Jobba, läsa, sticka...

Den här veckan är överfylld med jobb, jobb, jobb och jag orkar inte med mycket annat. Lyckligtvis hade jag en lugn och skön helg som uppladdning inför det som jag visste väntade - men man ska ju ändå ta sig igenom själva veckan också... ;-)

Jag är nu inne på min tredje Ellen Elg-bok på raken (fjärde, totalt sett) och har lite att säga. Sen. En annan dag! ;-)

Ett par vantar sitter på sticknålarna (jo, dubbel uppsättning sticknålar = två vantar som stickas samtidigt) men det är bara tummarna kvar nu. Jag gillar tjockt garn och rejäla stickor. Det räntar bra! ;-)

Om du är en av deltagarna i Pocket & Prassel 6.0 och ännu inte har svarat på de där frågorna om böcker, läsning, kaffe och godis (typ), då är det hög tid att ta sig i kragen nu! Böckerx3 uppmärksammade mig på att det var lite snävt med tid för att hinna skaffa böcker och skicka - och det är sant. Jag vet inte varför jag lagt dagarna så tajt den här gången, men ni får allesammans slå mig lite i skallen med era gröna påsar så skärper jag mig till nästa gång! ;-)

Frågeformulär för pocketbytare!

Det här är ett inlägg riktat till de som är med i Pocket & Prassel 6.0!

För att underlätta för hemliga bokvännen tycker jag att du ska göra ett inlägg i din blogg där du sammanfattar din boksmak, nämner något om din smak angående karameller, snacks, kaffe och te, samt ger en fin hint om vilken slags överraskning du skulle uppskatta!

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

* Annat litterärt, värt att veta..?

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Annat:
* Hobby?

* Favoritfilm?

* Favoritmusik?

* Stjärntecken? Favoritfärg?

* Samlar du på något?

Och du som ska plocka ihop ett paket: Läs regelverket en gång till, så att du kommer ihåg förutsättningarna!
;-)

(Den uppmärksamme läsaren noterar att det här inlägget är en riktigt fin kopia på tidigare inlägg i samband med pocketbyten. Kreativiteten flödar!)

Alla deltagande bloggar i Pocket & Prassel 6.0

Det här alla deltagande bloggar, i alfabetisk ordning (typ):

...and then there was Beatrix

Angos alldeles egna dagar som också finns här: Angos bok- och filmblogg

Anna Fair and True

Bokfavoriter

Boklusens bokblogg

Boktokig

Böcker, böcker, böcker…

Cinnamon Books

Doktor Glas

~~ejmis~~

Fröken S på Massor av ord

Hanna leker

Havsdjupens sal

Life is like a box of choclates

madredetres

Malins hörna

 ***Matildas läshörna***

...med näsan i en bok...

Mias Bokhylla

Mimmimaries böcker och annat

Mitt liv, i text och bild

Mormormu

Nobelprisprojektet

Pantalaimone som också finns här: Pantalaimone

Pocketlover

Rainred

Sincerely Johanna

Snitsatstickat

Spetsig

TidningsIda

Tinnar och torn

Vickes boklåda

Västmanländska i Skåne

What you readin? som även finns här:  Mrs E’s blogg

Ylva Kort och Gott


Att lista ut vem som skickar till vem genom att spana in listan här ovan, det går inte... ;-) Var snäll och testa länkarna lite och hojta om det är något galet! Jag lyckas alltid klämma in en eller annan död länk eller något felstavat bloggnamn! ;-)

Och nu: dags att hälsa på bokvännen för att lämna ett anonymt livstecken! Ni har allihopa fått mejl med uppgift om vem som ni ska skicka till...

En ska bort!

Jomenvisst, en halvgrå söndag som idag ska en bok bort! Precis som alltid är det så att en ska bort och tre får stanna kvar. Vilken ska bort och varför? Skriv i kommentarsfältet! Om du tänker på samma sätt som jag och alltså listar ut rätt svar, får du en högst fiktiv guldstjärna!

Bilden är klickbar för större storlek - och du behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut vilken som ska bort! ;-)

Nu finns facit bland kommentarerna!

Koppleriverksamhet pågår

Ja, sista anmälningsdatum för Pocket & Prassel 6.0 har passerats och nu ägnar jag mig åt lite koppleriverksamhet. Det är hela 34 anmälda deltagare och det betyder att det blir en väldig massa gröna paket som kommer att färdas kors och tvärs över landet för att glädja medmänniskor!

Så, i all stillhet smiter jag iväg för att baka mig en äppelkaka för att fira lite! Det är så roligt att så många vill vara med på alla bytespåhitt! ;-)

Och jo: Alla anmälda bloggare ska vid det här laget ha fått ett bekräftande mejl - även orolig Jenny! ;-)

Utläst och påbörjat!

Jag har läst ut Flyga högt, men mitt skriveri får ligga och skramla ända till den 3 oktober, då det är officiell recensionsdag för boken. Gillar, i alla fall! ;-)

Igår kväll började jag på Kvinnorna på 10e våningen av Karin Alfredsson. Jag tyckte ju väldigt bra om den första, och det faktum att jag läst ungefär halva boken redan nu, avslöjar väl en del om vad jag tycker om den här? ;-)

Sen, lite sådär emellanåt, läser jag i Älskad och förnekad: flickboken i Sverige 1945-1965. Det är en tegelsten, men jag snuttläser! Sakta men säkert!

Sju jävligt långa dagar, av Jonathan Tropper

När jag började läsa Troppers förra (första?) bok, Konsten att tala med en änkling, var jag inte så vidare förtjust, men ju längre in i boken jag kom, desto bättre tyckte jag om den. Det är lite grann samma sak nu. Allt verkar vara lite för mycket, ungefär som förra gången. Det kändes som att det här kanske inte kommer att räta upp sig och bli en läsvärd bok, men den blir det.

Det är Judd som står i händelsernas centrum och det är han som är berättarrösten; han som leder läsaren genom den sju dagar långa shiva som familjen ska sitta för att hedra pappan som har dött. Jag har inte just någon erfarenhet av shiva (shivor? i plural, alltså?) överhuvudtaget, annat än att jag kanske möjligen har sett någon i förbifarten i någon Hollywoodfilm eller kanhända besökt någon i sällskap med Stephanie Plum (som ju dräller omkring på likvakor i parti och minut med sin morbida mormor). Men jag gissar att den här shivan är lite mer komplicerad än de flesta andra. Hela familjen är lite mer komplicerad än de flesta andra.

Judds mor är psykolog och pratar ogenerat om det mesta, men har inte mycket till farstu. Hon säger det mesta som faller henne in, utan att bekymra sig om det är passande att ta upp eller inte. Lite ångvältskänsla över henne, faktiskt - samtidigt som hon känns bräcklig och sorgsen. Märklig kontrast.

Syskonskaran består, bortsett från Judd, av Paul, Philip och Wendy. Paul är gift med Alice och de försöker desperat få barn. Även under shivan, vilket en babymonitor avslöjar. Babymonitorn tillhör egentligen Wendy, som använder den för att hålla lite koll på sina två småbarn. Wendys man håller inte koll på barnen alls, utan han är strängt upptagen med att göra affärer över telefonen eftersom han är för mycket affärsman för att kunna vara borta från jobbet ens för ett dödsfall i familjen. Syskonen är eniga om att han är "ett as" och jag tror faktiskt att även Wendy håller med om det. Philip är den av syskonen som ständigt försöker komma undan allt ansvar genom att - oavsett vad det gäller - hävda att det inte var meningen och att det bara hände. Lite Emil i Lönneberga-typen. Fast vuxen. Han har precis inlett ett förhållande med sin livscoach som är bra mycket äldre, bra mycket klokare...

Och Judd. Han håller på och bryter upp från sitt äktenskap efter att ha överraskat frun i sängen tillsammans med chefen. Judds chef. Inte lyckat alls. Ännu mindre lyckat blir det då det visar sig att frun är gravid och det måste vara Judds barn eftersom chefen inte kan producera barn. Chefen är inte vidare bekymrad över situationen. Han är vad vid att ligga och gå vidare, och är väl att betrakta som en klockren skitstövel.

Mellan syskonen finns en del gammalt groll - exempelvis ett hjältedåd som slutade med en rottweilerattack - och de äkta och oäkta bättre hälfterna bidrar generöst till den allmänna röran. Kanhända hade det hjälpt upp med en trygg och stabil rabbin, men den rabbin som finns tillgänglig är barndomsvän till Paul och kallas Ribban, på gamla meriter från ungdomens porrtidningsintresse.

Händelserna utspelar sig inte enbart i nutid, utan genom tillbakablickar på somliga episder tidigare i livet får vi läsare förståelse för det där underliggande, det där som påverkar skeendet utan att synas. Hela boken är humoristisk och jag skrattar högt flera gånger - och inte minst är det dessa tillbakablickar som pendlar från att vara riktigt allvarsamma till att vara hur komiska som helst. Det är inte säkert att händelserna i sig egentligen är vidare komiska när man tänker efter, men de berättas om på ett underhållande sätt. Så egentligen handlar inte det här om att sitta shiva i sju jävligt långa dagar. Det handlar om att förstå sig själv genom andra, och genom det som man har varit med om tillsammans med andra.

Jag gillar när jag vågar mig på en bok som jag inte riktigt vet om jag tror på (Troppers första!) och så tänker jag - efter att ha gillat boken - att det här, det kan inte funka en gång till - men så gör det det (Troppers andra!). Och då pratar vi inte om att kopiera sig själv, utan att ha hittat en egen stil och en lite speciell humoristisk ton. Som han verkar ha gjort. Himla kul!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Gå ensam hem, av Christina Wahldén

I den här boken möter vi sextonåriga Julia och hennes kompis Molly, som har bestämt sig för att gå på Bellas bar. Man måste visserligen vara arton för att komma in, men det lilla problemet har Mollys brorsa Kim fixat. Han har grejat falska leg åt tjejerna, och de tar sig in utan vidare. Inne på baren är allt okej, men när Julia går hem från bussen mitt i natten märker hon att någon följer efter henne. Hon inser att det är Kim, och att han inte är så lite arg för att hon skrattade bort hans försök att stöta på henne inne på baren... Lyckligtvis tar hon sig in i sitt hyreshus - men det är lätt att förstå att det hade kunnat sluta annorlunda.

I den lilla berättelsen finns flera saker att diskutera eller att fundera vidare kring. Att vilja göra saker som man kanske inte är tillräckligt gammal för, att falla för frestelsen att använda falskleg, att bli antastad, att den som antastar till råga på allt är någon man känner... Hur mamman reagerar; om hon hade kunnat göra något annorlunda...

Lättläst, lätt att ta till sig. Realistiskt - även fast händelseförloppet är väldigt koncentrerat. Ett stort plus för det grymt snygga omslaget! Omslag är viktigt! Och jag tänker precis som jag tänkte när jag läste Är det någon där?; den här boken går att läsa även om man är "normalläsare", just för att det så direkt finns saker att prata om eller att skriva reflekterande om. Även till den här boken finns gratis lektionsmaterial för den som vill ha sådant.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Min systers dotter har många pappor, av Christina Wahldén

Det här är en direkt uppföljare till I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. Ombeni, som har flytt från krigets Kongo och nu har hunnit bo i Sverige i fyra år, har äntligen en känsla av lugn i kroppen. Hon förstår språket och allt verkar ordna sig till det bästa - ja, så bra det nu kan bli, när man har upplevt sådant som Ombeni har varit med om. Då kommer lillasyster till Sverige. Lillasyster Maua - den arga systern. Inte Isabelle - favoritsystern.

Man tänker sig att två systrar som skiljts åt av krig och fasor ska återse varandra med glädje, men det blir inte så. Maua är iskall, ilsken och arg mest hela tiden. Och hon har en baby, Kitumaini, som hon inte är vidare mån om alls. Hon verkar inte vilja ha babyn överhuvudtaget. Namnet Kitumaini betyder Hopp och när Ombeni får klart för sig hur omständigheterna kring babyn egentligen är, då kan hon inte begripa varför systern kallar sitt barn för Hopp.

Om man har läst I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och vet vad Ombeni och systrarna blev utsatta för då de tillfångatogs av rebellerna i Kongo, då kan man också lista ut vad titeln till den här nya boken egentligen handlar om. Det är fasansfullt att föreställa sig, men det är ändå inte det allra värsta. Tror jag. Jag vet inte om man kan gradera helvetet på jorden, trots att Dante gjorde en skala över vad som var värst gällande helvetet efter döden. Kanske är det så att det som tron på andevärlden och häxor kan ställa till med är lika illa som det som maktgalna och psykiskt instabila rebeller kan göra?

Jag tycker verkligen inte att ungdomsböcker måste innehålla jämmer och elände för att vara spännande. Jag tycker minst lika mycket om stillsam dramatik och lycka, om inte mer - men det är nyttigt att någon gång omsänder bli påmind om att hela världen inte är alldeles rosenskimrande. För somliga ungdomar är det så att tillvaron kretsar kring högst vardagliga småsaker som får oanat stora proportioner - men för andra ungdomar är det så att de bär en katastrofalt ledsam och omfattande livserfarenhet i en alldeles för tung ryggsäck.

Det är rätt enkelt att beskriva hur jag fastnade i den här boken. Jag slog upp den på kvällen när jag gick till sängs. Jag läste alldeles för länge, men jag kunde inte sluta. Morgonen efter läste jag ut boken - trots att jag egentligen borde ha gjort annat den där morgonen. Jag kunde inte slita mig, helt enkelt. Det var för svårt att lämna Ombeni och Maua!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Hösthelg!

* Jag har läst ut Sju jävligt långa dagar och återkommer med ett inlägg om boken! Bra bok, så mycket kan jag säga redan nu!

* Jag har strosat runt på stan med minstingen, handlat några par sockar och ätit en liten lunch på ett mack-ställe. Egentligen skulle jag behöva köpa mig en ny vinterjacka eftersom jag kastade bort min förra i våras. Dragkedjan gick sönder och jag ids inte sy i en ny dragkedja i en halvkass jacka... Nu ska jag inte köpa en halvkass jacka som går sönder efter knappt två vintrar och inte ens är varm, utan en som håller både tills jag är less på den och mig varm. Men, jag är en långsam shoppare - så hittar jag en ny jacka innan jul är jag lycklig!

* Jag har bestämt mig för att köpa en löjligt dyr reflexväst till Vovven. Han har hittills fått stå ut med alla möjliga slags reflexanordningar, men nu slår jag till på en Hurtta-väst tror jag. Ja, jag vet. Löjligt mycket pengar. Men då fyller den förmodligen sitt syfte också. Egentligen vill jag ha en sån här också, till mig själv, men jag har nog inte samvete att lägga 900 enkronor på en reflexväst. Det är ju sanslöst dyrt - men samtidigt så är den så mycket snyggare (och mer hållbar) än såna där reflexvästar som man köper för en femtiolapp på matvarubutiken. Jag har pillrat på den i en butik och bilden gör den inte riktigt rättvisa. Den är betydligt fräckare än vad bilden visar... Men är den fräck för 900 kronor??? Knappast, va?

* Jag och minstingen har sett flera avsnitt av Goda Grannar. Ja, ni vet den där som gick på teve för evinnerliga tider sedan! Det är en riktig nostalgitripp... Pierre är lika elak som man minns honom och tapetseraren är fortfarande lika bohemiskt härlig. Skådespeleriet är inte så övertygande på alla fronter, men det får man ta. ;-)

* Jag har fått hem min älgjägare efter tio dagar till skogs. Vi styckade en hel del kött i eftermiddags, men har en halv kalv hängandes i garaget också. Den ska få hänga åtminstone ett dygn till, innan det är dags att finstycka. Och så kommer det nog ytterligare en laddning kött nästa helg... Det blir trångt i frysen! ;-) (Och han har skjutit en rejäl tjur och en kalv, och känner sig nöjd så!)

Nu ser jag fram emot att se nästa avsnitt av Idol och kanhända slinker det ner en tebalja till tevetittandet! Har ni testat nya Citron & lime från Kobbs? Jag föll för frestelsen häromdagen och handlade hem en påse. Gott, gott! (Kikade på hemsidan men hittade inte påsen, så den är nog alldeles sprillans ny.) ;-)

En ska bort

Man kan ju alltid hoppas att jag inte har tänkt lika krångligt den här gången som förra gången, för då tror jag nästan att vi närmade oss något slags gissningsrekord utan att det ens var vidare svårt... ;-)

Vid det här laget är alla spiksäkra på hur det går till. En bok ska bort och de tre får vara kvar. Du förklarar - i kommentarsfältet - vilken som ska bort och varför, och om din förklaring är densamma som jag har tänkt ut, då vinner du en högst fiktiv guldstjärna att hänga i himlen! ;-)

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med och gissa, och det går bra att klicka på bilden för att få upp den i större format.

Nu finns facit bland kommentarerna!

Är det någon där, av Christina Wahldén

Jag har upptäckt ett förlag som specialiserat sig på lättläst och specialpedagogik. Nypon förlag! Ett riktigt litet smultronställe! I sortimentet hittade jag bland annat tre lättlästa för tonåringar, skrivna av Christina Wahldén - och det väckte min nyfikenhet så pass att jag mejlade för att höra mig för om rec.ex. 

Eftersom jag har läst en hel del av Wahldéns böcker för tonåringar och tycker att hon är bra på att lyfta fram problematiken i aktuella frågor, funderade jag på hur hon har löst det hela när formatet blir så mycket nättare. Det visade sig att hon har klarat av det alldeles utmärkt! 

Den första bok som jag har läst är Är det någon där? och i den berättas om sextonåriga Tea. Hon är rätt tillbakadragen i verkligheten, men hon vågar mer framför datorn. Chatta med vem som helst, till exempel. När hon träffar på Jägaren på chatten och han vill att hon ska klä av sig framför datorns kamera - mot att han laddar hennes mobil med femhundringar - då är det svårt att stå emot.

Eftersom det är kortfattad och fokuserad handling måste Teas tvivel och funderingar gå ganska raskt, och så är det även med kontakten mellan Jägaren och Tea. Det finns inte utrymme för att låta just någon tid förflyta så Tea får inte fundera särskilt länge över om hon ska eller inte ska. Trots att det förmodligen hade tagit längre tid i verkliga livet - både att fundera över om man vill klä av sig och sedan att verkligen ta de olika stegen; att först ta av sig ett plagg och sedan ett annat, tills det inte finns mycket kläder kvar på kroppen - så går det undan i boken. Samtidigt så är det just det här som är nödvändigt för det lättlästa formatet. Att inte sväva ut.

Det är fortfarande en aktuell fråga, det här med att främlingar vinner småtjejers och tonårsflickors förtroende över nätet, för att sedan missbruka det. Man tänker att det någon gång måste ta slut; att alla till sist måste ha fattat hur kritisk och misstänksam man kan behöva vara - men det växer upp nya tjejer och det växer fram nya förbrytare... Alltså behöver frågan ständigt lyftas fram.

Jag tänker mig att det här inte är en bok enbart för den som har läs- och skrivsvårigheter, även om den i första hand är tänkt så och naturligtvis - i mina ögon - ser ut att fungera bra som sådan. Eftersom boken är så kortfattad och snabbläst för en "normalläsare" tror jag att den funkar utmärkt för en "tänk-själv-uppgift" att ta till då det behövs något extra. De diskussionsfrågor som förlaget gratis erbjuder på bokens presentationssida skulle fungera för en reflekterande skrivuppgift. Om jag jämför den här boken med andra lättlästa för samma målgrupp, så känns den här snäppet enklare och samtidigt mer fokuserad på att lyfta fram en problematisk situation.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Boxar att önska sig...

Jag verkar vara den enda människan som gillar Brothers & Sisters, men det kan jag ta. Så länge någon ger ut boxar, säsong för säsong... ;-)

Det är inte bara jag som gillar Grey's Anatomy och Desperate Housewives, så jag gissar att vi är fler som väntar på släppdatum för dessa boxar? Egentligen kanske man ska ta och se om senaste säsongen av respektive serie, bara för att vara säker på att man minns hur det slutade sist..? Kan vara ett perfekt projekt för höstmörkret, i sällskap med te och stickning... ;-)

Min allra bästa mord & blod-kompis - mittentösen - har ju förflyttat sig söderut för ett bra tag framåt. Hm. Undrar lite hur vi ska lösa det där med boxtittandet... Har vi disciplin att vänta in varandra eller kommer vi på varsitt håll kasta oss över de lössläppta boxarna? Den som lever får se, och spänningen är oliiiidlig. Typ. Och jo, jag syftar på Criminal Minds och CSI.

Downton Abbey har jag tänkt på så länge men inte kommit mig för att köpa. Kanske nu? Snart? För visst är den bra? Det går jag då omkring och inbillar mig.

Men just nu så ligger Goda Grannar i dvd-spelaren. Det är minstingen och jag som kollar på gammalt godis. ;-) Egentligen har jag inte kollat klart på första säsongen av Prison Break och borde väl göra det, men det är ju det där med mord & blod-kompisen... Hon flyttade innan vi kollat klart - vilket antingen beror på himla dålig tajming eller himla dåligt utnyttjade tittmöjligheter. Vilket som. ;-)

Vad tänker du kolla på i höst?

Välkommen hem, av Johanna Lindbäck

Det här är Johanna Lindbäck som berättar lite raskt om handlingen i boken och tanken bakom:



Angående det där med killarna, om att man inte skulle veta om man tycker bäst om Adrian eller Mattias när det väl kommer till kritan - det stämmer riktigt bra. Jag gillar båda grabbarna, och jag stör mig lite på båda två också. På Adrian, för att han är lite löjligt hemlighetsfull och på Mattias, för att han är sur utan att han egentligen behöver vara det. Och så gillar jag dem för att de är så väldigt vanliga, trevliga och vettiga.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker om Sara. Hon känns lite naiv, som tror att allting stått stilla och bara väntat in hennes återkomst - men visst är det också lite så man tänker när man är mitt uppe i förändringstider? Man ska igenom någonting själv, men sen blir man lite förvånad över att hela tillvaron liksom har ruckats lite medan man själv var upptagen på annat håll... Hon känns också väldigt angelägen. Hon är angelägen om att bli sams med Mattias - det blir lite för viktigt, faktiskt. Men det är bra att hon är angelägen om att finna nya vänner, då det visar sig att de gamla vänskapsbanden börjar slacka lite. Det gillar jag. Jag gillar också att hon gillar sex på ett alldeles vanligt sätt. Hon säljer inte sex till främmande män för att skada sig själv och hon blir inte utnyttjad eller förnedrad på något vis. Hon är bara så himla kär i sin kille och blir det lite sexande. Eller ja. Mycket.

I den här boken finns problemställningar av ungefär liknande slag som i tidigare böcker av Lindbäck. Det är ingen som är hemlös, misshandlad, missbrukare, mördad eller något ens i närheten av riktig tragik. Det räcker med vardagliga bekymmer - som i en tonårings värld blir gigantiska problem (att lösa). Tittade han på mig för att han råkade titta åt mitt håll? Tittade han på mig för att han vill kommunicera "Peace!"? Eller tittade han på mig för att min bästa kompis stod bredvid och han är hemligt kär i henne? Ja, ni är med - eller hur? Det är väldigt tonårsaktigt och just därför väldigt realistiskt. I tonårsvärlden är det små, små saker som blir hur stora som helst. På gott och ont!

Språkligt sett är den här boken skön. Det är väldigt kreativt och engelskt; något som jag i sig tycker väldigt mycket om, men som jag också blir lite lätt frågande kring. Jag kan se framför mig hur somliga är så här rappa och slagfärdiga, men långtifrån alla. Förvisso är tonåringarna i boken äldre än de som jag dagligen umgås med, så det kanske är det? Man får väl också komma ihåg att Sara är nyss hemkommen från London och kanske är det det som färgar språket lite extra? Men som sagt, jag gillar språket - just för att det är så rappt, slagfärdigt och kreativt.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Grå torsdag...

men i min mejlbox är det livat! Där trängs just nu 25 glada pocketbytare med varandra och ser fram emot kommande äventyr. Alla som har anmält sig hittills ska också ha fått ett kortfattat, standardformulerat bekräftande mejl. Har det inte kommit, så har din anmälan aldrig hittat fram!

Elva tappra och förväntasfulla...

skickade in sin anmälan till Pocket & Prassel 6.0 redan igår kväll! Kul! Någon ny och några gamla bekanta! Alla är välkomna! (Bara man uppfyller kravet om... jaja, ni vet.)

Visst ser ni att jag har gett det här bytet en egen sida också? Om jag pekar lite rakt uppåt såhär, under bloggrubriken... Ser ni? ;-)

Pocket & Prassel 6.0

Pocket & Prassel 6.0 är ett engångsbyte som vänder sig till dig som har lust att byta bok med en annan bloggare. Du blir tilldelad en bytesvän som du skickar ett brev till. Det brev som du själv får kommer från en helt annan person. Vad brevet ska innehålla ser du nedan!


För att kunna vara med i bytet ska du:
* Ha din postadress i Sverige.
* Driva en aktiv blogg (= bloggen ska ha varit igång minst fyra månader och det ska göras inlägg i den med någon slags regelbundenhet). Anmäl dig inte om du inte uppfyller det kravet! Det kommer fler chanser!
* Om du har deltagit i tidigare byten: uppfyllt din del av bytet.

Dessa datum gäller:
* Anmälan senast 21 september till enbokomdagen[at]hotmail[dot]com.
I anmälan ska du skriva: din bloggs namn, adressen till bloggen samt ditt eget namn och adress!
Om du har varit med tidigare, skriv gärna de bytesvänner som du fått och skickat till - detta för att få en ny vän den här gången!
* Du får veta vem du skickar till senast den 25 september.
* Ditt brev ska skickas senast 5 oktober.

I ditt brev, som är en grön förfrankerad påse från posten i storlek M, ska finnas:
* En pocketbok som du tror att din bokvän kommer att tycka om. Boken får vara begagnad, men den ska vara i snyggt skick. Inga te- eller kaffefläckar, inga brutna ryggar, skadade omslag eller liknande.
* Något ätbart; karameller, snacks, te, kaffe - som du tror att din bokvän kommer att gilla. Vettig mängd är sammanlagt 300 gram.
* En trevlig överraskning.

Du packar brevets innehåll i syfte att glädja och överraska din mottagare!

Det har visat sig att ett roligt moment i bytet är att gissa sig fram till vem som har skickat brevet... För att det ska gå att gissa kan man t.ex. skriva någon ledtråd till den egna bloggen och skicka med den i brevet. Avslöja inte vem som du har skickat till förrän några dagar efter sista skickardag, är du snäll!

Vett och etikett:
* Du hälsar på i din bokväns blogg och lämnar ett eller flera livstecken ifrån dig. Kom ihåg att inte avslöja vem du är, när du gör detta. Var anonym och underteckna med "Din bokvän" eller liknande.
* Du tackar för ditt mottagna brev i din blogg, så snart du bara kan.
* Du hanterar namn- och adressuppgifter till din bokvän med diskretion. Var rädd om varandras anonymitet!

OBS! För att det där med anonyma livstecken ska fungera måste alla deltagare tillåta anonyma kommentarer under tiden som bytet pågår! Kräver din blogg t.ex. mejladress kan du upplysa om att det för tillfället är ok med fejkad mejl, om man är hemlig bokvän... ;-)

Även du som inte driver en renodlad bokblogg är välkommen att vara med!
Huvudsaken är att du gillar att läsa böcker och inte har något emot att skriva lite om din läsning i bloggen! För att underlätta kommer alla deltagare att få skriva ett inlägg om tycke och smak gällande böcker och ätbart.

Frågor? Kör!

Välkommen med din anmälan!

Vi är väl vänner, av Marie-Chantal Long

Åh, vad obehaglig den här boken är - på flera vis. Först får jag den där krypande känslan av att det kommer att bli något elände med pappan som är tränare. Inte något knas mellan Jon - som står i centrum för handlingen - och pappan, utan något annat. Han är tränare för ett tjejlag och det är bara givet ända från bokens början, att det kommer att gå fel där. Det gör det också.

Sen kommer det inte alls någon krypande känsla av obehag när Jons kvinnliga lärare gör entré. Det är mer som att det kommer en elefanthjord klampandes och bara gapar om övertramp. Inte för att jag har upplevt just det där med rusande elefanthjordar, men man har väl fantasi... Den kvinnliga läraren tassar inte lite tveksamt över någon gräns; lite sådär som att det som sker inte var menat så, utan bara råkade hända. Det är inte alls så. Den kvinnliga läraren stampar på med höga klackar och lika hög svansföring och bara struntar i vad som är vettigt och vilka gränser som finns. Det gör mig inte så lite förbannad. Dels för att det blir så galet gentemot den person som blir utsatt för det där alldeles för närgångna, av någon som ska vara säker och pålitlig - dels för att inte någon vuxen i närheten (kollegiet på skolan? vänner?) ser att hon inte alls mår bra och inte alls borde jobba i skolan. Eleverna i klassen reagerar, men de reagerar på det som stör dem - att läraren inte undervisar så som den förra läraren gjorde. Vad som händer mellan läraren och klasskompisen, det vet de inget om. De reagerar utifrån sin situation, vilket inte riktigt blir rätt, det heller. Deras reaktion blir ett uppror mot någon som inte är som förväntat - och bara den sidan av saken skulle kunna räcka till en berättelse i sig. Hur lätt det är att skapa ett motstånd mot den som faller utanför ramarna.

Det där som går åt skogen med Jons pappa, det är också en knivig grej. Egentligen knyter det an till det som händer i gymnasieklassen; man skapar ett motstånd mot något man inte uppskattar - och i den kampen är allt tillåtet. Även överdrifter och lögner. En impulsstyrd tonåring kan sabotera livet för en vuxen, för hur lätt är det att rentvå sitt namn om det en gång dragits i smutsen? Även om sanningen kommit fram.

Det är svåra saker som Long skriver om. Hon gör det så solklart i sin berättelse; det finns inget tvivel om att det som sker mellan läraren och eleven är fel - men i verkliga livet blir det mer gråzoner. Hur ska man veta om en hand på axeln ligger där för länge? Det är inte så givet, oavsett om man är vuxen eller elev. Somliga personer är mer fysiska än andra. Det krävs fingertoppskänsla från den vuxnes sida! Att det är den vuxne som måste äga fingertoppskänslan är på sätt och vis givet. Det är den vuxne som är i maktposition. Det är den vuxne som har erfarenheten. 

Jag tror att man behöver vara gymnasiegammal för att riktigt se dilemmat i den här boken, och jag vill också påstå att det här verkligen är en bok även för vuxna. Läs!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

En ska bort

Nu har jag tänkt att jag är riktigt klurig här, men förmodligen blir det väl så att ni genast genomskådar min tanke och drämmer i med rätt svar redan i första kommentaren... ;-)

Ni vet hur man gör. Tre hör ihop och en ska bort. Säg vilken som ska bort och varför. Försten med rätt svar (= samma svar som jag har tänkt ut!) vinner en guldstjärna i himlen.

Klicka på bilden så blir den större! Och nä, man behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut rätt svar!

Så, gissa på! ;-)

Nu finns facit bland kommentarerna!

Oskyldiga, av Anne Cassidy

Det här är egentligen en helt rubbad berättelse. Först räddar man livet på någon. Sen tar man livet av personen. Ja, inte riktigt så rakt på och enkelt, men i stora drag.

Ali och pojkvännen Stephen umgås med Hanna och hennes pojkvän Jackson. En kväll, när de fyra har sökt sig till det parkområde i staden dit alla ungdomar åker då de vill festa och umgås i fred, hamnar Ali och Jackson lite vid sidan av de andra. Plötsligt är det någon som hoppar från ett träd. Eller, människan hoppar inte. Han - Daniel, skolans mest ensamme kille - har tänkt ta livet av sig. Han har ett rep knutet om halsen, och om inte Jackson och Ali hade räddat honom ur situationen hade han dött där och då.

Av lite olika skäl börjar Hanna umgås mer och mer med Daniel. Samtidigt dras Jackson och Ali till varandra. Det blir en trasslig härva där vem som är kär i vem och vem som egentligen är ihop med vem blir lite oklart, och plötsligt urartar det hela till att bli en fråga om heder. Osynlig och uttalad hederskodex, om hur man gör om man blir kär i någon annans flickvän, dras fram i ljuset - och med detta följer också en slags straffskala. Saker och ting går för långt och i kombination med (ungdomligt?) oförstånd och panik fattar de inblandade fel beslut.

Ja, jag vill inte förstöra läsningen för den som har tänkt sig att läsa genom att bli för detaljerad - men ni får bilden klar för er, eller hur? Flera gånger medan jag läser tänker jag på Karin Fossums bok Den onda viljan, fast det är inte alls samma scenario. I Oskyldiga gör ju faktiskt någon något mot en annan människa, vilket inte direkt är fallet i Den onda viljan. Det är något med känslan; något med det där att man inte förstår hur långt människor kan sträcka sig, hur det kan bli så fel... Det är otäckt och skrämmande. Inte gastkramande, men så där så att det kryper efter ryggraden och man vill ruska om någon.

En detalj som twistar hela berättelsen i Oskyldiga, det är frågan om skuld. Det är en intressant fråga, och än mer intressant blir den när man lägger till tanken "Om..." - med risk för att avslöja för mycket av handlingen. Det är nog faktiskt så att när boken är utläst, så är frågan om skuld det som hänger kvar. Inte det där med att ta livet av någon; det förblir inte huvudsaken i berättelsen.

Anne Cassidy är lite egen i sitt författande. Hon har en ganska egen stil, menar jag. Lite grann så att man antingen gillar eller ogillar. Jag kommer på mig själv med att hela tiden pendla lite i vad jag tycker om hennes böcker. Jag gillade exempelvis Besatt rätt bra då jag nyss hade läst den, men med tiden har den bleknat. Den känns inte så unik, såhär i efterhand. En andra chans står sig bäst över tid, tror jag. Kanske för att hela boken känns oförutsägbar? Glöm mig inte kommer nog kännas intressant rätt länge, tack vare det dramatiska scenario som målas upp.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Och så blev det fredag.

Jag fattar inte riktigt hur det går till. Dagarna rinner mellan mina fingrar och jag är inte ens säker på att en dag verkligen har tagit slut innan nästa dag visar sig vara på upphällningen. Det är något skit i luften, kanske.

Samtidigt finns det en hel massa att vara glad och nöjd över:
* Jag är väldigt glad över att mittentösen har blivit handplockad för att fortsätta jobba på sitt drömjobbställe. Det betyder visserligen att hon flyttar tvärs över nästan hela Sverige igen och blir kvar gud-vet-hur-länge, men det spelar ingen roll. Jag är bara så glad över att hon får arbeta med sådant som hon verkligen är skapt för att göra.

* Jag är glad över att det trillar in fina böcker här hemma med jämna mellanrum så att jag ständigt har en liten trave olästa böcker som bara väntar på att få bli lästa. Jag blir också glad då jag hinner läsa! Oregelbundet och med viss risk att få en bok i skallen då sömnen övermannar mig - men jag läser allt jag hinner.

* Jag är glad över att vi har ett så fint filialbibliotek just där jag jobbar och att man får låna hem hur mycket man vill alldeles gratis och att det värsta som händer om man har lånat på sig för mycket och inte hinner läsa klart är att man får lämna tillbaka för att sedan låna om en annan gång. Om man inte har handlat böckerna på loppis innan dess, förstås. Det här går inte riktigt ihop med det där med att jag tycker att jag har svårt att skrapa ihop lästid - men det är väl så ett beroende funkar, antar jag. Man får aldrig nog. ;-)

* Jag är glad över att Vovvens röda eksem har lagt sig för den här gången och att det gick att få stopp på utan att behöva ta till piller och mera piller och hela den där cirkusen som vi har varit igenom några gånger nu.

Och så har jag hittat till den här roliga sidan; inte alls min sorts karl men ändå. Han är rolig. Varje gång jag går i på hans sida är jag garanterad ett gott skratt. Och även om det är rätt äckligt med exempelvis en för-ätar-korv, så blir jag lite hungrig av att läsa receptet. Konstigt. ;-)

Hoppas, av Åsa Anderberg Strollo

Jonna har bestämt sig för att strunta i sitt gamla liv och skapa sig ett nytt i Stockholm. Hon har visserligen inte ens gått första året på gymnasiet än, hon har ingenstans att bo och hon har inget jobb - men det ska inte få hindra henne. Lite grann är det också ett straff, att hon försvinner hemifrån. Mamma har åkt iväg på semester över julen med sin nya kärlek istället för att - som planerat - tillbringa sina semesterdagar med Jonna. Jonna förväntas sitta hemma med mormor, men hon vet ju hur det skulle bli. Som vanligt. Mormor skulle vara på fyllan och inte alls bry sig om Jonna. Alltså: lika bra att ta saken i egna händer och greja sig ett liv i Stockholm.

Det visar sig ganska snart att det inte är så himla enkelt att få ett jobb i Stockholm. De få slantar som Jonna har fått med sig hemifrån försvinner oroväckande fort och hon blir tvungen att klara sig utan pengar. Det går ruskigt fort utför då Jonna får lära sig hur det är att leva utan hem, utan pengar, utan just någonting. Lite på gott och lite på ont hamnar Jonna i sällskap med Alex och Elina. De blir hennes vänner och hon lär sig av dem.

Det känns som ett väldigt realistiskt scenario, det händelseförlopp som målas upp i boken. Jag kan gott tänka mig en tjej som Jonna, med Jonnas erfarenheter i bagaget och som i ilska fattar beslutet att dra hemifrån och klara sig själv. Vad kan bli värre, liksom? Det är inte så enkelt - om man är Jonna, arg, besviken, van vid otrygghet, fast besluten att klara sig själv och sexton år - att föreställa sig att det faktiskt kan bli så mycket värre.

För vad ska man egentligen behöva stå ut med, för att man vill visa att man inte behöver någon annan än sig själv? Ljuga? Sova i skrymslen utomhus? Bo i ett soprum? Ställa upp på sex mot tak över huvudet? Stjäla kläder? Stjäla på uppdrag för att få kontanter? Äta mat som andra människor kastat bort? Droga sig, för att slippa vara med hela tiden?

Det är egentligen inte klokt att det finns unga människor i vårt land som gör allt det där; unga människor som inte har pålitliga vuxna omkring sig. Det är inte klokt att ett ställe som Enter - som har en central roll i boken - ska behöva finnas, men det är samtidigt för väl att det finns. På bokens framsida står "En viktig bok som ger en röst åt unga som tappat förtroendet för vuxenvärlden" och det fångar innehållet i boken bra. Jag skulle också vilja säga att Hoppas på sätt och vis hör ihop med författarens tidigare bok Bryta om, eftersom de båda handlar om unga flickor som är väldigt utsatta och utanför det vanliga sociala skyddsnätet. Hoppas är lite mer lättillgänglig än Bryta om; lite kortare, lite mer lättläst - men minst lika angelägen. Det är svårt att sluta läsa, och det är omöjligt att inte se Jonna och hennes förtvivlan framför sig. Läs!

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Allt att vinna, av Robin Pilcher

Jag har skrivit om det förr; att både mamma och son Pilcher skriver om det stillsamt vardagliga, om sånt som ligger rätt nära sådant som man själv kan råka ut för eller gå och fundera över - och att deras författande ligger väldigt nära varandras. Det är inte så litterärt utmanande eller konstnärligt nyskapande, det som mor och son Pilcher författar - men det gör inte så mycket. De bjuder allt som oftast på trevlig läsning och skön avkoppling, och sådant behövs också!

I Allt att vinna får läsaren stifta bekantskap med Dan Porter och hans familj, som bor i London. Dan Porter har varit framgångsrik börsmäklare men förlorat jobbet, hustrun är inte vidare nöjd med att han går hemma utan inkomst och hans tre tonårsbarn är lite sådär som den typiska schablonbilden av trötta tonåringar. Förutom Dans arbetslöshet finns andra saker som komplicerar familjelivet. Hustrun blir uppvaktad av en yngre, manlig kollega... Döttrarna trivs inte i skolan. Sonen verkar inte vara intresserad av att ta tag i sitt liv och till exempel skaffa ett jobb, utan vill mest driva omkring. Och det företag som Dan plötsligt blir intresserad av ligger mitt ute i obygden; i Skottland.

Kärnan i berättelsen rör sig kring det där med att börja om. Att bryta upp och skapa sig en ny tillvaro. För Dan Porter är det egentligen inte självvalt, utan mer något som han tvingas till. Det slutar ju förvisso väl (det gör det alltid i Pilchers böcker, oavsett om det är mor eller son som skrivit), så det är vägen dit som blir det intressanta i boken. I verkliga livet vet man inte alltid hur det slutar... ;-)

Den här boken skulle ha kunnat vara lika inspirerande som somliga andra böcker jag läst (jamen, ni vet - såna där som handlar om att driva handelsträdgård, ha en egen garnbutik, vara hattmakare och så...), men den når inte riktigt dit. Jag blir inte galet sugen på att byta karriär och jag känner inte riktigt suget att flytta till en regnig obygd. Det är lite synd. Kanhända handlar det om att bokens tempo är väldigt stillsamt, så stillsamt att det ibland känns som att inte mycket händer - kanhända handlar det om att jag inte har så lätt att frestas av räkfiske. Kanhända är det en kombination av dessa.

Så, sammantaget är det hyfsat trevlig, avkopplande läsning. Dock inte oförglömligt eller strålande.

Hur många lingon finns det i världen?

Ja, det kan man fråga sig. Om man känner att det är för stort uppdrag att ge sig på en expedition för att praktiskt undersöka saken, kan man nöja sig med att stanna hemma i vardagsrummet och se filmen. Kolla trailern:



Fritt baserad på historien om hur Glada Hudik-teatern kom till. Helt oemotståndlig. ;-)

Och nä, jag säger inte just något mer om handlingen. Den är inte alltför avancerad. ;-)