Snorig söndag

Ja, då fattar ni vad jag har roat mig med idag. Soffan, fåtöljen och en stor trave pappersnäsdukar. Lite Alvedon och många baljor te. Växelvis Brothers and Sisters och Livet i Fagervik.

Och Valpen och Vovven... Mitt på dagen var de ganska less på varandra och på att ingen ville ta dem med på en rejäl promenad mitt i ösregnet, så det blev till att improvisera fram en lek som skulle ta lång tid. Jag och mittentösen samlade ihop deras arsenal av leksaker och tuggben, och sedan pillrade jag in små hundgodisar överallt där det fanns en möjlighet. I springor i tuggbenen, i öppningar i leksakerna, i en liten papperskartong... Så lade vi en hälften av pryttlarna i en hög, täckte över med en godispreparerad ihopknölad fleecefilt, lade på den andra hälften av grejorna och toppade med en av godispreparerad ihopknölad torkhandduk. Sedan fick de lukta på måttet som jag haft godisarna i, kommandot Sök! kom äntligen och gissa om de gillade jobbet! ;-) De höll sig sysselsatta rätt länge, framförallt med att pillra ut godisbitarna ur benen och leksakerna. De är ju vana att söka efter godisbitar i ihopknycklade filtar och handdukar, men det här är ett snäpp uppåt på svårighetsskalan. Vovven har gjort det förr - innan Valpens ankomst - men för Valpen var det premiär.

Så här trött var Valpen efteråt:

Ja, man måste ha sina sunkiga ben med sig i bädden när man sover.

Dock tror jag att Valpen behöver träna sig lite mer i livets hårda skola. När jag slocknade på soffan och drog lite timmerstockar (jamen jag är jätteförkyld!) tyckte han tydligen att det var läge att varna familjen för det farliga åbäke som låg där på soffan... Han morrade och skällde med sin basigaste röst, den förrädaren! Föga medveten om att han själv snarkar rätt fint när han sover! ;-)

Läsårets första lördag

Den tillbringar jag med att förbruka pappersnäsdukar medan jag har lite feber, mycket ont i halsen och en hel del ångest över att det återigen inte ska stanna vid en tvådagars förkylning utan utvecklas till en segdragen historia med sömnlösa astmanätter och tungandade dagar. Det är ju liksom så trenden har varit det senaste året för min del. Har det seglat förbi en liten bacill så har jag snappat upp den och så har det blivit en evighetshistoria. ;-(

Så, idag har jag tillsammans med två av töserna börjat att se om Livet i Fagervik. Det, tillsammans med okomplicerad virkning, är alldeles lagom hjärngymnastik för min del.

Jag har också fått hem Panduros katalog och det är trevlig bläddring! ;-)

Den stora tösen har flyttat hem till sin studentbostad idag och hon är full färd med att göra fint där, samt svära över icke fungerande praktikhandläggning på det program som hon läser. Jag hoppas att hon hittar en cykel för en spottstyver, då hon under sommaren har blivit av med sin låsta cykel som förvarades i ett låst förråd; cykel nummer två i ordningen.

Valpen har lärt sig att hoppa upp i en av vardagsrumsfåtöljerna idag. Det blev vi lika häpna över som valpen själv. Och så infann sig frågan om han skulle få hoppa ner på egen hand... Är den lilla valpkroppen så finurligt konstruerad att den klarar ett hopp från en fåtölj om han själv har lyckats pallra sig dit upp? Kanske, kanske inte - och kanske särskilt mycket inte om han gör det där hoppandet till en vana. Frågan löste sig automatiskt då vi insåg att den modiga lilla Valpen faktiskt inte tordes hoppa ner för egen maskin. ;-)

Valpen har också ägnat sig åt att provsmaka svågerns skor idag, han har ännu en gång gjort ett försök att massakrera mina foppatofflor, han har vält ut vattenskålen oräkneliga gånger och han har haft toarullsrace.

Höstmörkret rullar in...

Det blir mörkt allt tidigare om kvällarna och jag känner hur kylan kommer... Om morgnarna är det bara någon ynklig plusgrad och jag inser att det verkligen är slut på sommaren. Jag är förvisso inte sådär vansinnigt förtjust i svettig, förlamande värme, men det är ändå klart mycket trevligare med ljus och sommarvärme än med gråkallt regnväder. Och jag vill gå barfota i mina skor. Det går knappt längre.

Just nu känns det lite grann som att energin räcker till väldigt lite. Jag har fullt upp på jobbet och innan allt har kommit in i någon slags rutin där blir det dit energin går. Det lönar sig i längden!

Förhoppningsvis får jag fylla energidepåerna i helgen med lite lapptäckessömnad (vilket jag inte alls hann med förra helgen, trots att det var min bestämda vilja att hinna det), lite virkande och lite annat kreativt arbete i en salig mix.

Jag läser - föga förvånande - fortfarande De apatiska och jo, det är fortfarande intressant.

Läsning pågår

Häromdagen lånade jag hem De apatiska av Gellert Tamas från biblioteket och idag efter middagen började jag läsa. Jag hann läsa ungefär femtio fängslande sidor innan ögonen trillade igen och jag fick tegelstenen i skallen - det är påfrestande att jobba igen efter semestern - men jag ska strax fortsätta att läsa (och jag funderar på om vi har någon hjälm liggande någonstans eftersom jag ännu en gång lär somna rätt kvickt, som den icke-kvällsmänniska jag är). Alltså, boken är rätt tung. Inbunden och drygt 600 sidor, det blir lite vikt.

Ämnet debatterades ju hett en tid, men sedan slutade "folk" prata om det och tidningarna slutade att skriva om det - men jag vill gärna läsa mer om saken. Det var så väldigt många som hade klart för sig hur det låg till; att de apatiska barnen var förhärdade skådespelartalanger som mirakulöst tillfrisknade så snart utvisningsbeslutet upphävdes alternativt verkställdes. Var det verkligen så enkelt? Jag har svårt för att tro det. De sidor som jag hittills har hunnit läsa inte dödat intresset, utan det blir allt mer angeläget att läsa vidare. Återkommer!

På förekommen anledning påpekar Snowflake att hon driver en bokblogg. Hon är dock inte sämre än att hon kan precisera vilka slags mutor hon kan tänka sig, om det vore så att det skulle finnas resurser någonstans. Jag funderar på att följa hennes exempel och sätta ihop en önskelista över mutor, men jag befarar att det skulle vara bortkastad möda. Det är deprimerande få personer som erbjuder mig mutor. (Ja, förutom just den där mejlskrivaren som också försökte muta Snowflake.)

Däremot är det många som bjuder in till skojiga event som boksläpp, författarmöten och liknande - och vid dessa tillfällen muttrar jag ofta över hur många intressanta saker som äger rum i avsides orter (som Hufvudstaden) och så skriver jag lite smådeppig ett artigt nejtack där jag förklarar att avstånd och arbete lägger hinder i vägen. Och så hoppas jag att jag någon gång råkar befinna mig på resande fot kring Hufvudstaden precis vid rätt tidpunkt för att kunna ta del av någon sådan där inbjudan.

Fast jag kanske kunde önska mig klippkort på flyget som muta? ;-)

Svinhugg, av Marianne Cederwall

"Svinhugg går igen" är ett uttryck som exakt fångar det som pågår i den här boken. Det är bara metoden som är lite oväntad. ;-)

Det här är dock ingen deckare. Det är inte heller någon kärleksroman. Det är en roman som handlar om en kvinna som behöver se till att rättvisa skipas. Hon har blivit utsatt för brott och hon hade inte en chans att klara sig undan. Hon vill att de som har gjort henne ont ska få lida - men hon är inte beredd att gå så pass långt som att mörda. Mirjam, som är den som blivit utsatt för en orättvisa, har en väninna vid namn Hervor och denna Hervor har talanger utöver det vanliga. Hennes tankekraft är mäktig; mäktigare än man kan tro. Och tankens kraft kommer väl till pass då man ska utkräva hämnd, utan att bloda ned sina händer.

Intressant! Och roligt! Jag tyckte väldigt mycket om Potensgivarna, då jag läste den, och dessa båda böcker har en del gemensamt. Svinhugg utspelar sig på Gotland i en liten by, och damerna i Potensgivarna bor ju också på landsbygden. Huvudpersonerna är inte helt purunga kvinnor, även om de är något yngre i Svinhugg än i Potensgivarna. Och så det där svårdefinierbara; det där som inte riktigt går att sätta fingret på... En känsla som infinner sig - den känns igen. (Sen finns det förstås en hel del skillnader också, men de förbigår jag med tystnad just nu.) ;-)

Jag gillar det där med tankens kraft; att det finns saker som inte går att se och som inte går att förklara så alldeles enkelt. Jag gillar också att det här är en berättelse som utspelar sig både i det väldigt nutida (med outsourcing och datanät som visar allt om någon) och i det ursprungliga, tidlösa med allt det som Hervor och hennes hembygd representerar. Jag gillar tillbakablickarna som visar varför och som ger en fyllig bild av Mirjam. Egentligen gillar jag faktiskt hela boken. Läs den!

Jag hittade min bok på Kupan för en femma. Ut och leta! Eller gå till biblioteket.  ;-)

Köpstopp?

Jag vet inte hur många bokbloggare jag besökt senaste tiden, men det är rätt många. Av dessa bokbloggare är det också rätt många som har deklarerat köpstopp för si eller så många månader, och det där köpstoppet omfattar allt som oftast endast böcker. Man förklarar ofta sitt köpstopp med att det är utrymmesbrist eller att läshögen är för hög.

I sommar har jag städat min stora bokhylla, så nu finns det några hyllmeter att utnyttja där. (Om jag kastar bort ett par buntar gamla Allers blir det ännu mer utrymme.) I sommar har jag också fixat en pockethylla, som just nu har utrymme över. En läshög har jag, men jag gillar läshögar och att böcker får ligga på kö ett tag. Alltså:

Härmed deklarerar jag att jag inte har köpstopp på böcker.

Jag tänker fortsätta att slösa bort mina surt förvärvade femkronor på böcker som jag hittar i Kupans hylla, mina skramlande trekronor på sånt som jag hittar i återvinningsmarknadens bokhylla och skulle det någon gång vara så att jag måsta punga ut med en hel guldpeng - ja, då gör jag det. Det svider inte vidare mycket i börsen och det känns bra att inte allt jag köper (eller får) är sprillans nytt.

Om jag snavar över trevligheter på biblioteket tänker jag fortsätta att låna hem dem, fast jag är väl medveten om att jag alldeles för ofta drar på mig en tjuga i böter för försenade böcker. Den där tjugan ser jag som en slags investering i böcker, för jag antar att bötesslantarna förr eller senare omvandlas till nya böcker i bibliotekets hylla som jag frestas att ta hem och sedan inte kan släppa förrän lånetiden har gått ut och det blir en ny tjuga i böter. Slutet ekosystem, typ.

Det är dock föga troligt att jag skulle råka gå in i stadens bokhandel och råka impulsköpa en bok där. Dels är sortimentet så sorgligt litet eller ledsamt presenterat eller vad det nu är (men jag hittar aldrig något jag inte kan motstå där), dels vet jag att precis samma böcker kostar mycket mindre på nätet - om det skulle vara så att jag måste köpa böckerna som sprillans nya och inte kan vänta till dess att de landar i en secondhandbutik nära mig.

Och så tar jag med barnslig förtjusning och lycklig tacksamhet emot de recensionsexemplar som olika förlag har vänligheten att sända mig, vilket innebär att jag väldigt ofta har en hög böcker som ligger på läskö.

Jag reserverar mig dock för att jag kommer att ompröva mitt beslut då jag märker att bokhyllan håller på att sprängas! ;-)

Dagens loppis- och shoppingrunda...

Ja, den resulterade i ännu en proppfull papperskasse för stora tösen. Hon har blick för fynd och jag tror att hon idag har köpt åtta second-hand-skjortor/blusar/tunikor/överdelar för sisådär en trehundring. Om det vore jag skulle jag tycka att jag har köpt kläder för ett år framåt, men hon är nog redo för en lika stor kasse om ett par månader igen!

Mittentösen handlade ett par snygga blomkrukor för en tia och är väldigt nöjd med sitt köp. Om hon inte skulle få plats för dem i sitt rum skulle jag kunna låta dem bo i köksfönstret. Riktigt stiliga! ;-)

Och sjuttonåringen, hon fyndade i butikernas reaställ. Hon har fotat sina fynd och lagt ut dem här, för den som är nyfiken. När vi kom hem drog hon på sig klänningen med ett skärp i midjan - och ja, vilken snygg klänning! ;-)

Och jag? Nämen, jag shoppade loss på en pocket för 2:-. Ännu en till min samling En komikers uppväxt. Jag behöver verkligen en klassuppsättning. Jag saknar så att kunna läsa den boken i helklass! Och så har jag satt i mig ett skrovmål på Korvgubben. ;-) 

Fler Debbie Macomber, jovisst...

Det finns hur många som helst. Människan är lika produktiv som allas vår Nora Roberts, tror jag. Jag hittade några fler titlar som ingår i serien, och efter tips från Titti inser jag att det finns en till som är översatt och därmed också möjlig att kika efter på loppisar. Någon måste ha läst den där Tjugo önskningar och sedan skänkt den vidare! ;-)

Så här ser de övriga böckerna ut (finns på amazon.com, men jag orkar verkligen inte börja beställa!):

Vackra omslag, eller hur! Och är man, som jag, stundtals lagd åt det väldigt lättsamma hållet blir man lätt frestad av såna här fridfulla bilder... ;-)

Butiken på Blossom Street, av Debbie Macomber

Förra hösten läste jag Tillbaka på Blossom Street och var rätt nöjd med berättelsen. Boken handlar om Lyda Hoffmans andra år som innehavare av garnbutiken Nystanet och om hur en liten grupp kvinnor träffas i butiken för att sticka. Det är dock inte själva stickandet som är huvudsaken utan snarare det som utspelar sig i kvinnornas liv, varav somligt dessutom stöts och blöts under stickträffarna. Ja, ungefär så är den andra boken i serien. Butiken på Blossom Street är den första boken i serien och den är ungefär likadan som bok nummer två, med skillnaden att det naturligtvis handlar om butikens första år.

När jag skrev om Tillbaka på Blossom Street jämförde jag den lite lätt med "tantförfattare" som Rosamunde Pilcher, Joanne Trollope och andra - och det är en jämförelse som är relevant även vad gäller Butiken på Blossom Street. Det är samma slags mänskliga bekymmer och vardagsliv, och det är samma slags tanke om att det alltid finns en lösning (trots att man inte ser det från första början). Man kan kanske ha invändningar mot att lösningarna tenderar att vara smått rosenskimrande, med ett stänk av önskescenario över sig - och därmed inte något för den som helst håller sig till realismens grå vardag.  

Man ska inte förvänta sig djuplodande resonemang om tillvarons mysterier i den här typen av böcker. Man ska se boken som ett stycke vardagsromantik och justera sina förväntningar därefter. ;-)

Sa jag att jag tyckte att även den här boken var trevlig läsning? Och så hittade jag den i hyllan på återvinningsmarknaden för 3:-, vilket jag gillar. Är det någon som vet om det finns fler delar i serien? (Eller måste jag googla?) 

Överraskningarnas tid

Somliga överraskningar är väldigt trevliga. När det dimper ned överraskningsböcker i brevlådan blir jag alltid glad, men när boken som helt oväntat anländer dessutom innehåller en personlig hälsning från författaren, då känns det ännu roligare! Tack för det, Barbara Voors! Jag ser fram emot att läsa boken! 

Andra överraskningar är inte lika kul. Att glömma matbacken även den andra dagen av två möjliga matbacksdagar är en överraskning som jag väljer att tolka som så att jag nog inte ska jobba längre än till lunch under vardagarna (dock gärna med lön för full dag). Jag anar att man kan tolka det annorlunda, men jag tror inte att jag gillar någon av de tolkningarna. ;-)

Att det var frost på bilens rutor i morse kom som en överraskning. Jag tycker att det är lite pestigt att skrapa frostiga rutor och i synnerhet att behöva göra det redan i augusti, men när jag måste göra det i november blir jag i alla fall inte så himlades överraskad.

Jag blev lite överraskad över att jag inte åt upp min sista låtsassnickers från Willys redan igår kväll. Det är nästan lite lycka över den upptäckten, eftersom jag absolut behöver den ikväll. Det kan faktiskt vara så att det är den där ynka låtsassnickersen som bär mig fram till fredagen med friskt mod i behåll. Till och med så. ;-)

Lite senare ska jag fortsätta att se Wife Swap som går i 4+. Det är inte alls världens bästa program och säkerligen ett sånt program som man kanske inte ens ska erkänna att man fullt frivilligt tittar på, det förstår jag. Hur som helst; det skulle verkligen vara överraskande om det den här gången är ett hustrubyte som inte innebär att två absoluta ytterligheter byter plats med varandra! Men det skulle i så fall kanske inte vara fullt så amerikanskt som det nu är. Bre på tjockt, ungefär! ;-)

Igen???

Alltså, jag har ju klivit upp vid halv sex varenda morgon hela sommaren (utom den där morgonen då klockan närmade sig åtta och mittentösen kom in i sovrummet för att kolla att jag fortfarande levde), men det är en helt annan sak att kliva upp halv sex och polemasa tre timmar till än att kliva upp halv sex och sen palta sig iväg till jobbet bara ögonblicket efteråt. Ja, kanske inte bokstavligen "ögonblicket efteråt" - men känslan, den är så. Och nu har jag gjort det tre morgnar i rad. Är i full färd just nu (jag ska bara lite först...) att göra samma sak en gång till, och jag fattar att det är så att jag ska göra det även i morgon. Det räcker redan nu! Jag vill tillbaka till polemasandet!

Det är väldigt mycket arbete kvar innan det är fredag eftermiddag och ledigt igen, men det är förfärande kort tid kvar till dess att det är måndag och skarpt läge. Hur ska det gå!?

Jag läser i Svinhugg, men det blir inte många sidor per dag när man ska hålla på och vara på jobbet en hel massa också. Återkommer!

;-)

Tusenskönor, av Kristina Ohlsson

Av någon märklig anledning var jag väldigt skeptisk till författarens debutbok, Askungar, utan att veta varför. Till sist läste jag den - egentligen enbart därför att jag hittade boken billigt i en secondhandbutik - och när jag väl hade läst den kunde jag inte förstå varför jag inte läste den tidigare... Tusenskönor såg jag därför fram emot redan innan den ens hade gått till tryck! ;-)

I Tusenskönor återfinns samma "kärntrupp" som i Askungar och även den här gången får man veta en hel del om vad som pågår både på arbetsplatsen och utanför arbetet för de personer som ingår i utredningsgruppen. Fredrika Bergman är gravid, fadern till barnet är gift och hennes känsloliv åker berg- och dalbana - vilket gör att somliga åter igen får skäl att ifrågasätta hennes kompetens och lämplighet för arbetet. Peder Rydh är numera skild och låter sin ilska och bitterhet få fritt utlopp - vilket försätter honom i knipa. Joar Sahlin är nykomlingen som är allt det som Peder inte är; lugn, stabil och eftertänksam. Under Alex Rechts ledning ska de utreda några märkligheter som inträffat senaste tiden.

Vad som först ser ut att vara ett självmord och ett mord visar sig snart vara ett dubbelmord. En präst och hans hustru har blivit skjutna - men frågan är varför. Utredarna får leta sig bakåt i tiden för att kartlägga parets liv och därigenom försöka finna en anledning till varför någon skulle vilja ta livet av dem.

Samtidigt får läsaren följa en ung svensk kvinna som får problem under sin thailandsresa. Det ena efter det andra i hennes liv verkar gå upp i rök, och hon förstår inte varför. Det är lätt att föreställa sig hur otroligt frustrerande det måste vara för kvinnan och när hon plötsligt inser att hon är anklagad för narkotikabrott av den thailändska polisen verkar alla vägar ut ur landet vara stängda och det hela är en snillrik variant av kattens lek med råttan.

En tredje händelse som inträffar är att en ung man från Irak sitter inlåst i en lägenhet. Han väntar på att få utföra ett uppdrag som ska göra honom till en fri man med en lysande framtid i Sverige. Om detta vet utredningsgruppen ingenting, medan jag som läsare vet väldigt mycket. Det betyder att jag förstår att gruppen hela tiden rör sig i utkanterna av vad den unge mannen är inblandad i - men de förstår inte vad som sker trots att de har så mycket mitt framför nosen. Frustrerande!

När det så småningom visar sig att en person som borde vara död, kanske inte är det - då lossnar allt och utredningsgruppen börjar närma sig sanningen, vilket innebär att det ena efter det andra kopplas ihop till en sammanhängade historia. Och sanningen, hur är det då med den..? Ja, jag tycker att det mesta verkar rätt så logiskt och trovärdigt, fast jag har några invändningar mot somligt av det som händer i slutet.

Jag tycker dessvärre inte riktigt att tempot och det där logiska och trovärdiga håller riktigt hela vägen fram. Det blir lite för trassligt och invecklat just i upplösningen kring vem som gjorde vad och varför; vem som egentligen ville hämnas på vem för vad, vem som egentligen har råkat ut för vad och vem som egentligen tyckte vad. Det blir svårt att hålla rätt på vem som borde ha motiv att göra vad, och vem som verkligen gjorde något. Rörigt? Ja, jag sa ju det! Skälet till den kapade identiteten känns lite långsökt, vill jag också lägga till.

Men fram till det trassliga slutet är det väldigt spännande och intressant hela vägen, och det är mycket möjligt att någon som bättre orkar hålla rätt på allt det här som jag tyckte vad trassligt tycker att det är himla spännande även i upplösningen. Sammantaget är det faktiskt en spännande berättelse!

(Bild och bok från förlaget.)

Gästbloggande

Som jag tidigare nämnt har jag fått äran att gästblogga hos Hej litteraturen, det där teveprogrammet som har egen hemsida med samma namn och som betar av litteraturens stora epoker allt eftersom. Hittills har tre inlägg skrivna av mig publicerats, och när som helst borde ett fjärde dyka upp. För den som vill läsa mina inlägg kan man följa följande länkar:

• Sexstrejk och krig
• Makthunger och mord
• Brutal ironi och dolda budskap

För den som vill läsa allt, går det bra att klicka här!
Och för den som vill se programmen på UR Play, går det bra att klicka här!

Svinajakten, av Anna Bovaller

Riktigt snyggt omslag är det på den här pocketboken. Inte vad jag brukar gilla, men snyggt ändå. Det lilla, tillsammans med det faktum att den följde med en tidning - det fick mig på fall. Tidning och bok = bra.

Det här är första boken i vad som ska bli en serie om advokaten Petra Wester, som jobbar och bor i Stockholm men som har sommarhus på Österlen. Handlingen i Svinajakten utspelar sig på Österlen och som titeln avslöjar har en dödsolycka under en svinajakt stor betydelse för händelseförloppet. Det är affärsmannen Sten Backman som blir skjuten och eftersom han hade stora planer för gården lämnar han ofullbordade affärer och en lång rad med frågetecken efter sig.

Många personer dras in i händelserna och somligt av det som sker känns väldigt ovidkommande. Jag trodde nog - som ett exempel - att diskussionen kring ett nytt delägarskap på byrån i Stockholm skulle återkomma någon gång senare i boken, och att det skulle vara viktigt av något skäl. Det känns som att det är rätt spretigt och många lösa ledtrådar som inte riktigt finner sin plats. När sedan slutet kommer och man får klart för sig precis vad som legat bakom allt som inträffat - inklusive morden som skett - så känns det som att jag inte köper det. Det är inte skäl nog, på något vis. Jag hade trott att det skulle ligga en skarpare drivkraft bakom.

Alltså. Jag är inte helt såld på boken. Läs den om du måste, men ta hellre någon annan deckare.

Hundrapport med utställningspremiär

 Man kan aldrig så noga veta hur det är med Vovven, Valpen och ben. Häromkvällen låg Vovven i bädden och knaprade på ett smaskigt ben. Det upptäckte naturligtvis Valpen ganska så omgående. Och vad gör man? Jo, man hugger tag i en duschhandduk (den där som man blev torkad i då man hade blivit tvingad att duscha), och så järnar man runt Vovven allt man orkar i säkert tio varv medan man hojtar för fulla muggar "KOLLA, KOLLA, VILKEN KUL HANDDUK! JAMEN, KOLLA DÅ! KOLLA! HELA JAG ÄR JÄTTEKUL!". Vovven ligger i bädden, gnager på sitt ben och ägnar sig väldigt fokuserat åt jag-ignorerar-gapiga-valpar-metoden. Faktiskt lyckas det. Det är nog första gången. Helt andfådd sätter sig Valpen ner med tungan hängandes till golvet och ser fundersam ut. Då reser sig Vovven ur bädden, lämnar sitt ben och går för att lägga sig någon annanstans... Point made. ;-)

Man vet däremot med bestämdhet hur det är med Valpen och tvättande. Valpen är inte helt förtjust i att bada i badkaret. Men har man roat sig med att rulla runt inne hos grisarna, då är det bad som gäller. Tufft läge, typ. ;-)

När Valpen själv får välja, då är det däremot väldigt roligt med bad. Det är så väldigt roligt med bad att det inte är lönt att ställa ut Valpens lilla vattenskål när det är lekstund utomhus - det tar två sekunder och sedan har Valpen badat ut allt vatten och det finns inget kul vatten kvar. Alltså har Valpen fått ta ut en stor plastbalja som fungerar som kombinerad vattenskål och valpbad. Det blir liksom två grejer i ett; drickapaus och fotbad. Vovven är mycket skeptisk till arrangemanget och betraktar helst spektaklet på avstånd. Han uppskattar inte för mycket plaskande. ;-)

Och så har Valpen fått vara på utställningspremiär! Det gick strålande bra, när han väl hade slutat att skälla - vilket tog drygt en timma. Under den tiden skällde han ut allt och alla, och struntade fullkomligt i att både Vovven och människorna med all önskvärd tydlighet visade att han inte var vidare kul... Men när Valpen väl kom sig till ringen hade han skällt klart, och det gick bara bra. Domaren fick titta på tänderna - och hon fick sig ett gott skratt åt den lilla (stora!) valpmunnen där tänderna hängde lösa eller hade tappats... ;-)

Till sist gick i alla fall Valpen hem från utställningen efter en lång dag. Han var mycket trött eftersom han verkligen inte haft tid att lägga igen ögonen ens för en minut. Även då han låg och kopplade av i sin mattes famn följde han folk och fyrfotingar runt omkring med stort intresse. Med sig i bagaget hade han tre rosetter; en BIR-valp, ett HP och ett BIS-r i valpklassen. Wow! ;-)

Fredag, idag igen!

Jag hade ju fredag igår också! ;-) Kan ha berott på att maken var ledig och vi drällde iväg till en mässa tillsammans. Det kändes väldigt mycket som något man gör en fredag. Jag shoppade dock inte mycket på mässan, bara garn och och några enstaka pärlor. En härva lingarn i en härlig turkos nyans blev det, ett rent impulsköp. Jag har tänkt att sticka en sjal av garnet, om jag bara hittar ett tillräckligt enkelt mönster som dessutom passar garnet. Jag har aldrig stickat mönster förr, så det måste vara idiotsäkra förklaringar och inget sånt där mönster där man själv ska inse att mönstret är lite galet så man får hitta på lite på egen hand. Tips?

Men idag är det alltså också fredag.

Vi började dagen med att riva upp golvlisten i mittentösens rum. Vovven gav sig ju inte! Han har letat upp den där nertrillade matknorten med jämna mellanrum, legat där och stirrat på listen till dess att man kommenderat honom därifrån. Så går det ju inte an att ha det! Men nu är han nöjd.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för. Antingen ska jag lägga mig på sängen och läsa lite i Svinajakten som jag började på häromdagen. Eller så sätter jag mig i fåtöljen, virkar lite rutor och kollar på Love My Way. Eller så slinker jag iväg till mitt arbetsrum och syr lite. Det är lite jobbigt att vara ensam hemma på så sätt; man får för mycket frihet. ;-)

Och jo, jag vet att solen skiner och att det snart är slut på sommaren. ;-)

Knarkhund nästa!

Valpen har ätit middag på rummet idag. Han fick sina pyttesmå knortar serverade i en bubblig boll med ett litet hål i. Den fungerar som så att man laddar bubbelbollen med käk, ställer ner den framför hunden och säger "Varsågod!". Då börjar hunden joxa med bollen för att på något vis få ut matknortarna. Valpen har sin metod. Han dänger runt den allt vad han orkar och sen springer han runt och jagar i sig det som har fallit ur, men eftersom han har så brådis missar han hälften av det uttrillade. Sen dänger han runt bubbelbollen en stund till, jagar runt efter det uttrillade och missar återigen hälften fast råkar hitta det som han missade förra omgången. Och så upprepas det till dess att det är så gott som slut mat.

När det är så gott som slut mat, då får Vovven vara med och leka. Han går systematiskt tillväga. Nosar sig fram i valpens spår och hittar sånt som gömt sig under en socka, intill en möbel och så vidare - sånt som Valpen inte har tid och tålamod till att finna. Idag slog dock Vovven sitt eget rekord i att hitta borttappade matknortar.

En ynkligt liten matknort hade letat sig till ett hörn av Valpens (och mittentösens) rum. Inte bara till hörnet, utan in under golvlisten. Och inte bara in under golvlisten, utan dessutom hade den fallit ner mellan parketten och väggen - under golvlisten. Kunde det bli krångligare? Det går bara inte att peta upp den. Mittentösen har provat, efter det att Vovven hade vaktat sin godisbit länge och väl, och Valpen utan framgång hade försökt skälla iväg Vovven från platsen. Inte flyttade Vovven på sig! Nänä! Har man hittat det man söker, så får man väl ändå försöka markera så att till och med de korkade människorna begriper att man behöver lite hjälp!

Så, när Vovvens karriär som myshund är över, kanske han ägnar sig åt lite knarksökeri. Han har då både tålamod och nos till det. ;-)

Jag polemasar och pysslar...

Ja, det blev en sån dag idag. Ett par avsnitt Brottskod: Försvunnen tidigt, tidigt och en hundpromenad på det. Sen valpvaktade jag och virkade några himlans söta blomsterrutor av pärlgarn. (Ska jag fota, kanske?) Och så valpvaktade jag ännu en stund och bakade några limpor; riktiga sötelimpor utan ett enda dugg nyttigheter i sig. Sen valpvaktade jag lite till och kollade på de första avsnitten ur Love my way - som jag fått låna av en vän - medan jag smaskade i mig några skorpor och en kopp te. Sen drällde mina tonåringar hem och det blev livat i luckan igen, och den lilla valpen fick sig ett galenskapsil som höll på att göra oss vansinniga medan han hade så roligt att han nästan small av, av bara farten. Och så skulle jag sy lite lapptäcke medan jag rensade bort lite skitprogram ur datorn och samtidigt värmde på strykjärnet - men så var jag tvungen att skära till lite fler rutor och någon ropade och så skulle jag bara... Och då började det plötsligt tjuta som bara den utan att någon fattade vad det var som tjöt så ihållande och irriterande högt. Det var brandlarmet i mitt arbetsrum som gick, för mitt strykjärn hade hunnit stå och osa alldeles för länge utan att få arbeta det minsta lilla. Men då fick vi ju testa Valpens tjuthärdighet och den var det minsann inget fel på. Han funderade mest över vilken slags lek som kunde tänkas börja sådär; med ett enda ihärdigt tjut. Lite konstig lek dock. Ingen poäng, liksom. Skitprogrammen i datorn är borta, men datorn förblir en skitdator. Och jag hann inte fixa de där extra rutorna till täcket, som jag tänkte, i all villervalla. Därefter önskade jag mig en timer till strykjärnsuttaget av min man - jag känner mig själv - och han verkställde inom en timme - han känner mig. Antingen är det senilpoäng på det, eller så är det bara klokhet. Jag vet inte vilket. Ja, och så har jag sett två amerikanska fruar byta hem och familj med varandra och det är lika galet varje gång, och såklart går det inte att låta bli att titta. Jamen, alltså!

Nu ska jag palta mig i säng och om jag har tur som en tokig imorgon får jag shoppa lite tyger och skaffa allt som behövs för att jag ska kunna förfina mina skills som maskinkviltare. ;-)

Läst? Nä.

Live to win - låtarna som skrev mitt liv, av Andreas Carlsson

När vi skulle välja bok till nästa bokcirkelmöte ville vi läsa en biografi, för det har vi inte läst tillsammans förut. Vi var rörande eniga om att vi inte ville läsa något alltför dystert, inte någon katastrofhistoria om en förskräcklig barndom, inte någon slarvigt spökskriven bok... Vi ville ha någonting som var positivt och gärna bra skrivet! Efter att ha bläddrat igenom en del av vad som fanns på adlibris, i pocketformat och under rubriken "Biografier och memoarer", föll valet rätt snabbt på Andreas Carlssons bok. Den verkade vara en positiv, uppiggande bok med lite jävlaranamma i sig! Eftersom vi i bokcirkeln den senaste tiden har lyckats välja böcker som visat sig vara halvt - eller nästan helt - hopplösa att få tag i, så gillade jag verkligen det faktum att den här stod i ett ställ vid snabbköpskassan och bara ville bli inhandlad! Redan där fick boken sitt första plus - den gick att få tag på! ;-)

Nu när jag har läst boken är jag lite sådär imponerad över vad Carlsson har hunnit med. Han har jobbat hårt; trott på sina idéer, förverkligat dem, tagit chanser som dykt upp och tjänat snuskigt bra med pengar. Man kan inte missa att han är stolt över sina framgångar, och det måste han ju få vara. Man ska gilla sig själv och det man gör - det tycker jag är positivt och inspirerande. Dock känns det ändå som att den här boken inte riktigt talar till mig. Jag tror mig veta varför, lyckligtvis. Jag är hopplöst kass på att hålla isär vem som är vem inom kändisvärlden (inbegripet musiker, skådespelare - ja, alla slags artister). Därför seglar många namn i boken bara förbi mig och jag har ingenting att hänga upp dem på; jag vet inte vem som har gjort vad och alltså fattar jag inte riktigt vidden av exakt hur imponerad jag ska bli. Lite grann som då jag inte kunde relatera till den där märkesnamnshysterin som fanns i Matilde av Denise Rudberg, om ni minns?

Det budskap som går igenom hela boken är att man ska göra det som man brinner för, dels eftersom man förmodligen är (eller kommer att bli) riktigt bra på det, dels eftersom det är vad som kommer att göra en lycklig i det långa loppet. Man ska följa sin magkänsla, även om omgivningen tror att man är korkad. För att lyfta fram sitt budskap - ja, om man nu kan tala om budskap i en biografi - lägger Carlsson in citat lite här och var. De allra flesta citat tycker jag är rätt bra och sådana som jag skulle kunna smacka upp på till exempel en klassrumsvägg. Till exempel det här: "Dina drömmar är kartan till din egen verklighet - följ dem". Det säger väl en hel del? Andra citat har jag lite svårare att komma överens med, som det här: "Ha respekt för din egen okunskap - håll dig till det du kan". Det känns som att det är alltför pessimistiskt! Visst kan man lära sig nya saker för att utvecklas den vägen? Jag funderar över om Carlsson har formulerat dessa meningar själv, eller om de där livskloka citaten är sådant som han har hittat någon annanstans. Det luktar lite självhjälpsbok över dem.

Angående det rent språkliga, märks det att Carlsson är en rätt bra skribent vad gäller det rent språkliga. Han kan lägga orden rätt - men boken blir lite för pratig med alltför många detaljer, för min smak. Han berättar väldigt mycket och ingående om vad han gör, var han har varit och vem han har träffat; det är förvisso händelserikt - fast det är inte vidare eftertänksamt.

I min bokcirkel var vi rätt ense om att bokens upplägg gör att Carlsson känns som en rätt ytlig person. Man blir imponerad över alla de där pengarna (och om man fattar vilka personer han skriver om, kanske också över dessa), men man undrar lite vad som finns under ytan. Fortfarande, efter att ha läst biografin, så undrar man. Och så tänkte vi att vi rör oss i fel kretsar; olika kretsar. Man har olika referensramar, liksom. Det kanske är det.

Sen blev en biprodukt av bokdiskussionen att vi plötsligt, helt informellt och kanske inte ens för evigt eller på allvar namngav vår bokcirkel. Jag vet inte vad det säger om oss eller vad det säger om det faktum att namnet poppade upp i samband med snack om Andreas Carlsson, men någon slängde ur sig att vi borde kalla bokcirkeln "Sex runt bordet". Och jo. Det säger allt och är samtidigt inte sanningen annat än delvis. ;-)

Mycket mer än så, av Sarah Dessen

Men vilken väldigt skön bok det här var då!

Det handlar om Auden som vanligtvis bor tillsammans med sin mamma, en kvinna som är akademiker ut i fingerspetsarna och välkänd som expert på kvinnorollen i renässanslitteraturen - och dessutom en kvinna som starkt påverkat Auden vad gäller studier. Auden har alltid varit helt fokuserad på skolan, att lyckas bra i skolan och att få fina betyg. Hon har alldeles glömt bort att göra annat; eller, hon har kanske inte glömt bort det - det har bara inte funnits plats för det. När boken börjar ska sommarlovet precis börja och Auden har inga andra planer än att förbereda sig inför nästa läsår.

Audens bror Hollis är ute på långresa och han verkar ha bestämt sig för att samla på sig så många erfarenheter som möjligt. Plötsligt står det Auden upp i halsen, det där med mammans akademikervänner, allt pluggande och att alltid göra allting så som det alltid har gjorts, och kanske är det Hollis som - utan att ens finnas i närheten - har bidragit till att ge Auden en knuff. Auden bestämmer sig helt oväntat för att tillbringa sommaren hos sin pappa. Pappan har en ny kvinna, Heidi, de har nyss fått en baby tillsammans - och Auden är varmt välkommen att bo med dem över sommaren.

När Auden väl kommer fram till pappan inser hon att det inte är mycket som har förändrats sedan hon var liten. Pappan är fortfarande mycket upptagen med sitt skrivande (han är författare), han är inte intresserad av vare sig nyfödda bebisar eller tonårsdöttrar, och han envisas med att han behöver arbetsro och att ingen får störa honom. Heidi är på gränsen till att bryta ihop av trötthet och lillasystern Thisbe är en riktig gaphals som behöver mycket vaggning för att hålla sig nöjd. Alltså blir Auden lämnad att sköta sig själv och hon tar med sig de vanor som hon skaffat sig hemma. Hon är uppe om nätterna och sover till långt fram på dagen. Om nätterna brukar Auden plugga, men nu börjar hon utforska den lilla staden. Kanske främst för att hitta ett nattöppet ställe att sitta på, men hon kommer också fram till att hon söker efter något annat.

Steg för steg blir det så att Auden överger sitt gamla inrutade liv. Hon börjar jobba extra med det administrativa i Heidis klädbutik och känner sig nöjd med att hon får fördjupa sig i sifferarbete - något hon kan och känner sig trygg med. Hon lär känna tjejerna som också jobbar i butiken och får en inblick i det där märkliga tjejlivet som alla tjejer lever utom just hon - något hon inte alls känner sig trygg med till en början.   Hon möter Eli som uppenbarligen inte är som han brukar vara, men som är alldeles annorlunda tillsammans med henne, vad nu det kan bero på. Sakta blir det alltså så att Auden hittar andra sidor inuti sin personlighet allt eftersom sommaren går. Rätt klassisk utvecklingstema, alltså - men väldigt skönt berättat.

Jag tycker mycket om att det inte blir för omvälvande förvandling, sådär så att det blir helt orealistiskt och konstigt. Det är ingen förvandling som handlar om att Auden ska gå ner femton kilo och börja klä sig i coolare kläder. Det handlar om att våga släppa fram det som finns inuti och att våga vara "hela sig själv" - lite luddigt uttryckt. Om att ta ansvar för det som man faktiskt har ansvar för och våga säga nej till ansvar som man inte kan bära. Om att våga komma nära; att våga tycka om. Det är en sådan där förvandling eller kanske snarare utveckling som växer fram och som känns alldeles rätt - och jag tycker mycket om att följa Auden genom alltihop. Jag gillar att det vilar ett lugn över boken; att livet rullar på utan hets.

Läs! ;-)

(Bok och bild från förlaget.)

Rosentäcke och virkade blommor

Nu har jag fått ihop hela framstycket till mitt blomstertäcke. Någon vidare bra bild lyckades jag dock inte få till, men en någotsånär hyfsad som i alla fall visar ungefär hur det ser ut. Som synes har jag tänkt både regelbundet och oregelbundet mönster. Det blev som jag hade tänkt, så jag är nöjd. Nu ska jag bara handla mellanlägg och bakstycke, sen blir det quiltning. Och kantning. Och hörnsömnad. Håll tummarna. ;-)

Och så virkade jag små, söta blomster till min tunika som Valpen rev hål i häromsistens. Jag insåg att jag inte skulle kunna laga de små revorna osynligt, så det var lika bra att göra något extra när jag ändå höll på. Då blev det virkade blommor i ett rosamelerat pärlgarn. Det är rätt tunt garn så det är små blommor.

Det känns rätt bra att få göra klart. Jag är annars en mästare på att lägga undan - tänka att jag gör det sen - men jag försöker bli lite mer strukturerad... ;-)

Besatt, av Anne Cassidy

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag läste och tyckte mycket om En andra chans av Cassidy. Jag tycker nästan lika mycket om Besatt som handlar om sextonåriga Elise, hennes hemliga kärlek till Carl och hur hon gör för att hantera situationen.

Boken börjar med en liten tjuvtitt på nyårsdagens gryning där läsaren får möta Elise när hon betraktar en ung mans kropp som ligger på asfalten. Hon ser hur en mörkröd fläck av blod har brett ut sig över hans rygg och när polisen kommer springer hon utan att egentligen veta vart hon ska ta vägen.

Därefter tar berättelsen ett kliv tillbaka i tiden, till Oktober. Elises bror Andy som nyligen har kommit hem från kriget i Irak blir dömd till fängelse för misshandel och därmed blir Elise och hennes mor ensamma hemma igen. Elise har sin vän Carl att luta sig mot; han har alltid funnits med i bilden och han finns där fortfarande. Med åren har Elise utvecklat en hemlig kärlek till Carl - men Carl fortsätter att betrakta henne som en vän och som Andys lillasyster. Det stör Elise, men hon är beredd att vänta på honom.

Allt förändras dock strax därefter, då Sandy flyttar till staden och börjar i samma klass som Elise. Carl och Sandy blir ett par och det har Elise svårt att hantera. Hon visar ingenting öppet, men hon gråter i sin ensamhet och hon längtar till den dag då Carl ska inse att det egentligen är henne som han vill ha. Plötsligt känns det som att Elise inte bara kan gå omkring och vänta - hon måste göra något för att öppna Carls ögon.

Med små kommentarer och antydningar börjar Elise styra händelserna. Hon drar in andra personer i det hela; hon hånglar med olika killar och hon riktar Carls svartsjuka mot någon som Sandy är god vän med... Det hela utvecklar sig till ett drama, där Elise gör vad som måste göras för att hon ska få som hon vill - och det är inte vidare snyggt eller trevligt trots att det egentligen aldrig blir överdrivet. Det är snarare väldigt realistiskt. Jag kan känna igen vissa saker som hon säger och gör; det är sådant som jag kan se somliga tonårsbrudar säga och göra för att det på något vis ingår i det där spelet som somliga tonårsbrudar inte kan låta bli att spela.

Till sist har dock Elise drivit händelserna till en punkt då hon antingen måste backa eller göra ännu ett drag för att få som hon vill. Hon väljer att göra det där sista draget - utan att ana vilka konsekvenser det skulle bli och utan att förstå att just det där draget skulle bli det ödesdigra, sista. Frågan är om hon ens hade kunnat backa, även om hon i förväg hade vetat konsekvenserna..? Det känns lite grann som att hennes hemliga kärlek vid det laget hade övergått i en så total besatthet att det bara fanns ett alternativ. Sorgligt!

Jag gillade som sagt den här boken. Den är stillsamt dramatisk på ett sätt som gör att man inte riktigt kan slita sig. Och jag känner sådan sympati för Elise, som är så blockerad i vad hon känner och hur hon hanterar sig själv.

(Bok och bild från förlaget.)

Pyssel pågår

Jag virkar små rosa blommor som ska sys fast på den tunika som valpen lyckades riva hål i. De ska dölja lagningen och pigga upp lite! ;-)

Jag har snart sytt ihop hela mitt stora lapptäcke! Kors i taket! Några sömmar till, så ska jag bara fixa en bra kant runtom, mellanlägg och ett bakstycke (enfärgat!). Sy ihop och quilta. Och sen! Sen är det klart. Undrar hur länge det tar..? ;-)

Jag stickar sockar av garn som legat till sig hur många år som helst. Morjärvsgarn, alltså ren ull - ska bli sockar till stora tösen. Man måste ju krympa lagret, annars blir det inga inköp... ;-)

Och så har jag läst ut Besatt. Återkommer med skriveri om den.

Mer gästbloggande...

Ända sedan jag var någonstans kring nio år och min mamma köpte mig mina första Lotta-böcker, har jag läst Lotta-böcker. Jag fortsatte att läsa Lotta långt efter det att jag egentligen hade "växt ur" serien och jag köpte väl somliga böcker lite i smyg, men nu smyger jag inte längre med min lilla passion för Lotta-böcker... Istället har jag låtit passionen svälla lite grann, för att också omfatta andra så kallade flickböcker som Ester Ringnér-Lundgren - kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik - har skrivit.

För något år sedan upptäckte jag att det finns ett litterärt sällskap som heter Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren och för sisådär ett år sedan bestämde jag mig för att bli medlem. Jag är en tämligen passiv medlem, men jag är medlem för allt det som Ester Ringnér-Lundgrens böcker har betytt för mig genom åren. Man kan självfallet vara en mycket mer aktiv medlem, om man så vill! ;-)

Idag gästbloggar jag på den blogg som Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren driver (mycket tack vare eldsjälen Anna Ridell!). Välkommen till bloggen för att läsa! Här finns hela bloggen och här finns mitt inlägg.
;-)

Stilstudie - valpen sover

När Valpen är pigg, jobbar han med allt han kan hitta på. När Valpen är trött, stannar Valpen och somnar. Det där med att plötsligt stanna och somna, det kan inträffa ungefär var som helst.

Alldeles regelvidrigt kan man slockna i sin mattes famn, när man är på utflykt. Enda skälet till att Valpen ligger i knä på det här viset är att bilden är tagen vid det tillfälle som den hundskjutsarvänliga bilen pajade mitt under utflykten och vi fick byta till den bil som inte är tänkt att skjutsa hundar i. Från början låg han på golvet, men han korvade sig på märkligt vis upp i mattes famn... ;-)

Man kan slockna inklämd mellan benen på en väldigt pinnig piedestal. Man kan gärna ta med sig en pipleksak som huvudkudde och det gör inget om någon har ställt ifrån sig ett kompostgaller helt konstigt just intill.

Man kan också lägga sig bekvämt med huvudet på tvärslån under en stol. Rumpan lutas nonchalant mot mot en golvlist för maximal komfort.

Eftersom det serveras käk på tok för sällan i det här huset, kan man också placera sig lite strategiskt. Gosedjur till hands. Matskålar lämpligt placerade. Och någon gång efter det att den här bilden är tagen, har den ena skålen på mystiska vägar försvunnit. Den sågs senast då Valpen stod och skramlade med den (för att kanske kunna skramla fram en extra portion), och sedan dess är skålen borta. Om någon vet var Valpen har lagt sin matskål kan man skvallra i kommentarsfältet. ;-)

Och Vovven har varit till veterinären idag igen. Han fick ytterligare en antibiotikakur och en omgång kortison. Nu ska han inte sluta äta kortison utan han ska stå på en låg dos en låååång tid framöver. Kanske jämt. Det är trist, men samtidigt det enda som går att göra just nu. Han kliar sönder sig på nolltid och så får han bakterier i det och så blir det antibiotika och så tar den onda cirkeln aldrig slut. Tur att han är så lugn och tålmodig, den lilla raringen!

Äntligen midsommar!

Ja, filmen alltså. Här har annars midsommar varit och farit... ;-)

Vi såg filmen igår och det var verkligen en uppvisning i kass humor baserad på "under bältet-skämt" i kombination med klassiska svenska midsommargrejer där allt som kan gå åt skogen verkligen gick åt skogen. Handlingen är simpel. Med en gäst från Amerika - Luke Perry som Sam, kanske mest känd från gamla, goda Beverly Hills - ska ett gäng vänner fira midsommar. Och det kan inte hjälpas, men jag höll stundtals på att skratta ihjäl mig. Det är liksom så förutsägbart och dåligt att det blir kul.



Som sagt var jag tillräckligt lättroad en alldeles vanlig måndagkväll då regnet hängde i luften - men känner du dig lite mer skeptisk till filmen kan du se den en sådan där gång då du har lite ångest över att alla andra har så vansinnigt tjusiga midsommarfiranden med traditioner till tusen. Då kommer du känna dig nöjd över hur du firar. ;-)

Datorer som tramsar...

Jamen, finns det något värre??? Det går inte ens att tala förstånd med dem. Jag vet. Jag har provat. Men den här gången är det lyckligtvis inte min dator som puckar sig, utan Ketchupmammans. Det är så himla tragiskt hur datorer kan bete sig illa, men Ketchupmamman har ändå lyckats skriva om det så att jag nästan skrattar ihjäl mig. Läs här!

(Och nu ska jag ta i trä, slänga salt över axeln, spotta omkring mig och lite sånt där som man kan göra för att inte dra elände över sig.)

Slapparsöndag med äventyr

* Klockan åtta väcktes jag av mittentösen, som ville kolla att jag fortfarande fanns kvar i huset och att jag levde. Till klockan åtta har jag inte sovit de senaste åren, så det var en högst adekvat fundering.

* Efter att ha ätit frukost till ett avsnitt Brottskod: Försvunnen var jag människa igen och redo att ta itu med livet. ;-)

* Vi skulle göra en utflykt till grannstadens friluftsmuseum och den pågående marknaden, hade vi bestämt - och efter en trög start var vi så småningom på väg med Vovve, Valp och två av töserna.

* Den minsta tösen har hunnit slänga in bild i sin blogg, så den som vill spana på bild kan bege sig dit!

* Ett par mil hemifrån började bilen vibrera och jag hann svära över att vi fått punktering innan en varningslampa tändes. Varningslampan sade att bilen omedelbums ska till en märkesverkstad för att bli ompysslad - men si, det kunde den glömma. På söndagar får man inte pysslas om på dyra märkesverkstäder utan då får man stå i skamvrån till dess att det blir vardag igen. Ja, i alla fall: hem i snigelfart för att genomföra ett bilbyte och så iväg igen... Det lyckades och vi kom fram!

* Väl framme konstaterade vi att det var en väldigt liten marknad, men med mycket fina saker. Somligt ville jag gärna köpa med mig hem, men jag avstod... Bilskrället lär sluka en del slantar för sin spa-vistelse! ;-/

* Valpen tyckte att allt på marknaden var mycket spännande och intressant, och han meddelade högljutt detta vida omkring. Vovven är lite mer världsvan av sig så han släntrade omkring och spanade diskret, medan Valpen gapade "KOLLA, KOLLA, MEN KOLLA DÅ!" åt allt inom synhåll. Och alla människor inom synhåll tittade på Valpen och talade om för honom hur söt han var och vad stora öron han har och vilka korta ben han har och hur rolig han ser ut och frågade vad han var för ras. Men eftersom Valpen inte pratar så begripligt trots att han ändå pratar så pass mycket, var det vi tvåbenta som fick tala för honom. ;-)

* När vi körde hem bestämde vi oss för att ta en liten omväg, bara för nöjes skull och för att kanske få se något intressant efter vägen. Huruvida vi verkligen fick se något intressant efter vägen kan jag dessvärre inte uttala mig om eftersom jag mest studerade insidan av mina ögonlock med Valpens snarkande som bakgrundsmusik.

* Och idag har jag inte läst något. Men jag ska fortsätta på Besatt, som jag började läsa i igår kväll. Om jag bara kan hitta igen den! ;-)