Ett bokreabesök senare och med våfflor i magen...

Jamen, den där bokrean - vad är det för skämt..? Jag slank in på Akademibokhandeln igår och blev gruvligt besviken. Inte mer än ett enda impulsköp blev det, och det räknas knappt eftersom det inte bara var ett impulsköp, det var också en födelsedagspresent som ändå skulle inhandlas... Jag blev faktiskt inte frestad av just något i butiken. Knappt några ungdomsböcker alls; bara någon Twilight-titel och någon ur serien Vargbröder. En eller två titlar om hundar (och vem hade för fem år sedan trott att jag ivrigt skulle gräva efter såna böcker på en bokrea???). Inte en enda om något pyssligt. Kriminalromanerna låg på ett bord och såg ledsna och likadana ut, och på ett hälften så stort bord låg romanerna. Det allra mesta på dessa båda bord hade jag antingen läst eller bestämt mig för att inte läsa; det fanns inga överraskande titlar, inget att titta lite närmare på. Allt såg väldigt förbeställt och prydligt ut, och ingenting såg ut att vara nedsatta hyllvärmare - så som det ofta var förr om åren. Böckerna som ligger på rean känns nyare och nyare för varje år som går; det som kom ut i fjol är lockvara på reans första dag året efter. Det är för sorgligt, det där med att böcker numera har ett så tydligt bäst-före-datum. Att det inte finns utrymme för de böcker som har några år på nacken, men som fortfarande är bra. Tur att det finns loppisar och second hand-butiker där man kan hitta godingar.

Och idag har vi ätit våfflor. Maken stod för gräddandet idag, och efteråt ville han ha betyg på våfflornas färg. De var ju perfekta såklart! Gyllenbruna och perfekt frasiga i kanterna. Så där som mina sällan blir. Det blir blekfisar och mörkbruna om vartannat... Men så förklarade han att han hade klockat våfflorna (sånt man kan roa sig med då man står och gräddar och har en alldeles ny mobil att leka med samtidigt) och det förklarar ju saken. Jag har inte tid att klocka mina våfflor. Jag läser ju medan jag gräddar, och då kan det av högst förklarliga skäl bli lite ojämnt mellan gångerna man har tid att lyfta ut den färdiga våfflan och hälla på ny smet...

För övrigt läser jag en så himla bra bok just nu. Spellmans arkiv heter den och jag köpte den för en femma på loppis häromhelgen. Den är så vansinnigt rolig att jag knappt har tid att göra annat än att läsa... ;-)

Vad är det för fel på dig, av Alicia Thompson

Åh, vad jag tycker illa om den här bokens omslag! Det är rörigt och jag tycker inte att det säger just något om innehållet. Baksidestexten känns inte vidare intressant, utan känns mest konstig. Jag hade alltså inte valt den här boken efter att ha sett omslaget. Men vilken tur att inte bokens innehåll är lika underligt som omslaget! ;-)

Jag blev nämligen glatt överraskad av Vad är det för fel på dig. Det visade sig vara en väldigt avslappnad historia om Leigh, som nyligen har börjat plugga psykologi och därför har flyttat hemifrån. Hon går på samma college som pojkvännen Andrew (som hon har varit tillsammans med i evigheter), men de bor inte tillsammans och har bestämt sig för att det där med sex kan vänta (eftersom det ändå inte blev av den där sista natten på high school när de hade tänkt att det skulle ske). Andrews rumskompis Nathan är väldigt avvaktande gentemot Leigh, så pass att han nästan är otrevlig. Leighs rumskompis Ami är inte särskilt förtjust i Andrew och menar att han inte behandlar Leigh särskilt väl utan mest tar henne för given.

Leighs föräldrar surfar fortfarande på New Age-vågen med tarotkort och hela baletten, och även om inte Leigh själv är helt förtjust i föräldrarnas livsval har det nog påverkat henne att bli en väldigt avspänd person med förmåga att acceptera att alla människor inte är exakt likadana. Hon har naturligtvis människor som hon tycker bra om och människor som hon tycker mindre bra om, och eftersom Leigh ofta pratar innan hon har hunnit tänka händer det rätt ofta att hon försätter sig i obekväma situationer - men på ett eller annat vis tar hon sig ur dessa.

En märklig situation som hon inte vet hur hon ska hantera, är det faktum att hon har drömt väldigt trevliga drömmar om Nathan. Så pass trevliga drömmar att hon inte vet hur hon ska förhålla sig till sina drömmar, eller till Nathan... Och när saker och ting trasslar till sig med Andrew och lite andra saker, då vet hon inte hur det går till - men plötsligt finns Nathan där.

Den här boken är skriven med en ganska stor dos humor och även om man egentligen förstår hur det ska gå ganska tidigt i boken, så är det väldigt underhållande rakt genom hela boken. Början är kanske lite rörig och konstig, men när det väl börjar ta sig, då blir det skojigt. Man skulle kunna säga att "sex eller inte sex" är en stor del av bokens innehåll dels eftersom en del av konflikten med Andrew handlar om just det, dels eftersom Leigh är med som mentor i en grupp för tonåringar där frågan stöts och blöts - men det är på intet vis en predikande ton i boken utan snarare förs en öppen diskussion.  Och det är rätt skönt att tonåringarna i den här boken inte behöver släpa på föräldrarnas problem, utan att de tillåts ha sina egna problem - med fullt fungerande föräldrar någonstans i bakgrunden.

(Recensionsexemplar från förlaget.)

Ficktjuvens spöke, av Catherine Fisher

I den här berättelsen möter vi Sarah och hennes styvbror Matt (som hon inte tycker vidare bra om). När de en kväll är på ett galleri där Sarahs mamma ställer ut, får Sarah syn på en tavla som avbildar exakt samma utsikt som hon har från fönstret i sitt rum. Hon granskar tavlan och inser att deras hem till viss del ser ut så som det gör på tavlan, men att somligt har förädrats. Där hennes rum finns nu, stod förr en stort träd. När hon studerar trädet in i minsta detalj får hon syn på ett ansikte där inne; ett ansikte som plötsligt får liv och blinkar åt henne. Och så tar konstigheterna fart...

Sarah drömmer otäckt och vaknar en natt upp med ett skrin intill sig - ett skrin som hon drömt att hon klättrat i träd efter och som tillhör en död pojke. Hon vill öppna skrinet för att få reda på vad som finns där inuti, men den låssmed som hon går till säger sig inte kunna hjälpa henne. Spökpojken blir allt mer angelägen om att hon ska få upp skrinet och hans hotelser blir allt grövre. Till sist håller situationen på att glida utom kontroll - men då träder Matt in i bilden och lyckas reda ut hela härvan.

Det är en väldigt enkelt berättat historia, det här. Det finns inte mycket utrymme för egna spekulationer och funderingar, utan allt berättas i klartext. För att man ska ha full behållning av den här berättelsen ska man inte ha kommit så långt i sin läsutveckling att man läser mellan rader. Man ska fortfarande ha behovet att få det mesta tydligt berättat.

(Recensionsexemplar från Argasso)

Bloggtorkan är snart över!

Jag har inte varit riktigt i skick för att orka med allt som jag brukar orka med - och då har bloggen så klart fått stå över ett tag. Medan jag har varit hemma och hämtat mig, har jag läst några böcker. Anne Holts nyaste, Frukta inte, som inte kommer ut än på ett tag och som jag spar mina tankar om till "släppdatum" 17 mars. Jag har läst ännu en lättläst från Argasso, Ficktjuvens spöke och dessutom jag slukat Vad är det för fel på dig, en ungdomsbok från Rabén&Sjögren. Tankar kommer! ;-)

Nu väntar en veckas sportlov och dagen ska jag spendera med mittentösen. Hon behöver en trave nya kläder och jag ska göra henne sällskap.

Lite småsegt...

Ja, det känns lite som att jag trampar i sirap just nu. Det är väl den där lunginflammationen som börjar ta ut sin rätt, kanske? Jag är bara trött, trött, trött.

Idag låg Anne Holts allra nyaste i brevlådan. Naturligtvis var det alldeles omöjligt att inte börja läsa i den precis på en gång! Dessvärre trillade ögonlocken igen hela tiden, men det berodde nog bara på mig och inte på boken... ;-)

Om ett par dagar börjar bokrean. Jag har inte läst någon bokreakatalog. Jag har inte iddats gå igenom alla tips på böcker som kommer på rean. Jag är rätt oinspirerad och behöver verkligen inte handla böcker, utan snarare lite nya kläder att hänga på mig. Jag har alltså inte några som helst planer på att göra något som involverar bokrea - men jag är ändå ganska säker på att jag både kommer att gå på bokrean och spontanhandla något. Man känner sig själv... Ingen disciplin! ;-)

Askungar, av Kristina Ohlsson

Jag vet inte varför jag har varit så skeptisk till den här boken! Jag hade liksom fått för mig att jag inte skulle gilla den innan jag ens hade tagit en titt i den - men så fick jag syn på ett superfint exemplar i Kupans bokhylla och då är det klart att jag köpte den. Fem kronor - vilket fynd! Ja, för Askungar är ju riktigt bra! ;-)

Jag tycker mycket om persongalleriet, till att börja med. I den här kriminalromanen är det polisen som utreder brottet och då närmare bestämt en specialgrupp vid stockholmspolisen, ledd av kommissarie Axel Recht. Recht är inte för gammal, inte för trött, inte för negativ - men samtidigt lite av allt detta. I gruppen ingår Peder Rydh, som är kriminalinspektör och utöver det pappa till tvillingar, gift med barnens djupt deprimerade mor och vänsterprasslare. Fredrika Bergman är civilanställd utredare och har på grund av det faktum att hon är kvinna lite svårt att smälta in i gruppen. Rydh vaktar noga sitt revir och Recht är inte säker på att hon har glöden och passionen; hon är ju så akademiskt petnoga av sig.

I Askungar är tempot högt, men inte så att det känns som att titta på en actionfilm utan mer så att det är spännande hela tiden och svårt att lägga ner boken. Själva brottet är fasansfullt; ett barn försvinner och därefter blir det bara värre. Det visar sig att det inte är den typ av brott som polisen först tänker sig, utan att det handlar om något mycket mer ondskefullt. Det handlar om straff och hämnd, och att det är obegripligt för alla utom den hjärna som genom sin egen utsatthet har kommit fram till hur det måste bli.

Solklar rekommendation! Läs! ;-)

I det här trädet, av Katarina Kieri och Per Nilsson

Vad roligt att två så bra författare slår sina huvuden samman och skriver en bok! Ja, något sådant tror jag att jag tänkte när jag fick reda på att den här boken var på gång. Nu har jag läst boken, och visst är den bra - men inte oförglömlig.

Om jag har förstått det rätt, så har Nilsson skrivit kapitlen som handlar om Siri och Kieri har skrivit kapitlen som handlar om Jakob. Jag vet inte hur jag har fått för mig det? Är det så?  Det är alltså Siri och Jakob som är huvudpersoner i I det här trädet, och man får läsa deras berättelser genom att de äger varannat kapitel boken igenom. Det funkar helt okej, men det är väldigt fristående berättelser och någon gång mitt i boken tänker jag att jag undrar om det skulle gå att läsa bara Siris kapitel först och bara Jakobs kapitel sen... Kanske skulle det funka ända till slutet, då berättelserna möts ordentligt?

Siri och Jakob känner inte varandra, men de finns hela tiden i periferin av varandras liv eftersom de bor i samma stad och rör sig i ungefär samma områden. Jakob har lagt märke till Siri och tänker på henne som fågelflickan, och Siri tänker på Jakob som vilsenpojken då hon någon gång får syn på honom. Siri är klassens hackkyckling och hon hatar innerligt de allra flesta i klassen. En vän har hon, och det är Fatima. Jakob känns också lite ensam av sig, men han är på intet sätt så plågad som Siri.

Jakob lever tillsammans med sin mamma och sin bror John. Det har hänt något hemskt tidigare i deras liv och de har flyttat, kanske för att börja på nytt. Siri bor med sin mamma, och hon träffar sin pappa lite då och då. Pappan är alkoholist och får återfall med ojämna mellanrum. Det känns som att det målas upp en väldigt typisk "ungdomsboksbild" av familjelivet, och det är jag inte helt belåten över.

Mot slutet av boken säger någon "Nittio procent av all kommunikation består av missförstånd" och det är ett rätt bra citat att bära med sig då man läser den här boken. En hel del av det som händer i boken har sitt ursprung i ett missförstånd någonstans, en oklarhet eller en misstolkning. Intressant tanke!

En annan intressant tanke är alla fåglar som flyger omkring i boken. Den som har lust skulle säkert kunna skriva en hel del om fågellivet i trädet!
;-)

(Recensionsexemplar från förlaget.)

Kära Edda, av Elen Fossheim Betanzo

Det här är en nätt liten bok med ett snällt och småbarnsligt omslag, vilket förmodligen leder till att somliga väljer boken för att få något lättläst och lättsmält. Men si, så enkelt är det inte med Kära Edda. Det är få sidor, 128, men innehållet är verkligen inte lättläst och lättsmält. Det finns somligt att fundera över i den här boken; kanske så pass mycket att det känns som om fler frågor väcks till liv än besvaras genom läsningen.

Till en början blir jag inte klok på handlingen. Bokens jag har en bästa vän som heter Karla, de är någonstans i artonårsåldern och tillsammans ska de två ta reda på allt som finns att veta om kärleken. Eller, egentligen är det väl jaget som ska lära sig att älska någon. Karla har ju redan en kille som hon aldrig någonsin gör slut med, trots att de ofta bråkar. Ganska snart träffar jaget en kille, en supersnygg kille som hon inte vill veta namnet på utan bara träna sig på kärlek med. Det går både bra och dåligt, och deras förhållande löper genom hela boken.

Genom hela boken får man också läsa ett antal brev - ett och ett, eller några åt gången. Alla brev är riktade till en Edda, mormodern till bokens jag. Det är kärleksförklaringar av de mest skilda slag och från en mängd herrar. Man skulle kunna tro att det bara är gamla brev, från tiden innan morfadern kom in i bilden - men så är det inte. Det visar sig att mormor genom hela livet har haft små kärleksäventyr och att det av vissa skäl är något som bokens jag måste bearbeta och acceptera.

När boken är slut, får man faktiskt veta vad jaget heter. Om namnet spelar någon roll eller inte, det är en sådan där sak som tål att funderas på. En annan sak som inte är så himla säker, det är huruvida de två töserna lärde sig något om kärlek. Jag ser inte direkt en tydlig utveckling eller ett förändrat tankemönster hos dem, bortsett från allra sista sidan. Ja, och bokens jag vågar ta itu med mormoderns brev. Det kanske räcker så?

Jag vet inte hur förtjust jag blev i boken, egentligen. Jag är lite kluven. Det kan vara bokens omslag som lurar mig, trots att jag nu läst och vet vad det är för slags bok. Jag skulle kunna tänka mig att läsvana personer i gymnasieålder tycker att det här är intressant - om de kan sätta sig över att omslaget inte matchar handlingen.

(Recensionsexemplar från förlaget.)

Medelålders plus, av Sven-Bertil Bärnarp

Den här serien är alldeles ny för mig, men den har publicerats i DN ett bra tag så förmodligen har den redan en trogen skara läsare.

I händelsernas centrum står ett par som är medelålders plus - en diskret omskrivning för pensionärer - och deras filosoferande kring högt och lågt. Jag vet inte om jag tycker att det är kul att jag och maken många gånger beter oss ungefär som det här medelålders plus-paret, eller om det är en total katastrof att det är så hög igenkänningsfaktor..? ;-/

Bilderna är enkla, människorna är enkelt tecknade i mild färgskala och allt går i ett väldigt stillsamt tempo. Det gör att serien kan upplevas som antingen långsam och småtråkig, eller som vilsam och avslappnad. Jag lutar mer åt det senare, men jag skulle misstänka att det yngre gardet i huset skulle säga det första...

Ett litet smakprov på serien hittade jag vid DNs artikel om serien. Jag tar mig friheten att låna strippen:

(Klicka på bilden så att den blir större - då går det att läsa texten.)

Lite plus och lite minus!

På pluskontot noterar jag:

* Två riktigt fina böcker från Rabén&Sjögren som landade i min brevlåda idag. I det här trädet och Kära Edda - det ska bli så roligt att läsa dem!

På minuskontot noterar jag:

* Jag var inte bara astmarosslig i luftrören den här gången. Det var lunginflammation också. ;-(

På pluskontot noterar jag:

* Jag ska nog hinna bli piggare innan det är dags för sportlov. Om jag har tur!
* Det passar hemskt bra med nya, frestande böcker då jag har legala skäl att ligga i soffan och lata mig!

Jamen, se! Det blev ju plus även idag! ;-)

Nemi 7, av Lise Myhre

Lite sporadiskt brukar jag läsa Nemi i morgontidningen, men jag tycker egentligen bäst om att få en rejäl dos Nemi på en och samma gång. Alltså är ett album perfekt!

Det som är så roligt med Nemi är hon inte är så lite lik Pippi Långstrump i det där med att hon aldrig vill bli stor. Hon vill ju förbli svartrockare och tonårskaxig i all evinnerlighet, och hon gör verkligen sitt bästa för att inte uppfattas som mer vuxen än situationen kräver. Trots att jag vare sig hänger på krogen eller raggar one-night-stands kan jag lätt sätta mig in i hur Nemi tänker och det måste ju vara Myhres förtjänst. Serien är skickligt tecknad med ömsom finfina nyanser, ömsom nästan övertydligt bildspråk - efter behov.

Jag vet inte om det är en nyhet, men när jag läste det här albumet tänkte jag lite då och då på att somliga strippar egentligen är rätt poetiska i både språk och innehåll. Har man troget följt Nemi från första stund, vet man säkert om det alltid har varit så eller om det är lite nytt - men jag vet faktiskt inte. Oavsett vilket, så tyckte jag om det!

Jag lånade det här albumet på biblioteket och jag vet inte om det är på grund av hårt slitage som många sidor i början och slutet av albumet hade släppt. Annars handlar det väl helt enkelt om lite dålig kvalitet på limningen. Eller ett måndagsexemplar. Tur att inte seriens innehåll släpper i kanterna! ;-)

Man kan tycka vad man vill om OS...

men det är bara att ödmjukt böja på nacken när Guden över alla andra Gudar sätter sina skridskor på isen och åker skjortan av de andra deltagarna:



Nä, jag var inte uppe i natt. Tack och lov för svt play! ;-)

Notting Hill

Efter att ha klarat av alla nödvändigheter för dagen bestämde jag mig för att parkera mig i fåtöljen med en balja te, min förkylning-på-gång och en film. När man är lite lagom luddig i huvudet ska man inte se något nytt och spännande, utan man ska hålla sig till gamla godingar - alltså blev det Notting Hill. Alla vet ju redan vad den handlar om, så det drar jag inte en gång till (jag har gjort det högst nödtorftigt här) utan istället ska vi kika lite på en riktigt bra scen:



Härligt!

Nu är jag nästan lite sugen på att titta på Fyra bröllop och en begravning. Undrar om jag har uppgraderat den också från vhs till dvd..? Hm.

Blå dahlia, av Nora Roberts

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Läser man en Roberts så vet man vad man får. I all synnerhet om man har läst tillräckligt många Roberts för att känna igen stuket redan på omslaget och med hjälp av baksidestexten. Antingen är det en sån där kärlekshistoria som gränsar till kriminalroman eftersom det finns något småkriminellt med i handlingen, eller så är det en sån där kärlekshistoria som har lite övernaturliga inslag och gärna serveras som trilogi. Eller så är det en kärlekshistoria utgiven på Harlequin och då är det så strukturbundet att man kan jämföra upplägget sida för sida med vad som händer i en annan Roberts från Harlequin förlag.

Och vad är då det här för slags Roberts, månntro? Ja, det är den där sorten som gärna kommer i skock om tre, innehåller lite övernaturliga inslag och har en hjälte och en hjältinna som från början inte alls har tänkt sig att ens tycka om varandra men som ganska snart inte kan motstå den starka erotiska laddning som bara växer och växer, och till sist blir dragningskraften det som styr deras liv så till den milda grad att de faller i varandras armar varpå ett fyrverkeri av Guds nåde sprakar i bakgrunden och får alla andra kärlekshistorier i världen att blekna bort till ett platt intet. Ungefär. Man kan raljera hur mycket man vill över hur förutsägbart det är, alltihop - men det är faktiskt också väldigt trivsamt och vilsamt, serverat med en portion humor. Det går inte att komma ifrån.

Roberts har i Blå dahlia förlagt handlingen till en handelsträdgård i Memphis, dit Stella kommer efter att - några år tidigare - ha blivit änka och därmed ensamstående med barn. Stella och barnen bor hemma hos handelsträdgårdens ägare i ett gigantiskt hus med alldeles eget spöke. Den ursnygge Logan, landskapsarkitekt, arbetar också för handelsträdgårdens ägare - och han och Stella kommer omedelbart på kant med varandra. Hon är mycket för regler och ordning, medan han är mer impulsiv och spontan. Dock finns det något speciellt mellan Stella och Logan, och det blir snart uppenbart att de inte är så olika egentligen... Och så begriper vi hur det går. ;-)

Nästa bok i serien heter Svart ros och är tydligen rätt nyligen utkommen. Jag tror jag ska sluka den också, om jag får syn på den på biblioteket eller kanske någon loppis. Mitt exemplar av Blå dahlia köpte jag på loppis för en femma och det var ju ett bra pris! ;-)

Två tavlor...

Minsta tösen fotograferade mina två senaste tavlor:

Den till vänster ska stora tösen ha i sitt studentrum, har jag bestämt. Det är inte så himla säkert att hon tycker att den är snygg, men om jag har gjort den till henne då är det bara för henne att ställa den på tavellisten och hacka i sig att den ska stå där... ;-)

Och hjärtat passar ju bra att visa på Alla hjärtans dag! Tajming! ;-)

Teve-serie efterlyses!

Vad heter teve-serien som utspelar sig i något engelskspråkigt land, handlar om några par omkring trettio eller så - varav en kvinna som får ett barn och förlorar det..? Den har gått på trean eller femman (troligtvis) för några år sedan, kanske runt tiosnåret på kvällen. Och det är absolut inte Kalla fötter, men kanske inte helt olikt... Någon gissning?

Sommaren med Göran

Häromkvällen såg vi Sommaren med Göran; en svensk komedi som utspelar sig i midsommartid. Det är en sån där film som är lite smårolig mest hela tiden, som levererar det ena skämtet efter det andra och där allvaret aldrig lurar runt hörnet. Egentligen kan man väl sammanfatta hela filmen med att konstatera att det är synd om Göran. Inte har han hittat kärlek, inte har han drömjobbet, inte är han rik som ett troll, etc. Men han är inte den som kastar in handduken i förväg, inte! Trailern ger en ganska bra bild över vem Göran är:



Filmens absoluta bottennapp måste helt enkelt vara då prästen förklarar Alexander Ahl och Ann Ahl för äkta makar - men i övrigt är det hyfsad kvalitet på humorn. Man får flina lite mest hela tiden, och det är väl vad man kan begära då man vill lysa upp en alldeles vanlig, lite småtråkig kväll! ;-)

Loppisrunda och läsrapport!

Jag kom hem ganska så tomhänt, bortsett från några ex av Gardells En komikers uppväxt - fynd som jag är mycket belåten över. Jag saknar en klassuppsättning så otroligt mycket på min nya arbetsplats, att jag bestämt mig för att samla på mig en egen. Dessvärre går det långsamt... Men nu saknas bara fjorton ex! Någon som vill skicka över sitt gamla utlästa exemplar? ;-)

Sen har jag gått från en Stella till en annan Stella; från Bara vanligt vatten till Blå dahlia. Trivsamt, bekvämt och avslappnande. Jag har hunnit en bra bit men återkommer då jag har läst ut boken!

Ikväll blir det Fame; nya versionen. Förhoppningsvis är den underhållande, men man kan aldrig så noga veta! ;-)

Och så har jag sett Sommaren med Göran häromkvällen! Det höll jag på att glömma! Bäst att jag skriver lite om den innan jag har glömt... ;-)

Den gode tjuven, av Hannah Tinti

Det här är den bok som vi läst senast i den bokcirkel som jag är med i. Vi valde den efter att ha blivit tipsade om den och jag är så glad för att vi verkligen läste boken. Det är nämligen en bok som inte ligger på några topplistor (här i Sverige) och som kanske därför är svår att hitta till på egen hand, men det är en bok som förtjänar att bli läst av fler människor.

I centrum för handlingen står 12-årige Ren som är föräldralös och därför uppvuxen på ett kloster, uppfostrad av munkar tillsammans med andra föräldralösa barn. Ren saknar sin vänstra hand och har hela sitt liv undrat över vad som egentligen hände med handen; kanske har han undrat lika mycket över handen som över vilka hans föräldrar är. Då och då händer det att någon kommer för att adoptera ett barn från barnhemmet, men sannolikheten är inte stor för att Ren ska bli utvald. Lika lite troligt är det att Rens bästa vänner ska bli utvalda eftersom de är tvillingar. Det sägs att tvillingar är otursförföljda eftersom den yngsta av tvillingarna är en bortbyting som borde dränkas direkt efter födseln - men eftersom Rens vänner är föräldralösa vet ingen vem av tvillingarna som bär oturen och som borde ha blivit dränkt. Alltså blir de tre vännerna kvar medan de får se den ena efter den andra lämna klostret. Som någon slags tröst eller kompensation lägger sig Ren till med vanan att stjäla småsaker.

En dag kommer en man vid namn Benjamin till klostret. Han säger sig leta efter sin försvunna bror - och den brodern är vara Ren. Det blir äntligen Rens tur att lämna barnhemmet, och trots att han känner glädje över att slippa bli kvar på barnhemmet så länge att han måste överlämnas till armèn - vilket är det öde som väntar de pojkar som blir kvar till dess att de är så pass vuxna - känner han också att det är en hel del som är märkligt med Benjamin.

Den gode tjuven för tankarna till Oliver Twist; barnhemsbarn på vift i stora världen och i händerna på laglösa personer - men det är inte en alldeles likadan berättelse. Det liv som Benjamin erbjuder Ren är fullt av äventyr, men också lögner, stölder och allehanda farligheter. Man kan tänka sig att det därför blir en mörk och sorglig berättelse, men det är snarare tvärtom. På något vis präglas den där osäkra och konstig tillvaron av värme och glädje, och trots att Benjamin ger sken av att vara nonchalant inställd till Ren är det tydligt att han bryr sig väldigt mycket om honom.

Persongalleriet runtomkring Ren och Benjamin är högst intressant och bjuder på gott såväl som ont, men alldeles vanligt och normalt kan man nog lugnt säga att det inte är. Tinti skildrar dessa personer på ett levande och underhållande sätt, och det är exempelvis mycket lätt att för sig själv höra hyresvärdinnan som bara talar med versaler. ;-)

Jag rekommenderar varmt Den gode tjuven! Den var förfärligt dyr i den alldeles verkliga bokhandel där jag handlade, men betydligt lägre pris finner man på nätet.

Bara vanligt vatten, av Kajsa Ingemarsson

Det är ett bra tag sedan den här boken kom ut, och nu när den stod där i en hylla på biblioteket och påpekade att den allt bra gärna skulle vilja följa med mig hem någon gång tyckte jag att det var lika bra att låta den få göra det genast.

Till en början ångrade jag mig nästan. Den där Stella - bokens huvudperson - var en bedrövligt självcentrerad liten varelse med föga förståelse för andra människor. När boken börjar ska hon precis skriva sin tionde bok om privatdetektiven Franciska Falke och känner att det inte går särskilt bra. Tidigare har hon bara skrivit på men nu har hon drabbats av prestationsångest och minns bara nålstick från andra författare om kvalitet, språklig säkerhet och annat som handlat om att hennes böcker - trots försäljningsframgångarna - inte är äkta litteratur. Inte blir det bättre av att hon inser att hon har en vattenläcka i sin (svindyra, lyxiga) takvåning och kommer att bli tvungen att leva med hantverkare i huset under obestämd tid.

Hantverkaren är en tio år yngre man som driver eget företag. Han är skicklig på det som han gör dagligdags, men han spelar verkligen inte i samma division som Stella. Det spelar egentligen ingen roll, för Stella har ju redan en pojkvän (eller vad man nu kallar karlar som är tillsammans med en kvinna och har passerat tonåren?). Visserligen är det inte precis stjärnfall och magi då de träffas, men vem kan begära det? Men när pojkvännen gör bort sig, börjar Stella fundera över hur hon egentligen vill ha det i sitt liv. Och då anar man ju genast hur det ska gå... Såtillvida är boken hur förutsägbar som helst, och det kan ju kännas lite trist.

Men det som jag verkligen uppskattar med Bara vanligt vatten är att det faktiskt händer något med Stella under händelsernas gång. Hon växer, blir lite starkare, lite mer säker på vad hon egentligen tycker och tänker. Just den där utvecklingen hade gärna fått komma fram lite tydligare.

Då jag läste Matilde för inte så länge sedan blev jag rätt störd över alla klädmärken som skulle namndroppas här och var i boken. Det ska väl förstärka känslan av hur lyxigt personen har det - men det har inte riktigt den effekten på mig. Jag har kommit fram till att jag definitivt inte är avundsjuk på märkeskläderna, därmot handlar det om att jag inte fattar helt och fullt. Jag lever ju ett lantlollaliv med (av ointresse) så lite klädshopping som möjligt och därför känner jag inte till de där märkena som droppas i boken. Lyxen går mig lite förbi; jag fattar inte exakt hur exklusivt det är. Sen går det inte att komma ifrån att den här trenden att ständigt nämna varumärken gör att boken blir placerad i tid på ett väldigt specifikt sätt. Det kan ju vara på gott och ont, men den uppenbara risken är att boken tydligt åldras och att det sker raskare än vad författaren kanske önskar.

Hur som helst, Bara vanligt vatten är lagom läsning för den som vill läsa för avkopplings skull. Kanske pocketupplagan kommer lagom till sommarsemestern?

Tjugo sidor in i boken...

och jag känner redan att jag blir riktigt irriterad på Stella i Bara vanligt vatten. Vad är det för en loppa, egentligen!?

Och än en gång är det en rökare som har haft biblioteksboken hemma hos sig. Den luktar stinkbomb och jag önskar än en gång att jag var så välbeställd att jag obekymrat kunde köpa på mig alla de böcker som jag önskar läsa. Förgrymmade rökare! ;-(

Nu måste jag koka mig ännu en balja te och läsa vidare. Kanske man skulle stryka lite Vick under näsan för att slippa röklukten..? Finns ens Vick-salvan längre?

Fejsbooka på jobbet??

Idag när jag körde bil lyssnade jag till någon som pratade om Facebook på jobbet; om man ska få fejsbooka på jobbet eller inte. För inte så länge sedan registrerade jag mig på Facebook, och har så smått hittat vänner där. Tanken att fejsbooka på arbetstid, den är dock så absurd att jag inte ens riktigt kan tänka tanken. När skulle jag hinna det? När??? Så mycket kan jag säga, att min arbetstid är så fylld av arbete att det inte finns en suck att jag skulle hinna skrota runt på Facebook. När jag lägger rabarber på en dator på jobbet, då gör jag det för arbetsrelaterade saker.

Hur resonerar ni? För eller emot Facebook på jobbet? Rösta i marginalen! ;-)

Uppdaterat:
Såklart är frågan egentligen mer komplicerad än "för eller emot" - men ibland får man bara säga antingen för eller emot även om man absolut kan vrida och vända på frågan några varv! Notera dock att marginalomröstningens rubrik talar om privat användning av Facebook under arbetstid; alltså inga gråskalor med arbetsgivarens nytta av användandet, snabbesök under lunchrasten eller annat... Brutalt! ;-)

Postcard Killers, av Liza Marklund och James Patterson

Det kan inte ha undgått någon att den här boken är så sågad som det bara går att såga en bok. Sågningarna är i sig ganska underhållande att läsa, men jag är inte så himla spiksäker på att de olika recensenterna verkligen sågar boken. Jag har en stark känsla av att de minst lika mycket är ute efter att sänka Marklund och Patterson, som att tala om att boken är kass. Via Bokmania hittade jag en del sågningar, i övrigt var det bara att klicka sig från dagstidning till dagstidning så ställde sågningarna sig på rad.

Allvarligt talat. Var det någon som hade förväntat sig ett litterärt mästerverk? Finns det något som tyder på att just det här samarbetet skulle resultera i en kriminalroman av nobelprisklass? Är inte både Marklund och Patterson kända för att skriva lättillgängliga historier med mer action än intellektuellt djup? Eller har jag missat något? Så, varför i hela friden är kritikerkåren så otroligt upprörd..? Vet man med sig att man inte tål ytlighet, klichéer, förutsägbara händelseförlopp och liknande - då ska man kanske inte lägga sin tid på att läsa sådant som Postcard Killers...

För visst är det här en lättillgänglig historia med väldigt mycket action. Det är så ytligt som man kan förvänta sig. Alla de klichéer man kan tänka sig finns där. Karaktärerna är platta. Språket är rakt på sak, utan stilistiska finesser (om man inte räknar just kortfattat och korthugget som en stilistisk finess). Det är kortkorta kapitel och texten är större än normalt. Och tillsammans gör detta att man får en berättelse som går raskt framåt; en berättelse som fokuserar mer på action än djup. Inga dolda budskap att fundera över och inget man som läsare ska behöva lära sig eller få fundera lite extra över. Passar egentligen ganska bra en läsare som befinner sig på LUS 18a, och då kan man roa sig med att fundera på om var i läsutvecklingen som de allra flesta nöjesläsande svenskar befinner sig.

Jag läser också att man störs över att Marklunds och Pattersons försäljningssiffror redovisas på omslaget. Och? Somliga böcker får draghjälp av tjusiga formuleringar om författarens tidigare verk, andra böcker stöttas upp med hjälp av kommentarer kring vilka utnämningar och priser som författaren har fått tidigare. Och så har vi då omslag som redovisar försäljningsframgångar... Jag har svårt att se hur just den detaljen påverkar bokens innehåll och jag är rätt säker på att de flesta människor förstår att höga försäljningssiffror inte är en garanti för litterär toppklass.

Som sagt, litterär toppklass är inte det här. Det är vad man kan förvänta sig, fast faktiskt lite roligare - om man bara tillåter sig att charmas av journalisten Dessie och råbarkade snuten Jacob Kanon. Jag skulle till och med tycka att det var kul att läsa en historia till om Dessie och Jacob, och i synnerhet om den får utspela sig i USA.

(Recensionsexemplar från förlaget.)

Och vad läser man här i huset då..?

Ja, själv håller jag på med Postcard Killers - har hunnit en tredjedel ungefär och räknar med att läsa resten ganska så kvickt bara jag tar mig tid att sitta i fåtöljen med den ett tag!

Den gode tjuven är utläst. Den ligger i hyllan och väntar på att få följa med på bokcirkel på fredag kväll - sen ska jag publicera mina tankar om den.

Har ännu en nyutkommen lättläst från Argasso liggandes - tänker mig att läsa den ganska omgående.

Jag gick också in på biblioteket häromdagen, och kom därifrån med ett par böcker. Idag gick jag också in på ett bibliotek - bara för att hitta en mp3-bok till maken - men naturligtvis hittade jag en liten trave till mig också. Det är nästan korkat. Min hög med olästa böcker har inte krympt något alls sedan min katastrofalt djupa lässvacka för någon månad sedan, så att låna på sig ännu fler böcker är inte riktigt nödvändigt. Men det är frestande, gratis och lägger sig inte runt midjan - så varför ska man låta bli..? ;-)

Maken fick för övrigt Men inte om det gäller din dotter, som jag har skrivit om här.

The Illusionist

Jag har sett The Illusionist, en film som har några år på nacken vid det här laget men som är väldigt bra. Det handlar om illusionisten Edward Norton - artistnamn Eisenheim - och om hans artisteri, som upprör och roar i ungefär lika grad. Det handlar också om hans förbjudna kärlek till grevinnan Sophie och hur deras relation påverkar det politiska läget i Österrike. Grevinnan ska gifta sig med kronprinsen, men frågan är om hon kommer att kunna genomföra giftermålet när hon möter Edward igen efter att inte ha sett honom på många år...

Illusionistens trollkonster är imponerande rakt genom hela filmen, men allra mest imponerande är det slutliga tricket, som man inte ens inser har ägt rum förrän det avslöjas. Magiskt! ;-)

Ett litet smakprov kommer här nedan. Det är en scen där kronprinsen öppet visar sin avsky inför artisten Eisenheims trollkonster och Eisenheim svarar med att på ett mer subtilt sätt visa sin tveksamhet inför kronprinsen och hans makt.



Om du inte har sett filmen, gör det!

Briggsy, av Isla Dewar

Briggsy och hans familj lever med ett resande tivolisällskap. När han dyker upp i Minnies skola i april ett år, blir han placerad i hennes årskurs trots att han är två år äldre än henne. Han ligger efter i alla ämnen eftersom han ständigt flyttar från plats till plats och aldrig hinner få någon ordning på skolämnena.

Minnie själv är van vid att leva ett liv där hon står i centrum för sina föräldrars uppmärksamhet, aldrig behöver sakna något men alltid har en rad regler och begränsningar att hålla sig till. Hon föddes med hjärtfel och har opererats ett antal gånger redan under sina första levnadsår, vilket förklarar varför hennes föräldrar inte riktigt vill släppa taget om henne.

När Minnie först lär känna Briggsy tänker hon att han inte kan vara särskilt smart. Att behöva extra stöd i alla skolämnen tyder inte precis på intelligens, tänker hon - men det visar sig så småningom att Briggsy har kunskaper om livet som Minnie inte hade kunnat ana. Han har lärt sig saker genom att titta på teve; på program som Vem vill bli miljonär och olika matlagningsprogram. Men det som visar sig kunna ge utdelning i form av pengar, det är de kunskaper som Briggsy har skaffat sig via Antikrundan... Regelbundna besök på loppmarknaden ger alltid god utdelning för Briggsy.

När boken är slut har Minnie insett att Briggsy har lärt henne mycket om livet. Exakt hur det gick till och hur de har det nu - det tänker jag inte avslöja. ;-)

Det här är en av de riktigt bra böckerna i Argassos serie med lättlästa böcker för ungdomar. Rekommenderas!

Att vinna stora bloggpriset och en hint om en riktigt bra bok...

Jag lyssnade med ett halvt öra till en diskussion som handlade om hur man bär sig åt för att vinna Stora Bloggpriset. Det var gänget i MorronZoo som diskuterade och man hade en tanke om "ju mer naket, desto fler besökare" och så bestämde man sig raskt för att på sina bloggar lägga ut något som i alla fall skulle dra tankarna åt nakenhållet. Vem av de tre stjärnorna som kläckte idén vet jag inte, men överenskommelsen blev i alla fall att både Sofia och Roger ska lägga ut bilder på sina allra fulaste underkläder i sina respektive bloggar. Hm. Det känns ju som ett annorlunda sätt att skaffa sig besökare till bloggen, men jag tror att jag avstår från att haka på. Någon annan som känner sig hugad..? ;-)

Annars har jag en himla bra bok på gång just nu. Den gode tjuven av Hannah Tinti, heter den och är bokcirkelbok för den här gången i bokcirkeln som jag är med i. Vanligtvis skriver jag inte om bokcirkelböckerna förrän vi har haft träffen, men nu måste jag bara tipsa lite i förväg! Jag har inte hunnit läsa ut boken än - har en tredjedel kvar ungefär - men det är en så väldigt skönt berättad historia att det nästan inte spelar någon roll hur den slutar. Det är en läsvärd berättelse ändå! Jag snabbgooglade lite på titeln och finner att det inte verkar vara så värst många som har publicerat tankar om boken på nätet. En totalsågning (nästan) serverar SvD och en hyllning hittar vi i Arbetarbladet. Förlaget presenterar boken här.

Och så fick jag en award, som jag tackar så mycket för, av Amy:

Eftersom jag nyligen fick en likadan, avstår jag från att berätta sju saker om mig. Jag gör en liten latgrej och hänvisar till mitt förra inlägg...

Mord i sinnet - sjätte säsongen

Tillsammans med maken har jag just sett klart sjätte säsongen av Mord i sinnet, en av de absolut bästa men samtidigt en av de absolut grymmaste (om inte rentav den grymmaste?) kriminalserierna som finns.

Tony Hill är psykolog och expert på att sätta sig in i grova brottslingars sätt att tänka. Han samarbetar med den lokala polisen och lyckas förr eller senare alltid leda utredningen på rätt spår. Det är naturligtvis inte vilka brott som helst som Hill ska ta sig an, utan det handlar alltid om mord - och då inte heller vilka mord som helst. Inga enkla fall där en enskild handling leder till att en person begår ett mord, inte. Det rör sig i princip alltid om seriemördare som har djupa psykologiska störningar och som begår ett flertal mord.

Ibland tänker jag att man är lite för generös med att visa vidriga bilder från brottsplatserna i den här serien. Man lämnar inte alltid något åt tittaren att själv föreställa sig, men det känns samtidigt som att det har blivit lite mer sparsamt med grisiga bilder i takt med att åren har gått. I de tidigare säsongerna var det mer hemska bilder, men nu har man nog försökt att lägga band på sig lite.

Hur som helst, det här är en väldigt bra kriminalserie men just för att den är så grym skulle jag inte rekommendera den till vem som helst.

(Omslagsbilderna har jag lånat från cdon.com)

Två önskningar och två funderingar...

Jag önskar mig Livet i Fagervik, andra säsongen (läs: jag kommer att handla den så fort den bara släpps!). Första säsongen blev ju en positiv överraskning och jag ser verkligen fram emot andra säsongen!

Jag önskar mig Huset Elliot, andra säsongen. Första säsongen var precis lika bra som jag hade för mig att den skulle vara och det var otroligt skönt att förflytta sig till tjugotalets London för att förlora sig i systrarnas värld av flärd (även om den inte är helt bekymmersfri)! Man handarbetar dessutom så himla bra med Elliot i bakgrunden! ;-)

Jag funderar på om Glee är så himla rolig som alla säger? I vanlig ordning har jag inte sett ens en snutt av serien, utan bara hört lite så där på omvägar att det är en toppenserie. Vem har egentligen tittat och vad tyckte ni?

Mittentösen är inte så lite sugen på att köpa Oz, efter att ha läst på boxens omslag. Man anar vissa likheter med Prison Break och kanske lite brutalt CSI också - är det så? Är det en bra serie?

(Omslagsbilderna har jag lånat från cdon.com)

Myrguden, av James Lovegrove

En nätt liten lättläst från Argasso, som jag hittade i bibliotekets hylla.

Dans bästa kompis Jason är en sådan där kille som hittar på än det ena, än det andra. Hans goda idéer slår sällan väl ut; ungefär sådär som det brukar vara för Emil i Lönneberga. Dan har lärt sig att förhålla sig lite skeptiskt till Jasons påhitt, och det försöker han göra även den här gången.

Det börjar med att Dan och Jason kollar på myror. Sen kommer Jason på att man kan styra över myrorna, få dem att gå andra vägar, störa dem, irritera dem ordentligt - till och med döda dem. Jason börjar fundera över det faktum att myrorna inte såg honom själv eller Dan som en fara, och tänkte sig att de var för stora för att uppfatta. Myrorna förstod att det fanns en fara, men de kunde inte se den. Det borde kunna vara samma sak för människor; det finns en fara, men vi kan inte se den. Alltså bygger Jason ett par sanningsglasögon som ska visa sanningen.

Jason får se en sanning i sina sanningsglasögon, men när han ska visa Dan blir han inte lika övertygad - och Jason blir mer och mer fokuserad vid sina glasögon och vad han kan se genom dem. Dan får en känsla av att även det här påhittet kommer att sluta illa, men vad han inte vet är att det kommer att sluta mer illa än vad han tror. Och han kan inte ens berätta vad som har hänt, efteråt. För det blir ju så klart en katastrof...

Jag tycker att det är en rätt intressant tanke som Jason kommer på och jag hade gärna velat följa med Jason lite mer då han utforskar glasögonen... Dan upplever ju det hela på sitt sätt, men Jason är ändå mitt i händelsernas centrum. Det hade kanske blivit mer spännande att följa Jasons tankar och upplevelser? Som det är nu så saknar jag just lite mer spänning. En krypande, läskig känsla finns i boken - men det blir inte riktigt spännande förrän på slutet. Fast hade man fått följa Jason så hade allt varit alltför tydligt och klart, och ingenting lämnat åt den egna fantasin... Och tänka själv, det vill jag! ;-)