Du gamla, du fria, av Liza Marklund

För ett tag sedan, när jag tittade igenom min bokhylla och bland annat tittade igenom mina Marklund-böcker, minns jag att jag tänkte "Jamen, hon Annika Bengtzon, det var länge sen... Men jag är less på henne, så det spelar ingen roll..." Bara dagarna efteråt läste jag - på Piratförlagets hemsida - att Marklund var på gång med en ny bok om henne. Och det är konstigt, men genast blev jag intresserad. Det är lite grann som med choklad, gissar jag. Man är inte säker på om det är så himla bra, men man vill ha.

Jag läste boken tämligen omgående efter det att den hade landat i brevlådan och jag är fortfarande inte så säker på hur jag har det med Annika Bengtzon. Jag tror att jag faktiskt är lite less på henne, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det här är en grym kriminalroman i alla fall.

Jag har glömt lite grann av vad som har hänt Thomas och Annika innan den här boken, men det går bra att hänga med i alla fall. Marklund fyller i luckorna så pass att jag tror att även någon som aldrig läst Marklund förr kan ha behållning av boken.

Annika är luttrad, trött och inte vidare inspirerad eller inspirerande. Hon hatar att maken Thomas har vänsterprasslat, fortfarande vänsterprasslar och hon avskyr att han har farit på konferens i Nairobi mest för att få tillfälle att vänsterprassla än en gång. Hon är less på sitt jobb och den enda ljuspunkten - hur taskigt det än är att uttrycka det så krasst - är att det verkar vara en seriemördare på gång. En mördare som valt att enbart döda kvinnor. Ja, hon är ju journalist och hon är en rackare på att lägga samman ett och ett där ingen annan ens har tänkt tanken.

Mitt i vardagsslitet och ledan får Annika veta att den delegation som Thomas reser med, har försvunnit. Ganska raskt inser man att alla sju personer har blivit kidnappade - men av vem och varför är detaljer som är höljda i dunkel. Tämligen omgående visar dock kidnapparna att de menar allvar. Trots att de begär orimliga saker, sådant som ingen kan bemöta på så kort tid som kidnapparna ger, tvekar de inte inför att avrätta personerna en efter en.

Jag skulle säga att bokens styrka är de delar av boken som berättas ur Thomas perspektiv. De är riktigt intressanta och obehagligt verklighetsnära. Jag tycker också om att Marklunds engagemang i sakfrågan lyser igenom så pass tydligt som det gör. Om det inte finns engagemang och sakkunskap, är det svårt att få rätt driv i en berättelse. Och det är bra med driv i den här berättelsen. Jag läste ut boken i stort sett i ett svep, bara för att det var så otroligt spännande, alltihop. Jag ville verkligen få veta hur det skulle gå med Thomas, om Annika skulle komma sig iväg till Nairobi och hur det skulle lösa sig med barnpassningen (ja, för vem passar barnen när man ska iväg till andra sidan jordklotet för att försöka få loss sin kidnappade make?).

Den där parallellhistorien som pågår, om de mördade kvinnorna - den känns inte alls lika intressant, särskilt inte då den övergår från att ha varit Annikas till att bli någon annans. Det kan jag i och för sig tycka är sorgligt, för det är väl ändå ett ständigt aktuellt ämne: kvinnors utsatthet. Egentligen pågår det ytterligare en historia, och det är den om hur personen Annika tar sig igenom den här katastrofen. Vad hon tänker, vad hon går igenom, hur hon hanterar det - och hur hon kommer ut på andra sidan. Och det måste man ändå säga är rätt öppet, i slutet av boken. Vad som egentligen kommer att hända efteråt, alltså. Jag kommer inte att fundera vidare över den saken, men jag gissar att det betyder att Annika Bengtzon inte har härjat färdigt i världen än.

Så. Det är rätt mycket som choklad, så här i efterhand. Lättsmält. Inte så dumt. Och skön avkoppling, fastän det går undan i ett rätt häftigt tempo. Kolla trailern:



(Rec.ex. och bild från förlaget.)