Frågestundssvar, del 2

Ramona Fransson undrar om jag blir avundsjuk när jag tittar på väderkartan och ser att våren redan har kommit till de som bor på västkusten. Hon erkänner att hon själv blir grön av avund varje gång vid jultid när hon ser på väderkartan att vi har snö.

Ja, vad ska man säga... ;-) Till att börja med, Ramona: Du är så varmt välkommen hit upp för att skyffla lite snö där vid juletid, om du vill! Det är vackert med snö och det blir ljusare och mysigare med mer julstämning och allt - men det ska skottas också. Och det är inte så mysigt så det stör när man har skottat för tredje gången samma dag och det fortsätter att vräka ner...

Men nu... Ja, visst skulle det vara himla skönt om det blev vår på riktigt nu! Vad vi har just nu är typiskt aprilväder. Det har snöat inatt, kanske fem centimeter, och nu är det plusgrader så alla vägar är alldeles slaskiga och eländiga. Fast nysnön döljer också det faktum att snödrivorna, vid den här tiden på året, är mer gråsvarta än vackert vintervita - så visst är det bra med lite kosmetika! Jag gillar inte mellanläget riktigt. När snön ska bort så ska den bort illa kvickt! Inget hattande. ;-)

Avundsjuk tror jag inte att jag är, dock. Jag vet ju att våren kommer hit - fast den är för himla långsam av sig... ;-)

För den som undrar kan jag berätta att bilden här ovan är tagen för sisådär en kvart sedan. Jag steppade ut på vår altan med kameran i högsta hugg. Man kan beskåda en bit av vår husvägg, en kruka som hade en väldigt tjusig plantering förra sommaren och som säkerligen kommer få lika fin plantering även i sommar, ett litet parti av den fantastiska men för otroligt fula uppfinningen torkvindan och en del snö. Kanske framförallt en del snö. Rätt mycket snö, inser jag just nu... ;-/

Tematrio - nobelpristagare

Lyran har hittat på en kul grej. Hon kommer att köra något som hon kallar för Tematrio, och den första handlar om nobelpristagare. Frågan lyder kort och gott så här:

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?

* Mannen utan öde, av Imre Kertész. Jag sträckläste och tyckte mycket om. Boken berörde! Rekommenderas varmt!

* Beloved, av Toni Morrison. Suverän. Fantastiskt språk. Otrolig symbolik. Måste läsas på engelska, inte i svensk översättning.

* Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf. Jag blev alldeles tagen av det där övernaturliga, minns jag - och hur jag såg scenerna ur boken framför mig medan jag läste.

Frågestundssvar!

Marianne vill veta vad jag jobbar med. Hon har fått för sig att jag är lärare, undrar om det stämmer och vill läsa ett blogginlägg om mitt jobb. Här kommer det:

Jag är lärare, och tycker mycket om mitt yrke. När jag började blogga för sisådär två och ett halvt år sedan (på ett annat ställe än det här), bestämde jag mig för att inte blanda in mitt yrkesliv i bloggen och det har jag varit rätt noga med att inte heller göra. Tror jag. ;-)

Jag vill inte ha elever på besök i bloggen, eftersom det känns som att det här tillhör mitt privatliv - alltså ger jag inte ut min bloggadress till elever. Jag vill inte heller skriva om mina elever här, för det skulle kännas som att jag hänger ut dem i ett sammanhang som de inte har bett om att vara med i. Det skulle kännas smått respektlöst mot eleverna även om jag inte skulle skriva annat än positiva och trevliga saker. Jag tycker inte om att lärare vräker ur sig sitt missnöje över sin arbetsplats och över enskilda elever på sina bloggar - förmodligen är man mindre anonym än vad man tror och plötsligt är det någon som man har sårat ordentligt.

Jag bestämde mig förhållandevis sent i livet för att bli lärare, och det är inte heller så att jag är fast besluten att förbli lärare resten av mitt yrkesverksamma liv. Väldigt gärna skulle jag någon gång jobba med något som ger mig möjlighet att skriva eller att bearbeta text - för det gillar jag att göra.

Just nu är jag klassföreståndare för en nätt och behändig klass; elevantalet ligger en bit under tjoget och det känns väldigt lyxigt jämfört med de gånger jag har haft nära trettiotalet elever i klassen. Visserligen undervisar jag i flera klasser/grupper - och det är lika fina elever i alla dessa grupper - men just min egen klass ligger mig närmast om hjärtat eftersom det är dessa elever jag träffar oftast och dessutom möter på t.ex. utvecklingssamtal eller om det är något särskilt.

Det som är riktigt roligt med det här yrket, det är att man får se ungdomar utvecklas och växa; att man får arbeta på ett personligt vis, nära dem, för att få dem att kliva vidare på livets stig. Ibland har man en tonåring som snorar och gråter över axeln på en, ibland så är det någon som bara studsar omkring av glädje, och ibland är det någon som inte gör annat än "promenerar på ens nerver". Man får vara beredd på det mesta och försöka lära sig något av det som sker.

Så, det var ett jobbrelaterat inlägg, mitt bland allt boksnack och alla tantiga funderingar! ;-)

Och alltså...

Ni måste ju utnyttja Frågestunden! Det är bara en människa som har vågat fråga - och jag kommer att våga svara på den i alla fall... Nu väntar jag bara in fler frågor! ;-)

Grey's Anatomy

Jag och mittentösen kör Grey's Anatomy från början till slut nu. Vi har kollat på hela säsong ett och två, och nyss börjat på tredje säsongen. Det innebär att vi för något avsnitt sedan såg den här scenen:



Gripande.

Men jag begriper fortfarande inte hur löjligt svårt det kan vara för Meredith och Derek att bara säga: "Jamen, vi väljer varandra! Nu kör vi! Vi är ihop - vi är ett par!" Så himla besvärligt kan det väl ändå inte vara!?

Bokslukaren

På Mariatorget på Söder i Stockholm finns en fin liten barnbokhandel med caféhörna; Bokslukaren. Det är en nätt butik - i storleksordningen "två ordinära vardagsrum" - men med en mycket trevlig atmosfär. Där finns böcker för barn i alla åldrar, och en liten caféhörna.


Caféhörnan är bland det sötaste jag har sett på länge! En cafédisk med vansinnigt frestande bakverk i miniatyrformat, allihopa namngivna med anknytning till barnlitteratur. Ett par inbjudande soffor och bord, lagom för en grupp barn. Så skönt att se ett café som säljer annat än bakverk i jätteformat!

När jag besökte butiken fick jag intrycket att det var en alldeles vanlig butik med café, men jag har besökt butikens hemsida i efterhand och förstått att det här inte enbart är en butik utan också något av ett centrum för barnlitteratur och barnkultur. Det ser ut att vara riktigt förekommande författarbesök och andra evenemang som på något vis går att koppla till böckernas värld. Roligt!

Om jag hade haft yngre barn än vad jag nu har - och kanske rentav bott närmare än vad jag nu gör - då hade jag förmodligen varit en flitig gäst hos Bokslukaren. En så trevlig liten pärla!

Söndag förmiddag...

Igår var det strålande sol från klarblå himmel och jag körde ut till stugan över dagen. Väl där satt jag först en stund på trappen till vedbon, men så gömde sig solen bakom ett par höga tallar - och jag travade ner till sjöbodan istället. Där är det perfekt att sitta; solen ligger rätt på och man hamnar i lä eftersom man har lite väggar runt om sig. Det var härligt att få lapa lite sol och dessutom få sig en dos frisk luft.

Idag är det betydligt tristare väder. Det snöar, och snön lägger sig förrädiskt vackert över vägar som sedan tidigare är fläckvis bara, fläckvis ishalkiga. Inte roligt! Det blir lite för äventyrligt när man ska ut och promenera vovven...

Typiskt aprilväder. ;-/

Och natt skulle vi ställa om klockorna! Har ni gjort det? Spring forward - fall back!

Frågestund!

Alltså, nu har jag sett att den ena coola modebloggaren efter den andra har frågestund i sin blogg - och häromsistens hade självaste Onekligen också det. Jag känner plötsligt ett oemotståndligt behov av att inbjuda er till frågestund. Reglerna är så här:

Vinnare!

Dessa fem personer har vunnit varsitt exemplar av Somliga linor brister, av Varg Gyllander! Lyllos dom! ;-)

Amy
Elina
Jennie Malmberg
Jen
Jazza

Mejl är skickade - kolla mejllådan!

Antikvariat August

Högt upp på Drottninggatan i Stockholm ligger Antikvariat August. Det är en ganska liten butik, men där finns många böcker och framförallt ett stor sortering cd-böcker. De senaste gångerna som jag har varit i Stockholm har jag dragits mot Drottninggatan 85 som av en magnet och det som har lockat allra mest är just cd-böckerna. Här hemma är det rätt svårt att hitta billiga cd-böcker, begagnade eller ej.

Nu senast handlade jag tre cd-böcker till maken och en cd-bok till en av töserna. Maken ska få lyssna på Musselstranden av Marie Hermanson, Busters öron av Marie Ernestam och Den som älskar något annat av Karin Fossum. Min minsta tös gillar Viveca Lärns böcker om Saltön, och nu köpte jag den femte i serien: Värmebölja. Böckerna kostade 129:- styck, minus 50% (av någon anledning hade butiken 50% på hela sortimentet just då jag var till storstaden) - så då blev det ju himla bra pris. Fyra cd-böcker för vad man får betala för en enda cd-bok, här i staden. Visserligen var väl dessa fyra begagnade, men de ser ut som nya. Toppen!

Så, om du råkar ha ärende förbi Stockholm och dessutom tycker om att lyssna på cd-böcker, kan jag rekommendera Antikvariat August. Eller, vad säger ni infödingar och övriga bofasta? Finns det kanhända fler butiker som har så många billiga och bra cd-böcker, sådana som jag behöver hitta till nästa gång jag besöker Hufvudstaden? ;-)

Bara till låns, av Judy Merrill Larsen

Boken handlar om Ellen, som är mamma till James och Daniel. En vacker sommardag sitter Ellen och hennes vänner ute på bryggan, som så många gånger förr, och tittar på barnen som badar ute i vattnet. Till skillnad från alla andra gånger, så kommer allting att sluta förfärligt just den här gången. En vattenskoter kör in bland barnen och James blir så svårt skadad att han senare dör.

Ellen beslutar sig för att donera hans organ till svårt sjuka barn, vilket gör att pressen flockas kring sjukhuset och många journalister vill intervjua Ellen. Hon orkar dock inte med uppståndelsen utan håller sig undan. Men när hon får veta att det inte kommer att bli något åtal mot pojken som körde på James, vaknar lejonmamman i henne. Hon vill att den som har tagit livet av hennes son ska straffas och hon är beredd att kämpa för att det ska ske. Mitt i värsta sorgen möter hon dessutom en man som hon inte vet om hon har lov att förälska sig i; hon har ju mött honom för att hon har förlorat James.

På bokens framsida står det att det här är en historia om kärlek, skuld, sanning och överlevnad, och det stämmer bra. Historien är gripande, men inte överdrivet sentimental. Det finns en slags balans i boken; mellan det vardagliga och då sorgen får ta över, mellan stunderna av kärlek och då skulden får tala... Det är lätt att sätta sig in i händelserna. Visst blir jag berörd, men inte så att jag gråter mig genom boken - och det känns bara bra att slippa.

Jag hade lite tvivel om hur bra den här boken skulle vara, fast jag bestämde mig ändå för att låna hem den från biblioteket. Nu när jag har läst den, så ångrar jag mig inte. ;-)

Missa inte utlottningen!

Här kan du läsa om hur du gör för att vara med i utlottningen av Somliga linor brister, en kriminalroman av Varg Gyllander!

Mitt nya jag, av Rosie Rushton

Det här är ännu en av Argasso förlags böcker för ungdomar som behöver mer lättlästa böcker. Jag har läst boken som recensionsexemplar. I vanlig ordning har boken en tilltalande framsida och ett innehåll som diskuterar något ständigt aktuellt i ungdomars värld.

Här möter vi Jemma, som precis får veta att hon måste flytta till landet tillsammans med familjen. Tidpunkten kunde inte vara mer illa vald eftersom hon just har börjat få kontakt med en kille. Ja, drömkillen, så klart. Inte vilken kille som helst... Men hur ska det gå? Jemma som är så himla alldaglig och ointressant...

Det går lite si och så med att få killen intresserad och Jemma - eller snarare Jemmas kompis - bestämmer sig för att göra om Jemma helt. Då kanske drömkillen skulle bli mer intresserad! Det blir en total makeover, med brun-utan-sol, ny make-up, nya kläder, ny frisyr och ny hårfärg - precis lagom till ett disco som Jemma vet att killen ska gå på. Jemma ser ut som en helt ny person, men hon vet inte om hon är särskilt nöjd över resultatet. Hon ser inte ut som sig själv längre... Och visst får hon kontakt med killen - men då visar det sig att han tyckte bättre om henne så som hon var förut... Efter lite kringelkrokar blir det dock ett lyckligt slut.

Det är lite banalt, men samtidigt så finns det en sensmoral där: Du duger som du är.

High School Musical

När jag var till Stockholm, hade jag förmånen att få gå och se High School Musical på Göta Lejon. Jag har sett filmen och tyckt rätt bra om den (men märkligt nog inte ens nämnt den här på bloggen). Att se musikalen live var riktigt, riktigt roligt!

Själva storyn är inte så lite lik handlingen i Grease. Pojke och flicka möts på semester, tycke uppstår men så ska de ju skiljas åt för att fara hem till sina respektive skolor. Skolan börjar om igen, och hoppsan - flickan har flyttat precis till det ställe där pojken bor, och så möts de på nytt i hans skola. Han har en cool attityd att leva upp till, och hon är van att vara det töntiga geniet - så det är knappast troligt att de skulle ha hittat varandra i skolan. Han hänger med sina basketkompisar och hon är med i smartskallegänget som tävlar i avancerad kemi. Och då blir det lite trasseltrassel med kompisars reaktioner och det blir lite mera kärlek och ja, allt slutar lyckligt i alla fall. Den som vill veta ännu mer, kan läsa här!

På bilden ovan syns Caroline Johansson Kuhmunen och David Lindgren, som spelar huvudrollerna Gabriella och Troy. De spelade övertygande och som åskådare köper man deras spirande kärlek rakt av. De är ett mycket gulligt par!

Eftersom det är musikal så är det naturligtvis mycket sång och dans, och det är ju kul. Det som jag tyckte var verkligt roligt, var att killarna i musikalen på Göta Lejon hade så mycket bättre koll på attityden än killarna i filmen! Dansscenerna var helt rätt; streetattityden fanns där och de imponerade rejält. I filmen känns det inte särskilt äkta, men i musikalen var det helt perfekt.

Det var för övrigt inte bara basketkillarna som imponerade. Hela föreställningen höll mycket hög klass och allt flöt på väldigt bra. Trots att gänget vid det här laget har gjort sisådär hundra föreställningar, så kändes det väldigt energiskt och livfullt. Ett extranummer i en klass för sig, med bland annat halsbrytande breakdance, fick vi också se. Ingen leda eller tristess bland skådespelarna, här inte!

Jag befann mig i ett sällskap som kände Caroline privat sedan tidigare och det som absolut förgyllde hela kvällen var att Caroline hade tid att gå ut och äta en bit mat tillsammans med oss efteråt. Hon delade generöst med sig av sina erfarenheter kring det här med att arbeta med musikal och hon besvarade alla våra frågor med friskt mod och på ett väldigt ödmjukt och trevligt sätt. Vi fick dessutom veta en hel del roligheter kring arbetet, men dessa tänker jag inte skvallra om här. Det får hon ta själv, vid något tillfälle som hon tycker är lämpligt. ;-)

Passa på att se musikalen om du kan!

Återuppstånden!

Det har varit några riktigt trevliga dagar i Stockholm och jag har en del att berätta! Jag återkommer!

;-)

Vinn en bok!

Lagom till påsk kan du lyckas lägga vantarna på ett exemplar av Varg Gyllanders Somliga linor brister! Det låter väl inte så dumt, eller hur? Jag har hela fem exemplar att lotta ut!

Det enda du behöver göra är att lämna en kommentar till det här inlägget, samtidigt som du också lämnar din mejladress. (Du får gärna försvåra för spammare genom att skriva t.ex. [at] istället för @.) Endast en kommentar per deltagare, tack! Du behöver inte ha någon blogg för att kunna vara med. ;-)

Utlottningen är öppen fram till klockan 19.00 den 28 mars.

Välkommen att vara med i utlottningen!

Sekten, av Jan-Sverre Syvertsen

Det känns lite knepigt, men jag vet verkligen inte hur jag ska formulera mig kring Sekten. Jag har läst boken som recensionsexemplar - och jag är ganska kluven. Å ena sidan så är det en bok skriven av en man som räknas till de skickliga författarnas skara, men å andra sidan är det en bok som inte berör mig det minsta.

Fallet, i sig, är intressant; det utspelar sig i sektmiljö. Sekter är ju i regel väldigt slutna och det gör att man nästan automatiskt börjar tänka som om det handlar om ett mysterium i ett slutet rum. Men de mördade personerna har hittats utomhus, inte i något rum som låsts från insidan - och det innebär att man omedelbart kan överge spekulationer utifrån den strukturen... Jag tänker på människorna och försöker sortera bort dem enligt någon slags uteslutningsmetod kring motiv - men det är svårt, eftersom jag inte får något ordentligt grepp om vem i sekten som gör vad och varför (förutom vissa nyckelpersoner)... Det känns som att hela fallet är väldigt svårt att få grepp om!

Inte heller blir det enklare av att det samtidigt som sektmorden har inträffat ett fall av kidnappning. En liten pojke har kidnappats och det får genast den norska polisen att börja fundera på om ett nätverk pedofiler - som polisen sedan tidigare har kännedom om - är inblandade. Psykolog Sander Mørk får belägg för att de är på rätt spår då han stöter på nätverket på internet.

Mørk arbetar tillsammans med polisen även i dessa fall, och det stör mig lite grann att författaren refererar bakåt, till sådana fall som jag inte genast känner igen att jag har läst om. Något fall måste jag dock ha läst om, eftersom jag har läst I det fördolda - men det är inget som omedelbart känns välbekant. Den detaljen kan dessvärre skyllas på mitt dåliga minne! Eller så är det Syvertsen som ger Mørk en bakgrund, fast det råkar bli på ett sätt som får mig att tro att jag har missat något?

När jag läste Syvertsens förra bok fick jag en känsla av att upplösningen gick så himla kvickt till att jag inte riktigt hann med. Samma sak händer även här. Man kan ju konstatera att det måste vara en skicklig författare som kan lyckas lägga villospår ända till det bittra slutet, men samtidigt känns det lite fånigt. Så himla korkad är jag väl ändå inte och ändå blir jag lurad igen.

Men det som faktiskt känns allra knasigast då jag läser boken, är att jag inte blir berörd. Tonårstöser i en sekt mister livet, och jag blir inte berörd. Det är en väldigt distans mellan berättare och läsare, och jag känner inget för vare sig offer, gärningsman eller polisens personal. Hm. Det är jag inte nöjd över. Inte alls. ;-/

Hufvudstaden...

Jag trodde att jag skulle resa till vårsolen, men istället hamnade jag i värsta, trista aprilvädret... Det är grått och gråare, och emellanåt småsnöar det och gör det inte det, så småregnar det. Hm. Vilken tur att jag inte iddes leta rätt på en vårigare jacka, utan for i min vintriga! ;-)

Idag har jag vandrat från det ena antikvariatet till det andra. Och så har jag slunkit in i någon helt vanlig bokhandel där emellan. Hittills har jag lagt rabarber på fyra cd-böcker till priset av vad en kostar i bokhandeln därhemma. Det kallar jag fynd! ;-)

Med anledning av texten här nedan, om Gud som skapar bebisar, så vill jag bara väldigt officiellt meddela att jag inte ska bli mormor. Den äldsta tösen svär sig fri och så vitt jag vet är vare sig sjuttonåringen eller femtonåringen ens det minsta lilla gravid. ;-)

När Gud skapade babyn

När Gud skapade babyn, lät han först ett förälskat par falla i sömn.

Han sydde sedan en liten, mycket liten människa av rackartyg, töjbart på längden allra mest, men med åren töjbart på bredden. Av gummiband formade Han armar och ben, och monterade dem till kroppen. Han skulpterade ett huvud, tio små fingrar och tio små tår, och fäste fast dem väl. Så fyllde Han hela kroppen, ut i minsta tå och ända ut i örsnibbarna med busfrö.

Han lade till ordentligt med spring i benen, myror i baken, en glimt i vardera ögat och en aning klåfingrighet. Därefter kompletterade Han sin skapelse med ett strålande leende, det renaste sinne och ett kärleksfullt hjärta.

Han knöt till sist ett band från baby till mor, och ett band från baby till far.

Så väckte Han de nyblivna föräldrarna med ett brett leende på sina läppar. Han sade:
"Er sömn är över. Ni har fått en baby..."

(Min egen text, skriven någon gång då mina töser var små...)

Hufvudstaden väntar...

Några dagar framåt kommer jag att vara i Hufvudstaden. Mestadels kommer jag bara att skrota omkring men det gör inget. Då kan jag drälla omkring och titta i trevliga butiker! ;-)

Ett par inlägg har jag schemalagt och blir det alldeles tyst här utöver dessa, så kan ni gissa att det beror på att jag har för roligt omkring mig för att hinna med en stackars blogg! ;-)

Inspirerad av mitt eget tjat om poesi...

så var jag bara tvungen att leta rätt på en del gamla skriverier som jag hade liggande. När mina tjejer var små skrev jag en hel del. Somligt skickade jag in till diverse veckotidningar och annat lade jag i byrålådan. Eftersom min vardag bestod i att vara hemma med barn, handlade mina texter mycket om vardag och barn. Så här skrev jag en gång:

Någonstans långt inne i min
charmigt obetänksamma
tvååriga dotter
anar jag
en vildsint äventyrslysten
tonårstös.
Nyfikna barndomens änglavingar
växer till
flygfärdiga slagkraftiga örnvingar
och
himmel, hjälp,
ge mig Pippi Långstrumps piller
"jag vill icke bliva stur"
!!!

Jag ska ge dem åt barnen.


Nu befinner sin tvååringen precis i början av vuxenlivet och hon har verkligen flygfärdiga och slagkraftiga örnvingar. De kommer väl till pass, eftersom hon dessutom är äventyrslysten och tämligen vildsint av sig. Eller hur, min stora tös? ;-)

Begravning i annan tappning

Apropå inlägget nedan, kom jag att tänka på begravningsscenen i Love Actually. Väldigt annorlunda men inte desto mindre rörande. Ta en titt:

Världspoesidagen

Jag hade inte haft en aning om att det var världspoesidagen idag, om jag inte hade läst det häromdagen hos Bokmania. Vi får uppmaningen att dela med oss av den poesi som vi tycker allra bäst om - så då gör jag det!

Stycket här nedanför är skrivet av W. H. Auden. En man som föddes i York 1907, men som vid tiden för andra världskriget bosatte sig i USA och blev amerikansk medborgare. Jag tror att han huvudsakligen skrev poesi, men det verkar också ha blivit något skådespel.

Den här dikten fångar allt som jag vill uttrycka då en älskad människa lämnar livet.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Den som har gott minne, har säkert även begravningsscenen från Four Weddings and a Funeral i bakhuvudet. Här kommer den i repris:



Förutom att det är en vacker scen, så älskar jag accenten. Det finns ingen charmigare.

Nästa sak på min lista, av Jill Smolinski

Den här boken fick följa med mig hem förra gången jag slank in på biblioteket. Jag blev själv ganska förvånad över att jag valde den, för jag blev egentligen inte särskilt lockad av omslaget. Det andas alldeles för mycket chic-lit för min smak.

Boken handlar om June Parker, som råkar vara inblandad i den bilolycka som blir hennes medpassagerares Marissas död. Av en slump upptäcker June en lista som Marissa har skrivit, och som innehåller 20 saker att göra innan hon fyller 25 år. June döljer listan för de anhöriga, men bestämmer sig så småningom för att genomföra listan som en slags respektfylld gest.

Det är en humoristisk och fartfylld berättelse, det här - och jag kommer på mig själv med att fnissa högt flera gånger. Det hade kunnat bli sötsliskigt och outhärdligt mycket gullegull av att någon genomför ett så stort projekt för att hedra någon som är död, men det finns inte ett spår av sötsliskigt gullegull någonstans i den här boken. Bara en himla massa humor och, om man gräver tillräckligt djupt, en allvarlig underton som handlar om att man ska se till att göra saker innan det är försent och att man dessutom ska se till att göra dessa saker för sin egen skull.

Det här var exakt vad jag behövde efter att ha läst sanslöst många deckare med alldeles för mycket mord och blod och svarta sinnen den senaste tiden! Rekommenderas till den som vill ha något lättsmält.

Gratis är gott!

Ja, det vet väl alla..? ;-)

Som den uppmärksamma läsaren kanske har noterat, så skrev en av mina töser i en kommentar här nedan att hon ville värva mig till en av alla dessa gratissidor som finns på nätet. Jag är redan medlem på en annan sådan där sida, och den här påminner om den sidan i upplägget - men med en stor skillnad. Man kan byta ut sina intjänade poäng mot presentkort som gäller hos Bokia, CDON, Panduro, Lagerhaus och en rad andra roliga butiker. Frestande, eller hur? Jag har ingen aning om jag någonsin kommer iddas vara energisk nog för att skramla ihop till ett presentkort, men den som är intresserad av att bli värvad kan klicka här för att komma till sidan. Då får jag i alla fall värvningspoäng! ;-)

Den andra sidan som jag är medlem på heter Gratismakeup och om man klickar här och därefter vill bli medlem, så får jag värvningspoäng där också! Det är ganska kul att jag är medlem på just Gratismakeup, eftersom jag tillhör de få kvinnor som ytterst sällan sminkar mig. Smått ironiskt, nästan. ;-)

Båda dessa sidor erbjuder gratis medlemskap och det är gratis att hålla på och trixa ihop till presentkort - om man inte själv väljer att samla ihop sina poäng via aktiviteter som kostar.
Så, då var det slut från reklamkanalen för idag!

Pocket i brevlådan?

Har det trillat ned ett brev modell Pocket & Trix eller Pocketbyte Mini i din brevlåda som du inte har bloggat om? Var så hemskt söt och gör det! Det känns toppen för avsändaren att veta att brevet har kommit fram! Och som grädde på moset får vi andra lite boktips! ;-)

Sommardöden, av Mons Kallentoft

Jag tyckte riktigt bra om Kallentofts förra kriminalroman, Midvinterblod - och jag tyckte riktigt bra om den kvinnliga polisen, Malin Fors, som var bokens huvudperson. Men Sommardöden vet jag inte om jag blev sådär himlades förtjust i. Jag tycker dock fortfarande att Malin Fors är en intressant bekantskap, framförallt därför att hon är ganska olik de flesta andra huvudpersoner som man möter i kriminalromanernas värld.

Det är nog själva upplägget av Sommardöden som jag har svårt för. Det känns som att det är ett evinnerligt hattande från den ena berättarrösten till den andra, och ibland hänger jag inte med i svängarna. Ibland berättas det om något som jag förstår är viktigt, men jag kan inte sätta in det i rätt sammanhang och då känns det verkligen som att jag missar något. Det blir för rörigt, helt enkelt. Jag vet inte om det var jag som var splittrad och ofokuserad då jag läste boken, men känslan av att det var rörigt berättat följde mig genom hela boken.

I korthet handlar Sommardöden om att det, i Linköping, försvinner tonårstöser mitt i den allra varmaste sommaren i mannaminne och det ser ut att bli ett riktigt katastrofläge eftersom det inte går att hitta någon vettig infallsvinkel för att lösa brotten. Fors och hennes kollegor står utan spår, utan motiv, utan någonting att börja nysta i - och i desperation vänder de på varenda sten för att hitta något som kan leda dem till den person som inte kunde lämna dessa tonårsflickor ifred. Samtidigt som Fors arbetar med fallet, har hon sina närmaste att tänka på. Frustrationen som genomsyrar arbetet går väl fram. Trots att jag satt i en stuga med elden hemtrevligt knastrande i vedspisen intill mig och meterhöga drivor med snö utanför fönstret, kunde jag klart och tydligt känna den där irriterande känslan av att sommarvärmen får ens celler att gå på halvfart. Kanske berodde det på att Kallentoft verkligen lyckades med sitt skrivande där - eller så berodde det på att jag var för flitig med att mata elden... Fast jag tror på Kallentoft. ;-)

Hur som helst: Om du har läst Kallentoft och tyckt om det som du har läst - ge då den här boken en chans. Har du aldrig testat Kallentoft, så ska du nog inte börja med just den här boken... ;-)

Pocketpostning!

Igår var sista dagen att posta brevet i både Pocket & Trix och Pocketbyte Mini. Den som av någon anledning befann sig omöjligt långt borta från en brevlåda igår, har en allra sista chans nu på förmiddagen... ;-)

Det finns en hel del roliga byten att kika på! Surfa runt bland de deltagande bloggarna! Här har du en lista och här en annan!

Vill du, så kan du!

Eller något ditåt... Det är vad skaparna av den här filmsnutten vill föra fram. Somliga saker är sådant som man bara tappar hakan av att titta på. Kolla själv här!

(Jag lade nyss in hela klippet i bloggen, men det blev av någon märklig anledning inte bra; den högra kanten försvann.)

Nu ska jag plocka upp min haka från golvet och förpassa mig ut till köket för att laga käk! ;-)

Sportlovet

Ja, nu har vi hunnit jobba på en vecka efter sportlovet och det känns som att man aldrig har haft lov! Det är märkligt vad fort man halkar in i rutinerna igen! ;-)

När vi kom hem från stugan var vi allihopa ganska nöjda och belåtna över att vara hemma igen, med alla bekvämligheter som finns här men inte där (tvättmaskin, dusch, dator, krångelfri teve...) - men samtidigt är det ganska skönt att slippa somliga bekvämligheter eftersom de också innebär att man hela tiden håller på med något. Utan dator kan man liksom inte hetsa upp sig över att man vill hinna läsa bloggar, kolla nyheter, kolla mejlen, fixa lite jobb... Utan tvättmaskin kan man inte hålla på och köra ett par maskiner nu och ett par maskiner då - tvätten får vänta... Krångligast blir det utan dusch, för duscha vill man ändå gärna göra oftare än var nionde dag. Då blir det bastu och bära vatten - för vår dusch funkar endast på sommaren. Lyckligtvis funkar bastun året om så länge någon (maken) eldar och förbereder! Men i övrigt är det bara att gilla läget.

En som var väldigt nöjd över att vara hemma igen, det var vovven. Här ligger han utsträckt på mittentösens långkalsongsklädda ben och filosoferar över livet:

Det orangea kuvertet...

Ja, det kom häromdagen. Som vanligt stod där "Du är fattig som en kyrkråtta och har du tur kan du ha uppnått en vettig summa pengar att få i pension vid åldern 178 år. Annars är det bara att fortsätta att knega på." Bara bad news, men jag börjar vänja mig... De skriver ju jämt sådär till mig! ;-)

För att muntra upp mig lite bestämde jag mig för att haka på den där utmaningen som cirklar runt lite varstans, och som går ut på att fotografera sina orangea böcker. Jag tittade inte på framsidan överhuvudtaget, utan körde helt efter vilka färg ryggen har. Så här ser min bunt ut:

Penny Vincenzis Familjehemligheter är en tjock liten rackare, som man ska läsa då man har lust att läsa något lite mer lättsmält men ändå inte så snabbläst.

Bernard Mac Laverty har skrivit Cal, som jag har hemskt lite aning om vad den handlar om för det är evinnerliga tider sedan jag läste den och den har inte gjort något outplånligt avtryck i huvudet. Någon ung man, skulle tippa irländare, handlar det säkert om. ;-)

Åsa Nilsonnes Kyskhetsbältet tror jag minsann att jag tyckte bra om.

Barbara Woods Domina har jag också läst för väldigt många år sedan, men Woods böcker är sådana som man kan läsa då man vill koppla av. De är lättlästa, utspelar sig ofta (alltid?) i historisk miljö på något vis och så har jag för mig att Wood alltid har någon "medicinsk grej" i böckerna - till exempel att huvudpersonen är läkare, eller att någon har någon knepig sjukdom. Fast där kan jag minnas fel. ;-)

Cecilia Torudds I huvudet på en gammal hagga, fick jag av min mamma då jag fyllde något snubblande nära 40. Sen krävde hon genast att få låna den. ;-) Det är en underhållande bok.

David Batras Vän av ordning är inte riktigt lika kul som den där med luddet i torktumlaren - hur nu titeln var har jag tillfälligtvis glömt. Men har man en slant över och springer på den till bra pris, då kan man offra sig och köpa den.

Maria Langs Klappa inte katten. Ja, den minns jag då verkligen inte. Men Lang är alltid Lang, så den är säkert i samma nivå som hennes andra böcker. ;-)

Marian Keyes, Sushi för nybörjare. Den har jag fått i present av min man, som stolpade in till bokhandeln och frågade vad han kanhända skulle kunna köpa för bok till sin fru som tycker mycket om att läsa. Den här kom han hem med, men dessvärre har frun inte läst mer än högst fem sidor innan det tog tvärstopp.

Hannah MacDonald, Vägen till solen. Ett mysterium. Jag har inte läst den här boken och varför jag inte har gjort det, det har jag ingen aning om. Den ser ny och bra ut, så det är då inget fel på boken. Förmodligen har jag sorterat in den i bokhyllan utan att låta den ligga i "att läsa-högen", och då kan det gå så här... ;-)

Någon annan som fick trista kommentarer i det orangea kuvertet och känner för att titta på sina böcker istället..? ;-)

Två roligheter i ett svep!

Jag kollar med jämna mellanrum Piratförlagets hemsida som är en av de få förlagshemsidor som är verkligt levande och därmed intressant att ofta ta en titt på. Nu var egentligen tanken att spana in Helene Turstens bloggande från Hawaii, men jag kom helt av mig då jag såg att Roslund & Hellström släpper en ny bok i maj. Nu längtar jag ju till maj av ännu ett skäl! Tre sekunder heter boken, och vad den handlar om kan man läsa om här.

Och Turstens blogg ser verkligen intressant ut, så den förtjänar att bli närmare utforskad vid tillfälle!

Somliga linor brister, av Varg Gyllander

Den här boken kom för en tid sedan, helt överraskande, till mig som recensionsexemplar och den släpps i handeln idag enligt uppgift på förlagets sida om boken. Som man kan läsa där, handlar boken om kriminalteknikern Ulf Holtz, hans kollega Pia Levin och de mord som de får i uppdrag att arbeta med.

Det första mordet inträffar en natt och offret är en ung kvinna som badar naken i en fontän. Det andra mordet sker en tid senare och ser inte ut att ha någon som helst koppling till det första mordet - men det visar sig finnas en förbindelselänk mellan de båda offren och denna koppling ger polisen den information de behöver för att kunna börja söka i rätt riktning. Föga förvånande (för en som läser många kriminalromaner) är det Holtz som lyckas med tankearbetet i den här utredningen, trots att han kämpar i rejäl motvind. Det jäklas på jobbet och det är tungt privat - ganska så likadant som för de flesta andra anställda i kriminalromanernas polishus runt om i landet...

Läsaren får inblick i Holtz bakgrundshistoria och det ger en känsla för vem han är och varför han uppfattas som han gör bland sina kollegor - men somliga pusselbitar kommer för sent och jag hade gärna sett att den pusselbit som på ett avgörande sätt förklarar det mesta hade lagts på plats tidigare. Det hade gett mig en mer postitiv bild av Holtz.

Bitvis ger den här boken väldigt mycket information om hur kriminalteknikerns arbete går till, och det är väl rätt intressant - men det är mer spännande att se det i serier som CSI även om det där kanske går lite för kvickt och elegant för utredarna... Lite finurligt har Gyllander placerat en praktikant hos Holtz och Levin, och det ger skäl att förklara somligt lite mer ingående. Att jag sedan tror att den kvinnliga praktikanten kommer att få knyta privata relationsband till Holtz i en kommande bok, det är rena spekulationer - och trist förutsägbart om det verkligen skulle bli så. ;-)

Så, är då Somliga linor brister något att läsa? Jag tycker inte att boken var nagelbitarspännande, men den var inte dålig heller. Författaren har tänkt igenom upplägget och arbetat målmedvetet för att presentera saker och ting i rätt ordning, vilket är positivt och ger ett gott helhetsintryck av boken - men samtidigt känns det som att det inte blixtrar till eller blir riktigt glödhett någonstans heller. Jag får ge nästa bok också en chans, och se vartåt det lutar då! ;-)

Pocketbyten i full fart...

Jag ser både här och där att det har ramlat in brev med spännande innehåll! Det är så kul att se vad det är för böcker som färdas runt om i landet!

Ni har till och med den fjortonde på er att skicka brevet och det skulle vara strålande om alla kom ihåg att göra det i tid så att ingen behöver vanka omkring och fundera eller känna sig bortglömd! (Sen tar ju posten en dag eller två på sig också, så det kan ändå bli en lååååååång och outhärdlig väntan för den som är ivrig och förväntansfull...) ;-)

Dödergök, av Katarina Wennstam

Jag har läst Wennstams tidigare böcker och tyckt bra om dem allihopa. Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman är riktigt starka böcker som omöjligt kan lämna någon oberörd. Det är tydligt att Wennstam har satt sig in i ämnet ordentligt, och det känns som att man får en rejäl lektion om hur våldtäktsmål kan gå till och om hur både offer och gärningsman känner och tänker kring händelserna.

Smuts har jag skrivit om här, och en detalj som jag minns var att jag tyckte att personerna i boken inte fick ordentligt liv i sig; jag tyckte inte att jag fick nog med bakrund och inte nog med känsla för varför de gjorde som de gjorde. När jag läser Dödergök slipper jag få den där känslan och det är jag så glad över! Jag har en känsla av att personteckningen i Dödergök är mycket mer levande än den är i Smuts - men det är såklart just en känsla, inte en absolut sanning.

I Dödergök möter läsaren Maria Allende som är journalist men som just nu går hemma med sin tvååriga dotter. Att vara hemma med barnet är inte ett frivilligt val, utan något som Maria gör eftersom hon inte får några uppdrag längre - och bara det är en historia för sig. När Maria och hennes man Tobias hittar ett hus som de faktiskt har råd att köpa slår de till direkt, men frågan är om de hade velat köpa huset om de hade haft vetskap om vad som utspelat sig där. Maria kan inte låta bli att gräva i historien och när hon börjar se sanningen kring vad som hänt hamnar hon - återigen - i en sits där hon tvingas fatta obekväma beslut.

Parallellt med Marias grävande kring husets historia, får man följa åklagare Madeleine Edwards. På sitt bord får hon ett märkligt fall, där utredningen måste klarlägga om det handlar om ett självmord eller ett mord.

Båda dessa fall handlar om brott och straff - men det är inte så simpelt som det låter. Hur ska man kunna vara säker på att det verkligen har begåtts ett brott som någon ska straffas för? Hur ska man göra, då det finns människor som anser att någon som uppenbarligen har begått brott inte alls ska behöva få något straff? Lite kringelkrokigt låter det här, men det som verkligen är glasklart genom hela boken är att ingenting är så glasklart som man kan tro...

Rekommenderas varmt! ;-)

En tvättmaskin?

Skrev jag verkligen "köra igång en tvättmaskin"..? Jag går nu iväg för att hänga upp den sjunde (ja, sjunde) omgången tvätt. Och sen ryms det bara inte att hänga upp ens en ynklig liten strumpa till. Tur det. ;-)

Förutom tvättat har jag manglat igenom kalla kriget med femtonåringen, lagat käk, plöjt igenom veckans tidningar (tur att den lokala tidningen är tunn!), kollat på Amazing Race, fikat lite, tappat en ostkrok på golvet till vovven och tömt alla bagar och påsar som vi släpat hem från stugan. Det är avkopplande att ha ledigt men sen måste man ha ledigt för att vila upp sig efter städandet efter ledigheten... ;-)

Patrik 1,5

I veckan har vi sett Patrik 1,5 - en svensk kärlekskomedi som hejdlöst driver med alla slags fördomar man bara kan tänka sig kring ämnet "bögar som bildar familj". Det är faktiskt så kul man bara kan begära. I alla fall skrattade vi flera gånger medan vi tittade på filmen och det var ingen som somnade ifrån den (inte ens jag!) och det är ett gott betyg. ;-)

Paret Göran och Sven har blivit godkända för adoption, men dessvärre finns inget land i världen som kan tänka sig att skicka ett litet barn till dem. "Det går bra med ett svenskt barn också", säger Sven - eller om det var Göran (jag minns såklart inte vem som är vem...), då de sitter hos den myndighet som har hand om adoptioner (vilken det nu är, jag är verkligen borta på det här...). Myndighetstanten kan naturligtvis inte lova något men hon skulle "titta på det", och hoppsan, en tid efter samtalet dyker det upp ett brev hemma hos Sven och Göran (men SÅ går det väl ändå inte till???) och där står att de ska få ta hand om Patrik 1,5 som behöver ett kärleksfullt hem.

Alldeles överlyckliga går paret omkring och väntar på Patrik, som visar sig vara 15 år och inte 1,5 (naturligtvis!). Patrik har lite trasslig bakgrund och är inte så förtjust i bögar men han visar förvånansvärt stort tålamod med klantskallarna som ska ta hand om honom. Han finner sig i det mesta hemma hos Sven och Göran, till och med i att sova i en riktig barnkammare. Sen blir det såklart lite knakande i fogarna mellan Sven och Göran, medan Patrik visar vilken fin kille han är - trots att hans våldsamma och kriminella natur finns väl dokumenterad - och så reder det ut sig till sist. Det är bara hunden som fattas. ;-)

Det här är filmens trailer, för den som är nyfiken:

Hej!

Nu har jag återvänt från internetlösa landet! Det var väldigt trevligt att ta sig en varm dusch, kunna tvätta håret riktigt ordentligt och dessutom kunna köra igång en tvättmaskin. Lyxigt värre, rentav!

Det har varit en avkopplande vecka (jaja, nio dagar då), fast jag vet inte om jag har gjort särskilt mycket mer än latat mig. De flesta dagar har jag fightats en ojämn kamp mot en bedrövligt illasinnad huvudvärk, och det har ju varit mindre kul eftersom det exempelvis innebär att jag inte har orkat läsa så mycket som jag hade velat. Jag har läst ett par böcker, sett ett gäng filmer och tankar kring dessa kommer så småningom! Jag har virkat på mina grå-vit-svarta yllerutor och det blir en betydligt snyggare pläd (för mig!) än den pastelliga - fast den är ju inte klar än, på långa vägar. Jag har ståltrådat lite, men det projektet är inte heller klart. Och jag har eldat i köksspisen, spelat kort med make och tonårstöser, promenerat med vovven och suttit på första parkett och tittat på när maken har ägnat sig åt lite trädnedtagning på tomten.

Att ta ner ett träd på vår stugtomt är lättare sagt än gjort. Tomten lutar kraftigt, har himla mycket hus, båtar och annat kolijox omkring sig, ligger rätt nära en väg (där det passerar kanske tre bilar om dagen vid rusningstrafik), och som kronan på verket har en jättespindel spunnit ett nät av eltrådar och telefonsnören kors och tvärs. Lägg till att ingen någonsin har rört ens en liten ynka tall där de senaste fyrtio åren, så förstår du att det handlar om att försöka fälla urskog under galna förhållanden... Ja, i alla fall, för att komma åt de tre, fyra träd som skulle tas ned var han tvungen att gå loss på sisådär femton, tjugo träd. Numera ligger vår stuga väldigt luftigt till! Vi har fri sikt, kan man säga... ;-) En telefonledning for åt pipsvängen så vi har varit utan telefon halva veckan, men inte en kvist har annars farit åt fel håll. Skickligt jobbat.

Återkommer! ;-)

The Perfect Man

Det här är ännu en i raden av hur många filmer som helst, som på ett sockersött sätt tar upp ett ganska stort och allvarligt problem - och som med lite tricks, fix, fart och fläkt löser problemet och så blir allt bara finemang. I den här filmen handlar det om mamman som inte kan hitta en varaktig kärlek och därför flyttar med sina barn från stad till stad kors och tvärs över USA varenda gång hon har gjort slut med någon som hon trodde var Mannen i hennes liv.

Hilary Duff spelar familjens tonåring, Holly. När hon till sist ledsnar på mammans ständiga flyttande - som naturligtvis innebär att även Holly själv och lillasyster också måste flytta - tar hon till ett knep. Hon ska servera sin mamma Den Perfekta Mannen. Problemet är bara att han inte existerar. Eller, det finns en man som står modell för Den Perfekta Mannen, fast det vet han inte om själv. Och det är inte så säkert att han är lös och ledig, och redo att slå sig ihop med en förvirrad mamma, bara sådär... Och hur går det, då Holly upptäcker att hon både har fått sig lite kärlekstrubbel och övertagit mammans sätt att lösa problem..?

Ja, sen kan ni säkert lista ut att allting slutar väldigt lyckligt och det blir rosenskimrande och det visar sig att Den Perfekta Mannen ändå fanns i närheten... Det är alltså inte en film som man behöver tänka särskilt mycket till, men den bjuder faktiskt på en hel del kul scener. Jag såg filmen tillsammans med min femtonåring och vi hade kul, båda två. ;-)

Det här är filmens trailer:

Startskottet går!

Nu får man börja skicka sina pocketböcker! Men - man får också dra på det till den fjortonde...

Tänk vad trevligt det är med handskrivna brev, förresten. Det är en konst som nästan börjar bli bortglömd! Se det här klippet där man funderar lite över brevskrivande! ;-)