Vyssan lull, av Carin Gerhardsen

Det här är Gerhardsens tredje kriminalroman och jag skulle vilja säga att den kvinnan blir då bara skickligare och skickligare på att knyta ihop invecklade historier så att de förefaller vara alldeles logiska. Pepparkakshuset var bra. Mamma, pappa, barn var ännu bättre och mer spännande. Och Vyssan lull är så spännande att jag sträckläste den. Eller, jag tog en paus för att sova och vara på jobbet, men jag läste övrig tid. ;-)

Boken börjar brutalt med skildringen av hur någon skär halsen av en mor och hennes två småbarn. Mamman kommer ursprungligen från Filippinerna, har varit gift med en svensk, lite äldre man - som också är far till barnen - men har efter skilsmässan bott ensam tillsammans med barnen. Det finns ingenting i hennes liv som kan kasta ljus över varför de har råkat ut för en mördare. Allt verkar helt meningslöst, men ändå kyligt och genomtänkt. Utredningen hamnar på kriminalkommissarie Sjögrens bord och tillsammans med kollegorna ska han försöka bringa klarhet i vad som har utlöst morden. Det går dock trögt att få fram ledtrådar, så poliserna kör ganska snart fast. Inte blir det bättre av att en av poliserna i gruppen, Einar Eriksson, inte kommer till jobbet.

Inom gruppen finns också olösta konflikter som ligger och pyr. Den kanske mest intressanta konflikten - eller sidospåret - handlar om Petra Westman som har listat ut att kollegan Jamal Hamad är den som har filmat henne under en våldtäkt (som inträffade i en av de tidigare böckerna). Hon vet inte hur hon ska konfrontera honom, men hon vet att hon ska skydda unga oskyldiga Jenny i receptionen från honom...

Nu när jag har läst ut boken tänker jag att mordhistorien och allt det som den involverar egentligen inte är unik; det finns säkerligen någon liknande historia berättad i någon annan kriminalroman - men jag tycker att Gerhardsen berättar historien på ett bra sätt. Man får ledtrådar i lagom dos. Man känner att något är på gång, och man får ligga steget före poliserna - men det blir inte trist förutsägbart. Man får veta en del om polisernas privatliv, men inte så att det tar överhanden. Det känns också som att alla poliserna får ta del av utrymmet i boken och det betyder att även om Sjöberg är gruppens ledare så är han inte den som är viktigast i berättelsen. Jag kan nog inte sätta fingret på exakt vad som gör den här boken så vass, men den har något särskilt. Klart läsvärt är det i alla fall!

När alla pusselbitar har lagts på plats kring trippelmordet finns det ändå saker som är olösta; sådant som berör kollegorna på polisstationer. Det betyder att det finns skäl för Gerhardsen att skriva en fjärde bok i serien, eller hur..? ;-)

(Recensionsex. och bild från förlaget.)
Första recensionsdag är angiven till 30 mars, men eftersom jag har sett boken i både bokhandeln på stan och på nätbokhandeln, så lägger jag ut mina tankar nu.