Tvåårskalas!

Nu ska vi fira att En bok om dagen fyller två år! Det får lov att bli väldigt informellt men det kanske inte gör särskilt mycket? Jag vet inte vad etiketten säger om presenter och så, om det är så att man ska ha en gåborts-present om man går på kalas lite spontant - men det spelar egentligen ingen roll för på det här kalaset gör vi ändå tvärtom. Här är det nämligen så att en gäst kommer att få en trevlig liten present!


För att få vara med i utlottningen av ett superhemligt Pocket & Trix-paket* gör du så här: Skriv en kommentar till det här inlägget, där du också skriver din mejladress. (Du får gärna försvåra för spammare genom att skriva t.ex. [at] istället för @.) Endast en kommentar per deltagare, tack! Du behöver inte ha någon blogg för att kunna vara med.

Utlottningen är öppen för deltagande fram till söndag den 3 maj, klockan 18.00!

Varmt välkommen!

*Det vill säga: en av postens förfrankerade M-påsar fullproppad med överraskningar, varav minst en grej ska vara en (bättre begagnad eller nyinköpt) pocketbok.

Dansens dag

Ett "improviserat" dansframträdande kunde de som var på plats i Kulturens hus i Luleå njuta av under gårdagen:



Jag var inte på plats där och då, men jag har sett en annan föreställning på ett annat ställe. Många skickliga dansare som fick en att - som vanligt - bli halvt religiös.

Imorgon ska jag fira bloggens födelsedag. Men jag ska jobba också, så det blir inget kalasande förrän framemot kvällskvisten. Då kan ni titta in här på bloggen och se vad jag har hittat på! ;-)

Rättning i leden, pocketbytare!

Det verkar ha varit lite mickel och mackel med att få fram april månads pocketbyte på några olika håll. Det stora flertalet har fått sina brev precis som väntat, men några få har fått vänta och någon väntar ännu. Visst blir det besvärligt att hinna med allt som man är med på och allt som är roligt, i synnerhet om livet knackar på med tråkigheter, men det skulle vara alldeles strålande om man kan slänga in en kommentar på sin hemliga bokväns blogg om att det i alla fall kommer ett paket även om det kanske blir försenat.

Då jag har fått vetskap om att det trasslar någonstans har jag ryckt in och mejlat berörda - men jag kan liksom inte hjälpa till innan jag vet att det har hänt något... En liten detalj som är så trevlig, är att berätta om brevet har kommit fram och tacka lite fint för det! Då behöver inte den hemliga bokvännen gå och fundera över eventuellt försvunna brev. ;-)

Nu, inför maj månads byte vill jag väldigt gärna se en uppstramning och en uppryckning! Du som är med har lovat att posta brev någon gång mellan den första och den fjortonde. Om du vet att du kommer att bli sen med postningen - eller om du var sen med april månads brev - kika in på din bokväns blogg och var lite extra generös med kommentarer och omtanke då, är du söt.

Tre sekunder

Nä, inte kunde jag motstå den bokens lockrop, inte. Ett par dagar efter det att boken hade kommit så fann jag mig själv djupt försjunken i den, och sedan har den varit svår att släppa. I morse läste jag dock ut den, så nu ska jag avsluta läsningen av Darling Jim.

Mera tankar om Tre sekunder kommer då boken släpps för försäljning.

Och för övrigt har jag ännu inte klart för mig riktigt hur jag ska fira tvåårskalas. Men det löser sig! Jag är van vid att hitta på i sista sekunden. ;-)

Alla andra...

har reggat sig på boktipset.se, men det har inte jag gjort. Jag har läst en hel del tankar om sidan, och jag har varit där och kikat en del - men jag har inte fastnat för upplägget alls. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en dålig sida. Jag fastnade inte för bok.nu heller, så det har förmodligen mycket mer med mig att göra än sidorna i sig.

För min del känns det ganska så opersonligt och mekaniskt att få boktips baserade på betygssatta böcker. Det finns inget som säger att jag tycker att en bok med femma i snittbetyg är en bra bok bara för att den har just en femma i snittbetyg, rent krasst. Det är mycket större chans att jag hittar böcker som jag gillar genom att läsa personliga tankar kring böckerna. Visserligen finns det personliga recensioner på båda dessa sidor - men det känns ändå inte som att man får det där lilla extra som man faktiskt får på bloggar.

Och vem har beställt det där ihållande regnet som just nu, väldigt effektivt, dödar all min lust att ta en rejäl promenad? Jag bara undrar.

Mp3 och böcker!

Jag är ute på okänd mark, men jag har tänkt mig att köpa någon slags mp3 som klarar av att ta emot minst en rejäl bok och en hel del musik. Jag gissar att 3-4 gb är den storlek man behöver för att inte plötsligt tycka att man har för lite minnesutrymme, men är inte främmande för att fläska i med en i-pod på 8 gb heller. Jag är inte intresserad av att ha en mobil som har funktionen inbyggd.

Är det möjligtvis någon av er därute som vet vad man ska tänka på eller som kan tipsa om vad som är ett bra köp?

Vårtecken!

Idag har jag varit på loppis och fyndat nästan ingenting. Men det är ett vårtecken, för det här är en årligen återkommande vårloppis.

Maken har plockat fram utemöblerna (efter att ha skottat snö och hackat is från verandan som en galning flera kvällar under veckan), dragit fram grillen och dessutom premiärgrillat. Vårtecken, om något.

En stor och tjock humla surrade runt utanför köksfönstret och visste varken ut eller in. Total våryra.

Jag har sett de första ynkliga rabarberknopparna kika fram. På ett ställe. På det andra rabarberstället ligger det ännu någon decimeter snö. Men jag har sett rabarberknoppar och det betyder att det blir vår!

Hunden drar in sand i stora lass och det spelar ingen roll hur mycket man än dammsuger. Det är ändå sand överallt. Att lägga sig i sängen innebär att man får en omgång helkroppspeeling. For free. Kan vara bra inför sommaren.

;-)

Inbjudan till födelsedagskalas!

Bloggen fyller två år den 30 april. Det är fullgod anledning att ställa till med kalas, tycker jag! Jag vet inte vad jag kommer att hitta på, men något roligt måste det kunna bli... ;-)

Alla eventuella idéer går bra att presentera antingen i kommentarsfältet eller via mejl.

Talangjakt

Precis när jag skulle ge upp Talang för kvällen - en liten stund efter det att juryn utan att tveka skickade vidare en duo som sjöng gympamusik för småbarn - kom det in en kille med ukulele på scen. Ukulele... Hm. Inte världens skojigaste instrument, men tur att jag satt kvar! Killen visade sig ha snickrat ihop en superrolig text om att råka vara ihop med en transvestit. Kolla här:



Fast den där pratbubblan som dyker upp precis i början av klippet, den har inte jag lagt dit!

Trevliga överraskningar!

Häromdagen låg Christian Mørks roman Darling Jim i brevlådan, alldeles oväntad men icke desto mindre välkommen. Jag har läst en bit i den, sisådär 130 sidor av ungefär 330, och den känns okej än så länge. Mørk berättar sin historia på ett ganska annorlunda vis. Till en början var det inte helt enkelt att hänga med, men nu har jag koll på vad jag läser tror jag... ;-)

Idag dök det dock upp ett litet störningsmoment, nämligen Tre sekunder av Roslund & Hellström. Jag har god lust att kasta mig över den på en gång - men gör jag det så är jag lite rädd för att jag tappar tråden i Darling Jim. Jag har ännu inte bestämt mig, men jag känner jag att jag har väldigt svårt att stå emot lockropen från Tre sekunder...

Nu ska jag plocka upp min andra blogg och lägga in receptet på en riktigt god limpa för glömska och lata människor! ;-)

De dödas bok, av Patricia Cornwell

Det här är Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta, och jag är inte helt nöjd. När jag hade läst De dödas bok, letade jag upp vad jag skrev om Cornwells fjortonde bok om Scarpetta, Rovdjuret, för att få bekräftat för mig själv vad jag tyckte då. Jag hade för mig att jag var rätt kyligt inställd och det förklarar varför jag såg fram emot De dödas bok så mycket. Efter en halvdan bok borde det komma en toppenbok, tänkte jag - men så fel jag hade.

Precis som i Rovdjuret presenteras en komplicerad mordgåta. Den spretar iväg åt olika håll och den är omöjlig att snabbt och enkelt få ett grepp om. När jag i slutet av boken har fått facit, är jag inte nöjd. Det känns som om allt har spårat ur; det finns ingen rimlig logik längre och det blir allt mer osannolika historier som Cornwell dukar upp.

I mina tankar kring Rovdjuret skrev jag lite om Scarpettas och Benton Wesleys relation, om hur den känns förbryllande. I den här boken är det så pass illa mellan dem att jag funderar på om de alls ska ha någon relation. Det känns som att de står ljusår ifrån varandra, trots att de på olika vis betygar varandra sin kärlek och visar upp den för omvärlden. Jag skrev också att jag saknade den relation som Lucy och Scarpetta alltid har haft - och den har inte återuppstått här. Den saknas fortfarande.

Marino var buttrare än någonsin i Rovdjuret, tyckte jag - men det var innan jag läste om honom i den här boken. Här är han mer outhärdlig än någonsin; han har helt tappat det där buffelaktigt charmiga som han ändå hade i början av serien. Han har klivit över gränsen och förändrats till en man som styrs av undertryckt ilska och bitterhet, en man som inte längre tar ansvar för vad han gör och som helt har tappat omsorgen om andra. En man som inte styr sitt eget liv utan finner sig i att bli styrd - och mår dåligt av det.

Jag kan inte låta bli att fundera över varför det har gått så här med den serie som jag tyckt så mycket om. Det som fängslade och fascinerade mig i början av serien, det var det udda persongalleriet och hur Cornwell ledde mig som läsare genom ett skeende till dess att det var över. Det som var styrkan med personerna, var att alla personerna var djupa - de hade gott och ont inom sig och de tilläts visa sina olika sidor vid olika tillfällen. Jag fängslades av Lucy som inte passade in i några normala mallar, utan var överintelligent, känslomässigt skadad och egentligen inte alls särskilt olik Lisbeth Salander. Marino som hela tiden slets mellan att vara bufflig, cool snut och att vara omtänksam; en buffel med stort hjärta. Scarpetta var så fylld av respekt inför sitt yrke, så himla smart och välorganiserad - och hände det något oväntat så landade hon alltid med fötterna nedåt därför att hon nästan hade förutsett att det där oväntade kunde inträffa...

På något vis var brotten underordnade berättelsen om hur det hela skulle lösas i de tidigare böckerna. Visst var det fasansfulla mord, men Cornwell tog sig an brotten på ett helt annat sätt. Det som var fasansfullt och hemskt, fick sin förklaring och det fanns alltid en logik som var möjlig att ta till sig. Man fick följa med in till obduktionen och ut på fältet, där Cornwell förklarade och berättade så att man förstod hur finurligt konstruerat brott hon serverade den här gången - men det där känns väldigt avlägset i de nyare böckerna. I de senare böckerna handlar det om så grymma brott och så komplicerade gåtor, att jag inte riktigt orkar ta till mig skeendet. Det blir liksom bara en uppvisning i grymhet, där en god berättelse inte har någon plats.

Jag är hemskt ledsen över att kritisera en bok så här - det gör jag inte särskilt ofta. Till den som är inbiten Cornwell-fan kan jag ändå bara säga: Läs! Bilda dig en egen uppfattning! Det är inte alls säkert att din uppfattning stämmer med min.

Australia

Så har jag också sett den, storfilmen Australia med bland andra Nicole Kidman och Hugh Jackman i rollistan. Det är en ganska lång film, ungefär två timmar och fyrtio minuter, men det är den tid det tar att berätta en så pass omfattande historia. Trailern visar mest en kärlekshistoria mellan Lady Sarah Ashley och Drover, men filmen - en episk historia - är så mycket mer än så.

Den mest intressanta historien tycker jag är den om Nullah och aboriginernas historia. Man får en inblick i hur de styrande i Australien under lång tid behandlade aboriginer; hur de blev ifråntagna sina barn, hur de blev behandlade som andra klassens medborgare och hur lite respekt man överhuvudtaget visade ursprungsbefolkningen. Via Nullah får man också en liten inblick i Aboriginal Dreaming; om hur aboriginerna betraktar livet.

Kärlekshistorien mellan Lady Ashley och Drover är självklart också fängslande, även om det är en ganska förutsägbar händelsekedja. Alla klassiska detaljer finns där; olikheter i klass och bildning, förnekelse, insikt, förändring och filmkyssen... ;-)

Berättelsen om hur Lady Ashley tar över efter makens frånfälle är kanske den som kommer lite i skymundan, trots att hela filmen vilar på att hon genomför just hela det projektet. Det är den ofrånkomliga, klassiska berättelsen om att lyckas mot alla odds, och att vinna respekt och kunna förändra även för andra - genom att lyckas med det omöjliga.

Över filmens inledning vilar också skuggan av andra världskriget. I andra halvan av filmen når kriget Australien med bombanfall och scenen består plötsligt av en krigsscen. Det är som upplagt för ännu mer romantisk dramatik - och visst blir det romantik. Det blir också sorg, ett par uppvisningar i hjältemod, blodbad och glädjerus... Och så tar det slut. Slutet tycker jag om.
;-)

Här är trailern, för den som inte har sett eller som vill se igen:

Handskrivna brev!

Jag har just surfat runt hos alla pocketbytare och jag ser att den stora grejen i det här bytet är handskrivna brev. På väldigt många bilder skymtar jag handskrivna brev, och det tycker jag är kul. Hur ofta sysslar man med att skriva brev för hand!? Hm. Jag skriver rätt mycket mejl, och så skickar jag konstiga sms till min stora tös (hon är världens bästa teckentydare) - men jag minns inte när jag senast skrev ett brev för hand.

Kanske kan man kalla alla dessa brevskrivande pocketbytare för kulturbevarare, rentav?
;-)

En dag ska jag berätta om mamma, av Karin Thunberg

Den här boken inleds med några korta rader, som förklarar att det här är berättelsen kring Thunbergs mammas liv och död. Det är berättelsen om personer som fanns runt omkring hennes mamma eller hade kunnat finnas, om händelser som inträffat eller hade kunnat inträffa - och att gränserna mellan vad som är verkligt och inte verkligt har suddats ut. Och att det som är viktigast, det är hemligheten. Dessa rader känns intressanta att ha i åtanke när boken är utläst; att fundera en extra gång över.

Thunberg tar sig tillbaka till sin barndom för att försöka se sin mamma på nytt, för att försöka förstå vad som pågick inuti mamman och för att finna svaret på varför hon själv har bestämt sig för att aldrig bli som sin mamma. Svaret är inte särskilt enkelt; det går inte att skriva ned som en enda mening på en bit papper och sedan känna sig nöjd. Jag får känslan av att Thunberg inte är helt färdig ens efter en hel bok - och det är kanske precis så som man får acceptera att det ibland är. Ibland finns inte några exakta svar. Men det kanske har börjat gro ett frö till insikt; man kanske har börjat förstå vad som hände utan att ändå kunna sätta fingret på en avgörande punkt och säga: "Där! Där kom förändringen!". Och samtidigt får man minnas att det här är en berättelse som inte gör anspråk på att ge hela sanningen, enbart sanningen och inget annat än sanningen. Som bekant finns det inte enbart en version av sanningen, utan den skiftar beroende på vilket perspektiv man väljer att betrakta en händelse ur.

När jag kommer till slutet av boken, önskar jag att den vore lite längre. Det känns som om boken som roman betraktad, hade vunnit på att Thunberg hade fått se sin mamma hel igen; med brister och förtjänster och därtill i kärleksfullt minne bevarad. Men som självbiografiskt verk betraktat, är bokens slut inget att orda mer om. Man befinner sig i ett läge där man just nu inte kommer längre. Berättelsen genom Thunbergs barndom och fram till bokens slut är hur som helst intressant och väl läsvärd.

Jorden runt på åtta böcker

Kreativiteten blommar inne hos Lyran! Nu har hon hittat på att resa jorden runt på åtta böcker, och hon bjuder in alla som vill att följa med på färden. Spännande! Den som blir nyfiken hittar inlägget med all information här!

Cosy Crime

En ny klubb för deckare har sett dagens ljus. Kalla Kulor Förlag startar Cosy Crime, en klubb som inte bara handlar om att kränga deckare utan mer om att ge ut lite smalare deckare för intresserade läsare som också gärna går på olika arrangemang kring just deckare. Man utlovar deckare som inte ligger i meterhöga travar på Coops bokavdelning och dessutom är skrivna av duktiga författare som klarar av att berätta om "mysig brottslighet". Det låter onekligen intressant.

Förresten!

Igår var det den fjortonde - och då skulle man som senast skicka iväg sina brev om man är med i Pocket & Trix eller Pocketbyte Mini! När jag kikar runt på bloggarna ser det ut som att många har hunnit få sina brev, och det är kalaskul. Visst kommer ni ihåg att berätta att breven har kommit fram, ni som har fått? Dels vill vi andra få lite boktips, dels vill avsändaren gärna veta att brevet har hittat hem... ;-)

Damernas detektivbyrå

Det här är en film baserad på Alexander McCall Smiths berättelse om Mma Ramotswe, den afrikanska kvinnan som öppnar en detektivbyrå i Botswana. Som de allra flesta har märkt vid det här laget, löser Mma Ramotswe inte blodiga mordgåtor, utan koncentrerar sig på de moraliska dilemman som uppstår lite nu och då i livet. Hon bedriver alltså sin verksamhet utan vapen och våld, men med hjälp av en sekreterare, två skruttiga skrivmaskiner och emellanåt en kopp rooiboste. Det är varmt, hjärtligt och underfundigt - och det gör sig bra på film. En riktig feelgood!

På YouTube kan man se några ganska långa avsnitt om hur inspelningarna har gått till; intressant för den som vill veta mer inte bara om själva filmen utan även om Botswana. Klippet här nedan är en enminuterstrailer som ger mersmak:

Huvudet upp och fötterna ner!

Jamen, det tar sig! Idag tror jag att jag kommer att vara betydligt mer i vertikalläge än horisontalläge! Det trodde jag i och för sig i går också, då jag vaknade - men ack, vad jag bedrog mig. Men nu! Nu jädrans! ;-)

De senaste dagarna har jag, då jag orkat sitta upp, planlöst surfat omkring och snavat över än det ena, än det andra. Somligt har varit rent skräp såklart, men annat har varit riktigt roligt. Häromdagen hittade jag till Arga bibliotekstanten, och hon är underhållande. Ungefär så som Konsumbloggen beskriver livet i en matvarubutik, beskriver hon tillvaron i ett bibliotek. Värt ett besök.

Dagens bästa - uppdaterat

Mitt i allt eländes elände snavar jag över en länk till det här fantastiska framträdandet. Det är Britain's Got Talent, en halvgammal tant (47 år) från Skottland som kliver ut på scenen och säger att hon skulle vilja bli sångerska. Hon är väldigt alldaglig; ser ut som tanter gör mest, med klänning och lockar i håret och så är hon lite nervös men har ändå bestämt sig för att sjunga. Publiken suckar och flinar i smyg. Och ni kan tänka er Simon..? Lätt nedlåtande ton (han har verkligen inget annat tonläge, tror jag), lätt ifrågasättande och med handen halvvägs på den röda knappen...

Sen sjunger hon brallorna av domartrion, får publiken att vråla av glädje och ja, vill ni se framträdandet så gör ni det allra bäst här. Enjoy!

Uppdaterat: Jag hittade, via videon.se, det här klippet:



(Om det inte syns kommentarer under det här inlägget så beror det förmodligen på att jag på något vis har retat upp blogger. Det verkar se ut lite som det vill idag, under mina inlägg. ;-( )

Nätterna vid havet

Det här är en av de filmer som jag sett under de senaste dagarnas feberdimmor. Dessvärre har jag sovit lite här och där under filmen - och så klart har jag inte haft ork att se om den - men så pass mycket har jag sett att jag vet att det är en film där det handlar om hjärta, smärta, romantik och havet i bakgrunden...

Filmen är på sina sätt väldigt lik Message in a Bottle, men jag blir inte alls lika berörd. Den är också rätt lik Broarna i Madison County, men inte lika fängslande. Egentligen känns filmen rätt mycket som en film som man nästan har sett förut, en film som man tycker om - men så visar det sig att det inte var den filmen ändå... Och så känns det som att man inte är så nöjd. Det kan förvisso bero på att jag inte såg precis hela filmen, men det kan ju faktiskt också vara så att det här är en sån där film som inte nådde riktigt ändå fram...

För den som vill ha en dos Richard Gere och lite havsromantik:



Jag är väldigt sugen på att skriva en hel radda blogginlägg, men jag orkar inte sitta upp särskilt länge ännu. Det får bli ett litet inlägg åt gången... ;-)

Gnälleri och gnällera...

Jamen, det går ju inte över. Jag är fortfarande febrig och det värker överallt och snoret rinner och ögonen rinner och jag är så tungandad att jag bara vräker i mig alla astmamediciner jag har hemma och inte blir det bättre. Och så snyter jag och snyter och snyter, och hostar och hostar och hostar, och inte blir det bättre. Jag ligger på soffan och emellanåt får jag för mig att jag orkar sitta en stund, så då smiter jag in till datorn - men så känner jag hur matt jag blir och hur ansträngande det är och så lägger jag mig en stund till och inte blir det bättre för det.

Och det har gått sisådär tre dagar, och jag är verkligen less. Jag har inte tålamod att vara sjuk, jag får kryp i kroppen av att ligga i soffan och må skrutt. ;-(

Over and out från gnällspiken.

En dag i soffan...

Ja, igår låg jag ganska exakt hela dagen i soffan, febrig och elegant värre. Det hade kunnat innebära en hel del läsning eller åtminstone en hel del film - om jag bara hade haft ögon som velat samarbeta med mig en stund! De rackarna envisades med att glida igen hela tiden... Alltså har jag bara sett brottstycken av allt som jag i övermod laddat dvd:n med. Hm. Idag har jag vaknat bara lite senare än vad jag normalt gör på helger, och känner redan att jag är piggare än igår.

Så mycket hann jag i alla fall med att se igår att jag vet att jag ska se om Under Toscanas sol och det kanske redan idag. Jag har sett den för länge sedan och det visade sig att jag hade glömt det mesta, så det var som att se en ny film när jag körde igång den igår. Dock blev det ju rätt osammanhängande, på grund av mina febertrötta ögon... ;-)

Sen ville mittentösen att vi skulle se Bowling for Columbine, och det är jag klart att jag ville det fast vi bara har filmen på skruttig vhs. Det spelar ingen roll att filmen har hunnit få några år på nacken, den känns ändå som ett slag rätt i magen varje gång man ser den. Jag somnade inte just något när jag såg den här - men det kan ju bero på att det skjuts så mycket i den filmen... Hur som helst, så kom jag ihåg att jag nog aldrig såg Moores film om snabbmatseländet, och den vill jag nog se nu under lovet.

För övrigt har vi tänkt oss att hyra Australia, som nu finns på dvd. Jag såg också att Damernas detektivbyrå har kommit på dvd, så den ska också få följa med hem. Säkert hittar någon av tjejerna ännu en film som de vill se - och det betyder att jag också ska se den. Om jag nu bara kan övertala mina ögon att hålla sig öppna då vi kör film, så blir det här så bra så!

Dagens gnäll

Idag passar det utmärkt att plocka fram en liten grej som jag skrev någon gång för länge sedan:

Åh, nej!
Nu har jag förlagt
min spontanitet,
kreativitet,
impulsivitet,
och säkert någon mer -tet
igen!

Måtte jag hitta dem snart.


Känslan kan möjligtvis komma sig av att jag är så vansinnigt förkyld att jag stundtals tror att hela min hjärna har förvandlats till snor. Och hur kan det nu komma sig att man blir så himla förkyld, bara sådär? Jo. Det är påsklov. Nästan. (Lyckligtvis var jag ledig idag, men imorgon har jag några timmar att avverka innan jag kan däcka i soffan igen.)

Så här blir det inte mycket läst, inte. ;-(

Frågestundssvar, del 5

Hanna skriver så här:
Vilka är dina bästa renoveringstips? Det frågar jag alla nu.

Klart jag har världens bästa renoveringstips!

1) Tänk först, gör sen!

1b) Tänk inte alltid så himla mycket - ibland är det bäst att bara sätta igång och köra på känsla.

2) Om du ändå har tänkt göra det, gör det ordentligt även om det är svintråkigt med spackling och slipning och maskning och allt det där.

2b) Man får fuska. Det ska ju ändå inte se ut sådär i all evinnerlighet, eller hur?

3) Tro inte på allt du ser i inredningstidningarna. De allra flesta människor har faktiskt en liten dammråttekoloni någonstans i hemmet, eller sunkiga skor (som inte luktar rosor och violer), eller läxböcker (som inte matchar inredningen), eller grejer på diskbänken (disk, disktrasa, diskborste, diskmedel, morgonens frukostrester, gårdagens kvällstemugg - ja, något ditåt...), eller äkta smutstvätt i tvättstugan... Faktiskt. (Och har de inget av ovanstående, då är de att betrakta som non-human. Typ.)

4) Tiden läker alla sår. Så småningom slutar man se att det saknas en list. Eller att man inte målade ända upp till taklisten. Eller att man vände en tapetvåd upp och ner. Det blir liksom hemtamt och hemvant och den enda gången man märker det är då man låter nya bekantskaper gå runt i huset för att se sig omkring. Då ser man allt med deras ögon (= alla synder syns!) men det går över, även det.

;-)

Tematrio - deckare

Den här gången vill Lyran veta mer om våra deckarfavoriter, och frågan lyder kort och gott:



Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.

* Jag börjar med att presentera en romanfigur, nämligen Tuppence Beresford, skapad av Agatha Christie. Det är något som verkligen fängslar mig med den här kvinnan. Naturligtvis är hon skarpsinnig och listig, men också familjekär och alldeles mänsklig. Hon har förvisso vissa uppenbara likheter med Miss Marple, men man kan inte betrakta henne som en ren kopia. En skillnad är att Tuppence inte verkar på egen hand, utan i par med sin make Tommy. En annan skillnad är att Christie lät Tuppence åldras genom böckerna. Det finns inte mer än sisådär en handfull böcker med Tommy och Tuppence, och har du inte läst dem så är det dags att göra det nu! ;-)

* Sen har vi någon slags motsats till Tuppence, nämligen Lisbeth Salander som Stieg Larsson har hittat på. Jag vet att jag har tjatat om henne förut, men jag kan inte låta bli att göra det igen. Hon är helt suveränt oemotståndlig alldeles som hon är. Jag gillar hela hennes uppenbarelse. Den som inte har en susning om vem Lisbeth Salander är, behöver uppdatera sig. ;-)

* Min tredje romanfigur - ja, hoppsan, det blev romanfigurer för hela slanten! - heter Kinsey Millhone och är Sue Graftons privatdetektiv i alfabetsserien. Kinsey klipper sitt eget hår med nagelsax, äger en klänning (en svart, magisk sak som tål vad som helst och ändå ser presentabel ut), hatar att löpträna men gör det för att det ändå är mindre hemskt att springa än att behöva stanna och slåss, äter helst av allt enbart skräpmat och bor inneboende i ett ombyggt garage. Det är alldeles för länge sedan som jag läste någon alfabetsdeckare!

Härliga hyllor!

Via en länk på Språkmakargatan, hittar jag till 15 fantastiska bokhyllor. Jag tror att jag gillar The Infinity Bookshelf allra bäst, men det är samtidigt den bokhyllan som är alldeles omöjlig att tänka sig att ha hemma. Jag bor stort, men jag bor inte i ett slott med oändliga ytor... ;-)

De bokhyllor som jag skulle kunna tänka mig att ha hemma, är faktiskt The Inverted Bookshelf och The Movement Bookshelf. De rymmer förvisso inte särskilt många böcker, men The Inverted Bookshelf skulle vara så rolig att ha bara för effektens skull, och The Movement Bookshelf skulle vara bra för såna där böcker som man har på gång, och läser lite i då och då...

The Rainbow Bookshelf är vacker, men jag skulle bli galen. Jag vill gärna hitta igen mina böcker! ;-)

Mittentösen och jag - uppdaterat x2

Idag ville mittentösen att vi skulle göra något kul, och hon bestämde oss för en runda till en grannstad. Där finns flera bra second hand-butiker, bra klädaffärer och lite annat smått och gott som hon gillar, så det är klart att vi åkte dit. Det blev bra utdelning. Hon hittade fjärde säsongen av Desperate Housewives för bara 229:-, vilket var ett bra kap eftersom den inte finns för billigare än 369:- på nätet (vad jag kan se!). Jag hittade tre sprakfåleböcker och lite annat smått och gott, men inga större sensationer.

Nu ska vi roa oss med mera Grey's Anatomy innan det blir Robinson. Teven styr vårt liv.
;-)

Uppdaterat:
Äh. Jag stod inte ut med Robinson. En halvtimme eller trekvart, sen räckte det. Vad är det med folk?

Uppdaterat, en gång till:
Ja, och nu har jag varit och lämnat igen Desperate Housewives. Det vore ju dumt att behålla den, eftersom mittentösen redan hade fått den i julklapp... Fint att två stycken med teflonminne drar på stan och fyndar sånt som redan finns hemma. ;-/

Frågestundssvar, del 4

Svartanova har en hel radda funderingar! Här kommer svaren! ;-)

1. Jag har funderat lite över vad du jobbar med, eftersom du är sådan mångkonstnär.
Ja, nu vet du ju vilket yrke jag har - men jag är inte enbart teoretiker, utan också rätt mångsidig då det handlar om att pyssla eller att tillverka saker. Det har jag liksom fått med mig sedan barnsben. Sen har jag inte gått raka spåret från skolbänk till kateder, utan vandrat lite från det ena till det andra - och jag har ingen som helst rädsla för att plocka med mig något från ett område för att sedan använda det på något annat där det kanske kan täppa till en lucka. Typ, kreativitet i praktiken. Eller nåt.
;-)

2. Dessutom undrar jag om det är pga jobb eller enbart nöje som du besöker Hufvudstaden mycket mer frekvent än jag? (kanske inte så svårt, är sällan där - men i alla fall.)
Jag har följt med en av mina töser till Hufvudstaden några gånger under senaste året, för att hon har haft ärende dit och velat ha med mig. Jag har dock utnyttjat alla tillgängliga rabatter, och alltså kunnat resa och bo sanslöst billigt - annars hade det inte gått. Väl där har jag haft mycket tid att slå ihjäl eftersom jag bara har behövts som en slags "plan B"... ;-)
I normala fall är jag löjligt sällan på resande fot!

3. Hur hinner du med allt? Du pysslar, driver en framgångsrik blogg, har barn och familj, läser läser och läser. Har du några knep? ;)
Absolut! Jag sover mest av alla jag känner. Helt sant! ;-)
* Jag pysslar i perioder och har faktiskt det så väl förspänt här hemma att jag har eget rum för mina pryttlar (precis som de flesta ungar har - så synd att inte fler vuxna har det!) och det innebär att jag kan bre ut mig ohejdat utan att behöva bekymra mig över att städa ihop, plocka fram, städa ihop, plocka fram. När jag har tid och lust så är det bara att sätta sig och pillra på med det som jag just nu håller på med. Håller jag på med ståltråd så är det enbart ståltråd. Syr jag så syr jag. Och så vidare. Jag blandar sällan pyssel, av någon märklig anledning.

* Jag läser när jag har en liten stund över. Och jag läser jämt innan jag somnar. Jag vaknar alltid okristligt tidigt om helgerna och då kan jag läsa ett par timmar i lugn och ro, innan någon annan har vaknat - om jag inte skriver blogginlägg då. När jag har perioder med dålig sömn, då läser jag om nätterna. Det är ingen idé att ligga sömnlös och skruva på sig, det har jag lärt mig. Har jag tur, så får jag läsa när klassen har lästimme (om ingen behöver hjälp med något just då). Och så läser jag rätt snabbt - det är en bra grej.

* Att bloggen har blivit välbesökt, det är en superrolig bonus. Till en början så skrev jag enbart recensioner för mig själv, för att komma ihåg vad jag hade läst och vad jag tyckte om böckerna - men så upptäckte jag att folk började läsa min blogg (gulp!), och då började jag på något vis kommunicera mer; inte bara vräka ur mig tyck&tänk för mitt eget dåliga minnes skull... Och så började jag få galna idéer om pocketbyten och tävlingar och lite påhitt... Så, en välbesökt blogg var inte ett mål, utan det är en guldkant. ;-)

* Numera har jag bara två töser som bor hemma (och så bär jag på längtan efter den tredje som är ute på vuxenflygfärd), och de är rätt stora, mycket självgående och väldigt ansvarsfulla. Det betyder helt krasst att jag inte behöver lägga en massa tid på tjatning om att de ska göra sånt där självklart som att läsa läxor och sköta sin del av hushållsjobbet - utan de bara gör det, och så kan vi göra himla mycket roliga saker tillsammans. Men det är ju inte bara rosor. När de kör fast på det där jädra vietnamkriget eller statsskicket, då sliter vi oss igenom det tillsammans fastän det kostar både svett och tårar ibland.
Och min man. Jamen, han är ju min man. Bara bäst. En sån där riktig, norrländsk klippa som står stadig i vilken storm som helst. Utan min man skulle det vara himla mycket tristare. ;-)

Så - det var det.

Hitta Felix, av Kristina Sjögren

Den här boken lånade jag med mig hem från biblioteket häromdagen, fast jag inte alls kände igen vare sig omslag eller författare. Det var helt enkelt baksidestexten som fick mig nyfiken.

Boken handlar om Flipp, vars storebror Felix försvinner på sin artonårsdag. Felix älskar teater, han är rätt slarvig och har hunnit med en del smått kriminella dumheter. Flipp är ordningssam, ambitiös och Felix raka motsats. När Felix försvinner blir både Flipp och mamman mycket oroliga. De ringer polisen, sjukhusen, alla vänner... Mamman letar runt stan efter Felix, men hittar honom inte. Till sist börjar de förstå att Felix inte har råkat ut för något, utan att han håller sig undan av egen vilja. Det sårar, såklart - och Flipp rannsakar sig själv för att komma underfund med vad hon hade kunnat göra annorlunda.

Hitta Felix är en nätt och fin bok, som inbjuder till eftertanke mitt i det spännande händelseförloppet. Jag gillar att slutet inte är vare sig nattsvart eller superlyckligt, utan alldeles realistiskt någonstans däremellan. Eftersom jag tyckte om den här boken, sak jag också försöka läsa Sjögrens andra bok. Sista resan, heter den och den verkar vara minst lika intressant som Hitta Felix.

Frågestundssvar, del 3

Camilla ställer frågan: Vad var det bästa/roligaste/mest lyckade du gjorde förra sommaren? Och så förklarar hon att hon tänker att svaret kanske kan ge henne någon ledtråd om vad hon vill göra i sommar.

Det som jag alltid tycker om, är att vara i stugan. Vi har stugan på en ö, med alldeles lagom folkliv. Är det riktigt livat kan man få se tjugotalet turister vandra förbi stugan (under dagens lopp) på den väg som ligger just intill. Annars är man solo - och det betyder att man verkligen kopplar av. I stugan handlar det om enkla saker, som att vandra runt på promenader med vovven, stå vid sjöbodan och kasta lite med ett kastspö, sitta och filosofera med en virkning i händerna, lösa lite korsord medan solen värmer en lite eller att ligga på soffan och läsa en bok. Höjdpunkterna kommer då vi gör en pinnbrödsdeg och lyckas grädda våra pinnbröd i vedspisens lilla eldstad (det är ett precisionsarbete!) eller då vi har hittat en teveserie (dvd-box) som alla gillar att kolla på (för då regnet bara vräker ner, då vill vi inte vara ute)... Avancerat, eller hur? ;-)

Det mest lyckade var kanske ändå att jag bokade en minisemester i Stockholm för bara mig och minstingen (som väl föralldel inte är så liten med sina sexton år). Det blev hennes livs första flygresa och vi bodde lyxigt på hotell. Varje dag åkte vi tunnelbana och utforskade olika delar av Stockholm. Skansen är alltid kul. Jag hade inte stora förväntningar på Junibacken, men blev imponerad över hur välordnat allt var där. Visserligen var vi väl fel målgrupp, men Astrid Lindgren är alltid Astrid Lindgren och det var kul att vara lite småbarnslig en förmiddag... Vi vandrade gata upp och gata ner, och hon provade kläder på löpande band och så gick vi i affärer och i några fler affärer och så tittade vi lite i några andra butiker... Om kvällarna låg vi utmattade i varsin säng och somnade innan det ens hade hunnit bli något riktigt bra på teve, och mina fötter värkte - men det var det värt.

Det är en lyx att få tillbringa flera dagar tillsammans med bara ett av sina barn. I sommar kommer jag och mittentösen att ta oss en resa tillsammans, men det blir troligtvis en roadtrip där vi färdas mellan olika hållpunkter som har med djur och natur att göra. Förmodligen inte alls något flygande och kanske inte alls något trampande på affärsgator i någon storstad alls.

Hemmavid gick jag på loppis så ofta jag kom åt, och så promenerade jag med vovven, latade mig en himla massa, läste rätt mycket och så försökte jag få igång mitt skrivande lite. Ungefär så.

Jag vet inte om du blev klokare, Camilla - men kanske fick du någon idé? ;-)

Pocketskickardags!

Idag får man skicka april månads brev till sin bokvän - förutsatt att man är med i Pocket & Trix eller Pocketbyte Mini, såklart! Om man inte är redo att skicka så tidigt som idag, så har man fram till och med den fjortonde på sig. Men dra inte på det längre än så, är ni snälla! Det är många som väntar ivrigt... ;-)

Gamarna, av Maria Küchen

Jag har precis läst ut Gamarna, en historia som förlaget själv klassar som en samtidsthriller. Författaren inleder boken med att i rask takt ta livet av några olika personer; en rad framgångsrika kvinnor. Bokens huvudperson, bestsellerförfattaren Sanna Wrede, inser att hon på olika sätt har mött offren, har vissa likheter med dessa offer - och så får hon för sig att hon själv kan stå på mördarens lista. Men plötsligt upptäcker hon ett samband mellan offren och förstår vem som kommer att bli nästa offer. Det är inte Sanna själv - men frågan är om hon ändå är utom fara..? De mejl som kommer från någon som kallar sig Abird Onawire är tämligen hotfulla...

Förutom att Sanna Wrede befinner sig i kretsen där människor mördas, har hon också ett privat problem. Hon har lämnat över sitt senaste manus till sin agent, som i sin tur har haft inbrott och tjuvarna tog allt av värde, inklusive det USB-minne som innehåll Sannas manus. Normalt sett hade det naturligtvis funnits kopior av manuset någonstans, men inte den här gången. Det skulle vara ett manus omgärdat av mystik från början till slut, och det skulle bara finnas en enda version av det färdigskrivna manuset... För Sannas del blir stölden en vändpunkt. Det manus som hon har skrivit innehöll skandal efter skandal och avslöjande efter avslöjande - och skulle efter publicering garanterat ha inneburit att Sanna hade fått tillbringa resten av sitt liv som en mycket ensam människa. Nu får hon istället börja fundera på vilken slags människa hon vill vara.

Det låter som en rätt traditionell kriminalroman, och till en början känns det också som att det är väldigt alldagligt. Det är när halva boken är läst och motivet till morden börjar stå klart för en, som de djupare resonemangen om girighet och hämnd framstår tydligt. Och då blir det väldigt tydligt, snubblande nära övertydligt - men det gör inte särskilt mycket. Det är bra, ändå! Jag gillar Gamarna.

Den här boken fick jag som recensionsexemplar via Ordfront.