Själakistan, av Ann Rosman

Själakistan har ett persongalleri som består av kärntruppen från Fyrmästarens dotter, ungefär. Det är Karin Adler från polisen, som tillsammans med kollegorna Folke och Robban ska reda ut hur det kan komma sig att det finns ett huvudlöst lik uppe vid en gammal offersten vid en fästning i Marstrand och hur det kan komma sig att huvudet återfinns uppstoppat på en stör i en gammal dams trädgård. Ganska snart visar det sig att huvudet och kroppen inte hör ihop - och det innebär naturligtvis att det måste finnas (minst!) en till kropp någonstans, och dessutom (minst!) ett huvud...

I den förra boken får man ta del av det förflutna genom korta kapitel som berättar om vad som hänt förr i tiden, och så är det även i den här boken. Den här gången ligger de direkt utlösande faktorerna till de brott som begåtts inte vidare långt tillbaka i tiden och man anar ganska kvickt vilken missgärning som ska hämnas. Händelseförloppet kring brotten är dock klurigt presenterat och man har inte helt klart för sig exakt vem som har gjort vad förrän i slutet av boken.

Precis som med den förra boken är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör boken bra, men det stör mig inte särskilt mycket. Det kanske är så enkelt som att författaren verkligen fokuserar på att berätta historien om ett brott, utan att lägga in alltför mycket samhällskritisk diskussion i boken samtidigt? Fast det finns ett stänk av det där ändå, det där samhällskritiska som är så typiskt för många av dagens kriminalromaner; att man ska ta upp ett moderna fenomen eller en modern företeelse för kritisk diskussion och bädda in den i deckarhistorien. I Själakistan kan man tämligen enkelt urskilja en diskussion kring hanteringen av långtidssjukskrivna genom Saras utbrändhet och hennes kontakt med Försäkringskassan angående detta. Man kan också ana en liten känga riktad åt internets anonymitet, hur enkelt det kan vara att göra sig osynlig via nätet och hur en skenbart oskyldig sida på nätet kan dölja det mörkaste mörker.

Jag tycker mycket bra om persongalleriet i boken. Karin Adler känns fortfarande som en högst levande person, och det är trevligt att se att hon kanske finner sin tvillingsjäl redan i den här andra boken. Sara och hennes familj intresserar mig mycket, och jag gillar att det finns en "öppning" för Sara när boken är slut... Jag gillar Robban och hans bacillskräck, Folke och hans språkpolistendens... Och alla de andra, som finns med i boken - de känns också levande och äkta. Det kanske är det som är grejen? Att Rosman gör sitt persongalleri så mänskligt?

Jag är glad att jag handlade på impuls och köpte den här boken redan när jag hade hunnit läsa halvvägs in i Fyrmästarens dotter. Finfina påskekrim! ;-)