Sjöjungfrun, av Camilla Läckberg

Nämen! Plötsligt låg den här boken på ett bord i biblioteket och såg ensam och ledsen ut, och då måste man ju bära hem den! ;-)

I Sjöjungfrun möter läsaren åter igen Patrik Hedström, hans Erica - höggravid med tvillingar - och Patriks kollegor på polisstationen. Trots Ericas graviditetskrämpor kan hon inte låta bli att lägga sig i händelserna och naturligtvis visar det sig att hon tänker alldeles rätt och att hon dessutom har förmågan att bevisa sina teorier. Lätt förutsägbart, men det gör inte så mycket. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de stackars poliserna. De hinner liksom inte börja tänka på riktigt, förrän Erica har tänkt klart... Chefen, Bertil Mellberg, är lika outhärdligt korkad som vanligt, men han har inte fått särskilt stort utrymme i den här boken. Det är skönt! Han har fått visa alla sina "talanger" så pass ofta att vi läsare nu vet att han är underhållande men dum.

En man har försvunnit men återfinns så småningom mördad. Det visar sig att fler än en av mannens vänner har utsatts för hot, och trots att ingen av männen vill ta hoten på allvar visar det sig att det finns all anledning att göra just detta. Insprängt i berättelsen finns kursiva avsnitt som är avsedda att leda läsaren i rätt riktning; mot mördaren. Jag har märkt att många börjar ledsna på just det här greppet, men det finns vissa poänger med det. I Sjöjungfrun är tempot ganska högt i och med de många parallellhändelserna, och de kursiva avsnitten som berättar om händelser långt tillbaka i tiden dämpar tempot en aning. De ger läsaren en chans att stanna upp och tänka till - om man inte har förstånd eller tid att göra det alldeles för egen maskin... Ett tag i början av boken kändes det för övrigt som att det var alltför många personer att hålla reda på, men efter ett tag klarnade det och alla personerna hade hamnat på plats. Det var förmodligen bara jag som var ofokuserad.

Jag vet inte om man kan hitta något djupare resonemang kring något samhällsfenomen i den här boken, och det känns inte heller som att man ska göra sig besväret att leta efter det. Det är en kriminalgåta, författad i syfte att underhålla - så som jag ser det - och i dessa avseenden har Läckberg lyckats. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Läckberg blir allt skickligare på att berätta en historia. Sjöjungfrun är riktigt bra berättad och har man följt Läckbergs serie om poliserna i Fjällbacka lär man inte bli besviken på den här boken.