Bara vanligt vatten, av Kajsa Ingemarsson

Det är ett bra tag sedan den här boken kom ut, och nu när den stod där i en hylla på biblioteket och påpekade att den allt bra gärna skulle vilja följa med mig hem någon gång tyckte jag att det var lika bra att låta den få göra det genast.

Till en början ångrade jag mig nästan. Den där Stella - bokens huvudperson - var en bedrövligt självcentrerad liten varelse med föga förståelse för andra människor. När boken börjar ska hon precis skriva sin tionde bok om privatdetektiven Franciska Falke och känner att det inte går särskilt bra. Tidigare har hon bara skrivit på men nu har hon drabbats av prestationsångest och minns bara nålstick från andra författare om kvalitet, språklig säkerhet och annat som handlat om att hennes böcker - trots försäljningsframgångarna - inte är äkta litteratur. Inte blir det bättre av att hon inser att hon har en vattenläcka i sin (svindyra, lyxiga) takvåning och kommer att bli tvungen att leva med hantverkare i huset under obestämd tid.

Hantverkaren är en tio år yngre man som driver eget företag. Han är skicklig på det som han gör dagligdags, men han spelar verkligen inte i samma division som Stella. Det spelar egentligen ingen roll, för Stella har ju redan en pojkvän (eller vad man nu kallar karlar som är tillsammans med en kvinna och har passerat tonåren?). Visserligen är det inte precis stjärnfall och magi då de träffas, men vem kan begära det? Men när pojkvännen gör bort sig, börjar Stella fundera över hur hon egentligen vill ha det i sitt liv. Och då anar man ju genast hur det ska gå... Såtillvida är boken hur förutsägbar som helst, och det kan ju kännas lite trist.

Men det som jag verkligen uppskattar med Bara vanligt vatten är att det faktiskt händer något med Stella under händelsernas gång. Hon växer, blir lite starkare, lite mer säker på vad hon egentligen tycker och tänker. Just den där utvecklingen hade gärna fått komma fram lite tydligare.

Då jag läste Matilde för inte så länge sedan blev jag rätt störd över alla klädmärken som skulle namndroppas här och var i boken. Det ska väl förstärka känslan av hur lyxigt personen har det - men det har inte riktigt den effekten på mig. Jag har kommit fram till att jag definitivt inte är avundsjuk på märkeskläderna, därmot handlar det om att jag inte fattar helt och fullt. Jag lever ju ett lantlollaliv med (av ointresse) så lite klädshopping som möjligt och därför känner jag inte till de där märkena som droppas i boken. Lyxen går mig lite förbi; jag fattar inte exakt hur exklusivt det är. Sen går det inte att komma ifrån att den här trenden att ständigt nämna varumärken gör att boken blir placerad i tid på ett väldigt specifikt sätt. Det kan ju vara på gott och ont, men den uppenbara risken är att boken tydligt åldras och att det sker raskare än vad författaren kanske önskar.

Hur som helst, Bara vanligt vatten är lagom läsning för den som vill läsa för avkopplings skull. Kanske pocketupplagan kommer lagom till sommarsemestern?