Konsten att tala med en änkling, av Jonathan Tropper

Helt oförhappandes trillade den här boken in hos mig för några månader sedan. Då och då har jag lyft upp den, vägt den lite i handen och funderat... Vill jag läsa? Vill jag inte..? Till sist landade jag på vill, och nu har jag läst.

Till en början var jag lite skeptisk. Den unge änklingen Doug - deprimerad och alkoholiserad - ska överleva förlusten av den sisådär tio år äldre kärleken, Hailey. För att ytterligare komplicera det hela lovar baksidestexten att en tvillingsyster, en strulig styvson och stans alla singelkvinnor ska motarbeta änklingens önskan att grotta ner sig i självömkan. Lite för mycket, bara det. Och så bokens inledning:

Russ har rökt på. Man ser det på ögonvitorna, som i det flimrande gula ljuset på verandan nästan är glasartat skära, på de svarta pupillerna, stora som tefat, på ögonlocken som slokar trött och på hans ogenerade sätt att hänga mot den irriterade polismannen utanför min dörr så att de ser ut som två suparpolare som raglat ut från krogen tillsammans efter sista beställningen. Klockan är strax efter midnatt och när det ringde på dörren låg jag som vanligt utslagen i soffan - halvsovande och heltankad - och plågade mig själv med att på måfå riva loss minnen likt tändstickor ur ett plån som jag drog eld på ett i taget för att sätta mig själv i brand.

Suck. En styvson som bogseras hem till styvpappan och båda två är helt väck. Inte precis en inledning som jag blir helsåld på.

Men sen tar det sig! Det visar sig att änklingen inte enbart är tragisk och alkoholiserad; han är också - något motsägelsefullt - väldigt reflekterande, insiktsfull och rapp i både tanke och tal. Sorgen efter Hailey är naturligtvis det som hela boken fokuserar kring, men det blir aldrig långsamt, deprimerande eller ömkande. Om och om igen i boken möts man av mantrat "Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med." - och det är faktiskt det som hela boken går ut på. Doug blir aldrig mer densamme som han var, innan han blev änkling.

Doug är skribent och försörjer sig på att skriva krönikor. Från att ha skrivit lättsamt och ytligt under rubriken "Konsten att tala med en filmstjärna", skriver han nu under rubriken "Konsten att tala med en änkling" och några krönikor finns med i boken. Jag tycker väldigt mycket om dessa krönikor. De känns väldigt äkta och uppriktiga. Och jag tycker om själva berättargreppet! När Dougs agent inser att hela den sorgliga historien skulle kunna bli en bästsäljande självbiografi vädrar han doften av pengar och börjar bearbeta Doug för att få honom att ta steget att skriva en självutlämnande biografi - som självfallet ska bli en riktig kioskvältare. Och plötsligt känns det lite som metalitteratur, dessutom.

Jag fascineras av Dougs familj. Tvillingsystern är fläckvis helt galen och den yngre systern har hela livet strävat efter att få ingå som en fullvärdig del i tvillingpakten. Mammans stora passion är teater och skådespeleri, men numera är hon fullt upptagen med att ta hand om sin make - före detta läkare - som sjunker allt djupare in i demensens dimma efter en stroke. Det är inte lätt att ta hand om en människa som är på väg att försvinna från sitt forna jag, till någon som man inte känner igen - och det visar Tropper tydligt i den här boken. Kalla mig blödig, men den här lilla passagen i boken - utspelas mellan Doug och hans far - fick mig att gråta:

"Hailey", säger han stapplande. "Hon är död."
"Ja, pappa. Hon är död."
Han nickar. "Sen när då?"
"Det har gått mer än tolv månader nu."
"Visste jag det?"
"Pappa."
Han skakar på huvudet. "Visste jag det?"
"Ibland vet du. Oftast har du glömt."
Han skakar på huvudet och hans ögon fylls av tårar. "Vad du måste ha gått igenom. Vad du måste ha gått igenom."
"Det är okej, pappa."
"Och jag har inte funnits för dig."
"Det är inte ditt fel."
"Jag är så ledsen, Doug."
Jag sluter ögonen, och när jag öppnar dem sträcker han armarna mot mig, och tårarna flyger som kulor från mina blöta ögonfransar när jag ger ifrån mig en enda krampartad snyftning och faller i hans famn.

Det finns så mycket i den här boken. En änkling och hans sorg, javisst. Men mer än så. Så mycket mer. Läs, läs, läs.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)