Mörkermannen, av Unni Lindell

Äntligen har jag läst Mörkermannen! Den kom ut redan i somras, men av olika skäl har jag inte läst den förrän nu. Lindells förra bok i serien om Cato Isaksen tyckte jag mycket om, främst för att den unga, kvinnliga polisen Marian Dahle fick så stort utrymme.

Även i Mörkermannen har Marian Dahle fått stort utrymme och nu får man veta ännu mer om henne. Cato Isaksen får också veta en hel del om henne; mer än vad han önskar, faktiskt. Han är fortfarande väldigt avogt inställd till henne, men han begriper nog inte själv varför. Han retar sig på hunden, på hennes idéer, på hennes sätt, på allt hon gör och allt hon säger - ungefär. Marian Dahle är inte så värst mycket bättre, hon. Hon är mycket mån om att göra ett riktigt bra jobb, hon vill prova på nya idéer, förbättra sådant som inte fungerar och hon är inte rädd för att ta genvägar om det är vad som krävs för att få resultat. Samtidigt som Marian och Cato gör sitt bästa för att inte undvika att reta gallfeber på varandra (ni är med där, va?), visar det sig att de är riktigt skarpa tillsammans, som poliser. Och i det här fallet behövs ett par skarpa hjärnor. Det är svårt att reda ut vad som leder till vad utan att avslöja alldeles för mycket, men jag gör ett försök!

Alldeles i början av boken är det en kvinna som faller från en balkong och den händelsen är inledningen till den komplicerade historia som ska rullas upp. Ganska snart står det klart att någon har hjälpt kvinnan att falla från balkongen, men det hela verkar alldeles orimligt. Varför skulle någon vilja mörda en kvinna som aldrig någonsin besvärar någon? I utredningen hörs ett antal personer, och några av de personer som förekommer i utredningen återfinns på en campingplats. Det visar sig att campingplatsen en gång varit scenen för ett brott. En ung kvinna som bodde på campingplatsen försvann och återfanns drunknad. På samma campingplats, i samma rum, bor nu en helt annan ung kvinna. Hon får för sig att någon iakttar henne om nätterna, genom ett ventilationsgaller - men när hon berättar är det ingen som tar henne riktigt på allvar.

I vanlig ordning ser jag fram emot nästa bok om Cato Isaksen - och jag hoppas återigen att Marian Dahle ska få fortsatt stort utrymme. Det sprakar kring paret Dahle - Isaksen, även om det inte är kärlek det handlar om! ;-)

(Recensionsexemplar från Piratförlaget.)