Lite action här, dessvärre...

Men det är desto mer action i verkligheten. Mycket att göra, mycket att fixa och mycket att hinna - och på kvällarna läser jag med stort intresse i nyaste Nora Roberts (som jag inte ens kommer ihåg vad den heter) och en starkt bidragande orsak till det stora intresset är mängden hundar som förekommer i boken. Konstigt. För sex år sedan hade jag suckat lätt åt alla de bjäbbande fyrfotingarna, men inte nu. Så det kan bli! ;-)

Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanne Näsling

Jag skulle bara snabbkika lite i den här boken, då jag skulle välja mig en ny bok ur högen. Jag satt på sängkanten och läste lite, läste lite till, lade mig på sängen och läste lite, förflyttade mig till fåtöljen och läste lite... Snabbkikandet tog liksom aldrig slut - utan plötsligt hade jag sträckläst hela boken. Det var synd. Jag känner att jag nästan måste läsa om boken på en gång, för trots att den var så snabbläst fanns det så otroligt mycket i den!

Det handlar om Mary och Lovely, två femtonåriga töser som är så där obegripligt tajta att de avslutar varandras meningar, pratar i munnen på varandra och tänker samma sak. De lever i en skrämmande och fantastisk utanförskapsvärld, dagdrömmer om London, pratar lika mycket engelska som svenska och refererar ständigt till musik, litteratur och film med lösryckta citat som vävs in i deras samtal på ett härligt sätt. Det är en vänskap som är lika mycket kärlek som vänskap, på ett märkligt men samtidigt självklart sätt. Döden är lika närvarande som Yngve, den trummande ångesten som bor i Lovelys bröst. Lovely orkar inte med att vara den enda som ser världen på sitt sätt; hon vill ha sällskap och hjälp - och det är Mary som är hennes klippa i världen. Mary är den som är den lite stillsammare, den som är lite lugnare och den som tar hand om Lovely när ångesten blir för påträngande. Och som svar på "Kapitulera omedelbart eller dö", så är det döden som är rätt svar. Marys finaste mord är när hon stryper Lovely som faller ned över köksbordet, dukat för frukost.

Språket är egentligen det som omedelbart fångar mig. Det är vilt och galet och jag kan inte låta bli att ryckas med. Jag hamnar i Marys och Lovelys värld som genom ett trollslag. Fastän jag ser dem framför mig i skolkorridorerna, där de liksom dansar och kringelikrokar sig fram genom korridorerna, är det inte alls säker att de är där. I sin egen lilla värld kan de lika gärna vara i London, där de lider, röker och utsätter sig för farligheter. Det är inte alls säkert att de ser mig, trots att jag nästan går rakt på dem. Jag ser Mary och Lovely framför mig, och jag hör dem tillsammans - och det är helt suveränt skickligt författat.

När slutet kommer blir jag tveksam och överraskad, och jag vet faktiskt inte riktigt hur det hela slutar - om det ens är ett definitivt slut. Först tänker jag att det är ett "aldrig mer", men sen tänker jag att det kanske istället är en paus; att Lovely är någon annanstans, att hon faktiskt ligger inne för vård och att Mary väntar på henne. Jag har läst det om och om igen - och till sist har jag bestämt mig för att det är ett öppet slut; fritt fram för tolkningar.

Jag skulle inte sätta den här i händerna på vem som helst. Det är en inte helt lättläst bok - man måste ha viss läsvana för att hänga med i svängarna här! Det är en hel del engelska också, så  har man svårt för engelska kan man antingen tycka att boken är helt värdelös för att man inte förstår allt eller så kan man bestämma sig för att förstå allt (och alltså be sin omgivning om hjälp när man stöter på några rader på engelska). Det är inte heller helt enkelt, det där med Lovelys ångest och hur hon kämpar för att den inte ska uppsluka henne helt. Det krävs lite livsvisdom för att kunna ta till sig det. Men läsvärd, ja. Verkligen läsvärd!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Kära Fiende, av Jean Webster

Bara en kort tid efter det att jag fick klassikerboxen från Bonniers och läste Pappa Långben av Jean Webster, var jag på loppis och råkade snava över Kära Fiende av samma författare. En femma kostade boken, så det var givet att den fick följa med hem!

Det har tagit en evinnerlig tid att läsa ut boken, men det har verkligen ingenting med boken att göra. Det har betydligt mer att göra med att jag har varit vansinnigt trött de senaste veckorna och haft så mycket omkring mig att jag mest bara slocknat så fort jag har tänkt mig att läsa... Egentligen har det varit ett rent och skärt nöje att läsa Kära Fiende! Boken är en slags fristående fortsättning på Pappa Långben, och handlingen utspelar sig på det barnhem där Judy växte upp; John Grier-hemmet. Sallie McBride har fått tjänsten som föreståndare för barnhemmet och den som har dragit i de tåtarna är Judy - eftersom det är hennes man som står för finanserna hade hon tydligen en del att säga till om där.

Även det här är en brevroman, och det är Sallie McBride som skriver breven. För det allra mesta skriver hon till Judy men hon skriver även till barnhemmets doktor, en skotte vid namn McRae, och det är han som ganska snart utses till fienden själv och därmed har givit boken dess titel. Somliga brev går till Gordon Hallock, "en tjusig ung politiker" - om man ska tro Sallie på hennes ord...

Precis som i Pappa Långben finns en rejäl dos humor med, men det döljer sig också en diskussion kring barnhemsbarnens livsvillkor i den här boken. Låt så vara att den är föråldrad i tankegångar och språk - man använder uttryck som till exempel idioter, sinnesslöa och negrer - men det som genomsyrar hela boken är Sallies omsorg om de små, och hur hon försöker ge barnen möjlighet att växa upp "som normala barn", för att använda hennes eget uttryck. Tidstypiska detaljer är till exempel hur hon ser till att det byggs ett indianläger för pojkarna och låter sy klänningar i glada färger till flickorna. Det är enkelt att se dessa  könsstereotypa saker som tidstypiska och som kontrast till dessa kan man nämna hur hon vill ge barnen förmågan att leka och stoja, samt insikt i hur man beter sig i olika sociala situationer - och att det exempelvis vid dessa tillfällen är moderna och humana tankegångar som lyfts fram. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det egentligen inte är så himla föråldrat, det där med indianläger för pojkar och klänningar för flickor... Diskussionen är ju inte avslutad än!

Berättartekniskt gillar jag också boken! Det är snyggt planterat för hur Sallies värsta mardröm så småningom inträffar, och hur det innebär att hennes drömscenario får chansen att bli verkligt. Jag ser det inte vara i antågande förrän det händer, men när det väl inträffar så inser jag ju att det var ditåt allting pekade. Och så bra det blev, trots katastrofen!

Även i den här boken finns en kärlekshistoria. Den tjusige politikern lägger beslag på Sallies hjärta - men så enkelt är det ju inte, att de lever lyckliga ever after bara för det. Man ska lita på sin magkänsla.

Nu finns ju inte den här boken i nytryck, så vill man läsa boken är det second hand som gäller. Om man inte är så noga med att få hålla boken i sin hand, utan lika gärna läser från skärm och på engelska, finns boken i fulltext här (tack vare Projekt Gutenberg). Har du läst Pappa Långben och gillat, då kommer du att gilla även den här!

(Av outgrundlig anledning kan jag inte se bilden som finns inlagd, men om man trycker på den lilla prick som finns längst upp till vänster i det här inlägget visas bilden. Jag vet inte om blogger knasar sig eller om min dator är tjurig. Det är blogger som knasar sig. Jag var tvungen att mickla i html-koden för att få det att funka.)

Inte en sida i en enda bok idag

På morgonen var jag strängt upptagen med Vixxtorias Vipslördag. Sen var jag tvungen att fara iväg till staden för att shoppa lite, eftersom jag inte hade kommit på någon god anledning att slippa. Jag har handlat nästan hejdlöst:

* Ett par jeans. Sen vill jag ha ett diplom för att jag provade så många som sju par, tror jag. Minst. Jag var svettig redan halvvägs. Men ett par jeans blev det. Äntligen!

* En tröja. HA! På samma dag som jag köper jeans. Det är läge för ett kors i taket, men det går inte. Maken har målat över alla våra kors i taket och förbjudit mig att rita dit nya. Och jag skojar inte när jag säger det.

* Två tygbitar som jag behövde. Verkligen behövde. Och fyra som var så billiga att man vore dum om man bara lät dem ligga kvar. Mycket tyg! ;-)

* En klicker. Vi har en, men det är bra att ha två - den vi har vandrar ibland iväg tillsammans med mittentösen och Valpen.

* En hundleksak, till Vovven. Han gillar såna där som man ska vicka och trixa för att få godis ur, och idag fick jag se en modell som vi inte har sedan tidigare. Kul! ;-)

Sen har jag roat mig med att äta tårta, hundpromenera och äta pizza. Svettig dag idag. Men trevligt värre, fastän det inte har blivit ens en enda rad läst!

Lördag, för en vecka sedan

Det har sina fördelar att tvinga med sig stora tösen till McDonald's, trots att hon är emot hela företaget på alla möjliga tänkbara grunder. Den främsta behållningen när man väl har fått dit henne, är att lyssna till hennes beställning:
- Jag tror jag vill ha en sån där, säger hon och pekar på reklamskylten med någon slags McNånting. Vad är det på den?
Kassapersonalen rabblar:
- Sallad, blabla, blabla, rökig sås... (Det där blabla betyder inte att människan faktiskt sa blabla, bara att jag inte minns. Mitt minne, mitt minne...)
- Vadå rökig sås?
- Barbecue, typ.
Dottern ser väldigt tveksam ut och fortsätter:
- Senap?
- Nej.
- Ketchup?
- Nej.
- Rödlök?
- Nej.
Och sen drämmer hon - med mycket misstroget tonfall och på största allvar - i med det som gör hela beställningen alldeles fantastiskt underhållande:
- Är det något annat äckligt på den då?
Jag förstår verkligen att den stackars människan bakom disken blev svarslös. Själv sparkade jag dottern på smalbenet och väste någonting om att kanske hon skulle ta och nöja sig så, medan de andra döttrarna hade fullt upp med att hålla i sig i beställningsdisken så att de inte skulle trilla omkull av skratt.

Och det enda skälet till att överhuvudtaget berätta den här lilla historien just nu, är för att den stora tösen nu befinner sig på säkert avstånd från mig igen eftersom hon återvänt till sin studentstad. Och jag saknar henne. ;-)

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, av Sara Ohlsson

Den här boken har jag ju läst och glömt bort att skriva om! Bäst att göra det! ;-)

Det här är berättelsen om när Olivia efter tre år blir dumpad av sin kille John. Efter tre år har han kommit på att han nog inte tycker att det funkar. Att Olivia är för ung; hon är sjutton och han är tjugo. Olivia vet inte vad hon ska göra av sig själv, men kompisen Emma har ett bra förslag. Det går i korthet ut på att charma John tillbaka till Olivia - men kanhända säger namnet på hela företaget en del om dess kvalitet: Operation Fågelbajs. Syftet är att John ska begripa att Olivia är den perfekta flickvännen; snygg och rolig - inte gråtig och klängig.

Det är rejält jobbigt för Olivia att hacka i sig att hon har blivit dumpad. "John har gjort slut. Inte jag.", säger hon vid något tillfälle. Och i sin sorg över att inte längre vara den som John älskar är hon beredd att ta till nästan hur många knep som helst. Att göra John svartsjuk genom att flirta med andra - det är ett knep. Men det går liksom överstyr; Olivia kan inte hejda sig själv utan flirtar, hånglar, ligger - och njuter och ångrar sig i ungefär samma sekund. Till sist blir det så att Olivia har glömt varför hon härjar runt med den ena killen efter den andra och hon vet inte längre vem hon kan tänkas tycka om "på riktigt" och vem hon bara vill ha sex med. Och det är sorgligt, kan jag inte låta bli att tycka. Det känns som att Oliva tappar mycket av sin självrespekt och vem hon egentligen är, i sin iver att få, om inte Johns kärlek, så i alla fall Johns bekräftelse.

Visst är det här ärligt och realistiskt, pekpinnefritt och icke pedagogiskt - och det är väl i och för sig rätt bra... Men jag tycker också att det är en bok som bör väcka diskussion. En grej som är intressant är hur killar ligger runt för att det är deras rättighet, för de behöver och vill - får man veta i den här boken. Alltså borde tjejer också få ligga runt, för att de vill och behöver. Men Olivia far stundtals illa av att inte veta varför hon gör sådant som hon gör - och det får man inte glömma bort. En annan grej som tål att tänkas på är hur John är rätt mycket anhängare av "hora och Madonna" - i alla fall får jag för mig det, att döma av somligt som han säger. Han vill inte att Olivia göra vissa grejer, för hon är ju hans flickvän. Samtidigt får jag intrycket av att andra flickor gärna kan göra sådant där som han inte vill se Olivia göra - med andra tjejer är det inte så noga. Sen har vi Jenni. Hon, som har rykte om sig att ligga med precis vem som helst och hon, som det sägs att somliga killar utnyttjar rejält då hon är så berusad att hon knappt märker vad som sker. Olivia är livrädd att bli som Jenni, att få det ryktet - för hon är ju inte som Jenni. Fast det är lite svårt att se exakt vad som skiljer dem åt, om man ska syna sexvanorna ordentligt i sömmarna.

Ja. Tänkvärt. Inte vidare bekvämt, om man hade tänkt sig något vilsamt. Men läsvärt. Läs.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Håller mig vaken...

Mitt livs största mål just nu är att hålla mig vaken sisådär en stund till, så att jag sedan slocknar som en klubbad säl och sover hela natten igenom utan att behöva vakna vare sig av en galen Valp som tror att han är en varg eller av nitiska poliser som ringer för att kolla att vi har bilen i garaget.

Valpen, alltså. Han är tonåring; impulsstyrd, ljudlig och ego. Han vill gnälla och yla om kvällarna, alltså gör han det. Han blev sugen på att få gå ut och pinka vid tre-draget inatt, alltså lät han illa tills han fick göra det. Det är ju Valpens matte som knallar ut med honom och försöker få tyst på honom om nätterna - men det är svårt att låta bli att vakna när han låter som en varghane som saknar sin flock... Han kröjmar. Och man blir trött på honom, den lilla godingen. Odågan.

Och så ringde då polisen, lagom vid den tidpunkt då jag hade hört dottern komma intravandes med Valpen och jag började känna att jag kanske ändå kunde somna om. En telefonsignal klockan fyra på natten, det är en sån sak som får mig iskall. Så maken svarade och rätt snart hörde jag att det handlade om var vår bil kunde tänkas befinna sig. Knepigt.
- I car-porten, tyckte maken. Nähä, inte den bilen... Ja, den andra står väl i garaget, där vi sist lämnade den...
Vid det laget stack jag fötterna i träskorna och järnade ut i garaget, kollade att bilen stod där med nummerplåtar och allt - och så fick maken meddela att vi hade ordning på bilen förutom att den kanske är lite lortig. Det visade sig att en bil med vårt reg.nummer hade varit på stöldturné i en helt annan del av Sverige under natten... Man kan inte säga annat än att det är ordning och reda på polisväsendet!

Sen var det lögn att somna om. Telefonsignalen hade fått Valpen övertygad om att det faktiskt ändå var morgon, trots att ingen hade förstånd att kliva upp. Så han gnällde på allt han orkade till dess att klockan var halv sex och vi samlades runt köksbordet för att äta frukost. Då lade han sig under bordet och slocknade, efter väl utfört arbete...

För att på något vis kompensera den usla starten på morgonen, beslutade vi oss att ha lite roligt. Vi släppte loss Valpen för att väcka husets stora tös - den enda som obekymrat sovit sig igenom oljudet, timme efter timme. Lyckat! Att se den cirkusen var nästan värt allting! ;-)

Det är en annan dag imorgon. Tur det! ;-)

Snön smälter och jag med den...

Jamen, man orkar inte något annat! Det är bara jobba, äta, sova - och så börja om från början igen! Det är tur att jag har Kära Fiende, lättläst och småroligt, men det är sorgligt att jag somnar med den över näsan varje kväll.

Här tänkte jag egentligen lägga in 21/3 som en liten hyllning till den vår som komma skall, men si det struntade jag i. Om du kollar länken här kan du spela den för egen maskin istället, och surfa vidare i en annan flik utan att behöva bry dig om den störiga munnen som av okänd anledning illustrerar låten... ;-)

Och faktiskt. Snön smälter.

En ska bort...

Det har gått ett tag sedan sist, men ni minns hur man gör - eller hur? Tre hör ihop och en ska bort. Du talar om vilken som ska bort och varför. Och jag säger om det är rätt eller inte. Rätt svar = mitt svar... ;-)

Medan ni gissar er blå, ska jag och ett ännu okänt antal döttrar på loppisrunda. Förmodligen fyllde jag min kvot av fina bokfynd förra gången jag var på loppis (finns i den bokhög som visas här!), så jag har inga större förhoppningar om att snava över något. Fast det brukar vara de gångerna som man gör sina bästa fynd, har jag märkt... ;-)

Och man behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa! Klicka på bilden, så blir den större!

Facit finns i kommentarsfältet!

Forma Books Blog Award

Vilket trevligt initiativ! Jag hoppas att juryn får många nomineringar att titta på - det finns ju faktiskt väldigt många bokbloggar med enormt fint innehåll!

På Formas sida kan man läsa att prissumman är hela 25 000:- samt en fin logga att pryda sin blogg med. Det är verkligen inte kattlort! ;-)

Känner du för att nominera någon blogg, kan du göra det via ovanstående länk! (Och jag har inte samvete att nominera mig själv, men gör någon annan det så protesterar då inte jag! ;-) )

Utläst och påbörjat

Jag har läst ut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Snabbläst och tankeväckande. Återkommer! ;-)

Igår kväll började jag läsa i Kära Fiende av Jean Webster, ett av mina loppisfynd - en femma på Kupan. Judy från Pappa Långben finns med även i den här boken, men det är inte hon som skriver breven den här gången. Det gör istället Sallie McBride, som på lite udda vägar har tillträtt som någon slags chef för John Grier-hemmet (där Judy växte upp). Jag har inte hunnit vidare långt i boken, men det verkar ta sig bra! ;-)

För övrigt är jag rätt kräkless på min huvudvärk som nu är inne på tredje dagen. Jag tillbringade tisdagkväll utslagen i soffan. Jobbade med ett dunkande huvud hela gårdagen. Däckade återigen i soffan redan vid fyra-snåret igår eftermiddag, vaknade till vid niosnåret, läste en stund och slocknade igen. Ja, och så vaknar jag idag och den förgrymmade huvudvärken ligger fortfarande som ett spännband runt skallen och suger energi. Det är länge sedan jag har haft attacker av huvudvärk och jag var rätt nöjd med att ha blivit av med dem. Bakslag! ;-(

Sockerdöden, av Unni Lindell

Ibland kan jag tänka att det är så synd att läsa serier som den här i den takt som de kommer ut, för det finns alltid sånt som man hinner glömma eller blanda ihop med någon annan serie, sedan sist man läste... Den här gången känns det som att jag antingen har glömt bort att Marian Dahle har en privat relation med polischefen Martin Egge - eller så har man inte fått det klart för sig förrän nu. Hade jag läst alla böcker i ett svep, så hade jag varit spiksäker! Har du inte läst någon kriminalroman av Lindell än, så läs dem i ordning och läs dem i rätt rask takt efter varandra. Då missar du inte sådana här detaljer. ;-)

Det här är en frustrerande historia. Jag hade en tydlig bild av Marian när jag påbörjade läsningen. Jag trodde att jag visste vem hon är; hur hon är och vilken slags moral hon har. Ganska tidigt i den här boken försöker Lindell välta den uppfattningen på ända, och jag är helt säker på att det bara är villospår. Lite klumpiga villospår, dessutom - jag ser ju igenom dem som ingenting. Något senare i boken börjar jag tvivla. Det är ändå en del konstigheter och det finns ändå en hel del varför kring Marians beteende. Och jag blir osäker på mig själv och vad hon egentligen har för sig, den där Marian. Lyckat, av Lindell!

Det som Marian har dragits in i, är mordet på polischefen Egge och därmed också en konstig härva kring en baby som för hela sexton år sedan dog i plötslig spädbarnsdöd. Något som verkar vara ett tragiskt, men ändå naturligt dödsfall, påstås vara något annat - fast kvinnan som påstår det är inte "helt hundra" och därför kanske inte helt pålitlig och verkar dessutom från den ena dagen till den andra bli icke anträffbar. Kvinnan, Kari Helene, är dotter till en rätt mäktig man i bygden och det ska en del till för att börja ifrågasätta och rota i det gamla. Men det ena efter det andra kryper fram och allting blir märkligare och märkligare. Personer försvinner. Andra vill inte tala. Dödsfall inträffar.

Det är rätt svårt att säga så mycket mer om handlingen utan att säga för mycket, så jag klipper där. Men tänk gärna The Least Likely Suspect, där mot slutet... Och Sockerdöden - det är en titel som säger mycket! ;-)

Som jag skrev - det här är en frustrerande historia. Jag ville verkligen få klart för mig vem som hade gjort vad, och jag ville bli säker på om jag hade fel om Marian eller inte. I mångt och mycket är det här Marians bok. Det är nu hon på riktigt har klivit in i serien som en person som inte ska försvinna på ett bra tag - och ett yttre tecken på det är kanske att hennes namn står på bokens framsida strax under titeln. Det står "Kriminalroman om Cato Isaksen & Marian Dahle", vilket inte syns på bilden som jag har hämtat från förlagets hemsida - men det står där och det betyder att vi får mer av Marian i framtiden, hoppas jag. Det går liksom inte att låta bli att gilla den där taggiga människan. ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Afrodite och ödet, av Ritta Jacobsson

Det här är den sjätte boken om Afrodite och jag har läst alla utom den femte i ordningen, tror jag.

Afrodite, som i vardagslag kallas för Ditte, går nu i nian och är med i skolan innebandylag. Hon är med som enda tjej, vilket hon varit ett bra tag utan problem - men nu uppstår trassel. Det kommer en ny kille till skolan, Anton, och han har finfina meriter som innebandyspelare. Somliga tycker att han ska ha en plats i laget och att det är Ditte som ska petas. Ditte är dock en av de bättre spelarna i laget, men det glöms helt bort då hetsjakten på en plats åt Anton dras igång. Att Anton har flyttat till skolan först efter det att laget har tagits ur och att reservernas turordning har bestämts, det glöms också bort. Afrodites kille är med i innebandylaget, men han verkar ha väldigt svårt för att stötta sin tjej... Och ingenting blir enklare av att idrottsläraren går på föräldraledighet och det kommer en ny, ung vikarie som har så fullt upp med sitt röriga privatliv att han inte förmår ta tag i den mobbning som pågår mot Ditte.

Den unge vikarien Ted har pengabekymmer av stora mått. Han spelar och förlorar pengar på löpande band, och nu har han lånat pengar av fel personer - yrkeskriminella - för att täcka upp sitt spelande. För att få tillbaka pengarna hotas Ted av de kriminella typerna, och av en händelse får typerna också för sig att Ditte står Ted nära - så hon blir också indragen.

Förutom allt det katastrofala som pågår kring skolans innebandylag och som urartar fullständigt innan boken är slut, har vi alltså också en historia om yrkeskriminella som lånar ut pengar och kräver tillbaka med våldsamma metoder - plus en bihistoria om Dittes hund Voff, som plötsligt har börjat skvätta inomhus... Det är mycket i en och samma bok, men inte för mycket. Det gör att det är spännande hela tiden och jag blir inte så lite irriterad på hur killarna i och kring innebandylaget tar till än det ena, än det andra - för att få ett lag med enbart killar. Det bästa med hela boken är just innebandyhistorien, även om jag som hundägare såklart blir rätt bekymrad över Voff också. De yrkeskriminella är mer med på ett hörn, även om deras närvaro påverkar Teds agerande i hög grad.

Klart läsvärt!

Fast ett minus för korrekturläsningen: både på bokens baksida och på förlagets hemsida står det att den nya killen heter Erik. Det gör han dock inte inuti boken, där han alltså heter Anton. Äsch, då! ;-)

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Det går inget vidare, faktiskt...

med Mordet i Eiffeltornet. Jag har nog gett upp hoppet om den, efter sisådär 60 sidor. Jag kommer bara inte in i den! Kanske småläser jag lite till, kanske inte. Men den lockar faktiskt inte. ;-(

Igår läste jag en av de ungdomsböcker som trillade in i brevlådan häromdagen - Afrodite och ödet - och det var bra mycket roligare läsning. Eller, det var läsning som i alla fall drog framåt! Tankar kommer, men inte just precis nu. ;-)

Jag började också på en annan bok igår. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Den fastnade jag omedelbart i och det bådar gott! ;-)

Och nu: eftersom jag vare sig är död eller har fått något läslov beviljat är det dags att palta sig iväg till skolan.

Klart!

Så här ser det ut i sin helhet, det barntäcke som jag sytt på ett tag - fast ha överseende med färgerna som inte är helt hundra procent rätt:

Det mäter ungefär 80x100 och blev något större än vad jag hade tänkt från början - men eftersom jag inte syr efter mönster utan helt fritt efter eget huvud fick det bli som det blev. Jag blev väldigt inspirerad av de glada färgerna och jag har planer för ännu ett barntäcke i klara, glada färger.

Det enda som är lite långtråkigt med såna här projekt är att sy fast kantremsan, eftersom jag vill sy fast den mot bakstycket för hand. Detta för att få en osynlig söm även där. Men det momentet kan jag hacka i mig! ;-)

Criminal Minds, säsong 4

Ja, nu har vi tryckt i oss hela säsongen - jag och mittentösen. Det var ett hårt jobb, men någon måste ju göra det... ;-)

Fast det var inte så värst mycket lidande. Det var faktiskt ett rent nöje. Och scener som den här nedanför, det är sådana scener som gör att man bara älskar den nördiga Dr Spencer Reid:



I vanlig ordning var det här en väldigt spännande säsong, och slutscenen i säsongens sista avsnitt var en riktig cliffhanger... Är det egentligen tillåtet att avsluta en säsong med en scen som får tittarna att börja bita på naglarna av förtvivlan???

Sneakpeak...

Det här är det lapptäcke som jag jobbat med ett tag:

Glimtar av ett lapptäcke, i alla fall. Det finns ingen helfigursbild än, för jag har inte hunnit sy på alla kanter än - det fattas två. Och somliga färger ser inte rätt ut, i vanlig ordning. Men man får en aning om hur det ser ut i alla fall! Återkommer! ;-)

Nu vill jag bara sy med mycket, mycket färg! Det var härligt! ;-)

För mycket av det goda kan vara underbart!

Ja, eller något sånt. Mitt på dagen tömde mittentösen brevlådan och bar in fyra bruna, tjocka bokpaket, sammanlagt sex nya böcker som anlänt; de flesta helt överraskande. Änglavakter av Kristina Ohlsson - efterlängtad, hamnar högt uppe på läslistan... Två ungdomsböcker från B/W, två barnböcker från B/W och så Stefan Tegenfalks Nirvanaprojektet. Ungdomsböcker läser jag på löpande band - men barnböckerna? De ser väldigt fina ut och är säkert jättebra, men jag känner att jag inte riktigt har koll på barnböcker längre och är lite osäker på vad jag ska göra med dem. Med tanke på hur många frestande böcker som ligger och väntar på mig kommer de hamna långt ned i läshögen, dessvärre.

Tanken på ett läslov känns allt mer påträngande... Frågan är hur man lägger fram den idén..?

Läshögen växer...

Precis som många andra läsande människor har jag travar med olästa böcker i hemmet, men ändå dräller det in nya böcker titt som tätt. Så här ser den hög ut, som jag har samlat på mig de senaste månaderna:

Överst ligger Mordet i Eiffeltornet, som är nästa bokcirkelbok för min del. Jag köpte den igår och somnade fint till den senare på kvällen. Förhoppningsvis är den inget sömnpiller! ;-)

Sen har vi Maeve Binchys Heart and Soul som stod i en hylla på loppisen och väntade. Fem spänn för en sån liten fin sak. Jag gillar Binchy och hoppas att jag har förstånd att läsa den här snart.

När du gör som jag vill, skulle jag gärna behålla för egen del och får jag inte göra det, så köper jag ett eget exemplar senare. Boken är mitt bidrag till det boklotteri, som vi ska ha nästa gång min bokcirkel träffas. I min bokhylla står redan Konsten att läsa tankar av samma författare, och det enda skälet till att den boken står oläst är tidsbrist. Jag vill verkligen kunna läsa tankar och få folk att göra som jag vill! ;-)

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. En förhoppningsvis bra bok som helt överraskande damp ner i brevlådan igår. Från Gilla förlag. Hittills har jag gillat allt som kommit från det förlaget, så jag ser fram emot den här.

Nya röster sjunger samma sånger, ett överraskande men välkommet rec.ex. från Piratförlaget. Egentligen hade jag inte tänkt läsa mer Marklund eftersom jag känner mig rätt mätt på Annika Bengtzon - men det här är ju inte en kriminalroman, utan en samling krönikor. Krönikor brukar jag gilla.

Kära Fiende, av Jean Webster. Loppisfynd för en femma, från igår. Jag gillade ju Pappa Långben, så säkert gillar jag även den här! Det är också en brevroman och jag hoppas verkligen att den är lika härlig som Pappa Långben! ;-)

Fraktur, av Karin Slaughter. Jag kan inte minnas att jag har tackat ja till någon förfrågan om att få ett ex av den här boken - men det är alltid kul att få tillfälle att läsa nya kriminella bekantskaper! Alltså, det här är ett rec.ex. någonstans ifrån (och om jag iddes springa iväg till boken för att kika inuti den skulle jag också kunna lista ut varifrån den kommer eftersom det ligger ett följebrev i den, men så energisk är jag inte). ;-)

Kristin Hannahs Sanningens ögonblick. Länge sedan sist jag läste något av henne, men jag brukar tycka att det är sköna slapparböcker! Det här är en av mina två välkomstböcker från bokklubben som jag gick med i för ett tag sedan. Alltså - ännu inte läst...

Vår bästa tid av Penny Vincenzi - den andra av de två välkomstböckerna, och nä - den här är inte heller läst än... Konstigt! Mycket konstigt!

Ett överraskningspaket från Piratförlaget innehöll Sara Lövestams andra roman I havet finns så många stora fiskar. När hon debuterade hade jag så himla mycket annat att läsa, så helt krasst valde jag bort debutboken. Det blir intressant att läsa den här!

Hans Koppels Kommer aldrig mer igen har legat och väntat ett bra tag nu. Jag blev positivt överraskad av en annan av hans böcker, och såg fram emot den här. Men så var det någon som skrev lite grinigt om den, och därefter har den halkat nedåt i min hög... Måste glömma det där och hugga tag i den!

Nora Roberts är alltid Nora Roberts. Man vet verkligen vad man får, utan överraskningar. Ändå är jag rätt förtjust i hennes lättsmälta böcker, och det är skälet till att jag beställde den här boken - Förföljd av det förflutna - som min första ordinarie månadsbok från bokklubben.

Och så längst ner: tre album med Kalle & Hobbe. In English. Typiskt bra att ha, och de kostade inte mer än 40:- tillsammans på loppisen vi besökte igår... ;-)

Så, efter sportlovet tycker jag att det är dags för ett läslov. Ok?

Sportlov, semlor och kvinnodag...

Ja, sportlovet rullar på och dagarna går utan att jag gör några världsomvälvande saker alls.

Jag har läst ut Sockerdöden men det dröjer lite innan jag publicerar mina tankar kring den, närmare bestämt till den 16 mars då boken släpps. Just nu borde jag sätta igång och läsa Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, eftersom det är bokcirkelbok till nästa gång - men jag har inte hunnit med att köpa boken än... Kanske, kanske att jag får "tummen ur" idag?

Igår var jag på tupperware-party för första gången på många år, men det mesta var sig likt. Himla tjusiga byttor och skålar och alltihop kostade bra många slantar. Jag kunde inte låta bli att i hemlighet sitta och fascineras över det faktum att det någonstans sitter någon och filurar ut alla de fantastiska små detaljer och finesser, som gör att alla de där byttorna kan presenteras som oumbärliga och därför går hem i stugorna trots priset. Fast koka ris i micron - kan man inte göra det i vilken bytta som helst, som tål microvärmen? Samma med potatis? Vad är det som gör att det funkar? Någon som har testat andra sätt än tupperwaresätt att koka käk i micron?

Bild lånad från Tupperware!

Jag handlade i alla fall ett set med fyra minismå burkar, så små att jag inte hittat liknande någon annanstans än just hos Den Dyra Plastjätten - men det får det vara värt. Det är så mycket enklare att ta med sig en klick sylt (till lunchlådeplättarna!) eller beasås (till lunchlådeköttbiten!) i en burk som är 0,6 deciliter stor än en som är 2,5 dl (som annars är de minsta vi har). Eller förresten. Jag har köpt lika små en annan gång, men de höll inte tätt. Inte kul med kladd utanför burken! Kanske kan man säga att gårdagens tupperwareföreställning var ett slag för jämställdheten - kvinnodagen! - eftersom det var en manlig försäljare? Jag har bara träffat på kvinnliga sådana tidigare. Fast jämställt på riktigt blir det väl inte förrän det sitter lika många stjärnögda män som kvinnor i publiksoffan och klämmer på burkarna..? ;-)

Och semlor! Det var ju semmeldagen igår, så naturligtvis tillverkade vi en trave semlor. En semla och ett avsnitt Criminal Minds - som gjort för succé! ;-)

Finska fynd!

En tur till IKEA innebär också en tur utrikes, för vår del. Det är bara ett stenkast mellan IKEA och Finland, så det är klart att man passerar gränsen för att spana på grannlandets frestelser...

Den här gången köpte jag garn, som jag ska sticka sockar av:

Tunt garn, ska stickas på stickor 2,5. Jag kommer att få pröva mitt tålamod igen - men jag behöver inte precis stressa med stickandet. Det är länge till jul... ;-) Och så handlade vi tuggummi, med smak av TuttiFrutti och Salmiak:

TuttiFrutti-tuggummit är provsmakat och det smakade väl helt okej. Hiskelig orange färg på tuggummina, bara! En sorts tuggtabletter, som väl inte finns i Sverige, fick också följa med hem:

Så. Inget revolutionerande, inget exklusivt, inget man inte kan leva utan... Men lite kul. Och mittentösen käkade glass. Det måste man egentligen göra när man är i Finland, men jag orkade inte. Deras glass är god - och vilket urval! Svenska glassdiskar är ett platt intet i jämförelse.

På uppdrag av stora tösen!

Finns det någon tedrickande bokläsande kvinna i fyrtioårsåldern sisådär, som kan tänka sig att hyra ut ett rum eller ett gårdshus eller en liten etta eller så, till en socionomstuderande tjugoårsnånting, som ska feriearbeta hela sommaren lång i norrförort till Stockholm..? Det måste inte vara en tedrickande fyrtioårskvinna egentligen, misstänker jag. Kanske en kaffepimplande trettioåring? Eller en studentska som inte ska bo i Stockholm över sommaren och vill andrahandshyraut sitt studentboende?

I så fall, hör av er via mejl till mig - finns i högermarginalen - så vidarebefordrar jag kontakt!

Bokbloggen om skor

Det finns väl egentligen bara en grej som är värre att handla, än kläder - och det är skor. De är som regel för trånga, för glappa, för klackiga, för platta, för klämmiga, för slappa, för... ja, vad som helst. Alltså blir det inte många skor shoppade, och blir det skor blir det som regel Ecco eller liknande. Något som sitter skönt från första början och som förhoppningsvis kan tänkas hålla ett tag.

Idag har jag för första gången någonsin handlat skor från Skopunkten. Helt impulsivt. Ett par kängor som bara satt nästan alldeles bra på en gång. Snygga. (Det vet jag för att minstingen köpte prick likadana, fast i hennes storlek.) Billiga. (Det begriper jag, eftersom det inte sved ett dugg att plocka upp börsen för att betala.)

Egentligen ska man väl handla sommarskor nu, men det blir ju höst igen. Och vintern är inte över än. ;-)

Blåsig lördag...

Vad gör man en blåsig lördag?

* Letar upp en loppis, bara för att inse att det var den minsta loppis man någonsin besökt. Fem bord, kanske? Och intet av intresse. ;-(

* Tar en vända på stan för att i alla fall handla hem värktabletter och ansiktssmorsel, men kommer hem utan. Inte för att det var slut, utan för att man glömde bort det. ;-(

* Peppar den minsta tösen att lägga sina surt förvärvade slantar på ett par megatjocka modemagasin. ;-)

* Syr klart "framsidan" eller "toppen" på det färgglada lapptäcket. ;-) Inser att det inte finns fyllnadsvadd hemma och att tygbutiken är stängd. ;-(

* Virkar lite. Långtråkigt. ;-( Men det blir snyggt. ;-)

* Promenerar, promenerar och promenerar med den icke så kissnödiga, men väldigt sniffnödiga Vovven.

* Ser ett avsnitt Criminal Minds och sover genom nästa. ;-) och ;-(

* Funderar på om man kanske skulle byta gardiner i vardagsrummet. ;-)

En ska bort!

Jaja. Ni kan! En ska bort - och jag vill veta vilken bok och varför... Klicka på bilden för att se den i större format!

I vanlig ordning behöver man inte ha läst böckerna för att kunna svara, så gissa på! ;-)

Bara idag!

Bara idag kvar, och sen är det sportlov! Så himla skönt! Då blir det trevligheter hela veckan, så som läsning, teve-serier på box, sömnad, virkning, hundpromenader och annat. Ett IKEA-besök är inplanerat och det får verkligen inte dyka upp något som sätter stopp för den planen eftersom vi har försökt ta oss dit sedan någon gång under hösten...

;-)

Tisdag?

Alltså, det var söndag nyss och jag sydde och sydde och sydde och sydde. På något vis har tideräkningen rejsat framåt medan jag har stått stilla, tror jag... ;-)

Igår anlände försändelsen från cdon, innehållande Tusen gånger starkare, Criminal Minds säsong 4 och Sjunde himlen säsong 7.

Hittills har vi sett Tusen gånger starkare, och jo - den höll som film. Rekommenderas. Det är oerhört intressant, det där med könsroller i skolan. Vad tolererar man och från vem? När stampar man ner hela foten i backen med full kraft, och varför? Och hur kan det komma sig att somliga accepterar en gräns, medan andra måste tassa eller hoppa över den gång efter annan? Fast det tål att påpekas att även om filmen utspelar sig i skolans värld, så är det inte enbart en fråga att diskutera eller att förhålla sig till, inom skolan. Även tänket kring könsroller och vilken attityd man har till andra är sådant som börjar i hemmets stilla vrå.

Om sanningen ska fram - och det ska den väl? - så har vi också hunnit se ett par avsnitt Criminal Minds. Det är oemotståndligt. Man bara måste, när nu boxen finns i huset. 

Och ja, om kvällarna slocknar jag till Sockerdöden. Inte för att boken är trist, utan för att jag har så svårt att hålla ögonen öppna.

Så, på det stora hela:

Fotograf: Minstingen. Jag börjar bli lat.