Brevskickning nummer två...

Ja, den inleds imorgon. Då är det första dagen för andra vändan, för de som är med i Pocket & Prassel 3.0 eller Pocket & Pyssel. Sen har man fjorton dagar på sig innan man absolut måste ha skickat sitt brev till sin bokvän.

Bäva månde landets brevbärare. ;-)

Mera blandad konfekt...

* Jag har kollat på de två första avsnitten av House, första säsongen. Jag är inte helt såld - blir man det efter ett tag eller ska det vara ögonblicklig kärlek, månntro? Kan tänka mig att ge serien ett par avsnitt till på sin höjd, men om inte kärlek har mognat fram då, då gör jag slut.

* Jag drömmer såna drömmar att en drömtydare skulle bli överlycklig. I natt har exempelvis maken och jag varit poliser och jagat skurkar i en mörk park. När vi äntligen hade fått tag på skurkarna och våra poliskompisar hade kört iväg med dem till finkan, ja då dyker skurkarnas polare upp och blir lite jobbiga med pickadoller och hela köret - och förstör att vi skulle gå på pizzerian och fira fångsten. Det blev ett himla micklade för att få skurkpolarna att lägga ner, och när jag äntligen vaknade - mitt i natten - var min första tanke "Gud, vad skönt att jag inte är polis!".
Därefter jobbade jag i en liten, skunkig konsumbutik (inte helt olik den lilla konsumbutik i vilken jag inledde min kassörskekarriär en gång i tiden) resten av natten. Jag satt i kassan och det var en uråldrig kassa, med ett enda lite halvrackligt kassaband - som inte gick att stoppa. Det kom varor hela tiden och de dråsade i backen vid slutet på bandet och jag sprang runt kassan, plockade upp, återvände till kassaapparaten, skickade iväg nya varor, som dråsade i backen och så gick det runt, runt. Efter den drömmen är jag glad över att jag har avslutat min karriär som konsumkassörska.
Ekorrhjul? ;-)

* Jag virkar ruta efter ruta och monterar ihop. Just nu ser det rätt bra ut, men man vet aldrig. Jag kanske tycker att det här också blir skitfult när det är klart. ;-)

* Ikväll hade jag vinterjackapremiär då jag gick kvällspromenad med vovven. Det var exakt vad som behövdes, med tre plusgrader ute och en väldigt frusen vovveägare. Och så kan vi härmed officiellt slå fast att det nu är slut med sommaren och att jag måste sluta gå barfota i ballerinaskorna om dagarna.

* Och så läser jag. Vad får ni veta så småningom - jag har ännu inte läst ut boken.

* Sen har maken blivit galen. Han har tömt tvättstugan på pinaler och är nu i full färd med att måla om. Det är jag som brukar göra sånt; vakna upp en dag och bara vara tvungen att måla om någonstans eller möblera om något eller riva ut någon inredning någonstans ifrån. Men inte gör det något. Det är bara trevligt att titta på! Sen när det blir finlir, då ska jag vara med och leka. ;-)

Film & blandat

Förra helgen hyrde jag ett par riktiga skräpfilmer - såpass illa var det att jag inte ens såg klart dem.

Den ena filmen heter 17 again och visade sig vara ett riktigt sömnpiller. Jag väntade och väntade på att det skulle bli lite action och lite roligt, men när halva filmen hade gått och det fortfarande trampades i sirap blev jag less på att vänta och slog av filmen. Antingen är det jag som är gammal, trist och trög - eller så är filmen inte så himla kul.

Den andra filmen heter Dumpa honom (He's just not that into you) och var precis fel för mig. Den ser väldigt romantisk och kul ut, då man studerar omslaget - men nä. Det var ett ändlöst funderande huruvida tjejen skulle ringa killen eller killen ringa tjejen, och vad han egentligen menade när han sa så, och vad hon egentligen menade då hon svarade så, och så vidare i all oändlighet. I alla fall ungefär halva filmen. Där tog mitt tålamod slut och jag dumpade filmen.

Men så fick jag tips om två olika filmer som jag inte sett. Det ena tipset var School of Rock och det andra var A Walk to Remember. Någon som sett filmerna och kan tycka till lite?

Bokmässan måste flyttas!

Hela 62% av Sveriges befolkning anser att bokmässan ligger alldeles för dåligt till för att man ska kunna besöka den. Inför kommande mässor bör därför arrangörerna allvarligt överväga att flytta evenemanget till mer centralt belägna trakter. Exempelvis har norrbottenskusten lyfts fram som ett alternativ i en högst seriös diskussion mellan Ett hem utan böcker och En bok om dagen.

Lyckligtvis är nu bokmässan över för den här gången och de nyanser av grönt som förekommer i detta inlägg bör endast betraktas som en ren tillfällighet och inte alls som en symbol över den avundsjuka som vissa människor känner över att inte ha kunnat delta på bokmässan i den avlägset belägna staden Göteborg.

;-)

Bara inte du, av Katarina von Bredow

Jag har lätt för att tycka om Katarina von Bredows böcker, men en bit in i den här boken fick jag en känsla av att hon hade vandrat ut på alldeles för tunn is och då fick jag nästan hjärtat i halsgropen av ren förskräckelse!

Det börjar så bra, med att Emma - som precis har gått ut gymnasiet och fått sitt första jobb - flyttar hemifrån och hennes kompisar hjälper henne. Hon packar upp och det är nästan så att jag kan se mig själv; precis sådär spännande och kul var det att flytta hemifrån. Det är lite si och så med jobbet - inte världens roligaste, men det drar in slantar så att hon kan bo i egen lägenhet. Bästa killkompisen är ljuset i tillvaron; tillsammans med honom är allting roligt och allt känns bara bra.

Allting rullar liksom på och så kommer bästa tjejkompisens kille på snabbvisit en kväll. Han har hittat en alldeles perfekt grej till Emmas lägenhet och vill lämna över den bums. När han ska gå inträffar ett sådant där "nästan-ögonblick"; Emma sviker nästan sin bästa kompis, killen hoppar nästan över skaklarna - men det blir ingenting just där och då. Men senare... Och det känns också helt realistiskt och det utvecklas precis så där som man kan förvänta sig - men just där någonstans visar det sig att bästa killkompisen inte heller är alldeles fläckfri. Det visar sig att han inte är helt främmande inför att testa droger...

Och då är vi där jag får för mig att von Bredow har gett sig ut på tunn is. Jag ser framför mig hur historien ska bli en sådan där hjärta och smärta-grej om tjejen som ska rädda killen som har fastnat i drogernas värld - men så blir det inte alls. Det blir till viss del en historia om droger, men det blir inte något romantiskt tjafs kring droganvändandet utan snarare tvärtom. Sensmoralen är väldigt tydlig även om man inte får följa Emmas killkompis in i ett missbruk (med allt vad det innebär). Istället drar von Bredow in Emmas lillebror i det hela, och det känns som ett väldigt smart drag. I periferin får man också följa Emmas föräldrar och hur de har det efter sin skilsmässa - när de har fått lite perspektiv på händelsen. Intressant!

Historien med tjejkompisens kille leder förvisso till hjärta och smärta för Emma, men på ett rätt bra sätt. Von Bredow låter Emma lida sig igenom hela historien med den vänsterprasslande grabben och använder bästa killkompisen som den som ser vad som pågår och förstår hur det måste sluta, men när berättelsen är slut har både Emma och övriga inblandade i historien växt en del, och det känns bara bra.

Eftersom boken handlar om rätt unga vuxna eller rätt gamla ungdomar, som lever nästanvuxna liv, har jag lite svårt att enbart klassa den här boken som en ungdomsbok även om jag begriper att det är där den hamnar i boklådor och bibliotek. Mogna elever i årskurs nio kan säkert ha behållning av den här boken , men jag tror att den egentligen passar allra bäst för de som har hunnit upp i gymnasieålder och för de som precis har gått ut gymnasiet. Och så ska föräldrar läsa den. ;-)

(Recensionsexemplar från förlaget.)

Gardinsömnadsmorgon!

Jag bestämde mig för evigheter sedan (jaja, säkert för en månad sedan i alla fall!) att de nya köksgardinerna skulle vara bruna. Varmt kakaobruna, enfärgade.

Sen hittade jag vare sig färdigsydda gardiner i vettig prisklass eller tyg att sy av i vettig prisklass, så det hela blev lagt på is. Fram tills nu! Igår snavade jag nämligen över ett tyg som jag insåg skulle bli perfekt som gardiner. Det var visserligen färdigsydda bordsdukar från Hemtex, men det spelar ingen roll. Det står ju inte stämplat på dem att det är förbjudet att förvandla dem till gardiner, så då fick de finna sig att bli just gardiner... Och så här ser det nu ut:

Med bruna stolsdynor och brun bordsduk hade det ändå blivit alldeles för mycket bruntbruntbrunt, så med facit i hand var det väldigt bra att jag inte hittade något enfärgat brunt tyg som jag ville ha! Det är så länge sedan jag hade mönstrade gardiner i köket att jag inte ens tänkte på det alternativet... Men åh, så bra det är med enfärgade väggar! ;-)

Favoritmiljöer i böcker

Många har hakat på någon slags uppmaning om att lista sina favoritmiljöer i böcker. Jag vet inte riktigt var listan kommer ifrån eller hur den har sett ut ifrån början, men jag gör min egen lilla lista här:

* Engelsk landsbygd. Det är något som lockar mig med ändlösa hedar, vindpinade träd, blöta hundar, AGA-spisar och stora, något förfallna hus... Jag vill bo där. Fast jag inte är så himla mycket förtjust i vind och pinade träd i vanliga fall, och allra minst när det regnar och är blött och eländigt ute. Jag vet ju precis hur tråkigt det är att torka blöta hundar och hur sunkigt det kan lukta om dem när de har varit ute och pinkat i hällregnet - men det är ett romantiskt skimmer över det där i alla fall. Jag är inte ens säker på att jag fattar hur en AGA-spis fungerar, men alltför flitigt läsande av Rosamunde Pilcher har fått mig att tro att jag verkligen skulle må bra av en. Det skulle vara så tryggt. Och så tror jag att mitt halvt förfallna hus på engelska landsbygden skulle vara precis som hämtat ur ett inredningsmagasin, med charmiga loppisfynd för just inga pengar alls. Medan jag sitter i min favoritfåtölj med en kopp te i näven och min vältorkade hund vid mina fötter ska jag sedan skriva Den Stora Romanen och sen levde jag lycklig i alla mina dagar. Ja, ni fattar, va? (Och maken, han är också med där. Annars skulle huset falla i tusen bitar så snart jag vände ryggen till.)

* Svensk landsbygd. Bullerbyn. Jag ska bo i mittenhuset och så ska mina barn bo i vindsrummen och de ska aldrig växa upp och flytta hemifrån utan vi ska baka sockerkakor och sköta hönsen mest hela dagarna. Vi har en söt liten hund också som skuttar omkring och ser glad ut jämt. Man behöver inte gå promenader i hällregn med den för på svenska landsbygden i Bullerbyn regnar det nästan aldrig. Vi klarar oss, helt mirakulöst, ändå. Ibland skickar jag barnen till affären för att handla lite småsaker och då studsar de iväg i sina Madicken-klänningar med flätorna dansande på ryggen och så kommer de hem en stund senare och har glömt hälften, men det blir jag inte ett dugg galen över. Jag knirkar bara iväg på min tantcykel och sen står middagen på bordet när maken kommer hem från lagårn (Nä. Han vill verkligen inte jobba i en lagård i verkligheten.) och på kvällen sitter jag och pysslar medan barnen går omkring och är hemskt mycket söta i bakgrunden. Aldrig vill de ha hjälp med hemska läxor om cos och sin och tan, utan på sin höjd lite rättstavning.

Sen tar det slut. Jag vet en miljö till, och den kommer från en viss bestämd bok som jag inte har någon aning om vad den heter men som jag läste flera gånger på raken för kanske tio, femton år sedan (jösses!). Där var det en kvinna som startade en kombinerad hantverksbutik och café i en förfallen lada som hon fixade lite elegant med vänsterhanden medan hon rodde igång själva verksamheten med högerhanden. Och det var succé, förstås. Folk kom överalltifrån till den där märkvärdiga cafébutiken och hon var så nöjd, så nöjd. Ja. Den miljön skulle jag också kunna tänka mig att flytta in i. Och jag är hon, såklart. ;-)

Osorterade tankar om miljöer. ;-)

Bytesaffärer...

Flera stycken har hört av sig och velat hoppa på Pocket & Prassel 3.0 eller Pocket & Pyssel - men när det väl har dragit igång går det inte att klämma in fler utan att ställa till trassel. Så jag klämmer inte in fler. Men till alla er som undrar: Det blir ett engångsbyte strax innan jul, någon slags repris på Julklappspåse Large. Då är man varmt välkommen! ;-)

Sen förutsätter jag att allt går som det ska med de pågående bytena. Så länge jag inte hör något ifrån någon, så tänker jag att alla har fått sitt första paket. Mejla om det är något märkligt, så kickar jag den hemliga bokvännen i baken lite grann!

Man kan gärna snurra runt lite hos de deltagande bloggarna (länkar finns att nå via min högermarginal!) för att få se vad andra har hittat i sina brev. Det kan inspirera lite, kanske? Men glöm för all del inte bort att hålla koll på din bokväns tycke & smak. Det varierar ju väldeliga! Somliga vill bli överraskade med precis vad som helst och lägger sitt öde helt i den hemliga bokvännens händer - medan andra är väldigt säkra på vad de tycker om och inte tycker om.

Bokmässa hit och bokmässa dit...

Det bara dräller av inlägg kring bokmässan. Hur man överlever bokmässan. Hur man hittar bästa och billigaste böckerna. Hur man lägger upp sina bokmässedagar. Vilka seminarier man ska gå på. Vilken monter som brukar vara trevligast. Var man ska parkera sig för att få se så många författare som möjligt. Och så vidare, i en aldrig sinande ström...

Och vi andra, vi som bor mitt i världen och inte kan ta oss till den ocentralt belägna bokmässan utan att det kostar en halv förmögenhet - vi sitter här vid våra datorer och suktar. För hur kul låter det inte med bokmässa??? Egentligen. (Om man bortser från att en alldeles för stor kaka av ens ynkliga lön skulle gå åt.)

Jag är tillräckligt knäpp för att tycka att det nog vore allra roligast att arbeta någonstans under mässan - precis som Martina också tycker. Gärna mitt i smeten, med god utsikt över folk och fä. Och med alldeles obegränsade möjligheter att prata böcker. ;-)

Men vad tycker du? Rösta lite i högermarginalen!

Amelia, åh Amelia...

Jag vet knappt vad jag ska säga. För sisådär ett år sedan, lite knappt, körde de en helt sjuk radioreklam. Det var någon kvinna som stönade och så kom till sist själva budskapet: "Amelia - din orgasm i vardagen". Minns ni? Jag skrev om det här, för den som vill friska upp minnet.

Idag kom det direktreklam från Amelia i vår brevlåda. Det som var hysteriskt roligt, det var att reklamen inte var adresserad till mig - utan till husets artonåriga dotter.

Amelia tycker tydligen att det är hon, här i huset, som behöver läsa om "Jobba mindre-planen som kapar jobbstressen", hon som är lycklig över alla timmar hon lyckas kapa åt sig vid sidan av studierna. Och så läser vi på de avfotograferade omslagen som syns i reklamen och konstaterar att man i ett nummer kan läsa om hur man pimpar sin blodpudding och om det nya fixet som förebygger både rynkor och ålder för att man för evigt ska få vara 30. Jag är inte så säker på att hon vill skutta från arton till trettio. Trettio betyder ofta småbarn och hon är helt nöjd med tanken på att snart äga en hundvalp.

I ett annat nummer kan man få sig en "Mus-chock" - och då tar jag genast för givet att det inte handlar om såna där fyrbenta med svans, utan någon annan slags möss. Kanske inte ens datormöss. Jag är inte säker på att jag vill ha en mus-chock överhuvudtaget, när jag tänker efter. Och artonåringen, hon ville inte veta av någon mus-chock, hon heller. Men vi diskuterade ett tag huruvida flätor eller dreads är fräckast och det var också roligt. ;-)

Sen ska den vältränade och smärta artonåringen lära sig hur man skaffar sig en slank midja och starka armar - men tro mig, med tanke på hur mycket skit som den här artonåringen skyfflar per vecka och hur mycket grovarbete som hon ägnar sig åt så gott som dagligen, så behövs verkligen inte någon extra work-out. Hon tar mig lätt i armbrytning numera och hennes midja skulle platsa hos vilken modellagentur som helst.

Artonåringen bara fnyste och muttrade om att hon kände sig kränkt, men jag fnissar fortfarande. Och jag undrar hur Amelia tänkte här. Inte riktigt färdigtänkt, tror jag. ;-)

Försvunna Idol-klipp

Jag ser att youtube har fått rensa upp lite bland alla klipp från Idol som lagts ut. Tv4 äger ju rättigheterna till sina program, så det är inget att säga om den saken. Jag håller på och ersätter de klipp jag har lagt ut här, med klipp från Tv4s hemsida - så snart går det att kolla på alla godbitarna här i bloggen igen! ;-)

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, av Sherman Alexie

Jag kan genast säga att det här är en bok som jag inte själv hade valt att läsa om jag bara hade haft omslaget att gå efter. Det känns intetsägande och lite för barnsligt för att svara upp mot innehållet i boken! Jag valde att läsa boken efter att ha lyssnat på en bibliotekarie som hade läst boken och gillat att det, i boken, fanns ett allvarligt budskap inbäddat i en stor portion humor. Och glad för det är jag! ;-)

I den här boken om Junior, eller Arnold som han egentligen heter är det väldigt mycket humor, men det handlar om allvarliga saker som alkoholism, sjukdom och död rätt genom hela boken. Junior är indian och bor i reservat. Alla i omgivningen är mer eller mindre alkoholister. Det är fattigt och eländigt, och är man ung kille är det oundvikligt att man ständigt hamnar i slagsmål. Som om dessa omständigheter inte vore nog, är Junior född med vattenskalle, han stammar och läspar, och är nördigast av alla nördar. Det som han och alla andra ungdomar lär sig i reservatet är samma sak som även deras föräldrar har lärt sig: att ge upp. Skolan i reservatet förmår inte heller förmedla att det finns något alternativ till att ge upp.

Till sist får Junior - av en lärare, som genom sin karriär sett för många ungdomar ge upp - rådet att börja i en annan skola, en som inte ligger i reservatet. Det är lätt att genomföra själva bytet, men det är inte lika enkelt att komma som enda indian till en i övrigt "helvit" skola, några mil bort från reservatet... Trots att det inte är en lätt resa, bestämmer Junior sig för att klara av det. Det är ett beslut som fattas först efter en tid i den nya skolan, och det är ett beslut som har kostat rätt mycket blod, svett och tårar att komma fram till.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men det här är en utvecklingsroman där huvudpersonen Junior under resans gång lär sig att det finns annat än det som han har sett under sin uppväxt. Han återfår tron på mänskligheten och på sig själv, han lär sig att våga och han lär sig att han klarar av saker. Dock blir det aldrig sockersött - den bistra verkligheten kvarstår som den är - fast Junior lär sig att hantera den. En sak som jag verkligen tycker om är att man får veta hur Junior känner sig hela tiden; varför han reagerar som han gör.

Bara för att ge ett smakprov på bokens lågmälda, ironiska humor och på hur Juniors känslor tar sig uttryck, vill jag ge er de här raderna:

"Julen närmade sig och vi hade inga pengar till julklappar, så pappa gjorde som han alltid brukar när vi har det knapert.
Han tog de få pengar vi hade och stack hemifrån för att supa.
Han stack på julafton och kom tillbaka den andra januari.
Snacka om baksmälla. Han bara låg på sin säng i timmar.
'Hej, pappa', sa jag.
'Hej, gubben', sa han. 'Jag är ledsen för det där med julen.'
'Det är okej', sa jag.
Men det var inte okej. Det var så långt ifrån okej som man kunde komma. Om okej var jorden stod jag på Jupiter. Jag vet inte varför jag sa att det var okej, men av någon anledning ville jag inte såra mannen som krossat mitt hjärta åter igen."

Det här är helt klart en läsvärd bok! ;-)

Slö söndag...

Nu har jag varit älgjaktsänka klart; maken kom hem i natt med hemskt mycket älgkött. Det ligger i frysen (frysarna!) och väntar på att bli uppätet. Rikedom! ;-)

Jag målar fortfarande stolar. Det tar en fasansfull tid och det värsta är att man måste vara så himla noga då man målar med vattenburen lack. Den är inte precis förlåtande, så även minsta kladdande syns. Men det får det väl vara värt, för att slippa den hälsovådliga lukten... Jag klarar dessvärre inte av att måla så väldigt mycket åt gången - då protesterar mina fingerleder, knogar och handleder så väldigt - så jag duttar lite här och lite där, och det gör ju naturligtvis sitt till för att det här målningsprojektet ska ta en halv evighet.

Och så har vi kalasat i helgen. Det har alltså varit tårta, kakor och karameller som basföda hela helgen, och nu känns det som att jag inte vill se åt en kaka på månader.

Strax ska jag läsa lite till om halvtidsindianen. Jag vill verkligen veta hur det ska gå! ;-)

Kontrasternas kontraster

Nu har alla auditions varit och det som händer härnäst i Idol är att alla som hittills har gått vidare ska bli granskade ännu ett varv. Jag har verkligen ingen koll på hur många som klarade den första granskningen, men det lär ju vara kring hundratalet. Och så många ryms inte i finalen! Alltså ska det kickas ut många, många...

Häromkvällen fick vi se den här härliga killen, som faktiskt bor här i bygden. Han har en fantastiskt skön röst. Lyssna!



Igår kväll gjorde så den här galenpannan entré. Jag är inte så imponerad av hans sångröst, inte heller hans engelska uttal - men han är ju inte klok på en enda fläck, och det kan man ju inte låta bli att imponeras av. Att våga vara helt knasig.



Det blir intressant att se vad som bär fram till en finalplats i årets Idol!

För övrigt håller jag just på och läser om en killes liv som halvtidsindian, och det är underhållande. Jag återkommer om den boken! ;-)

Den halvdöda läslusten har blåsts liv i!

Jamen, så det kan bli! Allt som behövdes var ett möte kring ungdomsböcker, några laddade bibliotekarier och en handfull svensklärare - och ett bord fullt med frestande böcker... Jag gick hem med tre olästa böcker under armen och nu ser jag fram emot att börja läsa berättelsen om killen som lever som halvtidsindian.

Yes! ;-)

Mörkermannen, av Unni Lindell

Äntligen har jag läst Mörkermannen! Den kom ut redan i somras, men av olika skäl har jag inte läst den förrän nu. Lindells förra bok i serien om Cato Isaksen tyckte jag mycket om, främst för att den unga, kvinnliga polisen Marian Dahle fick så stort utrymme.

Även i Mörkermannen har Marian Dahle fått stort utrymme och nu får man veta ännu mer om henne. Cato Isaksen får också veta en hel del om henne; mer än vad han önskar, faktiskt. Han är fortfarande väldigt avogt inställd till henne, men han begriper nog inte själv varför. Han retar sig på hunden, på hennes idéer, på hennes sätt, på allt hon gör och allt hon säger - ungefär. Marian Dahle är inte så värst mycket bättre, hon. Hon är mycket mån om att göra ett riktigt bra jobb, hon vill prova på nya idéer, förbättra sådant som inte fungerar och hon är inte rädd för att ta genvägar om det är vad som krävs för att få resultat. Samtidigt som Marian och Cato gör sitt bästa för att inte undvika att reta gallfeber på varandra (ni är med där, va?), visar det sig att de är riktigt skarpa tillsammans, som poliser. Och i det här fallet behövs ett par skarpa hjärnor. Det är svårt att reda ut vad som leder till vad utan att avslöja alldeles för mycket, men jag gör ett försök!

Alldeles i början av boken är det en kvinna som faller från en balkong och den händelsen är inledningen till den komplicerade historia som ska rullas upp. Ganska snart står det klart att någon har hjälpt kvinnan att falla från balkongen, men det hela verkar alldeles orimligt. Varför skulle någon vilja mörda en kvinna som aldrig någonsin besvärar någon? I utredningen hörs ett antal personer, och några av de personer som förekommer i utredningen återfinns på en campingplats. Det visar sig att campingplatsen en gång varit scenen för ett brott. En ung kvinna som bodde på campingplatsen försvann och återfanns drunknad. På samma campingplats, i samma rum, bor nu en helt annan ung kvinna. Hon får för sig att någon iakttar henne om nätterna, genom ett ventilationsgaller - men när hon berättar är det ingen som tar henne riktigt på allvar.

I vanlig ordning ser jag fram emot nästa bok om Cato Isaksen - och jag hoppas återigen att Marian Dahle ska få fortsatt stort utrymme. Det sprakar kring paret Dahle - Isaksen, även om det inte är kärlek det handlar om! ;-)

(Recensionsexemplar från Piratförlaget.)

Music, music, music...

Alltså, man kan tro att det enda jag gör nuförtiden är att kolla på Idol. Det är inte riktigt sant.

Jag har till exempel tagit mig själv i kragen och börjat måla köksstolarna (vilket jag skulle ha gjort i somras), och det innebär att jag igår satt ungefär hela dagen i vårt garage och målade. Idag hoppas jag att jag kan smacka på ännu ett lager färg. Det fina köket ser just nu ut som ett tivoli, med ett hopplock av stolar och färger och jag vet inte vad. Glöm pimpningen!

Jag virkar. Igår kväll tog sig minstingen en titt på min hög med nya, virkade rutor och sade: "Mamma. Du tänker väl börja fästa trådar snart? Du kommer ihåg hur det var förra gången? Då sköt du upp det där trådfästandet till sist och sen fäste du trådar i flera veckor..." Men nä. Jag har inte tänkt börja fästa trådar riktigt än. Bara några rutor till! Det är så himla tråkigt att fästa trådar... ;-) Medan jag virkar, tittar jag och mittentösen på Grey's Anatomy från början.

Igår fick jag nöjet att pillra ut en hårsnodd som hade slingrat sig runt en liten propeller i tvättmaskinen. Det betyder att man måste tömma vattnet ur maskinen direkt på golvet (kul, jättekul) och sedan öppna maskinen lite för att komma åt den där propellern. Och sen svära loss hårsnodden. Nästa person som lämnar jox i fickorna, får själv genomföra det där pillrandet. ;-(

Som om inte det vore nog, så skapades jätteproppen Proppen i toalettstolen också, just igår. Det är inte roligt. Men nu är den bortplockad och toan är i funktion. Det är ännu ett jobb jag avskyr; att avlägsna jätteproppar ur toan. Typiskt att sånt ska hända när maken är utomsocknes på älgjakt i evinnerliga tider. Annars hade han fått ta hand om eländet. Men nu roade han sig alltså med att skjuta älg.

Sen jobbar jag. Promenerar med vovven. Lagar middag. Kliar vovven på magen. Lite sånt. Men läsningen, den går det sämre med. Jag har precis läst ut Mörkermannen, och skriver nog om den i eftermiddag. Fast sedan är det en svacka. Allt jag vill läsa är Pandurokatalogen och gamla mönstertidningar med virkerier i.

Som en liten uppmuntran inför dagen lägger jag in ett klipp från gårdagens Idol. Två töser som sjöng samma sång, men med helt olika röster. Något förvirrande valde tv4s producenter att klippa ihop dessa tjejer till ett inslag, så det är så vi får ta det. Lyssna:

Tack, utmaning och kick i baken! ;-)

Först vill jag säga Tack! till er som kommenterat mitt diktande i inlägget här nedan!

Sedan vill jag utmana er allihopa till att knåpa ihop en egen Where I'm from, fritt efter mallen som finns här!

Det var faktiskt riktigt roligt även om det krävdes lite tankearbete. Eller det var kanske roligt just för att det gick åt lite tankearbete! ;-)

Och så vill jag skicka en liten påminnelsekick i baken till de som inte skickat sitt Pocket & Prassel 3.0 eller Pocket & Pyssel än. Idag är det den fjortonde och det innebär att brevet ska iväg senast idag. Alla som inte har fått brevet längtar efter sitt brev och ingen vill vänta längre än man ska behöva vänta! ;-)

Dagens mest kreativa

Dagen har varit en ganska god repris över gårdagen, undantaget shoppingen. Dock läste jag en dikt inne hos Jag blommar på morgonen, som fick mig lite skrivsugen. Det är en dikt som fokuserar på ens ursprung, och jag kunde inte låta bli att göra min version av dikten. Den ursprungliga mallen finns här, för den som vill göra ett eget försök!
Så här blev min dikt:

Jag kommer från de vida viddernas land, från apelsinklyftornas och den varma chokladens skogsgläntor under vårsolens första trevande strålar.
Jag kommer från det höga husets höjd, där midnattssolens röda strålar och de blå isande vindarna under årstidernas gång turades om att fylla oss med livets lust.
Jag kommer från dvärgbjörkarnas, rallarrosornas och de vita renarnas land, från tallarnas, blåbärsrisets och mossans land.
Jag kommer från hantverkets barn, från sömmerskans dotter och från tystnadens söner.
Jag kommer från det land där viljan att bita ihop är starkare än svagheten att duka under, från det land där jantelagens tvingande bojor skapade jävlaranamma.
Jag kommer från det land där man skulle sikta mot stjärnorna men vara beredd att landa i tallarnas kronor, från landet där allt var möjligt för den som vågade – men där väsen som inte syns kunde dra en ned i djupet.
Jag kommer från den gudstro som försvagats, som lever inombords och döljs för andra – men stärker i förtvivlans tider.
Jag kommer från snöns rike, från fjälltoppar och från havsband. Från köttsoppa med klimp och plättar med hjortronsylt.
Jag kommer från den mormor som skänkte mig sitt sinne för färg och form, från den mor som gav mig sin envishet och från den far som lät oss kvinnor ta den plats de behövde.
Jag kommer från tonårskärlek; välsignad, bevittnad och i minne bevarad, vid rosen på graven.
Jag kommer från en ask med gulnade fotografier, ett bröllopsfoto i en byrålåda och en rad småbarn i svartvita ovala ramar på en vägg. Från minnen som vårdas.

Pärlpyssel

I veckan firade vi minstingens födelsedag här hemma. Jag hade pillrat ihop ett halsband med några olika hängen till henne. Dessvärre är jag inte särskilt nöjd med bildkvalitén, men det får duga! (Straffet för att fota i dålig belysning...)

Till att börja med har vi ett hänge som anspelar på hennes dansande. De flesta berlocker här kommer ifrån ett smycke som jag köpte på H&M, enbart för att plocka isär och bygga nya smycken av... Balettskorna, änglavingen och nyckeln kommer därifrån. Det rosalila silverfolierade hjärtat hade jag sedan tidigare.


Sedan ett hjärtehänge. Det stora hjärtat i silverfärgad metall valde hon själv ut då vi besökte Noliamässan och jag envisades med att gå igenom hela Pagonis monter ett par gånger för att inte missa något tjusigt. Det mönstrade, mellanstora silverfärgade hjärtat kommer från H&M-smycket, och de övriga hade jag i pärlförrådet sedan förr.

Blomhänget består helt enkelt av en härligt rosaskimrande blomma i något slags akrylmaterial på en silverfärgad blomformad metallbakgrund. En strassliknande sak i mitten. Även den köpt hos Pagoni under Noliamässan. Mellan blomman och låset placerade jag en klassiskt snyggt slipad glaspärla.

Den silverfärgade metallrundeln med hål i, som själva halsbandskedjan träs igenom har hon också valt själv. Texten är helt enkelt "kram", tre gånger om. Halskedjan är köpt som metervara, fast jag har lagt in några olikformade element här och var, bara för att bryta av lite grann. Ena änden av kedjan sitter fast i rundeln, andra änden löper igenom.

Lördagsshopping och lathet...

Nu har jag äntligen kommit till skott och köpt mig ett par nya jeans och en ny kjol. En gråsvart underbart skön kjol från Soya och ett par mörkt blågrå jeans från B-Young, för den som vill veta detaljer. Jag har med andra ord fördubblat den delen av min garderob som just nu används... Ja, jag har växlat mellan en kjol och ett par jeans i nästan en månads tid nu och det börjar kännas fånigt även för mig, som är så ointresserad av kläder. Eller ointresserad och ointresserad; jag har mest bara svårt att hitta kläder som jag tycker om. Det ska vara kärlek vid första ögonkastet, annars ids jag inte ens prova. Brutalt. ;-)

I övrigt har dagen gått i lathetens tecken. Jag har suttit i fåtöljen och stickat lite. Jag har suttit i fåtöljen och läst lite. Jag har suttit i fåtöljen och sovit lite. Jag har suttit i fåtöljen och sett lite teve. Dessemellan har jag vandrat några vändor med vovven.

Och nu ska jag visa mittentösen att det finns en påse munkar i skafferiet. Förhoppningen är att hon ska inleda mig i frestelse så att jag kan få sitta i fåtöljen och fika lite. ;-)

Känslan av att hoppa, av Ingrid Olsson

Känslan av att hoppa är en välskriven berättelse om Lisen, som går på samma gymnasieskola som en kille som tar livet av sig genom att hoppa från en hög byggnad. Läsaren får följa Lisens tankar genom de brev som hon skriver till killen efter det att han har dött. Det är mycket personliga brev och Lisen skriver om hur svårt det är att leva, när allt man vill är att hoppa för att sedan slippa vara med längre.

Det går inte att komma ifrån att det är en svart och sorgsen bok, där huvudpersonen flera gånger klart uttrycker att hon hellre dör än lever. Många ungdomar går omkring med liknande tankar; har svårt att se hur värdefulla de är i sig själva och tror att de måste vara något annat än vad de är för att de ska duga. Då känns det lika bra att göra slut på alltihop.

Jag väntar och väntar på att det ska ske en vändning; att något ska inträffa som får Lisen att börja värdesätta livet igen - men den där vändningen kommer inte förrän mycket sent i boken, när jag har gett upp hoppet om den. Och då hade jag velat att boken skulle få något kapitel till, med lite ljus och hopp och framtidstro.

Det här är en sådan där bok som jag inte riktigt kan rekommendera oreserverat till alla ungdomar. För vad vet jag om vad som rör sig inuti deras huvuden, egentligen? Den känns så äkta, Känslan av att hoppa, och jag tänker att det kanske är vi vuxna som borde läsa den. Inte några bräckliga töser som tänker svarta tankar.

Om du vill provläsa lite i boken och få en känsla för hur språket ser ut kan du ta en titt på bokens försäljningssida på Adlibris och klicka på ordet Provläs! under bilden.

Och för den som inte förstår vart jag vill komma - jag känner att jag har svårt att formulera mig klart och tydligt här: Det här är en bra bok. Välskriven, väl genomtänkt, realistisk. Väcker känslor och tankar. Men man sätter den inte i händerna på vem som helst.

(Boken fick jag som recensionsexemplar från förlaget.)

Grabbar med gitarrer...

Jag vet inte om det är tv4 som visar fler sådana än förr, eller om det är fler sådana som söker nu - men jag tycker att det är många grabbar med gitarr i år! Kan ju också ha att göra med att man inte fick ha instrument med sig de första åren - men i alla fall. Här är ännu en grabb med gitarr, en riktigt charmig en:



Jag gillar att han säger att han ska vara mer sig själv än något annat! Det lär vinna i längden även om det kanske inte leder till vinst i just Idol, med tanke på den tuffa konkurrensen.

För den som har missat alla veckans program, kan man se alla fyra i ett svep under söndagseftermiddagen. ;-)

Systerskap, av Katerina Janouch

Systerskap är den andra delen med barnmorskan Cecilia Lund som huvudperson. Den första boken, Bedragen, har jag skrivit om här. Jag var riktigt förtjust i den boken och såg fram emot att så småningom få läsa Systerskap - vilket jag nu har gjort.

Jag tyckte om att få möta Cecilia Lund igen och jag tyckte om att läsa om hennes arbete. Trots att just barnmorskans uppgift är ett så speciellt yrke är det inte så ofta man stöter på barnmorskor i litteraturens värld. Det är egentligen lite konstigt. Jag menar, just den miljön borde kunna erbjuda så mycket vardagsdramatik att ta tillvara! Det kan ju pendla mellan liv och död, bokstavligen talat. Känslor av alla slag väller fram, kryddade av graviditetshormoner. Och så lägger vi - till exempel - lite svärmorsångest, mindrevärdskomplex, pappastress, finanskris och syskonrivalitet på det...

Titeln är som sagt Systerskap, och av den kan man utläsa att det handlar om just systerskap i den här boken. Det finns flera relationer i boken som kan etiketteras just systerskap, men ibland känner jag att det blir för mycket av det goda; för många exempel på hur systerskap kan visa sig. Det blir för många sidospår att hålla reda på och det blir lite för mycket spretande ibland. Jag tror att jag hade uppskattat ännu mer från förlossningsavdelningen och kanske lite mindre av försvunna bebisar och överfall ute på stan.

Hur som helst, jag är fortsatt nyfiken på vad Janouch ska låta Cecilia Lund ta sig för i kommande böcker. Det här är inte ett bottennapp, bara en dipp under mina högt ställda förväntningar. ;-)

Ett extra plus måste boken få för sitt nätta format och sina snälla, mjuka pärmar. Fler böcker i det här formatet, tack! Det känns väldigt läsvänligt!

(Den här boken fick jag som recensionsexemplar från Piratförlaget.)

Inbjudan till debatt - uppdaterat

För den som är intresserad, har Cosy Crime återkommit till funderingen huruvida man förväntar sig hårdkokta deckare från ett förlag som kallar sig just cosy. Recensionen som inledde det hela finns här, och mitt svar på förläggarens kommentar finns här. Och i det senaste inlägget finns alltså Cosy Crimes färskaste kommentar.

Lösryckt ur sitt sammanhang återger jag kommentaren här:

Hej allesammans!

Vi engagerar oss i frågan eftersom vi formligen älskar både kriminallitteraturen i gemen och tanken på vad den här klubben kan komma att leda till när det gäller den svenska utgivningen. Vi försökte verkligen att vara tydliga när vi lanserade klubben och avsikten med det svar vi publicerade var inte att "försvara" oss så mycket som att "förklara" oss. Jag beklagar verkligen att det tagits som en klapp på huvudet med negativa förtoner, och lovar att tänka ännu mer på hur det kan tänkas tas innan jag sätter fingrar mot tangenter nästa gång.

När det gäller "en hel del uppmärksamhet" törs vi nog stå på oss.

Kanske borde vi starta en ny omröstning: "Tycker du att CosyCrime skall byta namn till något mer passande? Vad?" Jag är öppen för förslag!

Med djupaste respekt,
Hans-Olov Öberg
grundare av Kalla Kulor Förlag och dess lillasyster CosyCrime
den 9 september 2009 11:05

För den som vill engagera sig står kommentarsfältet öppet. Den som föredrar det, går naturligtvis direkt till Cosy Crime och yttrar sig där.

Uppdatering: I kommentarsfältet har Vixxtoria skrivit ett mycket välformulerat och välgenomtänkt inlägg, som jag helt och fullt instämmer i. Tack för att du tog dig tiden att göra det så ordentligt!

Hallelujah moment och Blåsningen...

Ett migränanfall var på väg att sätta stopp för planerna att se Idol igår kväll, men lyckligtvis räddade några piller och en halvtimmes sömn kvällen! ;-)

Till att börja med måste jag bara visa grabbarna som lurade brallorna av juryn. Eller, kanske inte hela juryn. Andreas Carlsson hade nog en känsla av att allt inte var alldeles äkta. Hemma i soffan satt vi också och kände på oss att det var något skumt... Lyckligtvis!



Fullt förståeligt att Laila Bagge tyckte sig behöva en chokladboll efter det där! ;-)

Strax därefter dök det upp en kille som serverade en skön version av Hallelujah. Jag föll verkligen för rösten, men håller med om ögonen - det kan vara en sån detalj som avgör om man blir berörd eller inte.



Förutom att titta på Idol, gör jag faktiskt annat också. Jag är en bra bit in i Unni Lindells Mörkermannen, jag har en stick och en virk, och jag kliar vovven på magen lite då och då.

Lite musik?

För er som inte såg Idol igår kväll, utan roade er med annat! Eller, för er som såg Idol - men gärna tar en titt extra på ett par duktiga tjejer!

Att vara först i kön till audition för Idol, det slutar sällan lyckligt. Den här tjejen hade strategin klar för sig innan och hon gick ifrån audition med en guldbiljett i hand:



Härlig kontrast mellan det där smånervösa babblandet (ja, jag hittar inget bättre ord!) i början och själva sången, eller hur! ;-)

Något senare dök den här tjejen upp:



På klippet här ovan syns det så tydligt hur Anders Bagge skruvar ner sina förväntningar till ingenting, då tjejen talar om att hon ska sjunga Dr Hook's gamla goding A little bit more... Men som hon sjunger..!

Ikväll är det Idol klockan nio. Få se om jag lyckas hålla mig vaken! ;-)

Ikväll är det dags!

Ännu ett sådant där program som man kan känna sig lite kluven inför: Idol. Ibland är det bara så sanslöst bra; det ställer sig en fantastisk artist framför juryn och sjunger så att man får gåshud på armarna. Andra gånger tycker jag synd om den som står framför juryn; då tonåringen som verkligen ville bli idol eller tanten utan självinsikt ska få sin dom och alla förstår att det blir ett "Nej tack!" utom precis just den som ska bli sågad i höjd med fotknölarna. Och så finns det gångerna då man skäms över sig själv för att man tycker att det är kul att se någon galet självsäker rackare få på skallen... ;-/

Som vanligt är det krigsrubriker i tidningarna om att Idol nu är bättre än någonsin och att juryn är vassare än någonsin och att startfältet är bättre än någonsin - men den som lever får se.

Mannen under trappan snart på teve!

Marie Hermansons psykologiska drama Mannen under trappan har filmatiserats och kommer strax att visas i svt. Det kan väl ändå inte bli annat än bra, med Jonas Karlsson i huvudrollen?

(Bilden är lånad från svt.se)

För övrigt är Marie Hermanson en av mina absoluta favoritförfattare. Hon skriver väl genomarbetade böcker med oväntade inslag, och hon lyckas alltid få mig helt fängslad av det som hon berättar om. För den som ännu inte har läst något av Hermanson rekommenderar jag Musselstranden till att börja med. Därefter lär det gå bra med vilken titel som helst. ;-)

Skärpning på Pocket & Prassel-fronten, tack!

Jag fick just vetskap om att en deltagare har fått en anonym kommentar på sin blogg, gällande att hon inte skulle ha tackat tillräckligt fint för det paket som hon nyss fick. Jag har läst igenom tack-inlägget och jag har läst kommentaren - och jag måste säga att jag är besviken. Den anonyma kommentarskrivaren menar att man ska fota sitt pakets innehåll och lägga ut på bloggen, för att tackandet ska ha varit ordentligt gjort - men så är inte alls tanken. Ett foto är visserligen trevligt och en bild säger mer än tusen ord och allt det där, men: Har man berättat om innehållet i paketet, då har man gjort det man lovat. Digitalkamera eller skanner kan vi väl ändå inte begära att alla deltagare ska ha i sin ägo!? Citat ur regelverket för Pocket & Prassel 3.0:

* När du har får ett brev från din hemliga bokvän, ska du berätta om det i din blogg. På så sätt vet din vän att brevet har kommit fram - och alla vi andra som läser din blogg, vi får ett litet boktips!

Självfallet känner sig deltagaren utpekad som en som inte har fullföljt sitt åtagande - fastän hon har gjort allt vad man kan begära. Det är helt enkelt inte rättvist! Är det för mycket begärt att önska sig att den som skrivit kommentaren kan ila iväg till bloggen ännu en gång, för att mjuka upp sina hårda ord och ställa tillrätta lite grann?

Tänk på att meningen med Pocket & Prassel 3.0 är att helt okända människor ska få glädja varandra med böcker och prasslande godsaker!

Var snälla därute! ;-)

Säsongsstart Top Model

Ja, då var det dags för tolfte omgången av Top Model med Tyra Banks och en bunt förhoppningsfulla unga damer. Det här är ju, som jag tidigare skrivit, ett av de mest motsägelsefulla program som finns. Å ena sidan trumpetar man ut att originalitet och personlighet väger mycket, mycket tungt i tävlingen - å andra sidan granskar man deltagarnas kroppar och utseende in i minsta detalj för att sedan klanka ned på det som avviker från gällande skönhetsideal. Helt vansinnigt är det, och helt omöjligt att inte dras med i cirkusen. Jag måste bara kolla.

Mitt i programmet, någonstans då jag lyssnade med ett öra, tittade med ett öga och bara hade halvt fokus på det som visades på teven (för att jag samtidigt räknade maskor i stickningen), hörde jag Tyra Banks kommentera någons knöliga ben i pannan. Det var en lång harang om att sådana knöliga ben är just det som kan göra ens utseende unikt och därmed eftertraktat och hon rekommenderade att man inte skulle ha "bangs" för knöligheterna. Så lyckas jag också hinna med att läsa textremsan som menar att Tyra sade att man "inte ska banka ut såna knöliga ben i pannan". Det måste ha varit ordet "bangs" som ställde till det där. Men småroligt blev det. ;-)

(Och här hittade jag ett klipp där just den där knölen i pannan diskuteras. Ganska exakt 2.45 in i klippet.)

En fantastisk människa!

Just när jag tänkte att den här söndagen är en riktigt bra dag; jag har en virk på gång, jag har en stick på gång, jag har en dvd att fördriva tid med, jag har en bulle liggandes i skafferiet (ingen bulle i ugnen, märk väl!) och jag känner mig allmänt nöjd med livet och tror att allting är bra nog som det är... Då kikar jag in hos Underbara Clara och ser att hon har lagt ut en länk till ett klipp på Youtube som hon menar att man absolut måste se - och om Underbara Clara rekommenderar något, då tar jag en titt på det! Kolla här:



Visst känns livet genast ännu bättre! ;-)

(Kommentarsfunktionen brukar vara osynlig då jag lagt in videoklipp, men klicka på inläggets rubrik så går det att kommentera! Om du vill. ;-) )

Läsarmanifest - jomenvisst!

Jag har läst författarnas manifest och författarnas motmanifest, men jag har inte riktigt känt mig manad att tycka till om dessa förrän nu. Författarnas manifest för ett nytt decennium känns för mig väldigt ambitiöst; så pass att det nästan gränsar till någon slags elitism där man menar att somlig litteratur är mer värdefull än annan även om det kanske inte alls är meningen så från författarnas sida. Författarnas motmanifest har, i mina ögon, väldigt mycket upprorslusta och kreativitet över sig - och eftersom jag vanligtvis faller som en fura för sådant så gör jag det även här. Men då är jag av naturen väldigt mycket för att jämka och har svårt för att rakt av förkasta olika tankesätt utan att se det goda i dem, så då tänker jag att båda manifesten ändå kanske har något att bidra med... Ja, och så blir jag sittande och tänker att jag följer debatten på avstånd ändå.

Men nu, nu vill jag verkligen slå ett slag för det tredje manifest som har skrivits: Läsarnas manifest! Där känner jag mig hemma! Det är som om jag hade formulerat det själv, rentav. (Fast jag hade nog justerat punkt nios sista mening med ungefär detta: ", även om vi kan se att författarens privatliv kan spela roll för berättelsens innehåll.")

När jag söker mig bakåt för att se vad jag har skrivit för slags tankar om mitt läsande (sorgligt få, faktiskt!) hamnar jag på detta inlägg. Den första punkten handlar om att jag inte vill sätta upp ett visst antal böcker som jag ska läsa under ett år, utan istället låta läslusten styra - för att inte förlora just densamma. Och det är det som jag tycker att Läsarnas manifest handlar om. Lust framför plikt.

Här har det stickats sockor!

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag drabbades av en plötslig lust att sticka sockor häromsistens. De senaste tre veckorna har jag därför stickat tre par. Ska det va' så ska det va'. Garnet, som heter 7-bröder Polkka och kommer från Novita, har jag köpt i Finland. Det visade sig vara väldigt drygt och lättstickat, så det kan jag rekommendera för den som gillar printfärgat garn. Så här ser sockorna ut:

Idag har jag handlat lite annat garn, som jag ska roa mig med då jag sitter i teve-fåtöljen om kvällarna! ;-)

Hjärtan på tråd

Jag har fått adoptera två stycken växter av mittentösen, som har alldeles för många växter för sitt rum. Det är Hjärtan på tråd, som jag nu har i köksfönstret. Dock behövde de något att klättra kring, så jag bestämde mig för att tillverka en ställning av ståltråd till vardera krukan. De där oregelbundna knorvarna längst upp, de tänker jag mig som stiliserade rosor. Jag vet inte om folk i allmänhet är med på det, men i mina ögon är det så... ;-)

Jag kan verkligen rekommendera ståltråd att mickla ihop nättare växtstöd av. Enkelt att forma så som man vill ha det - om man inte är rädd för att skita ner händerna lite grann (man blir grådaskig och luktar metalliskt, värre än så är det inte) och förutsatt att man kan hantera tänger. Våga testa! ;-)

Stjärnfall, av Robin Pilcher

Robin Pilchers mamma heter Rosamunde Pilcher och skriver också böcker. Hon har skrivit rätt många böcker, varav den mest kända här i Sverige nog är Snäcksamlarna. Om man har läst både mamma Pilcher och Robin Pilcher, är det oundvikligt att dra paralleller mellan de båda eftersom de skriver liknande böcker. Båda två skriver böcker som innehåller historier om vardagliga människor och vardagliga bekymmer. Mamma Pilcher har något fler Aga-spisar och hundpromenader i ett regnigt landskap men annars är böckerna som sagt slående lika varandra. ;-)

Det finns något vilsamt i både sonen och mamma Pilchers böcker som tilltalar mig. Det berättas sällan om katastrofer, revolutioner och uppror, i princip aldrig är det kamp på liv och död - utan det är vardagens stilla lunk som störs av något oförutsett... Sådär som det är, på riktigt. För det mesta i alla fall.

I Stjärnfall går berättelsen i korthet ut på att några personer på olika sätt råkar korsa varandras vägar under en kulturfestival i Edinburgh, och dessa möten leder till förändringar. Läsaren får möta Angelique, en ung och talangfull violinist som trots sin ringa ålder har nått mycket långt med sitt musicerande. Som kontrast till henne finns Rene, en inte helt purung kvinnlig ståuppkomiker som precis får chansen att börja en ny karriär. Sen har vi Leonard, mannen som blir erbjuden att återigen få stå bakom filmkameran - trots att han har hunnit passera sjuttiostrecket och inte tagit i en filmkamera på många, många år. Nygifta Tess arbetar i festivalledningen, men hamnar i trassel då en älskare från förr dyker upp och börjar ställa krav. Utöver dessa personer tillkommer några fler intressanta figurer, och växelvis får vi följa alla dessa människor under de intensiva veckor som kulturfestivalen pågår.

Stjärnfall är en sådan där bok som man gärna sitter i fåtöljen och läser, med en kopp te och en filt över benen, allt medan höstregnet skvalar utanför fönstret. Sedan är det inte så säkert att den lämnar några bestående intryck, men den är rätt mysig medan man är inne i berättelsen! ;-)

Första skickardag idag!

Ja, för alla som är med i Pocket & Prassel 3.0 eller Pocket & Pyssel, såklart! Från och med idag och fjorton dagar framåt kommer det susa paket kors och tvärs över landet, innehållande pocketböcker och annat roligt. Somliga har till och med tjuvstartat! Och den där lakritsfyllda ploppen, den kan vara glad över att den inte hamnade i min brevlåda. Då hade den varit slaktad och uppäten vid det här laget. ;-)

En Shopaholics bekännelser

Väl medveten om att min minsta tjej gillar den här filmen (hon har sett den på bio), fick den följa med hem då jag senast var till videobutiken för att hyra filmer. Själv var jag inte så säker på om jag skulle gilla den eller inte...

Det visade sig att det blev en väldigt märklig upplevelse. Medan vi såg filmen skrattade jag hur många gånger som helst; vissa scener var verkligen hysteriskt roliga och kvinnan som spelade shopaholicen själv gjorde det väldigt väl. Det korkade i karaktären framträdde med all önskvärd tydlighet! ;-)

Men nu efteråt..? Jag kan lätt säga att scenerna en och en var så mycket roligare än filmen som helhet. Som helhet är filmen ett enda stort "Jaha..?", medan de enskilda scenerna - som sagt - kunde vara hur roliga som helst. Historien i sig är så banal att jag har svårt att hitta ord. Det kändes som att man visste exakt hur det skulle gå - och det gjorde man... Ungefär. En titt på klippet här nedan visar handlingen så väl man kan önska:



Glitter och glamour, lite kärlek, trassel och försoning. Ingenting oväntat. Slutet gott, allting gott.

Kulturkoftan har också sett filmen och skriver om den här. Vi är rätt så eniga. ;-)