Jag läser och jag läser...

men jag kommer liksom ingenstans. Det är inte det att boken inte är bra, för det är den. Det är snarare så att det är mitt huvud som är för trött. Jag läser några sidor en kväll, och så trillar ögonen igen. Nästa kväll ska jag ta vid där jag slutade - men inser att jag inte minns de sista sidorna, så då måste jag skumma lite bakåt först. Och sen läser jag ett par sidor - och så händer det där med ögonen igen... Det kan nog bäst beskrivas som att jag läser enligt modellen "två steg fram och ett tillbaka". Det frestar på mitt tålamod!

Men snart! Snart är det långhelg och då kan jag läsa på dagarna också! Då ni! ;-)

Och hur står det till med läslusten eller lästorkan ute i landet, månntro? Åt vilket håll drar det..?

Får jag lov att presentera...

den nytillkomna hjärtekatten, Piggelina - här tillsammans med Albin (som alltså äntligen har talat om vad han heter!)...

Bästa kompisar! ;-)

Slapparkompisar! ;-)

Änglagård - tredje gången

Nämen, den här filmen hade de kunnat låta bli att göra...

Handlingen fokuserar på Fannys dotter Alices önskan om att få veta vem som är hennes morfar. Det känns inte precis som en jakt på värdelöst vetande - men det finns inte någon riktig drivkraft bakom funderingen, så en lite planlös önskan känns det onekligen som. Det är inget i hennes liv som på liv och död kräver svar på frågan om det biologiska ursprunget. Det finns inte någon konflikt, vars lösning kräver ett klargörande. Hon tycker bara att det skulle vara kul att få veta lite mer om det där med Änglagård. Det är det intryck som jag får - och därför menar jag att det rent dramaturgiskt sett inte finns en ordentligt drivkraft bakom det som sätter igång hela händelseförloppet.

Redan i de första filmerna reder man ut ganska ordentligt vem som är pappa till Fanny. Genom ett brev som mamman har skrivit till Axel förstår man att hon är säker på att han är pappan. Ivar är dock lite lur på att det kan vara han som är pappa, och hundraprocentigt säker på den saken kan man kanske inte vara. Officiellt och känslosamt fastslår Fanny att det är Ivar som är pappan, trots att man förstår att hon rent logiskt också har accepterat Axel som sin far. I den här tredje omgången dras hela resonemanget en vända till, och de båda männen bestämmer sig till sist för att dela på föräldraskapet och skänker dessutom det som en gång skulle ha blivit Fannys arv till Fanny, i förtid. Och det är här som filmen borde ha börjat! Det är det här som borde ha varit drivkraften i filmen; hur Ivar och Axel har enats om ett föräldraskap och vilken fantastisk möjlighet det förtida arvet ger.

Jag hade mycket gärna sett en film som fokuserat på kvinnligt företagande i glesbygd, med en diskussion kring de olika attityder och förhållningssätt som finns representerade i bygden. Det hade varit grejer, det - och där hade man också fått en naturligt inbyggd konflikt i och med att samtliga människor i en bygd kanske inte är eniga om fördelarna med ett så storslaget projekt som Fanny tänker sig! Tänk om Fanny hade fått växa upp ordentligt till den här filmen och verkligen göra en insats för kvinnligt företagande - istället för att än en gång ha henne till att gå igenom faderskap och vilsenhet... Och de steppande töserna! De hade också kunnat få lite mer att göra än att dyka upp som gubben i lådan vid behov! ;-)

Jaja. Vill man nödvändigtvis se Änglagård för tredje gången, så gör man det. Här är trailern:

Änglagårdsrace pågår!

Tredje filmen om Änglagård har släppts på dvd, och ganska så självklart fick den följa med hem från videobutiken i fredags. Dock visade det sig att familjens töser hade glömt bort handlingen från de två första filmerna - kan bero på att det har gått några år sedan vi senast kollade på dem... Alltså var vi tvungna att rota fram de två första filmerna och sedan ägna oss åt Änglagårdsmaraton hela gårdagskvällen. ;-)

Om det där med inspelat material från tv till vhs kan man väl mest bara säga att det är väldigt trevligt att vi har vandrat vidare från småkrassliga vhs-band till dvd. Ja, vi har Änglagård på vhs. Reliker från forntiden! ;-)

Ta en titt på klippet för att väcka lite Änglagårdslängtan:

Hjärtekatten är klar!

Han är en något envis liten rackare! Söt, men far runt som ett litet kvicksilver och vägrar dessutom tala om vad han heter... Men jag ska nog lyckas klura ur honom namnet! Så här ser han ut:

Jag kan luta mig lite coolt mot en sån här glasgrej!

Kolla vilken söt kaninbrud jag hittade! Den där kudden hon håller i, den luktar gott!

Jag vilar mig lite här, bara...

Alltså, om Vovven får vara i soffan, då vill jag också vara i soffan!

Jag håller på med en till liten katt, men det stannade liksom upp lite när jag drabbades av sirapssyndromet tidigare under veckan... ;-)

Fredag, sköna fredag!

Det enda som man är lite smågalen på en dag som idag, är att det verkar vara omöjligt att kommentera på vissa blogger-bloggar. Pop-up-rutor funkar bra. Kommentarsfält som dyker upp på helt egen sida, också helt okej. Men de där kommentarsfälten som ligger längst ner på inlägget - de är inte riktigt i ordning, verkar det som. Jag bollas fram och tillbaka mellan inloggningssidan och kommentarsfältet och oavsett hur många gånger jag loggar in förblir jag "anonym" och kommentaren går inte igenom utan jag hamnar på inloggningssidan igen... Ni har också råkat ur för det, eller hur? Annars har blogger något allvarligt emot mig.

Annars har jag äntligen, och med skammens rodnad på mina kinder, postat det vinnarpaket som trillingnöten vann hos mig då min blogg fyllde fyra år. Jag har också pillrat ihop min hjärtekatt, men jag har inte fotograferat den. Det beror inte på lathet, utan det handlar om att den där katten är fylld med piggelinpulver och bara ränner omkring från det ena stället till det andra här hemma. Jag hinner inte fånga den... ;-)

I morgon är det loppispremiär utomhus och jag ska dit. Det är dock absolut tvunget att alla regnmoln håller sig borta, annars blir jag mycket gnällig.

Nu ska jag kalasa på ett glas c-vitamin. (Intresseklubben kan anteckna!)

En ska bort...

Allt min trötta hjärna orkar med just nu, är att sno ihop en En ska bort - men det får duga! ;-)

Ni kan leken vid det här laget, eller hur? Tre hör ihop och en ska bort, och det är ert jobb att gissa er fram till rätt lösning. Tala om vilken bok och varför! Den rätta lösningen är den som jag har tänkt ut, finurligt nog! ;-)

Här är bilden:

Klicka för större bild!

Och nu finns facit bland kommentarerna... ;-)

...och dagarna går...

Jamen, det måste vara polleneländet. Jag hinner inte och jag glömmer. Allt tar en evighet om det ens blir gjort.

Hallå, energin..! När kommer du tillbaka?

Dagens Spencer Reid-moment...

Det borde finnas fler Spencer Reid där ute i världen. Man kan inte låta bli att älska en äkta nörd. ;-)

Jag gissar...

1) att alla gröna pocketbytarpaket har hittat fram till sina nya ägare och att alla mottagande bloggar har tackat fint i sina bloggar. Ligger det till på annat vis, vill jag gärna veta det. Ta det gärna över mejlen!

2) att skälet till att jag inte kommer någon vart i min bok på gång är att jag lägger mig så sent om kvällarna att ögonen automatiskt bara stänger sig.

3) att den där femte säsongen av Criminal Minds kommer att vara färdigtittad på tämligen kvickt. Vi klämmer flera avsnitt per dag.

4) att det vilken dag som helst nu kommer ett inlägg om den där boken jag vann hos Vixxtoria eller de där böckerna jag bytte till mig på Stora Bokbytardagen. Vilken dag som helst. Ska bara få tummen ur...

5) att ett skäl till att allt går så förtvivlat långsamt just nu kan stavas p-o-l-l-e-n. Snörvel på er, allihopa!

Mord & blod...

Det är en hel del mord och blod just nu. Jag och mittentösen har tittat klart på säsong två av Brottet, och det var en säsong som inte alls var lika bra som den första. Mycket förvirrat och komplicerat och en hel del katten på råttan... Inte så kul. Det gick framåt rätt långsamt, kan man säga.

Nu håller vi på med femte säsongen av Criminal Minds istället. Grymt bra. Det går väldigt mycket framåt i varje avsnitt, som vanligt! ;-)

Det här klippet är från tredje säsongen. Se och njut:

Härlig lördag!

Åh, så lite det krävs för att en lördag ska kännas skönt avslappnad samtidigt som man ändå kan känna att en hel del har blivit uträttat! Idag har jag exempelvis...

* sovit ända till klockan var nästan sju - och jo, det är rätt länge för att vara jag. Annars brukar jag sprätta upp före sex om helgerna.

* köpt en ny hallmatta, och det till ett fantastiskt bra pris, dessutom. Det är inte kul när butiker ska slå igen, men jag gillar ändå att kunna fynda något som jag verkligen behöver för bara en fjärdedel av det ordinarie priset.

* pimplat te, pratat och virkat tillsammans med en vän. Verkligen trevligt!

* varit på blixtutryckning till grannstaden för inköp av tjusiga kläder. Inte för min räkning, men för mittentösens.

* sytt ihop det mesta av hjärtekatten och handlat några nya nystan till minst en till katt. Det är verkligen beroendeframkallande!

* känt behovet av musik som sätter ord på somligt:



Och nu inväntar jag morgondagen, som också kommer att bli en skön dag! ;-)

Stora och små projekt

När jag kom hem från min stockholmsresa och öppnade dörren in till toaletten, möttes jag av den här överraskande synen:

En del av badrummet...

 Ja, vad ska man säga? Renovering har varit nödvändig de senaste fem åren, men vi har skjutit på det och skjutit på det - fastän vi hela tiden har pratat om det... Nu är det på gång! Ingen återvändo! ;-)

På kvällen på tåget hem från Stockholm påbörjade jag ett något mindre projekt:

Turkos och en slags vit färg, dock inte kritvit...

Det ska bli en hjärtekatt, som säkert många av er minns att jag skrev något om för någon dag sedan. Nu ska jag bara virka svansen, virka ett litet hjärta, stoppa och sy ihop alla delarna. Att brodera ansiktet blir en liten utmaning! Lägg förresten särskilt märke till saxen! Den köpte jag på Muji på Åhléns city, och jag tror att det redan är min favoritlillsax till allt möjligt. Och virknålen! Ful som stryk, men väldigt behaglig att virka med! Jag kan virka rätt länge utan att handen domnar bort. Med vanlig nål skakar jag liv i handen lika mycket som jag virkar...

Ett annat, mycket roligt projekt som jag har, är att fylla en grön påse till trillingnöten - som ju vann min utlottning då bloggen fyllde fyra år. Förhoppningsvis hittar jag de sista sakerna idag! ;-)

Bittrare än döden, av Camilla Grebe och Åsa Träff

Det råkade bli lite temaläsning under min stockholmsresa, helt oavsiktligt. Först läste jag ju Vinteräpplen, som i hög grad handlar om kvinnor som blir utsatta för våld. När jag hade läst ut den boken snabbare än beräknat blev det en rask kvällspromenad till en kvällsöppen Ica-butik som dessvärre inte hade ett särskilt roligt pocketsortiment - men de hade i alla fall en bok som intresserade mig: Bittrare än döden. Och det visade sig att de båda terapeuterna Siri och Aina den här gången arbetar med en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Parallellt med självhjälpsgruppen har Siri terapisamtal med Patrik och Mia; ett par med rejäla relationsproblem.

Siri och Aina driver praktik tillsammans med Sven, vilket den som har läst Någon sorts frid säkert minns. Precis som i förra boken känns de terapeutiska samtalen realistiska och jag köper dem rakt av, utan att ha någon erfarenhet alls om hur det egentligen är att samtala som terapi. Den samling kvinnor som deltar i självhjälpsgruppen känns trovärdiga, likaså känns Patrik och Mia verklighetstrogna. Lite då och då i boken dyker det upp utdrag ur en bvc-journal, utdrag ur skolhälsovårdens journal, ett avsnitt ur ett evk-protokoll och någon dokumentation från socialtjänsten. Även detta kändes som realistiska avsnitt, och även om man inte genast förstår vem allt detta handlar om är det tidigt tydligt att det handlar om en och samma person som inte har fått den hjälp som han har behövt. Alla dessa realistiska detaljer gjorde att jag även köpte historien som helhet.

Genom hela boken hade jag en krypande, obehaglig känsla av att det var något som inte stämde; att det var någon som utgav sig för att vara något som den personen inte var eller att det var någon som ljög om viktiga saker. För mig var det omöjligt att säga exakt vad det var som var galet - och det visade sig också att mina misstankar gick åt helt fel håll... Men den där läskiga känslan, den gillade jag! Jag slappnade aldrig av, utan ville verkligen läsa vidare för att få veta hur allt hände ihop.

Jag brukar vara ganska obrydd om den miljö, i vilken händelserna utspelar sig - men att jag råkade vara i Stockholm samtidigt som jag läste om händelserna vid den lilla mottagningen íntill Medborgarplatsen, det gav faktiskt lite extra krydda åt alltihop!

Med varm hand kan jag rekommendera Grebes och Träffs böcker om Siri och Aina. Klart läsvärda! Och kanhända blir de ännu bättre om man läser dem i ett svep.

Vinteräpplen, av Josefin Sundström

För en tid sedan fick jag ett mejl från utgivande förlag, som skrev att de trodde att Vinteräpplen var en bok som många hade missat och att de därför ville puffa lite extra för den, lite lägligt i samband med att den kom i pocket. Ville jag möjligen läsa? Hm. Ja, det kunde jag tänka mig. Och nu har jag läst.

Egentligen borde det vara så enkelt att skriva om den här boken, men det är det inte. Kanhända är det svårt för att jag märker att mycket av det som kvinnorna i den här boken får gå igenom är sådant som ligger nära min verklighet - inte så att jag har gått igenom de saker som händer i boken, men jag har lyssnat till andra kvinnor som har upplevt liknande saker och jag har sett somligt av det som sker i boken på alldeles för nära håll. Och jag kan inte sätta vettiga ord på vad jag tänker, misstänker jag - men jag gör ett försök. 

Människans inneboende styrka är fantastisk och det är så oerhört angeläget att lyssna till kvinnor som Sundström, som kan sätta ord på ett skeende och skänka liv till fiktiva figurer så att man känner deras smärta, sorg, förvirring och hopp ända in i den egna själen. De fiktiva figurer som genom Sundströms penna fått liv i den här boken är Susanna, Mari och Tova - tre generationer.

Det är smärtsamt att förstå hur Susannas stolthet hindrar henne från att be om hjälp och från att ta emot den hjälp som hittar till hemmet - och trots att just Susannas svårigheter placerats avlägset i tid och rum är det ändå en slags universell känsla som hon förmedlar. En stolthet som förmedlar insikt om det egna värdet, fast den samtidigt är det största hindret för att kunna ta ett steg framåt och bryta en nedåtgående spiral. Susanna, som är mor till Mari och mormor till Tova - och den som bär vidare det som hon har fått lära sig till sina barn, utan att förstå att hon har kraften att kunna göra saker och ting helt annorlunda.

Mari, som anses vara för dum för att kunna gå i skolan får istället hålla sig hemmavid och sköta hushållet redan från alldeles för unga år. Hon lär sig aldrig att läsa och trots att hon har andra talanger är det ingenting som uppmuntras eller ens uppmärksammas. Det blir ett liv hemma vid spisen för henne. När hon blir gravid med Tova - genom en våldtäkt - försöker hon i det längsta förneka för sig själv hur det står till, trots att hon ändå förstår. Mor Susanna ser bara skammen och det finns inte ens en möjlighet att Mari skulle kunna berätta hur det hela egentligen har gått till. Det spelar ingen roll. Skammen och skulden är Maris.

Sen föds då Tova, som blir omhuldad av Susanna på ett sätt som Mari aldrig blivit - men Tova kommer ändå inte att få leva ett smärtfritt liv. Hennes man visar sig ha svårt för att kommunicera annat än med knytnävarna och våldet eskalerar till den dag då det på allvar går upp för Tova att hon inte har något annat val än att ta sig ifrån hemmet innan hon blir ihjälslagen av honom.

Och det finns så mycket mer att säga! Så många detaljer, så mycket som får mig att tänka på kvinnorna i boken som högst levande personer. Men det går inte. Läs boken istället. Jag är verkligen glad över att jag gjorde det. Egentligen är det här en perfekt bokcirkelbok, så är du med i en bokcirkel ska du ta med dig tipset dit!

(Bok och bild från förlaget.) 

Den där italienska nougaten...

Jamen, den är verkligen så god att den nästan var värd pengarna! ;-) Så här ser den ut, fotograferad på en assiett i all hast, innan jag har hunnit äta upp den:

Den är stor som en tårtbit, ungefär. Och nu till frågan: är det någon som vet hur man gör såna här godsaker??? Jag har provat att googla men jag hittar inget som ens påminner om den här. Man kan väl lägga lite vad som helst i den, men hur gör man själva den där vita, fluffiga nougaten som bara smälter i munnen..?

Svar till "desperat godisråtta".

Saker man kan göra i Stockholm...

Ja, det finns ju en hel del man kan roa sig med, om man vill. Man kan exempelvis...

* handla jättefula men väldigt sköna ergonomiskt riktiga virknålar från Majas garn som ligger på Katarina Bangata. Trevlig liten butik som rekommenderas!

* hinna börja virka en hjärtekatt. Avbryta för att man måste somna. Det är energikrävande att leva loppan i hufvudstaden flera dygn.

* läsa ut Vinteräpplen snabbare än beräknat och behöva ta en rask promenad till närmaste, kvällsöppna butik klockan halv tio på kvällen och inhandla en ny pocket. Det blev Bittrare än döden. Återkommer med tankar om dessa!

* sätta i sig en hel sockervadd på Gröna Lund medan man väntar på att det ska åkas klart i alla karuseller - och samtidigt få bevisa för medföljande kollega att kapaciteten faktiskt fanns för att gå iland med det. Gott.

* falla för frestelsen att köpa sinnesrubbat dyrt godis på torghandeln vid Sergel; italiensk nougat och brittisk fudge (som för övrigt förmodligen inte alls är så brittiskt utan snarare tyskt, om jag googlat rätt...).

* handla te från Himalaya som finns i Söderhallarna och handla te från Tea Center of Stockholm som ligger mitt på Hornsgatspuckeln, ungefär. Varför har jag gnällt om att det är dyrt med äkta Söderblandning? Det är ju inte alls vidare dyrt!

* alldeles händelsvis råka äta grillad smörgås till lunch på fredagen, grillad smörgås till lunch på lördagen och grillad smörgås till lunch på söndagen. Godast grillad macka finns på Aquaria, tvåan finns på Gallerian Stories och jumboplatsen norpar Kulturhuset Stories med generös marginal. Mycket generös marginal...

* råka få syn på såna där västtyska vaser som mittentösen samlar på, och förfäras över vilken helgalen prissättning man ägnar sig åt i hufvudstaden. Och sedan bilderna till det länkade inlägget togs, har samlingen ägnat sig åt att föröka sig å det grövsta. Tur att hon inte har betalat stockholmspriser för sin samling!

* bo mycket bekvämt och lyxigt och äta supergod hotellfrukost, inklusive sån där juice som man pressar själv av alldeles riktiga apelsiner - och inse att ett ynka glas av den där goda juicen kostar sisådär 40:- ute på café.

* äntligen få tid att slinka in till den där väldigt trevliga bokhandeln som ligger vid det lilla torget ungefär mitt på Hornsgatan - bara för att konstatera att den bokhandeln har förvandlats till en något vanligare bokhandel. Vart tog alla gamla böcker vägen..? En hel del av charmen rök där. Faktiskt.

* trösta sig med att slinka iväg till den där alldeles väldigt trevliga bokhandeln Antikvariat August som ligger högst upp på Drottninggatan nästan och bli glatt överraskad över att det var 60% rabatt på redan väldigt humana priser. Butiken ska väl inte klappa igen? Jag tänkte inte på att fråga!

* spontanshoppa några böcker på stora Akademibokhandeln:

Sen kan man ju göra annat också, har jag hört. Men det här är nog ungefär vad jag har gjort.

Tillbaka i civilisationen...

Efter att ha varit på resande fot sedan i torsdags, har jag nu återvänt till civiliserade trakter. Skönt! Det har varit en rolig resa på alla sätt och vis - men det är ändå skönt att vara hemma igen.

En av de sista saker som jag gjorde innan jag gav mig iväg var att posta ett inlägg här på bloggen. Jag påminde alla pocketbytare om att det var sista skickardag i fredags och att man skulle ha tålamod med att vänta på sitt paket till framemot tisdag. Och så skrev jag att man gärna kan avslöja sig på tisdag sisådär, om man inte redan blivit avslöjad eller sett till att avslöja sig själv. Jag hoppas att alla byten flyter på fint och att alla brev kommer fram som de ska! Se till att alla skickare får veta att breven är framme! (Ja, och skälet till att jag skriver ett inlägg om ett annat inlägg som borde ligga här överst, det beror på att blogger uppenbarligen har haft en massa knas för sig under helgen.)

Nu ska jag komma ikapp verkligheten lite till! ;-)

Pocketbytare!

I morgon är stora skickaredagen - eller i alla fall den allra sista skickardagen. En sömnlös natt med slitande av hår väntar för den som ännu inte har snickrat ihop ett kul paket!

Ni som får eller har fått paket, glöm inte att tacka fint! Ni som väntar - kom ihåg att det kan ta till på tisdag till och med, om postgången är seg...

Sisådär på tisdagkväll borde alla paket vara framme och då tycker jag att det är fritt fram att avslöja sig - om man inte redan har det avklarat.

Cirkeln, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Ja, så är det. Det har redan börjat och de utvalda är inte ännu medvetna om det. Men plötsligt en natt, när månen färgats röd för de utvalda, dras de till samma ödsliga plats. En och en går de sex tonårstöserna dit, precis som de är klädda i det ögonblick kallelsen kommer. Och de begriper ingenting. De känner inte varandra och de har ingenting gemensamt - ja, utom då möjligen att de är utvalda, som skolans vaktmästare försöker övertyga dem om - med ett språk som avslöjar att vaktis inte bara är gammal, han är faktiskt uråldrig.

De sex tjejerna är en salig blandning, likaså de bifigurer ändå får en hel del utrymme. En fantastisk morfar fångar mitt hjärta, exempelvis - ja, förutom de utvalda. Det är på något märkligt vis rätt omöjligt att inte tycka om de där brudarna. Jag gillar att författarna har varit noga med att verkligen ge dem liv, trots att var och en egentligen representerar en slags "typ av tjej".

Jag är verkligen inte någon mästare på fantasy och alla dess subgenrer, men Cirkeln måste vara ett exempel på magisk realism - eller magic realism - tänker jag. Magisk realism har sin handling förlagd till vår verklighet så som vi känner den, men det hela kryddas med övernaturliga inslag av någon sort. Vi kan alla vara överens om att den lilla orten Engelsfors med sin gymnasieskola känns väldigt realistisk. Det är ett sånt där samhälle som man, om man är född där, flyr från så fort man bara kan... Ungdomarna som bor i Engelsfors är inte på något vis förskonade från alla de "gamla vanliga" ungdomsgrejerna, bara för att orten plötsligt blir ett centrum för övernaturlig energi. De har problem i skolan, de kämpar mot anorexia, de har dåligt självförtroende, vet inte om de kan lita på sin kille och ja, allt det där. Föräldrarna är som alla andra föräldrar. Somliga bryr sig och somliga gör det inte. Högst normalt och vanligt, alltihop. Till skillnad från fantasy utspelar sig alltså inte magisk realism i en magisk värld, skild från vår egen verklighet - utan det som sker, det sker mitt ibland oss.

Övernaturliga inslag finns det gott om. De sex tonårstjejerna har alla begåvats med olika magiska förmågor. Någon kan styra andras vilja med blotta tanken, någon flyttar saker med tanken, någon läser tankar, etc... Vi har vaktmästaren med sin obestämbara ålder och vi har rektorn som kan all världens trollkonster och dessutom står i direkt förbindelse med Rådet - som styr den magiska världen. Det finns en direkt koppling till häxornas tid och det som utspelades då genom själva händelseförloppet, och som om inte det vore nog har också ett par (eller en?) av flickorna förmågan att känna och "återuppleva" händelser från häxprocessernas tid. Jag tycker att det är en väldigt skön tanke som lanseras i Cirkeln, nämligen den att Rådet har kontroll över vilka fakta som sprids kring övernaturliga fenomen. Man ser till att det som finns att läsa i böcker och på internet alltid har ett litet korn av sanning i sig - men att det också är så pass mycket rappakalja i det skrivna att konsterna inte går att tillämpa fullt ut.

När jag först fick ett erbjudande om att läsa Cirkeln tänkte jag ungefär "Hm. Häxor? Magiska krafter? Fantasy, alltså. Tack, men nej tack. Jag orkar inte med fantasy." - och så glömde jag alltihopa till dess att nätet började översvämmas av en samstämmmig hyllningskör. När sedan en av mina elever viftade med den i klassrummet drabbades jag av en sån där Åh-nej-nu-missar-jag-något-stort-och-det-vill-jag-inte-känsla, mejlade tillbaka till förlaget och bad om att få ett ex i alla fall. Det fanns hemma hos mig ett par dagar senare och sedan sträckläste jag. Jag kan ångrar mig inte! Jag ser istället fram emot del två och tre; Eld och Nyckeln. Och jag gör det med förväntan!

För den som inte får nog, finns också en facebookgrupp att gilla. Du hittar den här.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Jag skulle kunna skriva...

* om de där barntidningarna som Egmont förlag har bestämt sig för att ge ut, och som Olika förlag har startat ett upprop mot. Alltså, såna där tidningar som lär ungarna att de måste vara på ett visst sätt för att passa in i mallen för tjej respektive kille, och som inte alls tar hänsyn till att olika individer har olika intressen och att dessa intressen inte så spiksäkert hänger ihop med ens kön. Fast det känns verkligen som att allt redan är sagt, så jag säger inte just något om det.

* om det där med att nischa sin blogg för att bli en lyckad bloggare, men jag kommenterade det som hastigast inne hos enligt O och så vet jag inte vad jag mer ska lägga till det som skrivits lite varstans, exempelvis här eller här. Jag tänker bara att jag är en sån där bloggare som spretar lite hitåt och lite ditåt, och att jag själv läser bloggar som är personligt skrivna, välskrivna och oförutsägbara. Bland dem finns både såna som mer eller mindre riktat in sig på någon viss typ av litteratur och såna som skriver om allt möjligt - men det finns inga sådana som bara skriver av baksidestexter och sen sätter ett sifferbetyg. Det måste vara ett genuint intresse i botten, tycker jag.

* om vad jag tycker om det där med att bokbloggarsfären svämmar över av skriverier om en och samma nysläppta bok med jämna mellanrum, nämligen att det är ett knepigt dilemma - vilket flertalet av de bloggar jag länkar till här ovan nämner i samma resonemang som det där med att nischa sig. Så här skulle jag kunna skriva, ungefär: Jamen, om jag har en sprillans ny bok i min näve och den verkar frestande - så pass frestande att jag genast hugger in på den - då är risken stor att jag har läst klart den innan det är ok att släppa recensionen... Alltså skriver jag mina tankar och lägger det som en tidsinställd bomb i min blogg; att publiceras när rätt datum är inne. Bekymret är bara att alla andra också gör så. För mig är det egentligen inte just mycket av ett bekymmer, om jag ska vara ärlig. Är det en bok som jag har tänkt läsa - då läser jag inte recensioner förrän jag väl har läst boken. Är det en bok som jag inte har tänkt läsa eller inte vetat något om - då kan den där massiva bombningen leda till:
a) att jag aldrig kommer att vilja läsa boken
b) att jag får bekräftat att det inte var en bok för mig
c) att jag omprövar mitt beslut att inte läsa boken och drabbas av ett begär som säger att jag omedelbart måste läsa boken

* om att jag verkligen förstår varför ovanstående punkt kan bli ett allvarligt bekymmer. Då är man inne på det där som Magnus skrev om för ett tag sedan, om att det där med att alla skriver om samma bok samtidigt kan betyda att det egentligen är förlagsvärlden som styr bloggarna trots att man kanske inte inser själv hur styrd man är som bloggare. Fast samtidigt så tänker jag att bokbloggar som blandar och ger, högt och lågt, nytt och gammalt - det är bloggar som bygger på ärligt och uppriktigt intresse och då överlever bloggen med många läsare i behåll samtidigt som oberoendet lever och frodas.

* om hur helt jäkla hjärntvättad jag blev när hela min surfarrunda på nätet svämmade över av hyllningskören till Cirkeln och hur jag tänkte rycka den ur näven på en av mina elever i förra veckan, men besinnade mig - och hur jag sedan läste som en galning trots huvudvärken from hell, hela helgen och bara satt fast i händelseförloppet. Och om hur den där eleven kom och erbjöd mig boken idag, fast hon inte ens hade läst ut den - bara för att hon vet att jag kan läsa fort som blixten och att jag skulle hinna läsa ut den medan hon tog en paus ett par dagar. Det var för himla snällt, men hon fick läsa vidare i sin bok. Det hade hon fått även om jag inte hade slukat boken under helgen. Man har väl självdisciplin. Lite, i alla fall. ;-)

Men jag är inte riktigt på humör för att författa långa, djupa inlägg idag - så jag ids inte skriva om just något av allt det där. ;-)

Eller så skulle jag kunna skriva om hur Vovven lade en redig "pizza" på en av de fräscha trasmattorna i hallen i morse. Han hade sidådär 170 andra kvadratmetrar att välja på, men han valde en bit av mattan. Jag var inte så glad, kan man säga.

Strängt upptagen...

med att fortfarande kurera huvudvärken from hell, som dök upp under tidig lördag morgon och ännu inte har haft förstånd att verkligen ge upp. Jomen jo, jag har den på hanterbar nivå - men roligt är det inte. Det har gått åt många små piller och en hel del tid på soffan, och emellanåt tänker jag att det nog bara är att ånga på så ger den sig. Inte gör den det. Den brukar hålla i sig i tre dygn, så den går väl över så småningom.

Jag har i alla fall läst en hel massa i Cirkeln. Svårt att låta bli, fast det är ett nöje som kostar just den här helgen. Slösurfat lite. Och jag har fäst en massa trådar på min virkade väska, som nu bara ska få ett sytt innerfodral och en axelrem. Just så mycket mer blev det inte.

Färdiggnällt. ;-)

Valpen och Vovven och hur trasmattorna tog sig in i huset...

De rara fyrbenta, de upphör aldrig att förvåna en...

Valpen har varit lite risig i magen och för att få styrsel på det bestämde vi att han skulle få dricka vätskeersättning ett par dagar istället för vanligt vatten. Han är inte så risig att man behöver bli orolig för honom, utan han släpper bara ifrån sig någon alldeles för lös grej ibland som borde vara hårdare - om man säger så. Så, sagt och gjort. Vi kokade vätskeersättning och Valpen och hans matte tog med sig det till jobbet. Valpen kom hem och vi slog vätskeersättning i vattenskålen som normalt innehåller bara vanligt vatten. Vad vi inte tog i beräkning, det var Vovven och hans udda böjelse för "sjukmat".

Vovven tycker det är toppen att bli satt på ris- och fiskbullediet, till exempel. Och han betraktar vätskeersättning som partydricka. Så han drack också ur vattenskålen med vätskeersättning. Förmodligen ansåg han sig vara duktigt törstig hela eftermidagen igår och hann med att pimpla i sig bra mycket mer än vad han någonsin i hela sitt liv har gjort... sammantaget. Vovven rör sig tyst och smidigt, och hann nog vara framme vid partydrickan rätt många gånger utan att vi hann inse hur mycket han fick i sig.

Det slutade med ett förskräckt utrop från maken: "Det är vatten över hela köksgolvet! Kolla! Jättekonstigt! Det är som att någon har gått med en vattenkanna och hällt..!" Det var bara det att det inte alls var någon vattenkanna och det var inte alls bara på köksgolvet utan även prydligt mönstrat över halva hallmattan också... Efter att först ha anklagat Valpen för att inte kunna hålla tätt, riktades misstankarna åt ett annat håll. Vovven. Han satt under köksbordet med den där uppsynen som skvallrar om att man vet, men man säger inte - och mycket riktigt, visst var det han som var avslöjande blöt under magen. Med smått olycklig uppsyn fick han följa med minstingen ut på ännu en kisserunda, en med vätsketömning var tionde meter - vilket ju är typiskt hanhundar - men med den skillnaden att han blötte gräset rejält för varje gång... Inget finlir, inte! ;-)

Det var dödsstöten för hallmattan. Eller kanske, droppen som urholkade stenen... Efter att i månader (år?) ha tyckt att hallmattan har gjort sitt, fanns det liksom inget mer att göra. Ut med eländet! Sen har man ju inte så många rejäla mattor liggande på lager i hemmet, utan ersättningsmattan fick bli vad huset förmådde. Trasmattor. Ett par i bredd. De ligger inte still, kan jag meddela. Valpen har fullt upp med att utforska de nya leksakerna. Efter väl förrättat värv blir han också ganska trött:

Vovven, han anser att det som hände igår är glömt och historia. Han ligger på sin fotpall, som vi placerat strategiskt vid altandörren, och spanar över domänerna: 

Kass bild i motljus, men Vovven är snygg ändå! ;-)

 Nu behöver vi en rejäl hallmatta. 150 bred allra helst, och gärna nästan tre meter lång. Hopplöst projekt!

Du borde vara här - min brors självmord, av Jesper Bohm

Det här är Jesper Bohms berättelse om brodern Niclas självmord. Niclas tog livet av sig i vuxen ålder och lämnade fru och tre barn efter sig. Var och en kan lätt förstå vilken tragedi det är, men trots att det sker över tusen självmord per år i Sverige är det inte ett ämne man talar om vidare ofta.

Jag tycker rätt bra om Bohms bok. Det är en saklig ton i hela boken; inga dramatiskt tillrättalagda scener, utan minnesbilder och tankar kring tiden för självmordet. Bohm resonerar om hur svårt det är att förstå broderns tankar - hur svårt det är att förstå varför och hur han ändå vet att han måste acceptera förlusten för att kunna leva vidare.

Boken är klassad som "nivå 2 - lättare" och kommer från LL-förlaget. Det betyder att den ska ha enkel men väldisponerad handling, välkända ord och korta meningar - vilket stämmer väl. I första hand läste jag den här för att utöka mitt rekommendationsförråd av lättlästa böcker, och jag kan nog tycka att jag fick ännu en bok att rekommendera. Inte till alla, i och med att bokens tunga ämne inte passar alla, men till den ganska stora skara som vill läsa något verklighetsbaserat och gärna något sorgligt, dessutom. Det faktum att det handlar om en vuxen man som berättar om förlusten av sin bror, gör också att jag tänker att de läsare som behöver eller vill ha lättlästa böcker - men som skyr böcker med ungdomar i fokus - ändå kan läsa den här.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Vinnaren!

Den som kammade hem en härlig vår-påse blev kommentar nummer 56...

När jag räknar från första kommentaren och framåt - och hoppar över mina två egna kommentarer - landar jag på Trillingnötens kommentar!
Stort grattis! ;-)

En grön påse kommer med posten! (Jag ska bara snoka igenom din blogg först...)

Blodläge, av Johan Theorin

Så har jag äntligen läst den; Blodläge av Johan Theorin - ett loppisfynd från tidigt i höstas. En femma, det är billigt för en inbunden, hyfsat ny bok som dessutom är bra! ;-)

För den är bra. Jag gillar Theorins bild av Öland, trots att jag aldrig har varit där och inte har en susning om hur det egentligen ser ut på Öland. Men jag fastnar för det där karga, ogästvänliga - som samtidigt är välkomnande, somrigt och mytomspunnet.

Jag fastnar också lätt för de personer som befolkar Theorins böcker. I den här boken får man möta Per Mörner, son till porrkungen Jerry Morner. Per är pappa till tonåriga tvillingar; en flicka och en pojke. Flickan är svårt sjuk och tillbringar en hel del tid på sjukhus. Pappa porrkungen har haft en stroke för några år sedan och talar inte annat än med enstaka ord. Far och son har inte mycket kontakt, eftersom Per har mycket svårt att acceptera faderns affärsverksamhet - men när han förstår att fadern behöver hjälp kan han inte stå emot utan rycker motvilligt ut.

Man får också möta Vendela Larsson som har återvänt till ön som vuxen, efter att ha hållit sig därifrån många år. Nu är hon redo att möta sitt förflutna och hon behöver också möta älvorna igen; älvorna som hjälpte henne så mycket förr om åren. Det fanns faktiskt ingen gräns för hur mycket älvorna kunde hjälpa till. De var obehagligt angelägna om att uppfylla alla Vendelas önskningar, oavsett vad som krävdes...

Vendelas man Max är en person som jag får omedelbar avsmak för. Han är berömd författare; skriver kokböcker och framträder i teve för att berätta om sin fantastiska matlagning. Vad han inte klarar av att erkänna, är att det är Vendela som står bakom hela succén. Det är hon som sätter ihop böckerna. Max är en sån där person som inte gör något uppenbart elakt, men som ändå ligger och glider mellan vänlig uppriktighet och ren illvilja - ibland utan att ens förstå det själv, tror jag.

Ja, och så berättelsen... Det blir en slags kriminalroman, men också en roman om relationerna mellan alla dessa människor. Det är inte brotten som begås, som är huvudsaken - men det är en berättelse som inte skulle ha blivit av utan den bakgrunden. Det är inte en berättelse om det övernaturliga, men det är en berättelse där det övernaturliga tar en hel del plats och där man måste acceptera det övernaturligas kraft för att få ett händelseförlopp som går ihop. Egentligen är det här en väldigt mörk bok, men inte vidare blodig.

Ungefär så. Läs! ;-)

En ska bort!

Jamen, ni vet hur man gör. En ska bort och tre hör ihop. Vilken ska bort och varför? Förklara i kommentarsfältet! I vanlig ordning behöver man inte ha läst böckerna för att man ska kunna lista ut rätt svar. Och rätt svar - ja, det är det svar som jag har tänkt ut... ;-)



Klicka på bilden för att få den i större format! Varsågod, gissa på! ;-)

Och rekordkvickt har vi det rätta svaret i kommentarsfältet! ;-)

Straffet för att vakna fyra på morgonen...

Ja, jag vaknar inte den tiden, men Valpen gör det. Ibland. Idag var en sån dag. Efter det att Valpens ägare varit ute och travat runt med honom vid okristligt tidig timme och Valpen sedan envetet försökt tjata på Vovven om att man väl ändå kunde ta och leka en liten stund men fått nobben, fick Valpen därefter ett galet valpil och rusade runt huset som en skållad råtta. Sedan ansåg han att det var dags för en stärkande liten tupplur:

Inte husets vackraste vrå, men populär hos de fyrbenta...

Lite suddigt, men jag är glad att posen hann fastna på bild. Sekunden senare sprättade han upp! ;-)

Själv är jag strängt upptagen med att läsa ut Blodläge och att se Brottet, säsong två. Ansträngande värre. Tur att mittentösen kan konsten att tillaga smaskig glass:

Än är det inte försent att vara på födelsedagskalaset och få chansen att kamma hem en härlig vår-påse! Scrolla neråt! ;-)

Pocketbytare!

Nu när alla har fått uppgift om vem man ska skicka sitt brev till, vill jag påminna om att:
1) lämna en hälsning - anonymt - på bokvännens blogg!
2) börja snoka runt på bloggen för att få inspiration till ett riktigt fint brev!
3) skriva sitt inlägg om tycke och smak gällande böcker och annat, för att underlätta för den hemliga vännen!

Läs gärna regelverken igen så att allt är glasklart!

Många har kört igång och det är kalasbra! Någon har lyckats avslöja sig redan vid första kontakten, men det är sånt som händer. Vi blundar och kör vidare!

En sak till: En del i det hela är ju att gissa sig fram till vem som har skickat brevet till en själv, och somliga pocketbytare har blivit alldeles fenomenala på att lägga ut någon liten ledtråd bland det som skickas - t.ex. skriva någon underfundig hälsning (alltså, innehållandes ledtrådar till den egna bloggen) på ett kort som läggs i brevet. Inget måste, men kanske ett roligt tips att ta till sig?

Söndagslättja

I vanlig ordning har jag ägnat söndagen åt att mest göra ingenting. Ungefär så här:

* Jag har virkat, virkat och virkat på den väska som stora tösen visade mig på bild och som jag var korkad nog att sätta igång och virka en egen version av. Mina händer, mina händer! Det värker och gör ont men jag kör på principen att ont ska med ont fördrivas och virkar vidare. Och det är inte så mycket virkning kvar. Egentligen.

* Jag har sytt klart mina byxor som jag babblade om häromdagen. Nu ska jag sätta igång med tunikan som hör till. Ja, inte nu förstås. En annan dag. ;-)

* Jag har sett de sista avsnitten av Gilmore Girls, säsong fyra, imorse - tillsammans med mittentösen såklart. Eftersom klockan inte var mer än högst sex (ja, Valpen ville kliva upp fem), åt vi dessutom frukost framför teven och så offrade vi oss på de sista bitarna av den vita chokladkladdkakan...

* Jag har vinkat av den stora tösen som varit hemma en dryg vecka på påsklov, men som nu måste fortsätta sitt pluggande. Man kan ju tycka att det är snålt med lov, för både stora och små. Nyss började det, och nu är det redan slut... ;-)

* Jag har sett första avsnittet av Brottet, säsong två - även det tillsammans med mittentösen. Till det serverades virkning, virkning och så en portion hemlagad glass som mittentösen lagat. Eller, lagar man glass? Man bakar knappast glass. Man kanske rör ihop glass? Fantastiskt gott! Fråga mig inte vad som var i, förutom hallon och mörk choklad. Jag var inte med när hon rörde till smeten. ;-)

* Jag har hundpromenerat skamligt kort sträcka med Vovven och Valpen. Den förstnämnda går med nosen i backen och är strängt upptagen med att spåra sig fram utan att bry sig ett smack om vad som pågår i slutet av det andra kopplet. Ja, och den där som sitter fast i slutet på andra kopplet är mycket upptagen med att hinna kolla på fåglarna uppe i himlen, göra knasryck efter dansande löv, tjata på sin fyrbenta kompis om han kanske vill leka nu då, tugga på kottar och trassla in oss allihopa i kopplen. Och då blir det två steg fram, stå stilla och hämta andan, två steg fram och hoppsan! där drogs det i kopplet igen så då går vi lite tråkigt åt andra hållet och så två steg fram och nähä! där rycktes det till igen så då står vi still och är tråkiga igen - och den där som ställer till det, är så duktig och vet precis att det krävs lugn och ögonkontakt för att få gå framåt igen, men minnet är ju så bedrövligt kort emellanåt...

* Jag har lagat dödligt tråkig middag som vi stoppat i oss medan vi konstaterat att vi ju i alla fall blir mätta.

Jamen, ungefär sådär. Nu ska jag bara slösurfa en stund till dess att mittentösen kommer hem igen. Då ska vi få en till portion av den där fantastiska glassen. ;-)