bäva månde brevbärarna! Knubbiga paket fullproppade med böcker och godsaker... Det blir värsta styrketräningspassen för dem! ;-)

Fram till den fjortonde har ni på er att posta breven, så det är ingen panik...