Matilde, av Denise Rudberg

Vid ett loppisbesök - på Kupan, såklart! - hittade jag sex olästa exemplar av Matilde av Denise Rudberg ståendes i pockethyllan. Eftersom vi är sex deltagare i "min" bokcirkel var det givet att jag plockade på mig böckerna, för att sedan ge dem till vännerna i cirkeln. Chick-lit är inte min favorit-genre och jag är inte så hemma på det utbud som finns, men det är ju alltid kul att läsa något som man inte alltid annars läser - ungefär så tänkte jag nog också, då jag lade rabarber på alla böcker.

Redan en liten bit in i boken kände jag dessvärre att det inte riktigt blev någon kemi mellan mig och Matilde. Matilde känns som en låtsasperson. Hon är småbarnsmamma och ensamstående, med stabilt socialt kontaktnät och god ekonomi. Hon behöver inte bekymra sig om att dra in slantar för dagens middag, utan hon har ägnat ett år av sitt liv att skriva på en bok som inte kommer att bli utgiven - men inte en gång har hon haft minsta antydan till ångest över om hon har råd att göra det. Det står klart och tydligt att Matilde sade upp sig från ett jobb på en reklambyrå för att skriva boken, men jag minns inte vad för slags pengar som hon lever på under den tid som boken utspelar sig. Jag har säkert slarvläst. Är det ex-maken som glatt försörjer henne? Eller lever hon på sparkapital? Arbetande kapital? Hur som helst, så räcker pengarna till för att även avlöna en kvinna som sköter hushållsarbetet.

Vad som än händer i livet, hanterar Matilde det oerhört vuxet och moget. Hon rämnar aldrig, utan på sin höjd krackelerar ytan lite - men det spacklas över lika kvickt som sprickan uppstod, så omgivningen hinner inte notera just något. Hon är så välbalanserad att hon skulle kunna vara en klippdocka ur en glassigt magasin. Hon berör mig inte. Eller, på sätt och vis gör hon det. Jag förbryllas över henne.

En sak som jag tidigt i boken började reta mig på, är den otroliga fixeringen vid varumärken. Det är någon slags märklig namedropping som pågår; Matilde och barnen bakar inte bara bröd, de bakar bröd ur en viss kokbok med stil och finess. Matilde drar inte på sig en klänning då hon går på fest, hon drar på sig en klänning av det märket, kombinerat med det smycket och den parfymen. Matilde och barnen lagar inte köttfärssås och spaghetti till middag, utan de lagar kalkonfärs och fullkorsspaghetti om de ska hemfalla till sådan skräpmat. Det är så vansinnigt mycket märken och kvalitetsförsäkran att det för mig blir på gränsen till parodi. I min värld är inte märken så himla intressanta, även om jag tycker om god kvalitet framför slit och släng. Visst, det är också kul att ha lite designprylar bland allt annat jox man äger - men i boken blir dessa märken hinder snarare än något som förtydligar karaktärerna. Det blir så mycket - för mycket - att man bara ser märkesnamnen, man tappar fokus på handlingen. Produktplacering i bok, typ.

Min bokcirkelvän Lisse, som skrivit om boken här, tog upp till diskussion om vi trodde att boken var någon slags satir eller om Rudberg menade att vara ironisk på något vis - fast det tror jag inte. Jag tror absolut att det finns många människor som lever så som Matilde gör och som är tillfreds med det - fast det är fjärran från det liv som jag lever med hundhår, kaninbett, krånglande datorer, tvättberg och den ändlösa frågan om vad familjen ska äta till middag idag. Det kanske är ett uttryck för avund, att jag inte kan ta till mig Matilde och hennes problem. Men hon spelar i en helt annan division och den ligger, som sagt, utanför min sfär.

Vill man ha något mycket lättläst för en trött och överarbetad hjärna, då är det här en bok som kan passa bra. Bara man navigerar förbi de där röda flaggorna och inte plockar upp irritationsmomenten... ;-)