Liebster Blog x3

Man kan bli hur glad som helst över en award - och det säger ju sig självt att man blir ännu gladare då samma utmärkelse trillar in från tre olika håll på kort tid... Från Boklusens bokblogg, Mias bokhylla och Mandelhjärta har jag fått utmärkelsen som syns här till vänster.  

När man har fått den här utmärkelsen är det tänkt att man ska göra det här:

1. Klistra in awarden på din blogg.

2. Tacka personen som gav dig awarden och länka till bloggen.
3. Välj ut fem personer/bloggar som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Ettan, tvåan - klart! Så, dags för trean. Det är det här jag brukar ha svårt för! Jag läser en hel massa bloggar, somliga sporadiskt och somliga jämt och ständigt. Och det brukar kännas larvigt svårt att plocka ut fem bloggar som ska få utmärkelsen, för jag gillar så många bloggar på så många olika sätt och lite olika mycket olika dagar... Alltså brukar jag fega ur och skippa det där med att skicka vidare. Nu ska jag inte fega ur. Jag ska göra det här ordentligt. So, here we go:

Stadshimmel -  En himla kreativ kvinna som bloggar om allt slags handarbetande och att fightas fastän man blir blåmärkt utanpå och känner sig blåmärkt inuti. Det går inte att bli annat än imponerad!

Life is like a box of chocolates - Målmedveten kvinna som skriver om allt möjligt på ett sätt som gör att man blir både intresserad och inspirerad. Givande läsning!

Knypplerskan och hennes man - Mimmi Hek som alltid, alltid har trevliga kommentarer att strö över en, fastän jag är usel på att kommentera lika flitigt tillbaka. Uppmuntran i mängd!

Pysselfarmor - En strålande kreativ kvinna som provat på oändligt många olika slags hantverk och handarbeten. Inspiratör - minst sagt!

Hyllan - Man vill ha alla de bokhyllor som hon visar på sin blogg och man vill läsa alla de böcker, vars omslag hon visar. En frestande bokinspiratör!

Klar! Fyran kan jag inte styra över - men femman gör jag mitt bästa för att uppfylla. ;-)

Tidig söndagsmorgon...

Och jag lovar: det var bara jag i hela byn, som var vaken halv sex (eller, rättare sagt: halv fem) i morse... ;-) Jag har ätit frukost, läst en bra bit i House Rules och arbetat en timme med sånt där skriverijobb som hör till jobbet. Nu ska jag dra bak klockan en timme och låtsas att jag nyss har klivit upp. Det blir bra så, eller hur? ;-)

I helgen har jag min stora fina tös hemma och det är så trevligt! Vi ska vräka oss i soffan och peta i oss en rad avsnitt Grey's Anatomy senare, när hon har vaknat... Jag köpte sjunde säsongen igår, fastän det är svindyrt när den är så nyutkommen - men det får det vara värt. Det är ändå hela femton timmars tittande (och vi är flera som kommer att kolla flera varv...) och jag kommer att hinna sticka en hel del till det!  ;-)

Glöm inte bort att ni kan tävla om ett hemligt paket med höstmys! Kolla det här inlägget! Tävlingssvar i kommentarsfältet där, och endast där!

Fyrvaktaren, av Camilla Läckberg

Det var bra länge sedan jag läste Läckberg när jag började läsa den här. Jag hade bestämt mig för att jag var less på Läckberg och hennes historier - men det visar jag sig att jag inte alls var less på dem. Det var nog bara en paus som behövdes... Som alltid, när man har läst mycket av en författare...

Hon får ju ta mycket skit för sitt författande, den där läckbergskan. Somliga kritiker har säkerligen rätt i sitt tyckande om att det är alltför många klichéer (och jo, nog är det många klichéer) men hon använder sina klichéer med humor, hjärta och hjärna - så mig stör det inte nämnvärt. Språkligt sett tycker jag inte att Läckberg utmärker sig särskilt. Hon är inte alls värre än någon annan, men hon använder inte språket på ett mer kreativt och målande sätt än någon annan heller. Sticker inte ut, helt enkelt. Så, vad handlar det om - egentligen - det där med att man ska kasta skit på Läckberg och hennes författarskap så ofta man hinner? Ja, jag kan inte få det till att det handlar om något annat än någon slags gammal, hederlig avundsjuka och ett tillämpande av jante-lagen. "Hon ska minsann inte tro att hon är något för hon skriver minsann inte böcker som är bättre än någon annans - men tjänar snuskigt mycket pengar, det gör hon." Ungefär så. Hur orkar folk?

Nåmen boken, då? Jamen, den är som vanligt en liten sidvändare i rätt lättsmält förpackning! En ung kvinna flyr tillsammans med sin son, och hon tar sin tillflykt till den ö där hon tillbringat sin barndom - den enda plats i världen där hon kan känna sig trygg. Hon flyr från en hotfull tillvaro och har lämnat en man efter sig. En död man. Ön som hon flyr till kallas Gastholmen, efter gammal folktro som säger att den som en gång dött på ön aldrig kommer därifrån... Kvinnan som flytt till ön känner sig aldrig ensam och har aldrig tvekat om andarnas vara eller icke vara. Hon känner närvaron. Spoooky... ;-)

Samtidigt pågår utredningen av ett mord; en man som hittas skjuten till döds i sin lägenhet. Självfallet finns inte just något att gå efter i jakten på mördaren. De stackars poliserna får famla i blindo - ända till dess att slumpen leder dem på rätt spår. Det är ju ett grepp som har nyttjats flitigt i rätt många kriminalromaner vid det här laget, och ibland undrar jag hur vanligt det är i verkliga livet. Att man inte hittar just några spår vid en brottsplats och att man står helt frågande... Är det vanligt? Är det kanske oftare så, än att det finns snyggt utlagda spår som pekar åt rätt håll?

Och poliserna! Det är ju Patrik, som vanligt, som är den drivande kraften. I början av den här bokserien tyckte jag att han var inte så lite självgod, men jag tror att jag har ändrat uppfattning om honom. Han är ju onekligen skicklig. Han måste få vara den han är, annars skulle den där polisstationen få dras med en outhärdligt dålig statistik vad gäller brott som klaras upp... ;-)

Erica pendlar mellan sorg och lycka i den här boken, eftersom hon fått sina tvillingar - men systern Anna har förlorat sitt barn. Anna stänger in sig i sitt mörker, och sjunker allt djupare in i sin depression. Det är väldigt realistiskt beskrivet, just det där hur Erica slits mellan sin egen lycka och hur hon lider med sin syster. De skulle ha fått sina bebisar ungefär samtidigt och när så en syster mister sitt barn - ja, då blir det extra tydligt hur sårbart ett litet liv är.

Jag läste den här boken i ett sträck. Det är lite svårt att sluta, när man har fastnat i en spännande historia. För spännande, det är det faktiskt.

Sitter fast i husreglerna...

Alltså, det är ju en tegelsten - men det går inte att låta bli den! Det är en otroligt fängslande historia och jag kommer verkligen sakna berättelsen då jag har läst ut boken... Det vet jag redan nu. Helt klart! House Rules är det jag pratar om. *pekar lite diskret åt högermarginalen* ;-)

Annars är det bara arbete och arbete och arbete. Mina knän börjar vara lite lätt nötta nu!

Författartips

Jag har haft besök av Åsa Anderberg Strollo här på bloggen. Väldigt roligt! Om jag bara bodde lite närmare Stockholm skulle jag lätt vilja besöka Stockholms stadsbibliotek den 31/10 klockan 18.00. Det blir författarprat om Hoppas och samtal med Rädda Barnen om hemlösa ungdomar och deras situation. Gå och lyssna, ni som inte behöver färdas närmare 100 mil först! ;-)

Missa inte chansen att vinna lite höstmys!

I det här inlägget finns en tävling där du kan vinna ett hemligt paket med höstmys! Klickeliklick!

Tigerkvinnan, av Katerina Janouch

Ja! Den här boken är precis vad jag har önskat mig, vad gäller Cecilia Lund! Väldigt mycket barnmorskejobb, relationsjox och inte så väldigt mycket kriminalhistoria. Eller jo, det finns ju en liten kriminalgrej i bakgrunden hela tiden - men den får aldrig ta över och försöka göra hela boken till en gatukorsning roman-deckare (vilket det någon gång tidigare har varit snubblande nära).

Det har hunnit gå många dagar sedan jag läste ut boken och sedan dess har ytterligare ett par böcker hunnit passera mina händer. Det betyder sorgligt nog att jag inte är människa att minnas detaljer ur boken, fast i och för sig kanske det kan ses som en positiv sak lika gärna. Det är ingen risk för spoilers här inte! ;-)

Jag kan dock med säkerhet säga att jag trots förkylningselände, massiv trötthet och usel ork, inte hade en tanke på att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat läsa. Jag tror att det här är den starkaste boken av de som har kommit ut hittills. Det känns som att Janouch nu har hittat precis rätt ton och rätt blandning för den här serien! Det är den där mixen av barnmorskejobbet och dess dramatik, relationen med maken, systrarna, mamman och arbetskamraterna - och så naturligtvis skildringen av hur Cecilia Lund är en sån där alldeles vanlig kvinna mitt i vardagssmeten - som gör boken så pass bra. Det behövs inte mer än så. (Jag blundar för den hotfulla människa som ändå faktiskt figurerar i boken.)

Läs. ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

En ska bort!

Ja, egentligen så tycker jag ju inte att någon av de här böckerna ska bort - de borde snarare leta sig hit ganska så omdelbums... Men om vi leker, så är det så att en ska bort. Tre hör ihop och en ska bort. Ditt jobb är att tala om vilken som ska bort och varför, och det gör du i kommentarsfältet. Om du tänker likadant som jag (= rätt!), då får du en guldstjärna i himlen!

Och så är det så att man inte behöver ha läst alla dessa böcker, utan man kan greja det här bara genom att titta på omslagen. Behöver man större bild, så klickar man bara. Vips är bilden stor! ;-)

Och nu finns facit bland kommentarerna!

Kolla, vilka suveränt skickliga tjejer!

Ja, kolla - men lyssna lika mycket:



Jag såg klippet hos Kulturkoftan, och föll för frestelsen att visa det även här! Enjoy! ;-)

Pojken i hiss 54, av Karin Alfredsson

Än en gång tar Alfredsson med sin läsare på en resa ut i stora världen; en värld där kvinnor och män ska leva under skilda villkor och med olika förutsättningar och möjligheter. Den här gången berättas en historia som utspelas delvis i Pakistan, delvis i Dubai - med de givna gemensamma nämnarna Ellen Elg och hur kvinnors situation ser ut.

I Pakistan bor 12-åriga Zubaida. Äventyrslysten och nyfiken smyger hon sig ut en natt, för att få se de vackra jaktfalkarna som tillfälligtvis finns i byn - men det är en utfärd som slutar med att hon blir upptäckt av jaktfalkarnas ägare. Därmed har hon undertecknat sin egen dödsdom. En ung tös får inte vistas utomhus ensam om natten, knappt ens ensam om dagen. Hon får inte på villkors vis komma i närheten av män, alldeles på egen hand. Oavsett vad som sker och oavsett om det var planerat eller inte. Har hon varit i närheten av män, utan "förkläde", och det kan finnas minsta misstanke om "oegentligheter" - då är det hennes fel och hennes familj har drabbats av en stor skam. De förlorar sin heder.

I Dubai bor Zubaidas äldste bror. Han försörjer sig som chaufför och skickar dessutom hem pengar till familjen. När nu skammen har drabbat familjen, blir han hemkallad för att vara fullt delaktig i beslutet att återupprätta familjens heder. Det ska ske genom att Zubaida dödas - av sin egen familj.

I berättelsen finns även fler spår. Det finns hembiträdet som måste ställa upp på allt som husbonden kräver, annars blir hon utslängd ur landet - till en framtid som innebär döden. Det finns kvinnor som blivit gravida efter våldtäkt, och måste avbryta sin graviditet - annars har de förlorat både sin egen och familjens heder, samt sitt liv... Det finns korruption och misshandel. Övergrepp och maktmissbruk. Ja, det finns allt det där som är så galet att man knappt kan begripa hur det kan få fortgå - samtidigt som man faktiskt förstår att det kräver generationer av målmedvetet arbete för att få till stånd en förändring.

Jag tycker om att Alfredsson visar upp världen och somliga av dess orättvisor på ett så lättillgängligt sätt! Det är så enkelt att begripa hur tilltrasslat systemet med heder och skuld är, när hon berättar om olika situationer. Man fattar verkligen att det är omöjligt att lyfta ut en liten bit och säga "Får vi ordning på det här, så blir det bra". Det som krävs är en så omfattande attitydförändring att man blir trött bara av tanken. Och ändå räcker det inte. Det hänger också ihop med familjeekonomi, landets ekonomi och gudvetallt.

Så, hur bra som helst är det, när det visar sig att det finns lite ljusglimtar i den här helvetiskt tilltrasslade historien. Ellen Elg och det som hon uträttar är ju en ljusglimt i sig, men när det också visar sig att det bland annat finns ett advokatkontor med lite stake i, och en storebror som funderat över tingens ordning och någon rakryggad släkting i bakgrunden - då känns det genast mindre hopplöst även om det är små droppar i ett världshav... Hjälpen och insikten måste inte nödvändigtvis komma från västerlandet. Det är sådant som lika gärna kan växa fram inifrån systemet.

Om du inte har läst böckerna om Ellen Elg, då tycker jag att du ska hugga tag i dem. ;-)

(Rec.ex. från förlaget.)

Så går en vecka från vårt liv...

Ja, jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Jag har varit på benen och jobbat, men inte vet jag om jag har varit sådär väldigt piggelin egentligen. Det har varit mycket med det ena och det tredje, och kvällarna har rusat iväg. Ibland har kvällarna rusat runt som galna utan mig, medan jag har suttit i fåtöljen och sovit.

I morse vaknade jag alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Inte ens jag tycker att det är en bra idé att kliva upp halv fem en fredagsmorgon då vinden viner runt husknuten och det är kolsvart ute, så jag fiskade upp den sovande Vovven och lade honom bredvid mig i sängen. Han är förvisso hårig och killas lite, men det är väldigt trevligt med en varm, sovande liten hund intill sig. Lätt sövande, också.

Bunten med lästa böcker har dock vuxit, och jag börjar bli lite orolig för att jag inte längre ska minnas vilken bok som jag tänkte vad om, om jag inte får sätta mina tankar på pränt snart. Och nu har jag börjat läsa House Rules av Jodi Picoult, och det är alldeles uppslukande.

Imorgon tror jag att jag ska baka chokladbiskvier för första gången på rätt många år. Jag hoppas att handlaget sitter i. ;-)

Kaffe med musik, av Karin Brunk Holmqvist

Jag blev löjligt förtjust i Potensgivarna, när jag läste den för några år sedan - och sedan dess har jag läst ungefär allt som Brunk Holmqvist gett ut förutom Stenhimlen. Det som jag mest fängslades av i Potensgivarna var stämningen. Den där känslan av att allt knallar på som det alltid har gjort - samtidigt som förändringens vindar blåser för fullt fast ändå så diskret att det knappt märks. De gamla tanterna bor där de alltid har bott, gör som de alltid har gjort - men vågar plötsligt ta sig för ett litet äventyr och så har de förändrats en del. Och i den där förändringen fanns en liten klurighet inbyggd; en överraskning, en slags twist.

Brunk Holmqvists andra böcker har också den där sköna stämningen; det lunkar på lite stillsamt, allt är som det alltid har varit - men det ligger något i luften. Det är avkopplande. Det för tankarna till de där tanterna som jag har haft i min närhet men som inte längre finns kvar. Det får mig att tänka att jag också kommer att bli en sån där liten tant som lufsar runt i köket, i min lilla värld - och tycker att det är livet blir ett äventyr  om jag ska färdas längre bort än byabutiken. Så är det med den här boken också. Känslan finns där. Tanterna - och gubbarna - har lärt sig lite, vågat lite mer och inget förblir exakt så som det var innan resan. Ja, i den här boken ger sig ett litet gäng tanter ut på bussresa till en julresa i Tyskland. Och det blir en resa med lite komplikationer, så klart. Lite trassel, lite missförstånd, något som kräver mod och något som kräver diskretion.

Men. Det fattas ändå något. Jag saknar den där finurliga twisten som fanns i Potensgivarna. Jag hade velat att det skulle vara något riktigt klurigt med den där resan; att det skulle visa sig att det inte bara var en vanlig pensionärsresa till julmarknaden... En liten besvikelse finns allt, över det.

Brunk Holmqvists romaner har absolut ett värde, tycker jag. Det är skönt att det finns utrymme även för vanliga små tanter i böckernas värld. Allt behöver inte vara action, sexigt, mordigt och blodigt.

(Rec.ex från förlaget.)

Jodå, jag har läst!

Jag har inte enbart ägna mig åt att snyta sönder näsan och sova framför teven, jag har minsann läst också. Pojken i hiss 54, Kaffe med musik, Tigerkvinnan och Fyrvaktaren är utlästa och jag ska formulera mina tankar kring alla dessa böcker så småningom. När jag har lite ork över. Idag har jag slösat min ork på att göra annat.

Nu puttrar en älgstek på spisen och jag ska sätta mig i fåtöljen och läsa lite i Änglamakerskan medan jag pillrar i mig det sista av den påse godis som jag köpte igår. Jo, jag köpte faktiskt godis fast jag inte alls äter godis just nu. Det är inte vidare gott, faktiskt - men jag tänker ändå sätta i mig resten också. Är huvudet dumt får kroppen lida, eller något sånt... ;-)

Te i höstmörkret!

Lite te i höstmörkret – det kan vi behöva, eller hur? Nu har du chansen att vinna ett paket från Tefrossa! Innehållet är hemligt, men visst låter det frestande även om vi bara får veta att innehållet har att göra med höstmys… ;-)


För att vara med och tävla gör du så här:

Besök Tefrossas butik och spana runt till dess att du kan identifiera de teer du ser på bild här nedan (om du klickar på bilden blir den större). Skriv en kommentar till det här inlägget med teernas namn och din mejladress (maskera gärna din adress med exempelvis klamrar runt @ för att slippa skräpmejl). Ett tävlingsbidrag per person, tack!

Sista tävlingsdag är den 5 november, så du har gott om tid på dig!


Fram till dess att tävlingen är avgjord godkänner jag inte kommentarerna till det här inlägget. Ingen kan alltså se andra tävlandes svar – för rättvisans skull! ;-)

Välkommen med ditt tävlingssvar!

Sjukdom pågår...

Efter att ha gått på energireserven ett tag, bestämde jag mig igår för att stanna hemma från jobbet och kurera mig. Så, sjukdom pågår - men likaså kurering! Jag tittar på teve (jamen, ni vet - dagteve med allehanda skräpprogram...) och somnar till teve. Läser lite i bok och somnar ifrån bok. Mer spännande än så är det inte.

Därav tystnaden! Det förblir tyst, till dess att jag är pigg igen! ;-)
Och: Tack för omtanken, Petronella! ;-)

Jag vill bara att du gillar mig, av Ingrid Olsson

Jag har läst Ingrid Olsson förr - Ett litet hål i mörkret och Komma över - och även om jag inte varit sprudlande stormförtjust över böckerna så har jag ändå tyckt om. Olsson har alltid haft något angeläget att säga; något viktigt att föra fram - och det har jag tyckt om. Det går liksom inte sprudla glatt kring böcker som handlar om viktigheter. Det blir en annan slags stilla känsla.

Den här senaste är jag inte så vansinnigt förtjust i, faktiskt. Jag gillar tanken med boken, eller kanske snarare upplägget. Tio minuter in på en lektion. Läraren har inte kommit, och en efter en droppar eleverna in. Varje elev sitter med sina tankar och sitt eget - och ingen vet vad någon annan sitter och tänker på, egentligen. Väldigt lockande upplägg! Intresseväckande! Tio minuter, och man får ta del av en hel bunt ungdomars innersta tankar.

Men sen blir det märkligt nog fel, för mig. Jag kommer inte riktigt nära personerna, fastän de sitter där och delar med sig av sitt innersta. Det är inte tråkigt eller banalt, det som de sitter och tänker på. Det är djupa tankar och fritt ur hjärtat och stundtals ren ångest. Det är riktiga tonårstankar. Jag vet inte varför jag inte fastnar. Kanhända blir det för öppet, för rakt på? Kanhända är det personer som jag inte kan relatera ordentligt till? Jag fastnar inte riktigt för dem. Det känns som att ingen egentligen säger mig något. Det är smått frustrerande, faktiskt. För visst är det en skön tanke; att få kika in i människors innersta, där de sitter sida vid sida och bär på hemligheter och svårigheter och drömmar...

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Hur länge funkar det?

Jag fyller år ganska exakt vilken dag som helst nu snart. Det har jag tagit som förevändning att inhandla än det ena, än det andra.

Först beställde jag några böcker från bokklubben. Jamen, man ska ändå köpa tre innan första året är slut och det var ju liksom lika bra att få det gjort. Eller hur? Smart tänkt, skulle jag vilja säga. Att den ena boken är Läckbergs nyaste innebär att jag också kommer behöva köpa hennes näst senaste - för den har jag inte läst - det är en sån liten detalj att man knappt behöver tänka på det. Den finns väl på pocket, gissar jag..? Och nej, det kommer inte på fråga att hålla på och läsa i oordning! Glöm! ;-)

Sen såg jag att sjunde säsongen av Desperate Housewives har släppts och eftersom jag har förstått att man gör bäst i att gynna lokala butiker köpte jag boxen på Hemmakväll. Visserligen 50:- dyrare än på cdon, men där tillkommer ju frakten. Plus att det av någon märklig anledning inte går att beställa enbart en box där. Det slinker alltid ner minst två i varukorgen. Så det var nog egentligen ren förtjänst, att köpa boxen här i staden.

Så var jag och handlade på den lokala matvarubutiken också. Där fanns såna där löjligt goda brownies med chokladsmet ovanpå, toppade med saltlakritsströssel och hallonknortar. Eftersom garanterat ingen annan skulle komma på tanken att köpa brownies till mig bara för att jag fyller år, så var det bäst att ta saken i egna händer. Nu ligger två stycken och väntar på mig i kylen. Tillfälligtvis struntar jag i att jag egentligen inte äter köpesfikabröd.

Ett nytt nummer av Retro har kommit ut. Jag gillade det första numret jättemycket och som en liten present till mig själv handlade jag också det här numret. Man kan ju faktiskt unna sig sånt, när man är på vippen att fylla år. Eller hur!?

Och i helgen ska jag till Ikea. Det lutar åt att jag firar lite grann extra med att äntligen köpa de där fåtöljerna som jag har försökt köpa rätt länge nu (men som jag aldrig har lyckats med för att de antingen varit slut eller inte gått in i bilen ens med skohorn). Nu kommer jag till exempel åkandes i en bil som rymmer två fåtöljer och förmodligen även allt annat man kan tänka sig kan behövas i vilket ordinärt hem som helst som inte har något alls sedan tidigare. Ni hängde med där, va? Så ni vet vilken bamsestor bil det är frågan om, tänker jag.

Ja. Det var väl ungefär det. Och nu undrar jag bara hur länge man kan tänkas kunna utnyttja det där med födelsedag som en förevändning att få skaffa sig lite lyxartiklar? Fönstret för födelsedagsshopping öppnades för sisådär ett par dagar sedan, men hur länge till står det på vid gavel..? ;-)

En ska bort

Då kör vi igen! Tre hör ihop men den fjärde hör inte hemma i sällskapet... Vilken ska bort och varför? Svara i kommentarsfältet! Den som gissar rätt (= tänker som jag!) vinner en guldstjärna i himlen! ;-)

Klicka på bilden så blir den större och du kan se alla minimala detaljer! Du behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa rätt! ;-)

Och nu finns facit bland kommentarerna!

Himlades trött...

men jag har stickat nästan två par vantar och nu fattas det en snutt garn för att jag ska få hela tummar på det sist stickade paret. Förargligt? Nejmen, det är väl bara förnamnet. ;-/

Och när jag skulle köpa mer garn så visade det sig att det ju inte finns att få tag på här i stan - så då måste jag återvända till brottsplatsen för att få tag på ett nystan. Irriterande? Nejmen, nej. Jag får väl skylla mig själv när jag inte har förstånd att gynna ortens handlare! ;-/

Små ljusglimtar i trötthetsmörkret är att jag har fastnat i Tigerkvinnan och att påsen med teet Vilda körsbär var precis så gott som jag behövde! ;-)

Ja, och så filar jag på en rolighet. ;-)

Sista skickaredag!

Idag, mina bokbytarvänner, gäller det! Idag - om det inte redan är gjort - ska de gröna påsarna skickas iväg till sina mottagare! Vi håller allesammans tummarna för att posten inte tappar bort någon påse på vägen och för att alla mottagare ska bli nöjda och glada! ;-)

För dig som fått eller får en påse: Glöm inte bort att berätta om innehållet (fota gärna om du vill!) och tacka ordentligt!

Och sisådär på fredag borde alla påsar ha hittat hem, så då tycker jag att det är väldigt mycket fritt fram att avslöja vem man har skickat till (om det inte redan är avslöjat)!

Vi andra, som inte har gröna påsar att se fram emot - vi kilar runt på de deltagande bloggarna och avundas dem eller gläds med dem (stryk det som inte passar!)... Här finns en lista på alla som är med!

Flyga högt, av Katarina von Bredow

När jag läste om von Bredows nya bok, tänkte jag genast på Tusen gånger starkare - men det här är inte samma slags berättelse. Eller jo, egentligen är det ju det. Silja i Flyga högt och Saga i Tusen gånger starkare är båda två personer som inte fäster större vikt vid vad normen säger, än att de bryter mot normen då de anser att det är motiverat att göra det. I Tusen gånger starkare ligger dock fokus på könsstrukturer och maktfördelning i klassrummet, mellan grabbar och tjejer, samt mellan lärare och elever - men i Flyga högt ligger fokus mer på maktfördelningen och rangordningen inom tjejgruppen (fast det är oundvikligt att dra in grabbarna till viss del också).

Silja, ja. Hon dyker upp i Vendelas skola, tre dagar in på höstterminen i nian. Då - efter tre år på högstadiet - vet alla vem som ligger var på rangskalan och det är ingen tvekan om vem som har vilken roll; vem som är clownen, tönten, drottningen, tjänarna... Silja utmanar redan första dagen alla, då hon sätter sig på drottningens plats i klassrummet. Att drottningen är sjuk den dagen, det spelar ingen roll. Man sätter sig bara inte på hennes plats. Genast börjar en lapp cirkulera i klassen och när läraren får ögonen på den måste den som just då råkar hålla i den läsa upp den. "Hon har ingen behå, va?" står det på lappen. Siljas svar blir att resa sig upp, knyta upp knuten som håller ihop blusen och dra isär den, medan hon undrar om det verkligen är det första de (eleverna i klassen!) tänker på när de träffar en ny människa. Och nä, hon har ingen behå på sig.

Mer än så behövs inte riktigt för att ett krig ska dras igång. Ett krig där det gäller att välja om man håller på nykomlingen eller drottningen. Siljas ambition är inte att bli drottning eller att få ett gäng undersåtar som följer henne. Hon gör sådant som hon vill göra, och låter sig inte hindras av vad som är socialt accepterat eller inte. Sätta sig intill den tjej på skolan som står så långt ner på rangskalan att hon knappt finns, exempelvis.

Vendela får bekymmer. Hon tycker om Silja - men det gör inte Vendelas bästa kompis Tove. Och plötsligt blir det så där konstigt som det nästan bara kan bli mellan tonårstjejer. Man kan inte tycka om någon som kompisen inte gillar, för då riskerar man att vänskapen förstörs. Just det där, det beskriver Katarina von Bredow helt mästerligt bra! Hur ett bästispar kan vara så beroende av att tycka likadant, hur tjejgängets inre struktur fungerar, hur maktfördelningen ser ut bland exempelvis flickor i en klass eller en skola - sånt där som inte riktigt går att ta på, men som är lika självskrivet och stenhårt som om det vore ristat i sten. Och samtidigt obegripligt.

I den här boken ryms också Vendelas kärlekstrubbel. Hur ska hon göra för att få Nils att fatta att hon vill vara mer än bara kompis? Och vad är det för fel på henne, som inte kan sluta tänka på Sven? Sven tillhör drottningen och är helt enkelt inte tillgänglig att bli kär i! Kanhända lite förutsägbart, det där - men jag tycker ändå rätt bra om det! Det är inte så enkelt, det där med kärlek!

Det finns några saker i boken som jag blir rätt frågande inför. Plötsligt, en mattelektion, gör flourtanten entré och alla elever ska skölja någon minut (medan läraren tycker att det är en bra idé att de passar på att räkna lite, när de ändå ska vara tysta så länge...). Flourtanten? Finns hon kvar ännu? Eller har hon återuppstått? Jag trodde att hon var försvunnen sedan lääääänge, men det kanske är lite olika på olika håll i landet?

En annan knepig sak är att någon vid ett tillfälle säger åt någon annan (jag minns inte vilka det var, exakt) att skynda på, så att det inte behöver bli någon anmärkning. Anmärkning? Finns sånt också kvar? Var då någonstans? Det trodde jag också var en gammal, gammal grej!

Som helhet är det här en himla bra bok! Jag sträckläste! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Söta pojkar är bara på låtsas, av Moa Eriksson Sandberg

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Jag brukar inte känna mig för gammal och tråkig för ungdomsböcker, men nu känner jag mig plötsligt alldeles för gammal och trist. Eller bara mätt.

Boken handlar om Ella, som har fullt sjå med att utforska sin sexualitet och att hinna med att testa så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt oavsett vad. Det är hultsfredsfestivalen och hångel i en källare och utmanande kläder och misslyckat sex och alldeles för många öl och dåligt självförtroende och för korta klänningar och första gången och utmanande beteende och olycklig kärlek och kk och tjejtjafs och mycket mer än så; allt det där som bara kan inträffa i tonåren och aldrig senare. (Eller ja, inte riktigt bara i tonåren - men som blir sådär tonårsdramatiskt som det bara kan blir i tonåren. Typ.) Det är säkerligen egentligen väldigt spännande, men jag blir bara ganska så trött. Jag känner inte vidare mycket för Ella och vet inte om jag ens tycker om henne. Hon är så förtvivlat osäker på sig själv och fattar inte hur hon gör sig själv illa genom att söka bekräftelse genom sin sexualitet hela, hela tiden.

Inte förrän alldeles på slutet vaknar Ella till och börjar inse att det finns mer än bara yta och sexuellt relaterad bekräftelse. Det betyder förvisso att slutet av boken är ljusare än början, men jag hade nog faktiskt velat se mer av ljuset i tunneln. Lite mer känsla av att det faktiskt blir bättre, betydligt bättre, med tiden.

Kanhända är det också så att just den här tveksamheten jag känner inför Ellas beteende gör att hon blir väldigt mänsklig. Så där outhärdligt mänsklig, för att hon bara fortsätter att ånga på i ullstrumporna fastän det är så uppenbart att det är fel - och därför blir hon också så himla sårbar. Jag kanske tycker om henne för det, i alla fall. För att hon inte är stereotyp och förutsägbar, utan mänsklig och sårbar.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Böckerna om Ellen Elg, av Karin Alfredsson

I rask takt har jag satt i mig tre böcker av Karin Alfredsson, samtliga med den kvinnliga läkaren Ellen Elg som huvudperson. Det började egentligen med 80 grader från Varmvattnet, men den gav mersmak och lyckligtvis fick jag tag i uppföljarna så lätt som ingenting! En låg och skrotade på jobbet, två stod och väntade i bibliotekets hylla. Som gjort för sträckläsning! ;-)

Del nummer två i serien är Kvinnorna på 10:e våningen. Den utspelar sig i Hanoi och handlingen kretsar till stor del kring livet på sjukhuset där Ellen arbetar. Precis som i alla andra böcker om Ellen Elg handlar det om kvinnornas situation och till sjukhuset kommer exempelvis misshandlade kvinnor som behöver akut hjälp. Huruvida man får hjälp eller inte, handlar inte i första hand om hur allvarligt skadad man är. Det handlar i Hanoi lika mycket om vilken muta man kan betala och om man träffar på en sköterska som är villig att ta sig an en. Prostitutionen är utbredd och vilket lidande det innebär för de kvinnor som är indragna i det, det går inte att föreställa sig. De sitter i en rävsax utan möjlighet att skapa sig ett annat slags liv och de blir utsatta för ofattbara grymheter. Riktigt nattsvart känns det, då man som läsare inser att somliga som är utsända att arbeta för befolkningens bästa inte har förmåga att göra annat än att tillfredsställa sina egna begär. 

Under den tid som Ellen arbetar på sjukhuset i Hanoi sker också ett onormalt högt antal förlossningar som slutar med dödfödda barn. Hur det egentligen ligger till med de döda barnen visar sig dock så småningom - och det visar sig vara ännu ett resultat av hur systemet med mutor styr både tanke och handling.

Den tredje boken i serien är Klockan 21:37 och den utspelar sig i Polen. Bokens titel avslöjar att en hel del av händelseförloppet bygger på den katolska tron - men eftersom jag inte är vidare vass på katolicismen begrep jag inte det förrän författaren avslöjade det. Andra människor kanske begriper det på stört? Som bekant är abort förbjudet i Polen, vilket inte förhindrar att kvinnor blir gravida och av skilda skäl inte vill eller kan behålla barnet. Ellen Elgs uppdrag handlar om att utföra aborter på lagligt vis (med hjälp av en båt och internationellt vatten och lite andra juridiska finurligheter), men också om att sprida kunskap om preventivmedel. Hennes uppdrag försätter henne i direkt livsfara och upplägget i den här boken gör att det känns som att det är lite mer action än i bok nummer två - även om båda böckerna behandlar oerhört viktiga frågor. Familjen står i centrum här i Polen, men medan händelserna fortskrider inser läsaren att en och samma familj inte alls behöver dela exakt samma värderingar. De kan representera varsin sida av åsiktsbatteriet utan att egentligen vara medveten om det - för att man tar för givet att det finns en åsikt som är den enda rätta och att det är så självskrivet att inget alternativ är tänkbart.

I den fjärde boken, Den sjätte gudinnan, har Ellen Elg landat i Indien för ett FN-uppdrag som ska utföras tillsammans med en indisk, kvinnlig advokat. Kvinnors situation i Indien är svår. Många kvinnor blir bortgifta som mycket unga, och förväntas därefter leva med makens familj och föda hans barn. Om kvinnan inte blir gravid, så är det henne det är fel på. Om kvinnan föder flickor, är det hennes fel. Läkare har enorm press på sig att utföra aborter om barnet visar sig vara en flicka - trots att familjen egentligen är redo att ta emot ett barn. Ett gossebarn. Samtidigt lever kastväsendet vidare, trots att nya tider gryr även i Indien. Är man kastlös, är man värdelös. Är man oberörbar, så finns man inte. Om man inte är kvinna - för då kan män vilja göra mer än att bara nudda vid en. Följderna av övergreppen är kvinnans problem. Även här är finns ett väl inarbetat system (kaster, hemgifter, arrangerade äktenskap etc...) som säkerligen har vissa förtjänster - men också sanslöst stora brister. Och dessa brister är det kvinnor som får betala för, till stor del. Somliga kvinnor får betala med sitt liv eller med svåra skador till följd av bränder och syraattacker - detta trots att det numera finns inskrivet i indisk lag att olyckor i hemmet ska utredas med utgångspunkt i att det förmodligen är misshandel alternativt mordförsök det handlar om (enligt uppgift i boken).

Alla böckerna har en inbyggd kriminalhistoria också, förutom att många av kvinnoberättelserna också i sig är berättelser om brott som har begåtts. För min del har jag ofta tänkt att det inte alls behövs någon kriminalhistoria egentligen - berättelserna om kvinnornas situation runt om i världen är tillräckligt intressanta som de är, ändå. Förutom det internationella perspektivet finns också Ellen Elgs egen historia; om att sy ihop familjelivet med ett starkt engagemang och ett yrkesliv. Det är inte det lättaste heller, fast i sammanhanget känns det som i-lands-problem... Samtidigt är det ju sådana problem många kvinnor i Sverige brottas med. Man kan tycka att det är en baggis, men väl uppe i det så är det inte så bagatellartat... Med lite distans och lite insikt om andra kvinnors livsvillkor kanske det ändå går att tänka sig att man kan hantera problemet på något vis? Jag vet inte. Knepigt, det där. Man ska inte förneka sina egna bekymmer och sin egen sorg eller smärta - men man ska ha insikt i hur andra har det, samtidigt. Jag skulle dessutom säga att det är smart att läsa böckerna i rätt ordning, eftersom så mycket av berättelserna handlar om Ellens privatliv och hennes förhållande till sina närmaste.

Hur som helst, jag gillar böckerna. Språket är rakt på, enkelt och utan större finesser. Det som ligger i fokus är berättelsen som ska fram, och det betyder att det är väldigt lätt att ta till sig det budskap och den information som givetvis förmedlas.

Det kan verka lite knepigt att genrebestämma de här böckerna men jag tänker göra det enkelt för mig. På omslagen till böckerna skrivs att någon bok är en spänningsroman, en annan bok är en dokumentärthriller och någon kallas deckare... Som upplagt för trassel. Men kriminalroman får räcka för mig!

Nu väntar jag bara på att få lägga vantarna på nästa del i serien! ;-)

Macarons och makroner!

Jamen, jag tror att jag blir galen. Jag har ännu i mitt liv inte smakat en macaron eller makron - men jag känner att jag förgås av habegär efter de här söta böckerna! Kanske särskilt efter det där setet med minibok och tyllar - det där som råkade kopieras in tre gånger i det här lilla collaget...

Vad säger ni, alla ni som testat macarons? Är det något man tycker om? Eller är det bara trendigt just nu? Kan man leva utan att ha testat? ;-)

Bokcirkelkväll

Igår kväll var det bokcirkelkväll och jag måste bara - än en gång - säga att jag är så glad över mitt bokcirkelgäng! Att umgås med dem en kväll fyller på energinivåerna och allt känns genast bättre! ;-)

Kvällens värdinna bjöd på en vegetarisk pastarätt med mild och fin smak - recept ur ICAs  matlagningstidning, men jag minns inte vad rätten heter. Sedan fick vi en paj med egenplockade hallon och blåbär plus vaniljgrädde, en efterrätt som var så god att man halvt small av redan vid första smakbiten... Vaniljpulver - det verkar vara grejer, det!

I vanlig ordning hann vi avhandla en hel del ärenden innan vi kom fram till boksnacket, och vid detta berättade vi om de böcker som vi vann vid förra bokcirkelträffens boklotteri:

* Till sista andetaget av Anne Swärd fick strålande fint omdöme av M, som hade läst den boken och tyckt mycket om både handling och språk. Hon sa att det är en sån där bok som man hela tiden måste bläddra tillbaka i, för att vara säker på vad det var som hände - och när man har slutat läsa så måste man ändå fortsätta att tänka på boken ett tag efteråt och kolla igenom den igen för att riktigt veta att man har tänkt rätt. Det låter väldigt frestande, eller hur? Jag är glad att jag har ett ex av boken liggande här hemma!

* När du gör som jag vill av Henrik Fexeus fick något svalare omdöme av nästa bokcirkelkvinna, också med initial M. Hon hade läst första halvan av boken med stort intresse och sedan lessnat på att det liksom inte bar iväg till högre höjder utan att samma saker återkom och återkom... Det är ganska på pricken den känsla jag fick när jag började läsa Konsten att läsa tankar av samma författare - och det är också skälet till att den boken inte heller blev utläst. Så, Fexeus är inget för den här bokcirkeln... ;-)

* Bokcirkelvännen K hade läst en deckare av Minette Walters - titeln minns jag inte för tillfället - och var sisådär nöjd. Det var en bok som hon inte kunde lägga ifrån sig, utan var tvungen att bara läsa lite till i, och lite till och lite till - fram till dess att boken var utläst. Väl utläst var handlingen både överstökad och försvunnen ur minnet! Jag har läst en hel del Walters förr och kände inte alls igen handlingen förrän hon nämnde ett lite udda namn ur boken och då insåg jag att jag visst hade läst just den titeln... Det är litegrann problemet med populärlitteratur: man läser på med stort intresse medan man är i boken, men det finns inte något som ger ett bestående intryck i böckerna. Man minns dem inte! Därav omdömet "sisådär nöjd".

* Kvällens stora höjdpunkt var när värdinnan K berättade om sin läsning av Fight Club (som någon cirkeldeltagare bidrog med, med tanken att det kanske fanns ett oförtjänt dåligt rykte kring bok och film). Låt mig genast säga att det dåliga ryktet är högst välförtjänt! Men skildringen av läsningen, med inslag av högläsning av valda delar ur boken, plus värdinnans söners kommentarer kring boken - det var en höjdare och alla eventuella rykten kring den framställningen måste vara omgärdade med guldstjärnor annars är det falska rykten... Vi låg över bordet och halvdog av skrattanfall medan hon målade upp scener ur boken och beskrev sina reaktioner. Ja, det går bara inte att berätta om. Ni skulle ha varit där, helt enkelt. ;-) Men läs inte Fight Club, för allt i världen.

* Jag gjorde mitt bästa för att sälja in Karin Alfredssons böcker om Ellen Elg. Jag fick med mig första delen i serien i boklotteriet (vilket jag har skrivit om här!) och har nu sträckläst ytterligare tre delar. Det är inte deckargåtorna som är det viktiga i böckerna, utan det är kvinnoberättelserna. Det är så intressant att få följa med läkaren Elg runt om i världen och genom hennes ögon få se hur kvinnors livsvillkor ser ut i olika länder. Jag säger inte mer om det nu, utan kommer istället att skriva mer i ett eget inlägg om böckerna! ;-)

* Sedan visade det sig att bokcirkelkollegan L inte hade läst den bok som hon vann, men hon hade istället läst Strindbergs stjärna och talade sig varm för den. Jag refererar inte allt hon sade utan skickar er istället vidare hit! Bekvämt, eller hur! ;-)

Nöjd och belåten efter bokcirkelkvällen, det var jag verkligen! Är fortfarande, egentligen! ;-)