torsdag 8 december 2011

Jag finns och Inte på riktigt inte på låtsas, av Maja-Maria Henriksson

Jag finns kom ut för något år sedan och av någon anledning läste jag den aldrig då - trots att den fick idel lovord från alla möjliga håll. Nu har den fristående fortsättningen nyligen kommit ut; Inte på riktigt inte på låtsas - och plötsligt ville jag absolut läsa den. Men man kan ju inte läsa del två utan att läsa del ett först... Alltså tog jag båda i ett svep. 

Jag hade hört en del om hur hemsk Jag finns är, och tänkt att det säkert var smått överdrivet. Jag menar, i var och varannan ungdomsbok är det eländes elände och mörker och död - och hur farligt kunde det bli? Det kunde bli ungefär hur hemskt som helst, skulle det visa sig. Faktiskt så pass otäckt att jag inte vet riktigt vem som skulle kunna behöva läsa den här boken? Jag vet inte vem jag vill dela den här berättelsen med, faktiskt. Någon mycket stabil människa. Inte någon som redan är lite smådeppig och tänker att livet är skit... Bokens Johanna tänker rakt genom hela boken att döden är bättre än livet - och det krävs att man står stadigt på jorden för att kunna ta emot det.

Fortsättningsboken är något ljusare, men fortfarande är det ganska tung läsning. Jag tycker mycket om att slutet är hoppfullt och att Johanna äntligen får känna att någon bryr sig om henne, på riktigt och utan baktankar.

Det krävs en läsare som förstår att känna medlidande med det som Johanna går igenom. En som kan begriper att det aldrig någonsin har varit något fel på Johanna, utan att det som drabbar henne faktiskt hade kunnat drabba vem som helst, som har fel personer i sin omedelbara närhet. En som förstår att Johanna är värd all respekt för att hon ändå valde livet, trots att hon inte alls förstod varför, egentligen.

Egentligen skulle jag inte vilja rekommendera den här till osäkra tonåringar överhuvudtaget, fastän det kanske är just tonåringar som är målgruppen. Jag skulle vilja att en hel massa tonårsföräldrar läser den.

6 kommentarer:

  1. Jag har inte läst den hör boken men kan nästan bli arg på böcker som handlar om det hä ämnet. Om man har självmordstankar kan man bli mer benägen att vilja göra sig illa av en sådan här bok. I nordamerika har det varit en våg av unga som tagit livet av sig i höst pga av mobbing. Om man balanserar vid randen kan "fel" influens få en att tippa över.

    SvaraRadera
  2. Jag har rekommenderat den till massa tonårsföräldrar och tonåringar. Just för att jag tycker att det är ett så himla viktigt ämne. Att bli mobbad och felbehandlad av alla möjliga sorters människor är något som träffar mig rakt i magen. Jag hoppas att den får någon ung kille/tjej att tänka efter några gånger extra på hur man behandlar människor runtomkring sig. Men jag hade ont i magen när jag läste dem!

    SvaraRadera
  3. Lena; Jag blir inte arg på ämnet; man måste få skriva om det - för det är verkligen superviktigt att vi får veta hur det egentligen är för de som är utsatta. Vad man måste tänka på, som vuxen eller bibliotekarie eller lärare eller bokrekommenderare i största allmänhet, är ju vem man ger vilken bok. Precis som du skriver kan bokens innehåll vara ännu en sak som gör att man mår ännu mer dåligt och som gör att behöver skada sig själv.

    Sara; Precis som du, hade jag också ont i magen då jag läste den. Inte trevlig läsning - men viktig.

    SvaraRadera
  4. Din recension väcker både nyfikenhet och en känsla av att hoppa över böckerna...

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt starka böcker båda två. När jag läste den första höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen, så hemsk var den. FY! Jag tror iofs att ungdomar klarar dem bättre än vi vuxna uppriktigt sagt. De har inte samma referensramar och är framför allt inte föräldrar.

    SvaraRadera
  6. Samma här-jag hade sjukt ont i magen efteråt...

    SvaraRadera