Måste dela!

Hörni, visst känner vi igen oss?



I alla fall lite? ;-)

80 grader från Varmvattnet, av Karin Alfredsson

Den här boken fick jag med mig hem från senaste bokcirkeln. Kanske inte snyggaste designen och kanske inte heller den mest hållbara bindningen - men ändå behändig och lätt att hantera. Bra det, för den som ska färdas runt med något läsbart nerstoppat i väskan! ;-)

Jag har sneglat på serien med Ellen Elg förr, men aldrig kommit mig för att vare sig köpa eller låna. Det här är lyckligtvis första delen i serien - lyckligtvis, eftersom jag gillar att läsa böcker som ingår i en serie i rätt ordning - så nu kan jag lugnt ta mig an de övriga i serien också... Det blir fler! Jag gillade ju den här!

Ellen Elg är läkare. Hon befinner sig i Zambia, på ett uppdrag som är hemligt och för läsaren därför något oklart till en början. Att det handlar om kvinnor, barnafödande, aborter och preventivmedel står ändå klart ganska snart; det är liksom omöjligt att blunda för alla ledtrådar som pekar ditåt. Man begriper så småningom också att Ellen Elg är ute på och slåss mot starka krafter. I Zambia härskar nämligen den uråldriga tron på häxor och onda andar, och den vita människans läkekonst är något högst suspekt. Att kunna begränsa barnafödande, utföra aborter eller liknande - det måste helt enkelt vara häxkonster.

Författaren själv säger att hennes böcker handlar om kvinnors situation i världen och att allt viktigt i dem är sant. Eftersom det viktiga i boken är diskussionen kring kvinnans rätt till fri abort, den kvinnliga sexualiteten, synen på våldtäkt inom äktenskapet och liknande saker, tänker jag att själva faktabiten kring kvinnans situation i Zambia är sorgligt sann och att författaren förutom att föra fram detta även vill belysa hur olika förutsättningar vi har runtom i världen. I Zambia existerar till exempel inte begreppet "våldtäkt inom äktenskapet" eftersom mannens rätt till sex gör att det helt enkelt aldrig blir frågan om våldtäkt även om hustrun inte ville. I andra länder är det en självklarhet att en kvinna - gift, som ogift - äger sin sexualitet.

Man tänker sig att hela västvärlden är med på begreppet "kvinnans rätt till fri abort", men vi behöver inte söka vidare länge för att inse att så inte är fallet. I USA är abortfrågan högst kontroversiell och konfliktfylld, och i boken får man (med hjälp av berättargreppet "kursiva avsnitt") följa en ung, amerikansk kvinnas väg från övergrepp och oönskad graviditet till en abortmotståndsrörelse med mordisk agenda. Det visar hur en inskränkt och begränsande syn på kvinnan ändå överlappar och överbryggar geografiska avstånd och hur svårt det är att - fullt ut - få genomslag för den där tanken om att kvinnan  är lika duglig och värdefull som mannen.

Vi tror gärna att vi i västvärlden är så långt framme när det gäller jämlikhet och synen på kvinnan, men det är nog faktiskt så att vi på vissa områden inte är ett dugg bättre än just de länder som vi lite diskret ser ned på.

Naturligtvis ryms det en del klassiska deckaringredienser i den här boken också, men för min del blev det verkligen diskussionen om kvinnans situation som kändes viktigast och mest intressant. Och som den uppmärksamme läsaren noterat: jag gillar och ska läsa fler. ;-)

Jag lever och jag läser...

Jo, det är faktiskt så. Men jag har läst såna böcker som inte får skrivas om än, och så håller jag på med en bok som jag inte har hunnit igenom än. Jag har faktiskt haft några tidssnuttar att läsa på! ;-)

Jag har däremot stickat betydligt mindre. Inga extra energisnuttar har funnits. ;-(

Och så har Valpen och hans matte kommit hem, flera dagar tidigare än beräknat. Valpen är fortfarande valpig fast han är för gammal för sånt, egentligen. Med jämna mellanrum drar han Vovven i pälsen och tjatar om att de ska leka, eller så stångar han omkull Vovven (inte så svårt, eftersom Valpen är dubbelt så tung som Vovven), och oavsett vilket så känner Vovven behovet att uppfostra Valpen en aning, och då lägger sig Valpen platt som en pannkaka - men kommer genast på att det skulle vara hemskt roligt att leka lite, kanske dra lite i pälsen eller stångas lite, och så börjar de om igen. Det är en väldig rundgång... ;-)

Främsta fördelen för Vovven, det är att Valpen nu finns tillgänglig för att slabba ner tuggbenen lite, så att de blir mer aptitliga. Vovven gillar inte torra, trista tuggben nämligen - han vill ha dem serverade lite lagom småäckliga... ;-)

Mittentösen själv har firat sin hemkomst med att besöka arbetsförmedlingen, åka inlines med Valpen, tvätta fyra maskiner tvätt, promenera med Valpen, städa undan en hel massa hemflyttade pinaler, laga lite småfix på bilen, laga middag, promenera med Valpen, baka en vit chokladkaka med granatäppelkärnor ovanpå, och handlat färg för att imorgon måla om den hundbur som hon har i bilen. Jag funderar på att knycka ett par deciliter energi av henne; hon lär ändå inte märka av det. Eller vad tror ni? ;-)

Läser, stickar och jobbar.

Jomen, det är ju den tiden nu. Jag har börjat jobba och det finns inte tid eller energi till annat än att komma in i jobbet igen. Finns det en skvätt tid över så läser jag lite, och finns det lite energi över så stickar jag några varv.

Sommarsummering...

När jag tänker på sommaren, känns det som att jag inte har gjort vidare mycket saker. Men när man summerar det hela blir det ändå en hel del:

* En snabb resa till västkusten för att hjälpa mittentösen installera sig och när jag ändå var söderut: några dagar i Stockholm för att hälsa på stortösen. Tänk att mina barn är så stora att de jobbar kors och tvärs i landet...

* Ett par veckor i skärgårdsstugan tillsammans med minstingen - väldigt avkopplande och skönt! Jag passade på att sticka mitt livs första spetsstickade sjal och jag läste många böcker. Dessemellan promenerade jag Vovven och såg till att vi hade tillräckligt mycket kaloristinna bakverk för att överleva.

* Ännu en resa till Stockholm och västkusten, den här gången med minstingen som sällskap. Vi travade i butiker så pass att vi blev väldigt uttråkade och behövde balansera upp med en del museibesök. Eftersom vi tog tåget mellan Stockholm och Göteborg fick vi uppleva att SJ står still även då det inte finns snö, kyla, rälsbrott eller något annat vettigt att skylla på. Vi kom fram till Göteborg dryga två timmar försenade och hade då hunnit med att byta tåg två gånger. Vid första bytet hamnade vi på ett tåg som var så proppfullt redan ifrån början att vi nypåstigna fick sitta på golvet i mittgången. Vid andra bytet hamnade jag och minstingen på ett par platser som inte var fullt så lediga som de såg ut från början - men den unga kille som hade bokat den ena platsen förflyttade sin rumpa långt ut mot kanten, fällde upp armstödet och erbjöd minstingen att sitta mellan oss. Väldigt trevligt av honom. Annars hade hon fått sitta i mitt knä under resan och visserligen är hon lätt som en fjäder men det blir ändå lätt svettigt att ha en sjuttonåring i knäet halva sträckan Sthlm - Gtb. ;-)

* Jag har varit på rätt många loppisrundor och gjort några fina fynd. Sånt är alltid väldigt trevligt - men det skulle inte heller göra något om det blev fler fynd!

* Jag har läst rätt många böcker och jag har nog mest läst böcker som jag tyckt om, dessutom.

* Jag har sett vansinnigt mycket på teve. Egentligen inte för att jag har velat se på teve, utan mer för att jag har behövt lite bakgrund till pågående stickning... Det är mycket roligare att sticka om man kan vila ögonen på ett kul, intressant eller fånigt program under tiden.

* Jag har ledsnat på kaninens senaste påfund: att släppa sina ploppar lite överallt i buren och inte bara i toaletthörnan. Idag blev jag så pass less att kaninen nu inte har halm som underlag utan ett slags pellets som suger upp icke önskade dofter. Ett tjockt lager, så förhoppningsvis lär han sig rätt kvickt att röra sig på det utan att han ska behöva känna det som att han lever i ett bollhav.

* Jag har varit väldigt flitig med att baka och koka saft. Däremot har jag varit väldigt lat med matlagningen och vi har levt på lättlagat mest hela sommaren... Det blir svettigt nu när jag kommer behöva matback varje dag! ;-)

* Jag har varit ovanligt lite kreativ, i den mening att jag inte har pärlat, målat, scrappat eller så under hela sommaren. Däremot har jag stickat och virkat rätt mycket, och det är ju också kreativt när jag tänker efter...
;-)

Och nu. Nu är hösten här. Vad tycker vi egentligen om det?

Spinnsidan, av Marianne Cedervall

Tredje boken om Hervor och Mirjam, som nu har återvänt till Kajpe Kviar. Allt är som vanligt. Hervor samlar örter och man kan gissa sig fram till att hon inte bara plockar snälla örter... Hon svär som en borstbindare och är lika rakt på sak som hon alltid har varit. Mirjam lär sig aurateckning och har fortfarande ångest över hur hon använt sina affirmationer. Hon är diplomatisk och försöker undvika att vara alltför brutal. De är ju egentligen ganska olika till sättet, de två kvinnorna - men de är ändå väldigt lika på många sätt. Det som jag tycker bäst om är den styrka som de tillsammans uppvisar. De kompletterar varandra väldigt fint!

I Kajpe Kviar är däremot inte allt riktigt som vanligt. Det har flyttat in nytt folk i närheten av deras hus; en kvinna vid namn Kajsa och hennes systerson Emanuel. Kajsa försörjer sig på att driva ut andar ur folks hem - en riktig ruffel-och-båg-verksamhet som inte är annat än teater. Att Hervor och Mirjam verkligen kan häxkonster, det vill Kajsa knappt tro på. Emanuel är som en liten skugga. Kilar omkring än här och än där, men gör inget väsen av sig och är van vid att ständigt bli undanknuffad. Kajsa är inte vidare mån om honom, men Hervor och Mirjam tar honom till sig och låter honom vara barn. Serverar honom plättar och låter honom spela tramporgel.

Mirjams nyfunna vän Bosse har stora bekymmer. Hans hustru har slängt ut honom ur deras gemensamma hem - Bosses föräldrahem är det, dessutom - och hon lägger beslag på alla hans pengar eftersom hon har tillgång till hans bankkonto. En löjligt liten slant får han av henne varje månad, bara precis så att han klarar sig. Han vet inte hur han ska ta sig ur knipan; alltså, bli kvitt frun och få tillgång till sina ägodelar igen. Men Hervor och Mirjam kan hjälpa till! De har faktiskt flera knep att ta till, varav det allra enklaste är så simpelt att Bosse själv borde ha listat ut det - att byta bankkonto... Andra knep hade han kanske inte ens kunnat fantisera om.

De har alltså händerna fulla, Hervor och Mirjam - det finns ju fler små trassel i berättelsen än bara just de här två. Trots det, känns det som att den här boken är lite stillsammare än de övriga två. Kanhända är det för att jag inte blir lika överraskad av deras "alternativa lösningar" nu när jag har fått läsa om dem ett par gånger. Man har liksom vant sig vid att de gör saker på annat vis... ;-) Jag skulle säga att det här nog är en slags mellanbok, och att jag hoppas på mer action och mer finurligheter i nästa bok fast jag vill också att det där charmiga med små byhålor och det lilla i livet finns kvar... Och mer Kuivalihavaara! 

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Illusioner, av Judy Waite

Elsa är skejtare och rätt intresserad av Pete. Han har dock bara ögon för Amy. Att Greg visar intresse för Elsa, det märker hon inte. Ja, det hade kunnat vara berättelsen om en tjej som är kär i en kille som är kär i en tjej som... Ni vet. Men det utvecklas inte åt det hållet, utan berättelsen tar raskt en annan vändning när Elsa har dröjt sig kvar så pass länge i skejtarparken att hon möts av en väldigt upprörd styvpappa när hon kommer hem. Han har varit ute och letat efter henne och är uppenbarligen så orolig att han har hunnit bli arg. För att mildra vreden en aning uppfinner Elsa raskt en ursäkt. Hon säger att hon höll på att bli kidnappad av en man i en bil - och styvpappan ger sig genast ut igen, men denna gång för att leta rätt på mannen.

När så Amy faktiskt försvinner någon dag efter den där olycksaliga kvällen, då vet polisen - efter tips från Elsas styvpappa - genast vem de ska leta efter. Mannen som försökte kidnappa Elsa, naturligtvis! Och Elsa, hon vågar inte tala om sanningen. Att den man som de letar efter är helt harmlös. Hon håller fast vid den bild som hon har målat upp även för sig själv: att hon höll på att bli kidnappad och att mannen var riktigt otäck.

En twist på slutet avslöjar att någon i Elsas närhet har kört ett dubbelspel. Twisten kommer knappast oväntat för den som har läst lite spännande berättelser och därför vet att det sällan är den förmodade boven som faktiskt är boven - men för den som inte har särskilt många berättelser i bagaget sedan tidigare och inte heller är van att lägga samman ledtrådar, för den läsaren blir det nog en hyfsat oväntad twist. (Och jo, jag märker verkligen att det där blev en knölig mening, men jag orkar inte snickra om den.)

Spännande läsning för den som inte är van att läsa, skulle jag säga. Bra story, lätt att ta till sig sensmoralen men ändå inte en alltför stor moralkaka att svälja.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Du är min, av Nigel Hinton

Ryan hittar en superbillig mobil på en loppis och köper den utan att blinka. Han känner inte riktigt igen märket på telefonen, Diavolo 666 - men det är en telefon som kan allt och lite till. Den är helt röststyrd, så allt Ryan behöver göra är att säga åt telefonen vad den ska göra, så gör den det. Det är precis som att den kan tänka själv. Utan att ha matat in vännernas nummer i telefonen, så kan telefonen ändå ringa upp dem. Via ett spionprogram kan den veta var alla håller hus. Den har teve. Den börjar också ganska snart att lämna meddelanden till Ryan, meddelanden om att det kommer att bli dags att betala tillbaka. Ganska snart läser den Ryans tankar; ser han en snygg tjej så finns den tjejen strax i en porrfilm i telefonen. Varje film i telefonen glider ganska snart in på porr och våld, och det blir allt svårare för Ryan att låta bli att titta fast han känner sig kluven till sitt eget beteende. Telefonen tar över allt mer, men så småningom har telefonen också blivit ett skrämmande föremål. Kanske för att en man med bockskägg lite då och då syns i telefonen, och kanske för att Ryan känner att det är någon i närheten fast han är alldeles ensam...

Till sist begriper Ryan att det kommer att handla om liv eller död - och allt på grund av att telefonen tar makten över honom.

Att ha en telefon som tar över livet är dock inte det enda problem som Ryan har. Hans mammas nya man, Colin, tar alldeles för stor plats i den familj som Ryan vill ska bestå av bara han själv och mamman. Helst ska inte Colin finnas med i bilden alls. Colin kämpar för att visa Ryan att de kan ha det bra tillsammans, men Ryan vill verkligen inte ge sig. Inte förrän Colin har fått visa att han finns där även då Ryan sitter riktigt illa till.

Budskapet i boken går fram tydligt, och det är ju syftet med den här typen av lättlästa böcker. Att det handlar om en mobil som kan göra mer än alla andra mobiler, det kan vara en sån liten detalj som gör att en ovillig läsare kan lockas att läsa. Mobiltelefoner och deras funktioner är något som intresserar många tonåringar och det är lätt att relatera till.

I vanlig ordning - när det handlar om Argassos böcker - är språket lätt att förstå och bokens innehåll är också tydligt strukturerat.

(Bild och recex från förlaget.)

Bokcirkeldags

Idag har det bokcirklats, och vad trevligt det var! I vanlig ordning pratade vi väldigt mycket om livet och allt runtomkring - men lite bokprat blev det allt också. Vanligtvis brukar vi läsa en och samma bok för att sedan diskutera den, men till idag hade vi plockat med oss boktips och så hade vi ett pocketlotteri.

Det bästa med att ha boktipsstund är att man alltid får tips på böcker som man garanterat inte hade hittat till själv. Idag blev jag jättesugen på att läsa Born to run, vilket är en bok som jag inte hade tittat två gånger på i bokhandeln - om jag ens hade gått i närheten av den. Den handlar inte enbart om löpning, utan lika mycket om mat och hälsa - och det är intressant.

Själv tipsade jag om ungefär allt som jag läst den senaste tiden. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för vad jag gillat mest och så ville jag ha någon extra bok ifall någon annan skulle ha med sig samma... ;-)

Visst fokus ligger också på maten när vi har våra träffar... Dagens bokcirkelvärdinna hade satt samman en fantastiskt god middag bestående av baconlindad sparris, grillad lax och färsk mandelpotatis. Till dessert fick vi "en Ernst" - pannacotta med karamelliserade tomater; en intressant kombination som visade sig vara riktigt god.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: om du inte redan bokcirklar, se till att hitta en cirkel! Det är så väldigt givande!

Trust

Den här filmen damp helt oväntat ned i min brevlåda häromdagen, men jag tackar och tar emot. Det visade sig vara en riktigt bra film, nämligen!

Handlingen cirklar kring Annie, som är fjorton år och kär i Charlie som hon har träffat på nätet. Han är helt suverän. Han ger tips om hur hon ska komma med i volleybollaget (han spelar också volleyboll och är tydligen rätt duktig), han är rolig, han är förstående, han är uppmuntrande och han är allt det där som drömkillen ska vara. Han fattar till och med sånt där som är tjejgrejer, som att Annie visst skulle vara jättefin i den där behån som hennes mamma inte låter henne köpa. Enda haken är just att han är en kille på nätet och att de aldrig har träffats - men så föreslår han just det: att de ska träffas. Dock erkänner han att han är lite äldre än vad han först har sagt (jämnårig med Annie). Han är egentligen sisådär tjugofem.

När Annie sitter och väntar på Charlie i köpcentrumet där de har stämt träff, dyker en man i fyrtioårsåldern upp. Det visar sig vara Charlie. Redan när Charlie försiktigt börjar erkänna att han inte är fjorton år, får jag som förälder onda aningar och krypningar efter ryggraden. När det visar sig att han är så pass gammal att han gott och väl kan vara Annies pappa, och Annie inte genast tar sin väska och går iväg från honom - då får jag riktigt ont i magen. Och det är ändå bara början.

Det här en film med ett oerhört angeläget tema: hur vuxna män närmar sig tonåringar (kanske främst flickor, men det gäller även pojkar), vinner deras förtroende i syfte att utnyttja dem sexuellt - och kommer undan med det. I Sverige har det nu blivit förbjudet att ägna sig åt grooming (att kontakta barn i syfte att senare kunna utnyttja dem för sina sexuella behov) och det är ju ett steg för samhället att markera sin ståndpunkt. Minst lika viktigt är att vuxna människor lär sig hur grooming på nätet fungerar och hur svårt det kan vara för en ung människa att förstå att man blir eller har blivit utsatt för ett bedrägeri.

I filmen framgår det klart och tydligt hur svårt det är för Annie att ta till sig att hon har blivit lurad och våldtagen. Hon förnekar det länge och väl, och det krävs mycket för att hon ska kunna klara av att tänka tanken att Charlie inte är så gullig som hon tror att han är. Det är smärtsamt bara att se på film, och det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att begripa hur känslomässigt påfrestande det skulle vara att behöva gå igenom det här i verkliga livet. Annies pappa lider svårt av att veta vad som har hänt dottern. Han klandrar sig själv för att han inte visste vem hon skulle dejta, för att han inte kunde lista ut vad som skulle kunna hända - och förmodligen känner han också någonstans långt inombords att det som han gör på jobbet (reklamkille som exempelvis säljer kläder med hjälp av unga lättklädda modeller i utmanande poser) bidrar till hur så mycket fokuserar på sex i samhället och hur unga flickar hamnar i svårhanterliga situationer.

Det här är filmens trailer:



Se filmen!

Istället!

Jag vet att det skulle vara lite finurligt att börja leta rätt på sina jobbnycklar, packa jobbväskan, pimpa kalendern och lite sånt där inför morgondagen, då allvaret börjar om - men det finns också annat som pockar på uppmärksamhet. Till exempel behöver man blocka sin röda haruni, så att den så småningom går att använda:

Sjalen i helfigur.

Närbild! Många nålar går åt!

Sen kändes det alldeles nödvändigt att sortera in lite nya pocketböcker i pockethyllan. Korkat nog kom jag inte ihåg att markera vilka av de nya som är olästa, så nu får jag ett elände när jag behöver hitta något läsbart bara sådär. Fortfarande tycker jag att hyllan är fin, men det går inte att komma ifrån att det är väldigt opraktiskt att sortera efter färg...

Skönheten!

Och så känns det rätt trevligt att sticka med grova stickor och tjockt garn. Det enda irritationsmomentet är att jag helt har tappat bort hur jag brukar hålla garnet när jag har två färger och är på ett avigt varv. Jag fipplar och fumlar och känner mig som en svettig elev i syslöjdssalen när jag är på de aviga mönstervarven. Men det ger sig väl. Annars fortsätter jag med mitt fipplande och fumlande.

Sexans stickor och Järbos Raggi. Finfint!

 I eftermiddag ska jag bokcirkla. Det är också betydligt mer nödvändigt än att packa jobbväskan och hitta jobbnycklarna och sånt där. Kanhända klämmer jag ändå in en kalenderpimpning innan jag bokcirklar, för det kliar lite i pysselfingrarna...

Britt-Mari lättar sitt hjärta, av Astrid Lindgren

Länge har jag gått omkring och varit spiksäker på att jag faktiskt har läst den här boken - men i samband med att jag svarade på en frågesport en gång och hade fel svar på just Britt-Mari lättar sitt hjärta började jag inse att jag nog inte alls hade läst den. Säkert har jag blandat ihop den med Kerstin & jag, som ju också är en ungdomsbok av Lindgren. Men nu! Nu har jag läst boken!

I början av boken får Britt-Mari en skrivmaskin av sin mor och eftersom man ska skriva på sin skrivmaskin när man har förmånen att äga en, behövde hon hitta på något vettigare att skriva än bara sitt namn om och om igen eller halvfärdiga dikter (som en kreativ bror sedan avslutar). När det kommer brev till skolan, från en flicka som vill ha en brevvän - ja, då har Britt-Mari chansen att göra något vettigt av sitt skrivmaskinsägande. Hon blir brevvän med Kajsa och lättar sitt hjärta i brev efter brev. Britt-Mari lättar sitt hjärta är alltså en brevroman av samma slag som Pappa Långben. Huvudpersonen skriver brev efter brev till en människa, vars egna brev man inte får läsa. Det blir alltså rätt mycket fokus på huvudpersonen och det kräver att den personen inte bara redogör för vad som sker rakt upp och ner, utan även reflekterar en aning. Annars blir det alltför enahanda.

I likhet med Ester Ringnér Lundgren som under pseudonymen Merri Vik skrev Lotta-böckerna har Lindgren kilat in en del faktakunskaper från skolans olika ämnen och Britt-Mari, liksom Lotta, har en del favoritböcker (främst klassiker) som nämns. Precis som Lotta råkar även Britt-Mari då och då ut för någon förarglig händelse (drattar omkull på dansgolvet, exempelvis) eller blir indragen i något mindre trevligt (en klasskamrat bestämmer sig för att alla ska frysa ut en av flickorna i klassen, till exempel) - men det reder alltid ut sig på bästa sätt och om det finns en chans till det, så läggs det in någon liten moralkaka i skildrandet av händelseförloppet eller vid reflektionen efteråt. Det får man väl säga hör till tiden; det här är böcker som skrevs på den tiden man hade som ambition att skriva så att läsaren fick klart för sig hur man bäst beter sig och vad som bäst lämpar sig. Den uppfostrande rollen var tydlig.

Över hela boken vilar det där lugnet som är så typiskt för ungdomsböcker från förr (efter kriget och före sjuttiotalet). Fast det händer småsaker hela tiden är inget värre än att det strax reder ut sig, och både huvudpersonen och läsaren får behålla känslan av att världen ändå är ett rätt bra ställe.

Den är rätt gammal, den här boken, och det betyder ju att den kanske inte är helt lätt att få tag i. Jag hittade min på loppis för en femma, och trots att den är lite skadad i ryggen måste jag säga att det var ett väldigt bra pris. En snabb sökning på nätet visar att det går mycket lätt att få tag på boken om man är beredd att slanta upp en femtiolapp eller så (ja, upp till dryga tusenlappen om man envisas med att köpa förstaupplagan), men att man kan ha turen att buda hem den för färre enkronor också.

Diagnos: lat.

Jomen, det är nog så illa när jag inte har bloggat på flera dagar. Eller kanske inte. Det kanske bara handlar om bristande disciplin. Jag vet inte vart dagarna har tagit vägen, men om jag försöker summera så blir det ungefär så här:

* Shoppingdag i syfte att handla  nya kläder. Akut behov (som alltid, eftersom jag aldrig handlar några kläder). Summa antal klädesplagg: 0 stycken. Summa antal garnnystan: 9 stycken - kändes också rätt nödvändigt. Summa kalendrar: 1 stycken - viktigt inköp. Cafébesök: 1 stycken - kanske inte lika nödvändigt.

* Ännu en shoppingdag, fortfarande i syfte att handla nya kläder. Summa antal klädesplagg: 1 stycken. (Och jag drog lite skeptiskt i några par jeans också, vilket kanske ger i alla fall en halv poäng?)

* Antal maskor stickade på min andra haruni: himla många! Och fast jag har ökat på storleken på sjalen stämmer antalet maskor hela tiden! Det är väldigt mycket matte i det där med att sticka mönster. Och så är jag snart klar, faktiskt!

* Antal böcker lästa: 1 stycken - Britt-Mari lättar sitt hjärta, vilken jag återkommer till en annan dag. Påbörjat: 1 stycken - Spinnsidan. Jag lär minsann återkomma till den också! ;-)

* Antal filmer sedda: 1 hel (Trust, återkommer om den!) 1 halv (F, ren skit - se inte) och en påbörjad (A film with me in it, återkommer om den också!).

* Antal Wife Swap, Toddlers & Tiaras, 16 and pregnant och Say yes to the dress sedda: Pinsamt många.

* Antal vinbär plockade: Väldigt många. Vilken skörd. Det tog nästan aldrig slut bär. ;-)

* Antal bilar pajade: 1 stycken. Ren tur att det hände någotsånär hemmavid (fyra mil hemifrån) och inte när maken drällde runt på västkusten och i stockholmstrakten förra veckan.

* Antal kroppsskador: 1 stycken. En vänstersida som inte riktigt fattar hur man uppför sig. Gissar att det kanske, kanske är stickrelaterat men herregud, jag tänker sticka klart min sjal i alla fall. Tills vidare kör jag med den rekommendation som vårdcentralen ger, oavsett vad man ringer om för krämpor: maxdos ipren i en vecka.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, av Lucy Dillon

Jamen, ni vet såna där rara böcker som får en att vilja öppna garnbutik eller driva handelsträdgård exempelvis? Det här är en sån, med den lilla skillnaden att den väcker min lust att ha hundpensionat och driva hundcafé och gifta mig med veterinären och lite sånt, när jag läser den här - helt logiskt, eftersom det är sånt den här boken handlar om. Lyckligtvis är jag redan gift, jag har hund och en kanin som tror att han är en hund, och jag kan lugnt tycka att jag driver café när jag har alla töser hemma och de alla gapar som fågelungar efter mer fika - så jag kan ändå säga att jag faktiskt har lite grann av allt det där gullegullet som finns i boken och alltså kan jag nog släppa tanken på att driva ett äkta hundpensionat. Puh!

Bokens huvudperson är Rachel, som när boken börjar har gjort slut med sin älskare, blivit av med jobbet (ja, eftersom älskaren var hennes chef var det liksom tvunget) och tappat sin lägenhet (som tillhörde älskaren och låg i direkt anslutning till arbetsplatsen). Här måste jag bara få flika in att förlagets sida om boken säger att hon har försnillat jobb, pojkvän och lägenhet - men det vet jag inte om jag håller med om. Försnilla betyder väl ändå något helt annat, eller hur? Ja, ja. I samma veva har hon fått ärva sin mosters stora fastighet ute på landet; en fastighet som hon dels bodde i, dels använde för att driva hundpensionat och att ta hand om övergivna hundar. Det där med att ta hand om övergivna hundar är en klart större del än att driva hundpensionat - så det betyder att det är knapert med pengar. Rachel behöver dock inte vara ensam om ansvaret för att driva hundpensionatet vidare eller själv ta hand om de herrelösa hundarna. Det finns volontärer som hjälper till med rastningar och skötsel av gården, en snygg och driftig veterinär - George - som trots sitt burdusa sätt visar sig vara en riktig klippa, och Megan som vet allt någon kan behöva veta om hur man sköter hundar och driver pensionat. Redan där fattar man ju hur det går, eller hur?

Någonstans mitt i boken får en av de personer som har tagit hand om en herrelös hund uttrycka sin förundran över hur det är att vara med hund. Han säger så här: "Tycker inte du också att det är som att vara med i en ny klubb", och visst kan det vara lite grann så att ha hund. Man hälsar på och småpratar lite med andra hundägare, och när man stöter på någon som har samma ras som man själv har - ja, då är det givet att man pratar, jämför och beundrar varandras hundar. Visst finns det besserwissrar och såna som förringar ens rasval, men det positiva överväger helt klart! I den här boken får man se en hel del av de där positiva sidorna med att ha hund, och det gör att det blir trivsam läsning. Det är inte en problematiserande bok och den har inte som syfte att diskutera olika sidor av hundägande - utan den är så vilsam och trivsam som den förmodligen var tänkt att vara.

Nu handlar ju inte boken bara om hundar utan den handlar ändå i första hand om människor och deras problem. Ja, till exempel att resa sig igen efter att ha varit med om det där som Rachel var med om. Människorna i boken är helt vanliga människor, jordnära typer som lever ungefär som vem som helst. Inga lyxvillor och privatchaufförer, utan bara helt vanliga människor... På ett eller annat vis löser sig problemen eller så kommer människorna till ro med sin situation. Det lämnas inte några frågetecken kring vad som händer med människorna i boken när den når sitt slut - men jag skulle ändå gärna återvända till dem för att titta till dem efter ett par år.

En rar bok med människor som man tycker om. Läs! ;-)
(Och nu ska jag på allvar lära mig att boken heter Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, inte herrelösa hundar som jag vill få det till.)

Loppisrunda med fikapaus

Jag och maken har semestrat lite hipp som happ i sommar. Det har varit ganska mycket "jag är ute när gubben min är inne, och jag är inne när gubben min går ut", om ni minns den gamla godingen?

Idag hade vi plötsligt en hel dag utan planer eller sånt som måste göras och då passade vi på att fara på utflykt. Eller, vi rymde helt sonika från tvätt, dammsugning och kaninbursstädning. Dessvärre har inte hembiträdet fixat det medan vi har varit ute, så det finns ändå kvar. Konstigt. Det där hembiträdet måste verkligen ta och skärpa sig, kan man tycka. ;-)

Vi har fikat på café Rävasten, ett väldigt mysigt och trevligt café där fikabrödet är hembakat och alldeles för gott för ens eget bästa. Caféet ligger förvisso mitt ute i ingenting, men är faktiskt värt en liten omväg.

Jag har loppisfyndat tre böcker för hela tolv kronor; två som jag blev väldigt glad över att få lägga vantarna på och en som fick följa med bara för att jag har läst första boken. De två som jag blev väldigt glad över att hitta är Astrid Lindgrens Britt-Mari lättar sitt hjärta och Kati i Paris, och den som jag köpte mest för att jag hade för mig att jag gillade första boken är Svärmaren av Anna Bovaller. (När jag nu kollar i bloggen för att få klart för mig vad jag tyckte om Svinajakten, så visar det sig att jag inte var särskilt förtjust. Hm.) Britt-Mari lättar sitt hjärta har jag trott att jag har läst, men förmodligen har jag inte alls gjort det. Dags att råda bot på den lilla detaljen, alltså! Och Kati-böckerna har jag läst - men för bra många år sedan. Och ingen äger ägde jag.

Här står mina nya fynd och trivs i den bokkorg som jag fick i början av sommaren:

Visst är det en snygg korg! Jag gillar den jättemycket! Än så länge har jag olästa böcker utspridda lite här och var, men jag ska bli bättre på att samla dem i bokkorgen (fast rent logiskt så fattar jag att jag omöjligt kommer att rymma alla). Förutom mina tre loppisfynd står där Spinnsidan av Marianne Cedervall, En dag (som ju alla tjatat så förbaskat om!), Maos siste dansare (som vi ska läsa i bokcirkeln om vi någon gång lyckas ta oss i kragen och göra det) och ännu ett loppisfynd, en Robin Pilcher som är något år gammal och som jag inte hade läst. Några till ryms det i alla fall! Den är brutalt snygg och dessutom stadig, min bokkorg!

Men innan jag ger mig på något annat ska jag läsa ut Ensamma hjärtan och herrelösa hundar. ;-)

Saftkok!

Häromdagen gjorde jag mitt livs första saftkok. Jag plockade fram ett par liter vinbär ur frysen, kokade enligt det här receptet och kände mig väldigt nöjd ända tills jag insåg att saften stelnade till gelé. Eller, inte riktig gelé - lite mer lättflytande. Som slajm, ungefär. Smakade dock rätt ok. Inte tillräckligt söt, enligt minstingen. För söt, enligt mig. Jag har rätt. (Och tro mig, jag är inte rädd för socker.) Att det blev gelé kan tydligen bero på att bären inte plockats sent nog.

Skam den som ger sig. Idag plockade jag vinbär direkt ifrån busken, väldigt välmogna. Så välmogna att det är frågan om de ens hänger kvar tills imorgon då jag tänkte ta in resten. Nu körde jag enligt det här receptet. Det blev inte gelé. Det blev perfekt, fin, supergod vinbärscitronsaft. Yes! ;-)

Och så har jag en fråga: Ni ser vilken typ av kork det är på de här flaskorna, eller hur? Man kan inte pillra loss dem, de sitter där de sitter. Kan man sterilisera flaskorna i ugnen fast korkarna är gjorda av plast? Jag är skeptisk mot ugn och plast, även om det bara handlar om hundra grader. (Nu har jag försiktigt sköljt ur flaskorna med kokat vatten och väntat med att buteljera saften till dess att den var pissljummen. Jag räknar med att 1) förvara den i kylskåp 2) att den tar slut innan möglet har hunnit tänka tanken. Och så har jag haft i atamon i saften.)

En ska bort

Nåmen, nu då! En ska bort och tre hör ihop. Tala om vilken som ska bort och varför. Guldstjärna till rättgissande person! ;-)

Och man behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut rätt svar. Klicka på bilden så blir den större!

Många gissningar senare finns facit äntligen bland kommentarerna! ;-)

En liten tisdag...

Dagens mest onödiga, enligt mig: Den lilla pizza som Vovven lade på en ryamatta vid sjudraget i morse.

Dagens mest onödiga, enligt Vovven: Bad. Ska man verkligen behöva bada??? Sånt är till för vovvar som ska fluffas och puffas inför utställningar, inte för vanliga vovvar som bara ska drälla omkring hemma. Tycker Vovven, alltså. Jag tycker att det är lite fräschare när Vovvens vita partier är mer vita än smutsgrå.

Dagens gympingpass: Vovvens bad. Ja, jag sa aldrig att det var en lätt match! Det är stretching och töjning och böj och sträck och drag och balanserande på inschamponerade knän i duschen och  tålamodet, jag säger bara tålamodet!

Dagens tvätt: Hänger ute. Allt av ull som finns i huset. Jag gillar att tvättmaskinen har ett handtvättprogram! Det är ju verkligen själva grejen med att ha en tvättmaskin; att man ska slippa handblaska!

Dagens störningsmoment: Mitt svarta merinoullgarn av märke Karusell från Marks&Kattens tog slut när jag har sisådär 70 cm stolpar att virka. Inte hade stadens garnaffär något nystan - inte så konstigt, för de har ju ingenting - fast lite mindre konstigt då det visar sig att garnet har utgått ur sortimentet. Det är straffet för att börja virka fina vit-grå-svarta rutor ett år och sen glömma bort projektet och därefter komma ihåg det ett par år senare och dessutom glatt tänka sig att avsluta det. Någon som vill donera sisådär några meter - inte ens ett halvt nystan - svart Karusell till desperat medmänniska? (Och jo, jag har kollat med de fem närmaste garnbutikerna i länet.)

Nätta, fina vit-grå-svarta rutor som jag sytt ihop till en liten filt.

Det genererade en oherrans mängd trådstumpar efter att jag fäst alla trådar till det svarta på rutorna. De översta två trådarna kommer från min Haruni.

Dagens äsch då: Slut chokladbollar.

Dagens motstånd: Ska man behöva laga middag idag igen? Vi åt väl ändå igår? Och vad ska man laga?

Dagens räkneövning: Men nu är det ju inte ens två hela veckor kvar av semestern!? Herrejösses!

En ska bort!

Dags för en ny omgång! Som vanligt: tre hör ihop och en ska bort. Vilken ska bort och varför? Ditt jobb är att gissa - och om du gissar rätt vinner du en guldstjärna i himlen. Rätt svar är den lösning som jag har tänkt ut... ;-)

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut det rätta svaret. Och klickar man på bilden så blir den större. Varsågod och gissa! ;-)

Uppdatering: Facit finns bland kommentarerna...

Godis åt folket, av Thomas Hedlund och André Persson

Det är onekligen ett intressant fenomen; hur det kan komma sig att svenskar äter så förgrymmat mycket godis. I boken står det att vi svenskar åt nästan 17 kg godis per person och år, år 2007. Det låter rätt mycket, eller hur? 17 kilo? Jag är förvisso ingen stjärna på att leta fram statistik, men jag hittar i alla fall till jordbruksverkets tabell över hur mycket choklad och konfektyr som svensken har ätit från 1960 till 2009. Där går att utläsa att vi år 1960 åt 6,7 kg per person och år, och att vi år 2009 var uppe i 15,1 kg per person och år. Även om jag inte får det till 17 kg, så är det fortfarande rätt tunga siffror. 15 kg. Valpens matsäck innehåller 15 kg som nyköpt och jag tycker att det är en sanslöst tung och stor säck. Skulle jag verkligen kunna sätta i mig den mängden godis under ett år?

I boken kommer man fram till en del faktorer som förklarar siffrorna. Till att börja med slår man fast att människor i regel har lätt för att tycka om fett och socker i kombination; det ska visst vara en slags inbyggd grej från den tid som vi samlade mat. Småungar tar lätt till sig den smaken och avvisar den sällan. Huruvida det stämmer eller inte, ska jag låta vara osagt. Men sen då? Hur kan det komma sig att vi fortsätter att gilla fett och socker i kombination, när man i andra länder verkar sluta äta karra när man blir vuxen?

Ja, enligt boken finns alltså flera förklaringar. Man säger att svenskar har ett kluvet förhållningssätt till att bli vuxen. Att äta godis är en barnslig grej, och för att visa att man inte är vuxen och tråkig fortsätter man med godis. Författarna frågar sig hur många andra länder som kör med det ironiska uttrycket "vuxenpoäng" om rationellt och klokt fattade beslut - och det kan man faktiskt fråga sig.

En annan avgörande detalj är plockgodiset. Vi plockar och väljer själv - och stoppar i påsar som växt i storlek allt eftersom tiden har gått - och då blir det mer köpt, och alltså mer som vi till sist ätit upp. Även det där med att plocka och välja sägs ha att göra med stenåldersmänniskan i oss; vi väljer färgglatt och varierat, och finns det möjlighet att ta i överflöd så gör vi det. Sant eller inte, det kan jag inte avgöra. Ytterligare en detalj i samband med plockgodiset är att priserna har sjunkit. Det har blivit billigare att köpa godis, jämfört med förr. Enligt författarna "är plockgodis dubbelt så billigt idag jämfört med 1985" (själv hade jag kanske sagt "hälften så dyrt" men det är en annan femma). Boken har några år på nacken, men jag tror att det fortfarande är så att plockgodiset är rätt billigt jämfört med annat godis.

Hur godis exponeras i butiken är ännu en sak som avgörs hur mycket som säljs. Det finns mycket godis att välja på idag. Vansinniga mängder, när man tänker efter. Och det exponeras ordentligt. Svårt att passera utan att se, typ. Undersökningar visar att vi tillbringar längst tid med att stå och välja godis, av allt vi köper i butiken. Det handlar om att vi går på autopilot länge i butiken; väljer det som vi vanligtvis köper - men när vi kommer till slutet av butiken har vi börjat slappna av och är redo för lite spontanshopping; vi handlar efter den reklam som syns bäst och söker variation på sånt som vi gillar. Och hur ofta kommer det inte varianter på godis? Jämt.

Men vad är det då allt landar i? Pengar, naturligtvis. Det är bara att inse att godisindustrin har grundlurat oss och att vi har varit blåögda idioter alltför länge.

Själv har jag länge ägnat mig åt att fasa ut godiset ur mitt liv, och måste säga att jag lyckats hyfsat. Jag köper allt mer sällan lösgodis, och när jag gör det så köper jag betydligt mindre än vad jag gjorde förr - och jag håller mig till ett par sorter som jag gillar, istället för att prova allt som ser nytt och gott ut. Jag har så gott som helt slutat att äta "vanlig" choklad, som Marabous alla sorter, för att istället äta ganska lite choklad överhuvudtaget. Numera äter jag godis rätt sällan, och jag inser varje gång jag äter att det visst kan vara rätt smaskigt men ändå helt meningslöst. En avgörande sak för mitt godisätande är att jag ser att jag får klart sämre med astman om jag halkar tillbaka i godisätandet och halvfabrikatsmat. Det är inte så att jag kan sätta fingret på exakt vad som gör det, men jag tror på att den saliga blandningen av suspekta tillsatser inverkar negativt på min hälsa.

Att helt sluta äta godis är nog inte så långt ifrån att sluta röka. Man ska bryta ett beroende som kanske inte till största delen är fysiskt betingat (även om forskarna tydligen är oense om man kan anses vara sockerberoende), utan istället ett handlingsmönster och en vana. Att bryta vanor är svårt! Det kräver viljestyrka, stöttning och goda alternativa vanor.

Att läsa en bok som denna ger lite grann samma upplevelse som att läsa Den hemliga kocken. Egentligen inte så överraskande, men ändå nog så nyttigt.

No och jag, av Delphine de Vigan

Eftersom man får tre pocket till priset av lite mer än två, när man handlar på Pocketshop, föll jag för frestelsen att plocka på mig den här boken också fast jag inte hade tänkt det. Typiskt impulsköp.

Det här lilla impulsköpet är i korthet berättelsen om trettonåriga Lou, som är överintelligent och yngst i klassen. Hon ska hålla fördrag - absolut tvunget, fast hon inte vill - och lika impulsivt som jag köpte boken, lika impulsivt säger hon "de hemlösa" när hon måste säga vilket ämne hon ska prata om. Plötsligt har hon också sagt att hon ska intervjua en ung, hemlös kvinna och satt sig själv riktigt i klistret. Lou har inte lätt för att närma sig andra människor; hon iakttar hellre än umgås. 

Det faller sig så att No, arton år och hemlös, blir den som Lou ska intervjua. Det är inte ett lätt projekt. Ibland vill inte No säga särskilt mycket, ibland dyker hon inte upp till träffarna. Ibland rinner orden ur henne. Till sist har Lou ett anteckningsblock fullt med fakta och berättelser, och egentligen borde hon och No vara klara med varandra då - men det är de inte. En märklig vänskap har vuxit fram, men ingen av flickorna vet hur de ska hantera den. Och No väljer att försvinna ur Lous liv.

Hemma hos Lou står tiden stilla sedan den dag då Lous lillasyster Thaïs dog. Hon fick leva alldeles för kort tid, men minnet av henne finns kvar i hela lägenheten och mamman har inte blivit sig själv igen sedan Thaïs dog. Det är som att mamman befinner sig i en bubbla och inte förmår ta sig ur den. Hon ser och hon syns, men hon är inte delaktig alls. Pappan är tillkämpat glad. Hela tiden. Fem år har gått, och inga tecken till förändring finns.

Inne i Lous huvud pågår hela tiden hjärngymnastik. Hon räknar ut oändligt stora tal, leker bokstavs- och ordlekar, funderar över hur saker hänger ihop och tänker på sina experiment. Hon undersöker saker och samlar på saker för att få vetenskapliga belägg. Hela tösen är som en liten experimentverkstad. En ensam liten experimentverkstad. Hon har bara sin märkliga vänskap med (den försvunne) Lou och sin förälskelse (på avstånd) i klasskamraten Lucas.

Till sist återvänder No och visar att hon vill ha kontakt med Lou. Eftersom Lou är den hon är; en forskande person som vill finna lösningar på allt - så vill hon också finna en lösning på hur No ska få det bättre. När hon presenterar sin plan för föräldrarna är hon beredd på starkt motstånd, men de accepterar utan större problem och en ny tid tar sin början.

Det är intressant, det här! Udda, men intressant. Eftersom det handlar om en trettonåring skulle kanske många säga att det är en bok för trettonåringar, men det är jag rätt tveksam till. Det är ändå lite mer som pågår mellan raderna än bara just det här med en trettonåring som ska hålla föredrag och råkar bli vän med en artonårig hemlös flicka. Som SvD skriver i sin recension: den här boken har egentligen alla typiska ingredienser för en kärleksroman. Kanhända är det en vänskap som lutar mer åt kärlek än klassisk vänskap? Men samtidigt så kan just två tonårsflickors vänskap vara så otroligt hängiven att det mer är en kärlekshistoria, och det tror jag inte är unikt för svenska tonåringar.