Njä. Det tycker jag inte att det ska vara. I ett inlägg på bloggen
Om böcker jag hunnit läsa, diskuterar Vixxtoria hur det kan komma sig att så många svensklärare har lyckats förstöra så många böcker för så många elever. Det är en intressant frågeställning, som tål att stötas och blötas en bra stund.
Jag är en av de få som inte har fått några läsupplevelser förstörda av lärarna i skolan. Kors i taket.
Under högstadiet hade jag fullt sjå med att plöja böcker som jag plockade ur mammas bokhylla; sådana som hon rekommenderade mig att läsa. Hon bommade aldrig. Allt hon stack i händerna på mig, det gillade jag. Jag har dock inga som helst minnen från läsning i skolan under högstadietiden, annat än att jag en gång gjorde en redovisning om
Erik Axel Karlfeldt (endast Gud vet varför det blev just Karlfeldt). Jag kan inte tänka mig annat än att vi läste ungdomsböcker eller klassiker också, men det var säkerligen helt oengagerad läsning från min sida - eftersom jag hade andra böcker som helt fångade mitt intresse. Och jag läste ständigt.
På gymnasiet gick jag en yrkesinriktad linje. Det absolut enda jag minns från svenskundervisningen är att svenskläraren hade stora halsband som klirrade och klonkade hela tiden. (Företagsekonomin tillbringade jag med en stickning i nävarna. Annars hade jag somnat.)
Jag vet inte om man ska dra särskilt mycket slutsatser av mina icke-läsupplevelser under skoltiden, men man kan lugnt konstatera att även om jag var en mycket städad och stillsam elev så var det si och så med både koncentration och engagemang under skoltid. På fritiden hade jag fullt upp.
Men tillbaka till läsningen i skolorna! Vixxtoria nämner att mognaden hos de enskilda eleverna i en klass ligger på väldigt olika nivåer. Det är absolut en faktor att ta hänsyn till när man väljer böcker för klassen. Men vad man inte ska glömma bort, är att mogna och medvetna elever kan lyfta de där som ännu inte börjat tänka efter riktigt kring vad de egentligen läser. Många gånger är det inte vad
jag säger utan vad
de andra i klassen lyfter fram, som väcker de där som inte helt har förstått vad de läser. Eftersom Vixxtoria tar
En komikers uppväxt som ett exempel på roman som nutida elever så småningom kommer tala om med en lätt rysning, är det enkelt att ta vid där.
Den första kommentaren som ofelbart fälls när jag presenterar boken - vilken tror ni att det är..? Jomenvisst! Det är så klart någon som säger "Men han är ju
bög!", varpå jag får svara "Ja. Och?". Och så finns det inte så mycket mer att säga om det just där och då. Sen läser vi boken. Då visar det sig alltid att hälften av eleverna har noll koll på vad det är för kursiva stycken som kommer lite då och då i boken, och så reder vi ut vad det är för något och varför man skriver dit det då så himlades konstigt. Det blir ett tillfälle att prata om hur man kan berätta en historia
utan att man börjar från början och knallar på till slutet; hur man kan presentera en historia på olika sätt. Sen tar vi och reder ut vem Juha är och vem Jenny är och hur alla i boken hänger ihop och vi pratar om olika händelser i boken. Vad som händer med Tomas, det får vi läsa högt och prata om, och till sist så har alla klart för sig vad som egentligen skedde.
När vi sedan pratar om vad boken
egentligen handlar om, då pratar vi om hierarki; vad det är och hur det syns i boken och varför det funkar så ungefär överallt och om de tror att det finns någon hierarki i till exempel just den här klassen och om
jag i så fall vet något om den hierarkin - och lite annat i anslutning till det. Vi tar upp det där jobbiga med att inte alla får vara med den man helst vill vara med och hur man kan känna sig då och varför det liksom smittar så att man blir elak mot någon annan. Vi pratar om hur man kan må inuti utan att man vill visa det utåt, och vi pratar om att även föräldrar kan må pyton och hur det kan komma sig. Ja, vi har alltid en hel massa att prata om - sådant som knyter ihop deras värld med det som Gardell har skrivit om i sin bok.
Genom hela samtalet så är det några som är kristallklara - de har väldigt mycket klart för sig - och för andra ser man liksom hur det säger "Aha!" inuti huvudet på dem lite då och då. Och det brukar alltid vara någon som vågar fråga sånt där som alla är lite fundersamma inför - och är det inte det, då är
jag lite fundersam och fattar inte riktigt. Efter läsningen och snacket och lite skriverier om boken och allting, då säger de allra allra flesta att det var en sån bok som de aldrig skulle ha valt på egen hand. Sen lägger de till att det ändå var en bra bok med mycket att tänka på - och det tror jag är snackets förtjänst. Att vi pratar och pratar om boken tills alla har fattat och fått fundera lite på viktiga saker.
Så, jag läser gärna i helklass med mina elever - men jag tycker inte att läsning i helklass är allena saliggörande, särskilt med tanke på att var och en av eleverna ska få det som den behöver. Jag sätter gärna mina elever att läsa i grupper, och jag har dem till att läsa på egen hand också. Ofta har jag läst det som eleverna läser, och då är det lätt att prata med dem om böckerna. Jag vill gärna att de skriver något om det som de har läst, men jag är rätt allergisk mot recensioner faktiskt. De får skriva annat.
Det blev rätt långt, det här. Och ändå finns det så mycket mer att säga.
;-)
Den turkos/blå färgen är så snygg! 
