Bara ett barn, av Malin Persson Giolito

Trots att jag hade lite feber, huvudvärken from hell och därmed också värkande ögon, var det helt omöjligt att sluta läsa i Bara ett barn. Jag plockade med mig den till sängen då jag kraschlandade där efter jobbet igår och tänkte att jag kunde läsa några sidor, bara för att somna till - men det gick ju inte att somna ifrån boken. Helt omöjligt.

Redan i bokens inledning förstår man att man kommer att få bekanta sig med en liten unge som inte har det lätt. Strax efteråt förstår man att det inte handlar om en unge som "inte har det lätt"; det handlar om en unge som har det bra mycket svårare än vad många vuxna skulle stå ut med. Sjuåriga Alex har brännmärken, brutna revben, blåmärken; färska och läkta skador - men han har aldrig varit till en läkare. Och han talar inte om vad som har hänt honom. Han talar inte gärna, överhuvudtaget.

Sophia Weber utses till Alex advokat, och det blir hennes jobb att föra hans talan. Till en början handlar det om ett rutinärende; det handlar om att planera var han ska bo i fortsättningen - hemma hos mamman, som har kickat ut pappan, eller hos fosterföräldrar. När Alex pappa så småningom hittas död blir planeringen av Alex framtid väldigt komplicerad, samtidigt som den för somliga blir väldigt enkel. Frågan är vem som tänker rätt i fråga om vad som har hänt Alex och i fråga om vad Alex har gjort. Och så länge Alex är tyst, kan han inte bidra till en lösning på problemet.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är ett väldigt bra driv framåt i berättelsen; det är spännande och jag blir berörd. Att författaren har de sakkunskaper som krävs är tydligt, och det är lika tydligt att författaren har ambitionen att visa vilken omöjlig sits man kan hamna i, då det handlar om barn som blir utsatta för brott. Man känner advokat Sophias frustration lika tydlig som vore den ens egen.

Egentligen behövs det inte sägas så mycket mer än så. Läs!

(Bok och bild från förlaget.)