Sekten, av Jan-Sverre Syvertsen

Det känns lite knepigt, men jag vet verkligen inte hur jag ska formulera mig kring Sekten. Jag har läst boken som recensionsexemplar - och jag är ganska kluven. Å ena sidan så är det en bok skriven av en man som räknas till de skickliga författarnas skara, men å andra sidan är det en bok som inte berör mig det minsta.

Fallet, i sig, är intressant; det utspelar sig i sektmiljö. Sekter är ju i regel väldigt slutna och det gör att man nästan automatiskt börjar tänka som om det handlar om ett mysterium i ett slutet rum. Men de mördade personerna har hittats utomhus, inte i något rum som låsts från insidan - och det innebär att man omedelbart kan överge spekulationer utifrån den strukturen... Jag tänker på människorna och försöker sortera bort dem enligt någon slags uteslutningsmetod kring motiv - men det är svårt, eftersom jag inte får något ordentligt grepp om vem i sekten som gör vad och varför (förutom vissa nyckelpersoner)... Det känns som att hela fallet är väldigt svårt att få grepp om!

Inte heller blir det enklare av att det samtidigt som sektmorden har inträffat ett fall av kidnappning. En liten pojke har kidnappats och det får genast den norska polisen att börja fundera på om ett nätverk pedofiler - som polisen sedan tidigare har kännedom om - är inblandade. Psykolog Sander Mørk får belägg för att de är på rätt spår då han stöter på nätverket på internet.

Mørk arbetar tillsammans med polisen även i dessa fall, och det stör mig lite grann att författaren refererar bakåt, till sådana fall som jag inte genast känner igen att jag har läst om. Något fall måste jag dock ha läst om, eftersom jag har läst I det fördolda - men det är inget som omedelbart känns välbekant. Den detaljen kan dessvärre skyllas på mitt dåliga minne! Eller så är det Syvertsen som ger Mørk en bakgrund, fast det råkar bli på ett sätt som får mig att tro att jag har missat något?

När jag läste Syvertsens förra bok fick jag en känsla av att upplösningen gick så himla kvickt till att jag inte riktigt hann med. Samma sak händer även här. Man kan ju konstatera att det måste vara en skicklig författare som kan lyckas lägga villospår ända till det bittra slutet, men samtidigt känns det lite fånigt. Så himla korkad är jag väl ändå inte och ändå blir jag lurad igen.

Men det som faktiskt känns allra knasigast då jag läser boken, är att jag inte blir berörd. Tonårstöser i en sekt mister livet, och jag blir inte berörd. Det är en väldigt distans mellan berättare och läsare, och jag känner inget för vare sig offer, gärningsman eller polisens personal. Hm. Det är jag inte nöjd över. Inte alls. ;-/