Saker som aldrig händer, av Johanna Lindbäck

Det här är en berättelse om saker som aldrig händer, fast som ändå händer. Huvudpersonen Andreas har precis flyttat till sin pappa för att bo hos honom. Mamman, som han har bott hos ända sedan skilsmässan för många år sedan, fick ett jobb i Stockholm och bestämde sig för att flytta dit. Redan det är en sån där grej som inte händer, men som ändå hände; att mamman flyttar hundra mil söderut och att Andreas ska flytta tillbaka till det hus som han inte bott i under så många år. Hur ska det gå? Han har ju blivit nästan vuxen!

Och en liten parentes: Alldeles händelsevis utspelar sig boken i en stad som jag har bott i bra länge, och det är roligt att känna igen miljön. Det är inte alltför ofta jag läser böcker som utspelar sig i trakter som jag känner till bra! ;-)

Andreas går sista året i gymnasiet och det gör flickvännen Hanna också. De har varit tillsammans närmare ett år, men plötsligt känns Hanna annorlunda. Hon beter sig annorlunda, dessutom. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad exakt som är fel, men det visar sig bero på att hon har gjort en sån där sak som aldrig ska hända. Och ändå hände det. Hur gör man då? Och hur hanterar man att ens kompisgäng har vetat saker som man själv hade velat veta - och ingen har sagt något..? Hur tacklar man det sveket?

Granne med Andreas bor Erik. Han har alltid bott där och förr om åren var Andreas och Erik riktigt bra kompisar - men med skilsmässan och flytten gled de isär och när de nu möts igen vet de till en början inte var de har varandra. Det visar sig att de fortfarande går bra ihop och att vänskapen kan återupptas utan alltför större bekymmer. Men så småningom inträffar en sån där grej som inte ska hända. Hur gör man då?

Hur hanterar man såna där grejer som aldrig händer, men som ändå händer? Ska man bara strunta i att det hände och gå vidare? Eller ska man prata ut om saken, för att sedan gå vidare? Eller ska man prata ut om saken och bryta kontakten? Hur ska man ta sig ur jobbiga saker utan att känna sig som en förlorare? Tricksigt värre! Lindbäck tar upp det där med hur man kan hantera saker som inträffar, och hon gör det bra. Hon visar trovärdigt hur samtalet mellan tonårsgrabbar kan gå till; vad som kan bli sagt och vad som får vara underförstått eller läsas av mellan raderna. Hon låter den nästan vuxna Andreas lida rejält, känna av hur djupt sveket sårade - men hon låter honom också ta sig ur det hela.

Än en gång har Lindbäck hanterat sådana där alldeles vanliga trassligheter som inträffar i livet och visat vilken betydelse de faktiskt kan ha. Jag gillar den här boken!

(Bild och rec.ex. från förlaget.)