Livet med musik

I lördags var jag på partaj tillsammans med maken. Stort partaj med trerätters middag, liveband och himla trevligt folk. Ett samtal som oundvikligen gled in på litteratur och som fick mig att tänka att jag kanske ändå någon gång ska ta och läsa Kepler.

Livebandet bjussade på musik av det här slaget och det är ju sånt som man blir rätt nostalgisk av:



Jag har äntligen fått upp ögonen för det härliga programmet Så mycket bättre. Jag vet. Ungefär sist av alla människor. Av det som jag har sett, har Laleh gjort de mest intressanta tolkningarna. Jag är rätt kass på vad hon egentligen gör för musik - men kolla in den här vackra:



Och så försöker jag se Sommarpratarna så ofta jag bara kan. Det blir inte ofta, det kan jag erkänna - men jag såg igår. Nöjd över det, är jag! Dels var det lite lokal anknytning här uppifrån genom Brolle och Underbaraclara (ja, häruppe är många mils avstånd fortfarande nästgårds, det vet ni väl?), dels fick jag klart för mig hur mycket jag vill läsa något av Margareta Strömstedt. Jag har läst något, för säkert tjugo år sedan - men det minns jag ju inte mycket av. Och Malin Sävstam var där, kvinnan som förlorade så många i tsunamin och som ändå har lyckats hitta ett sätt att leva igen. Brolle fick sjunga en snutt, och kan man någonsin ledsna på att lyssna på hans sammetsröst? Lyssna lite här:



Norrbottensmän med gitarr och skön röst - det är något helt oemotståndligt, eller hur? ;-)

Blogger och android och gmail och annan skit...

Alltså, när man köper sig en androidtelefon, så får man ju hacka i sig att man har köpt en googleprodukt. Det gör mig ingenting. Man måste ha ett gmail-konto för att komma åt appar, om jag inte helt har missat någon möjlighet? Google och gmail och blogger hör ihop, det är också ett faktum som inte går att göra något åt. Men, en sak som stör mig är det här:

När jag loggar in på min blogg här, som jag ju skriver rätt anonymt, brukar jag se min hotmailadress som är ihopkopplad med det här kontot. Andra ser den inte, eftersom det ligger på insidan av bloggverktyget. Nu ser jag inte den adressen längre, utan min gmail-adress, som inte är ett smack anonym. DET stör mig. Jag ser framför mig hur google en vacker dag har bestämt att ens gmail-uppgifter (alltså, icke-anonyma) är det som ska ploppa upp där man kommenterar.

Ni andra, som också har blogger och android och gmail och allt det där - hur tänker ni? Vad är det jag inte har fattat, som alla andra redan har fixat?

(Och jo, jag har läst mig till hur man gör för att separera ens gmail-konto från ens hotmail kopplat till blogger och det är en inte så lite komplicerad procedur. Det handlar om att ta bort bloggen och låta den återuppstå efter det att man har särat på gmail och hotmail, i separata fönster och med cookiebortplockning och gudvetallt - och då kommer man ändå att förlora en del vid proceduren. Inte ett alternativ.)

Hemlig i evinnerliga tider?

Alltså, jag har inget skrivit i regelverket om hur man ska göra med sin anonymitet gentemot bokvännen i längden. Men med tiden och många bokbyten har det visat sig att många deltagare tycker att halva nöjet är att gissa vem man har fått brev från - så vill man, så kan man lämna lite ledtrådar om vem avsändaren är, i sitt brev. Man lägger ihop ledtrådarna man hittar, kilar runt hos olika bloggar och kollar - och så frågar man "Är det du?" och får ja eller nej till svar. Om man ids. Annars väntar man med lite is i magen till dess att sista skickardag har passerats med lite marginal, och sen hör man sig för helt öppet. Kikar in hos sin mottagare och avslöjar sig. Gör lite som ni vill. Det blir bra!

En knepighet som dyker upp, är hur man gör med avsändaradress på sitt brev. Om man bloggar öppet med namn och hemort - då är de ju knepigt att skriva avsändare och samtidigt önska att bokvännen ska få ägna sig åt gissningslekar... Kanske kan man använda föräldrars eller svärföräldrars adress som avsändare? Bloggar man helt anonymt, kan man utan bekymmer skriva sina egna adressuppgifter som avsändare. Det går ju ändå inte att koppla ihop med bloggen, eller hur?

Hoppas att allt går finemang med hopplockandet! ;-)

Frågor för julklappsbytare!

För att underlätta för sin hemliga bokvän, är det en strålande idé att skriva ett inlägg i bloggen som är särskilt tillägnat ens läsning. Besvara följande frågor, tack! Finns det något du vill lägga till, då gör du det!

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)
* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?
* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)
* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag skulle också vilja be alla bokbytare komma ihåg att det är två pocket det är frågan om att skicka! Kolla regelverket!

Det ska ju packas ned mer än enbart böcker i påsen... För att underlätta även på den fronten, är det smidigt att berätta vad man tycker om och inte tycker om! Besvara följande frågor - men lägg gärna till egen information!

* Vad gör du helst på fritiden?
* Samlar du på något?
* Favoritfärg?
* Teve-serier som du uppskattar?
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
* Stjärntecken?
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?

Var särskilt uppmärksam på punkten kring allergier och födoämnesval! Både som svarare och som hemlig bokvän!
Ni som svarar får gärna lämna en kommentar här, när era svar finns att läsa i den egna bloggen! Det brukar vara roligt att kika runt och se hur andra har svarat. Dessutom är det alltid någon som är lite extra smart och skriver sånt som någon annan egentligen också hade velat tala om, men inte listat ut själv... ;-)

Svar på en fråga i kommentarerna: Du skickar till en person, och får från någon helt annan. Gäller alla!

Du gamla, du fria, av Liza Marklund

För ett tag sedan, när jag tittade igenom min bokhylla och bland annat tittade igenom mina Marklund-böcker, minns jag att jag tänkte "Jamen, hon Annika Bengtzon, det var länge sen... Men jag är less på henne, så det spelar ingen roll..." Bara dagarna efteråt läste jag - på Piratförlagets hemsida - att Marklund var på gång med en ny bok om henne. Och det är konstigt, men genast blev jag intresserad. Det är lite grann som med choklad, gissar jag. Man är inte säker på om det är så himla bra, men man vill ha.

Jag läste boken tämligen omgående efter det att den hade landat i brevlådan och jag är fortfarande inte så säker på hur jag har det med Annika Bengtzon. Jag tror att jag faktiskt är lite less på henne, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det här är en grym kriminalroman i alla fall.

Jag har glömt lite grann av vad som har hänt Thomas och Annika innan den här boken, men det går bra att hänga med i alla fall. Marklund fyller i luckorna så pass att jag tror att även någon som aldrig läst Marklund förr kan ha behållning av boken.

Annika är luttrad, trött och inte vidare inspirerad eller inspirerande. Hon hatar att maken Thomas har vänsterprasslat, fortfarande vänsterprasslar och hon avskyr att han har farit på konferens i Nairobi mest för att få tillfälle att vänsterprassla än en gång. Hon är less på sitt jobb och den enda ljuspunkten - hur taskigt det än är att uttrycka det så krasst - är att det verkar vara en seriemördare på gång. En mördare som valt att enbart döda kvinnor. Ja, hon är ju journalist och hon är en rackare på att lägga samman ett och ett där ingen annan ens har tänkt tanken.

Mitt i vardagsslitet och ledan får Annika veta att den delegation som Thomas reser med, har försvunnit. Ganska raskt inser man att alla sju personer har blivit kidnappade - men av vem och varför är detaljer som är höljda i dunkel. Tämligen omgående visar dock kidnapparna att de menar allvar. Trots att de begär orimliga saker, sådant som ingen kan bemöta på så kort tid som kidnapparna ger, tvekar de inte inför att avrätta personerna en efter en.

Jag skulle säga att bokens styrka är de delar av boken som berättas ur Thomas perspektiv. De är riktigt intressanta och obehagligt verklighetsnära. Jag tycker också om att Marklunds engagemang i sakfrågan lyser igenom så pass tydligt som det gör. Om det inte finns engagemang och sakkunskap, är det svårt att få rätt driv i en berättelse. Och det är bra med driv i den här berättelsen. Jag läste ut boken i stort sett i ett svep, bara för att det var så otroligt spännande, alltihop. Jag ville verkligen få veta hur det skulle gå med Thomas, om Annika skulle komma sig iväg till Nairobi och hur det skulle lösa sig med barnpassningen (ja, för vem passar barnen när man ska iväg till andra sidan jordklotet för att försöka få loss sin kidnappade make?).

Den där parallellhistorien som pågår, om de mördade kvinnorna - den känns inte alls lika intressant, särskilt inte då den övergår från att ha varit Annikas till att bli någon annans. Det kan jag i och för sig tycka är sorgligt, för det är väl ändå ett ständigt aktuellt ämne: kvinnors utsatthet. Egentligen pågår det ytterligare en historia, och det är den om hur personen Annika tar sig igenom den här katastrofen. Vad hon tänker, vad hon går igenom, hur hon hanterar det - och hur hon kommer ut på andra sidan. Och det måste man ändå säga är rätt öppet, i slutet av boken. Vad som egentligen kommer att hända efteråt, alltså. Jag kommer inte att fundera vidare över den saken, men jag gissar att det betyder att Annika Bengtzon inte har härjat färdigt i världen än.

Så. Det är rätt mycket som choklad, så här i efterhand. Lättsmält. Inte så dumt. Och skön avkoppling, fastän det går undan i ett rätt häftigt tempo. Kolla trailern:



(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Hörni, bokbytare!

Kom ihåg att det är en bra idé att tillfälligtvis acceptera anonyma kommentarer nu när era hemliga bokvänner ska ge ett livstecken ifrån sig! Det kan vara bra att acceptera det under den tid bytet pågår, för övrigt - det kan ju dyka upp frågor...

Om du absolut inte vill ha anonyma kommentarer, så får du tipsa din bokvän om hur man kommer runt det hos just dig. Gör det gärna här i kommentarsfältet! Jag vet att en del - förr - har tipsat om att skriva en fejkad mejl och det är väl ok, om man ser till att skriva någon slags mejladress som för tankarna till bokbytet?

Bered er på att göra inlägg om tycke och smak också! För den som vill tjuvstarta går det bra att söka efter tidigare frågeformulär här i bloggen. Satsa på ett sent sommarbyte eller senaste julbytet, i så fall! Jag tror inte att jag modellerar om frågorna så vidare värst mycket. Det känns beprövat vid det här laget! ;-)

65 deltagare och 66 mejl skickade...

Förhoppningsvis beror det bara på att ett mejl har gått iväg två gånger - vilket är det enda knas jag hittar när jag om och om går igenom "skickade mejl". Om det är något som verkar konstigt, till exempel att någon har blivit utsedd till att byta julklappspåse med sig själv, måste ni höra av er bums!

Det här är alla 65 deltagare, i någon slags alfabetisk ordning:

...and then there was Beatrix...
And start again
Anette stickar och virkar
Annelies liv och lite till
Bokdjungeln
Bokfavoriter
Bokföring enligt Monika
Boklusen
Bokmamma
Boktokig
Bokälskarinnan
Chez Helena
Cinnamon Books
Dom kallar henne Tess
Ejmis
En djupdykning bland bokstäver som även finns här: Tankar ur ett tråkigt liv...
En helt ny karriär som även finns här: Diagnos: jävligt förbannad
Enligt O
Ellisons blogg
Ett liv utan böcker är inget liv
Fabulerat
Fiktiviteter
Fru E's böcker
Fyra tassar vid min sida
Hanna leker
I bokens värld
I Elinas hylla
Kapverde
Laflasa
Lite blandat
Lottens bokblogg
Madreteres
MammisPammis
Matildas läshörna
...med näsan i en bok
Mias bokhylla
Mias kulturhörna
Mimmimaries böcker och annat
Mirthful's Bookblog
Mitt liv, i text och bild
Nobelprisprojektet
Och dagarna går...
Om jag var din träningskompis
Pocketlover
Pysselfarmor
Rainred
Reading this world
Sagan om sagorna
Sagas bibliotek
Sida efter sida som även finns här: Mat med Karro
Smutstiteln
Snitsatstickat
Spetsig.se
Talk nerdy to me
Thecuriouscaseofthebooks
Theresans
The week never starts around here
TidningsIda
Tinnar och torn
Vrsbiblioteks Weblog
Världen enligt Evalinn
Västmanländska i Skåne som även finns här: Västmanländskans bokblogg
What you readin? som även finns här: Miss E's blogg
Ylva kort och gott
You're a popster, pop my heart

I vanlig ordning är det nog någon länk som inte funkar eller något bloggnamn som blivit felstavat eller någon liten bokstav som har blivit en stor bokstav eller... Ja. Ni vet. Hojta till i kommentarerna om det är så att jag ska fixa något! ;-)

Och bums ut med er och kolla in alla bloggar! Det finns fina guldkorn bland de anmälda! ;-)

Läget? Jo, tack!

54 människor hittills, som vill vara med och byta julklappspåsar med varandra. Det är alldeles fantastiskt roligt! Jag kommer att få ett litet hästjobb med att pyssla ihop en skickarlista... Förhoppningsvis blir det nya bekantskaper åt alla håll (alltså, att man skickar och får från nya personer - men det förutsätter att man talat om vilka man bytt med tidigare, om man har varit med tidigare!) och förhoppningsvis blir det någon slags gemensam nämnare mellan givare och mottagare...  Det blir inte samma person man skickar till, som man får från.

Vill man vara med, så är sista anmälningsdag imorgon. Den 25 november. Dagen tar slut vid midnatt, tänker jag. På lördagmorgon börjar jag knåpa ihop skickarlistan, sisådär vid fem-draget på morgonen. ;-)

Och min nya mobil (en Samsung Galaxy S plus, för den som är teknikintresserad eller allmänt nördig) blir jag mer och mer förtjust i. Tänka sig. ;-)

På begäran:

Det är just nu 48 anmälda bloggare till bytet. Stackars postverk. Nu får de än en gång kånka tunga bokbytespaket land och rike runt... ;-)

De som mejlade igår har fått svar nu på morgonen - jag har skaffat ny mobil, en sån där smart en, så jag har varit fullt upptagen med att kicka igång den. Det tog ett tag innan jag fick den att förstå att jag verkligen inte ville att den skulle prata franska, exempelvis. Och by the way, vet du med dig att du och jag brukar ha kontakt via telefon så får du gärna sms:a mig. Alla mina kontakter har gått upp i rök. Det går inte att importera dem från min gamla telefon/gamla sim-kort... ;-(

Jag skickar mejl till alla, oavsett om det är ett bekräftande mejl eller ett där jag ber någon återkomma till ett annat byte. Så, har du vid det här laget inte fått mejl tillbaka, då bör du kolla att du inte har skickat till fel adress!

Vad jag läser? Ja. Instruktionsboken till smartfånen. ;-)

37 julklappsglada människor...

har anmält sig till Julklappsbyte Large. Jag har skickat mejl kors och tvärs halva kvällen, känns det som - och det har tagit lite extra lång tid just idag, eftersom jag håller på och lär mig att arbeta med vänsterhanden mer, vid datorn. Lite lätt nonchalant skulle jag kunna säga att jag sköter bytet med vänsterhanden, numera - men det är ju inte riktigt så... Ändå. ;-)

Några bloggare har jag fått göra besvikna, vilket hänger samman med att jag har ett önskemål om i alla fall sisådär tre, fyra månaders bloggande innan man hoppar på ett byte. Det har ju faktiskt hänt, ett par gånger, att folk har hoppat på ett byte, tagit emot ett paket, inte skickat något och så försvunnit från bloggvärldens yta. Det är riktigt surt när sånt händer - och jag vill ogärna att det händer igen. Som jag har berättat förr, så tänker jag att risken minskar för sådant, om de som är med i bytet har hunnit skaffa sig lite gemenskap med andra bloggare genom ihärdigt bloggande och kommenterande. Det är ju ingen garanti, men det är ett sätt att försöka undvika trassel. De som jag tänker har bloggat för lite länge har fått ett mejl där jag lite snabbt förklarat saken, och naturligtvis är man välkommen en annan gång istället. En annan sak som gör att det kan vara bra med en slags tidsgräns är att det då förhoppningsvis finns fler inlägg, och att det därmed blir lättare att hitta rätt innehåll till paketet som ska skickas.

I det här bytet får vi äran att ha en norsk deltagare med oss. Hon har varit finurlig nog att använda sin svenska väninna som mellanhand, så att postadressen blir svensk. Jag tror att någon utlandssvensk har gjort samma sak någon gång tidigare - eller minns jag fel? Nu funderar jag mest på vem som obehindrat kan tänkas läsa den norsk/engelska bloggen och därför utgöra en bra hemlig bokvän... ;-)

Något annat? Jo. Men det har inget med bytet att göra, så det tar vi en annan dag! ;-)

Mirakel, av Renate Nedregård

Egentligen handlar den här boken om det där med att leva sin dröm; vad det kostar och vad det smakar. Det är så självskrivet idag, att man ska satsa på sina drömmar - men vad man sällan talar om, det är baksidan av somliga drömmar.

Rakels dröm är att få hålla på med musik, stå på scenen, sjunga... När hon får en chans att vara med i Idol, hinner hon aldrig ens tänka efter ordentligt förrän hon är mitt i smeten. Alla talar om för henne att hon ska ta chansen att leva sin dröm och hon gör det som alla säger. Hon är med och hon tycker om det. Hon märker själv att hon blir duktigare, modigare, säkrare - men det dröjer lite längre innan hon börjar upptäcka att hon någonstans på vägen har blivit en annan person. Inte bara så att hon är duktigare på att sjunga, utan hon har förändrats inuti. Hon gör saker som hon aldrig skulle ha gjort innan Idol, och då handlar det inte enbart om positiva saker. Hon har tappat bort personer som har varit viktiga för henne.

Den här boken handlar också om att aldrig glömma bort vem man är och vad man vill. Om man är omgiven av för starka rådgivare, lever i ett tempo där saker och ting ska ske snabbt, snabbt, snabbt... Ja, då är det lätt hänt att man aldrig får tid att stanna upp för att väga drömmens fördelar och nackdelar mot varandra, och fundera över vad man egentligen ville från första början. Det är lätt att tappa bort sig själv.

Extra tydliga kontraster blir det för att Rakel är uppvuxen med kristna värderingar och en fast övertygelse om vad som är rätt och fel - och så hamnar hon i en värld där minsta motståndets lag gäller och där man gör vad som krävs, kosta vad det kosta vill, för att uppnå sina drömmars mål. Jag tycker om att Rakel hela tiden, även om det ligger djupt gömt inuti henne, har kvar den där känslan för vad som ändå är rätt och fel.

I boken berättas det växelvis om nutid och dåtid; vad som händer just nu, mitt i drömmen - och vad som hände innan. Det tar några kapitel innan det sätter sig, och jag är helt med på perspektivbytena. Lite intressant och lite förvirrande, att både nutidens och dåtidens händelser är skrivet i första person presens. Jag skulle nog vilja säga att det kan bli för förvirrande för en ovan läsare, och just den där förvirringen kan vara det som leder till "man fattar ju ingenting-kommentaren" och så förblir boken oläst - trots att det ju är en bra bok... Det vore synd, i så fall!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Sweet Sunday

Fördelen med att vakna klockan sex en söndagmorgon (jaja, de flesta söndagmorgnar...) är att man får sitta i fåtöljen och dricka en rejäl balja te medan man äter upp den sista saffransbullen och läser ut en fantastiskt intressant bok. Alldeles i lugn och ro.

Den väldigt intressanta boken heter Torsdagsbarn och är skriven av Sonya Hartnett. Jag trodde att det var den Sonya som har skrivit Vad min flickvän inte vet och Vad mina vänner inte vet - två böcker som jag föralldel också är intresserad av, men som jag av någon anledning inte har läst ännu. Ja, och så tänkte jag att den här boken då i alla fall inte var fortsättning på någon av ovanstående titlar och att jag därför skulle kunna läsa den utan att missa ordningsföljden i en serie. Men så var det ju inte. Sonya Hartnett är en helt annan Sonya än Sonya Sones - och en väldigt skicklig författare, skulle det visa sig. Mer om Torsdagsbarn senare!

Fördelen med att vakna sex är att man har ätit frukost (jaja, saffransbulle, om det ska vara så petigt) redan vid sjudraget och att man då är redo att ta sig an pepparkaksdegen som man helt impulsivt satte igår kväll. Det tar ett par timmar att baka ut och grädda hela degen, men nu är det gjort. En klump sparade jag till minstingen - som ju med sina arton år inte är vidare liten längre, men fortfarande minst - och så har hon gått och gnagt på den klumpen hela dagen. Som barn på nytt!

Inspirerad av Annika på Alla saker stuvade jag om lite i våra skåp och lådor, och det var verkligen ett lyft. Nu har jag inte längre en låda fylld med allt som inte fick plats någon annanstans; en låda som man blir arg bara av att dra ut, för att den är så rörig att saker trillar ur den (ja, moderna lådor har inte kanter hela vägen upp, på sidorna).  Nu har jag smartat till det lite i lådorna och skåpen - jo, för det blir ju aldrig så att man rör i bara en låda. Det blir alltid följdeffekt.

Och så har jag sett ett avsnitt av Sommarpratarna på svt.play och under tiden jobbat på lite med en amigurumihund. Det är pillrigt så att jag blir galen och jag tror att nästa gång som jag ska virka amigurumi, så ska det vara med så grovt garn och grov nål att det nästan blir skala 1:1.

Jag har stekt en älgstek tills den nästan föll i bitar och så har vi ätit den till middag med mandelpotatis och sås. Ren lyx från frysen. Sen hittade jag en påse fingodis som maken hade glömt bort (alternativt hade gömt i hopp om att få behålla den själv) och det fyndet resulterade i att jag fick en punchpokal i hittelön. Inte illa.

Vi har kollat på Amazing Race, som är det allra bästa tävlingsprogrammet som finns. Och nu känner jag mest att jag skulle vilja gå till sängs för att ladda inför veckan som kommer.

Glöm inte bort att anmäla er till Julklappsbyte Large. ;-)

PS! Och så har det snöat! Det är utlovat mellan 10 och 15 cm snö till imorgon bitti. Trevligt. Det var på tiden, kan man säga. Så här snöfattigt har vi aldrig haft det, vid den här tiden. Snöfattigt = ingen snö alls. Inte en flinga.

Julklappsbyte Large

Det här är ett julklappsbyte för dig som vill förgylla livet för en bokläsande medmänniska. Samtidigt som du skämmer bort någon annan, så är det någon som gör sitt bästa för att skänka dig lite extra glitter i juletid. Kan det bli bättre?

Grundförutsättningar:

* Alla som har en aktiv blogg och postadress i Sverige kan vara med. Aktiv blogg = en blogg där det publicerats inlägg hyfsat regelbundet under en tid.
* Vi använder postens gröna förfrankerade påsar, storlek L. Påsen ska vara välfylld då den postas.
* Du får inte ha misskött dig i ett tidigare byte.

I påsen ska du plocka ner:

* En pocketbok som du valt ut för att du själv tycker väldigt mycket om boken. Boken ska vara i skick som ny om den inte är sprillans ny. Hundöron, uppbrutna ryggar, fläckar, skrynkliga blad och klotter - glöm det.
* En pocketbok som du valt ut för att du tror att mottagaren kommer att gilla boken. Boken ska vara i skick som ny om den inte är sprillans ny. Hundöron, uppbrutna ryggar, fläckar, skrynkliga blad och klotter - glöm det.
* Något som du tycker hör ihop med vintertid och julglädje!
* Ett brev, i vilket du förklarar din tanke med valet av dessa två böcker och den där speciella, julglada & vintriga saken. Inget komplicerat, bara någon rad! (Sen får du fylla på med hur mycket du vill i det där brevet.)
* Fyllnadsmaterial för att påsen ska bli ordentligt full. Till exempel karameller, penna, te, anteckningsblock, kaffe, eller vad du nu kan hitta på som passar din kassa, inte spräcker påsen och som - viktigt! - glädjer din mottagare.

Tider att hålla reda på:

* Anmälan stängs den 25 november. Du anmäler dig via mejl till mig: enbokomdagen[at]hotmail[punkt]com. I anmälan ska följande finnas: ditt namn, din adress, ditt bloggnamn + länken till din blogg. Om du har deltagit i något av mina byten tidigare: lägg till vem du har skickat till de senaste två gångerna!
* Du får mejl om vem du ska skicka till senast den 28 november. Då besöker du din mottagares blogg för att berätta att du existerar. Underteckna med "Hemliga bokvännen" eller liknande och glöm för all del inte att kommentera anonymt...
* Du ska skicka din gröna påse senast den 16 december.  Då du har fått din påse berättar du det i din blogg. Tacka ordentligt för det som du har fått och lägg lite extra vikt vid att presentera böckerna - det här projektet är ju också ett stort boktipsande!

Detaljer:

* Det namn och de adressuppgifter som du får tillgång till via bytet hanterar du med försiktighet. Respektera din bokväns integritet.
* Du behöver göra ett eller ett par special-inlägg på din blogg med anledning av bytet. Ett inlägg där du berättar om dig själv och böckerna i ditt liv, och ett inlägg där du hjälper din bokvän att hitta rätt sorts fyllnadsmaterial till din påse - om du inte fick plats med det i det första inlägget... Mer info kommer, så glöm inte bort att läsa den här bloggen då och då!

Välkommen med din anmälan!
PS! Sprid gärna ordet till de som du vet har varit med eller vill vara med - anmälningstiden är ganska kort!
;-)

Maos siste dansare, av Li Cunxin

För mig, som aldrig varit vidare insatt i kinesisk historia annat än det där högst ytliga som alla känner till, var det här en riktigt läsvärd och intressant bok som jag lärde mig massor av! I bokcirkeln valde den här boken tillsammans, men vi har skjutit upp läsandet av den ett par gånger för att vi allesammans haft ett litet motstånd mot den - ett motstånd som uppstod efter det att vi sett de nästan 500 sidorna fyllda med rätt liten text... Och tänkt Kina. Biografi. Politik. Suck! Men nu har vi läst boken och faktiskt är det så att vi allesammans känner oss nöjda och belåtna med valet och läsningen!

Boken är en självbiografi och man får till en början lära känna författaren som pojke, den lille Cunxin, som växer upp på den kinesiska landsbygden tillsammans med mor, far och sex bröder (ja, och en drös släktingar och vänner i omgivningen också, naturligtvis) under ofattbara förhållanden. När man säger "fattigt", så är man i tankarna inte ens i närheten av hur fattigt det var i Cunxins hemby. Han berättar om hur lite mat man hade, och om hur hans mor och far knuffade en liten matbit mellan sig på tallriken - de ville båda två avstå den. Modern ville att fadern skulle få den, för att han arbetade så hårt, och fadern ville att modern skulle få den - av samma skäl. Människornas omtanke om varandra är anmärkningsvärd; den når knappt några gränser trots fattigdomen. Den där omtanken och ödmjukheten löper genom hela boken.

Redan i bokens absoluta inledning sätts för övrigt tonen; det är en berättande, förklarande röst som leder läsaren genom händelse efter händelse med ödmjukhet och insikt. Det är guld värt för den som inte har Kinas historia på sina fem fingrar, för just den där guidande tonen gör att jag uppslukas av berättelsen från första sidan. Jag läser hela boken på bara fyra, fem dagar, vid sidan av arbete och allt annat som ska göras - och det känns som att jag bara flyter genom berättelsen och upplever den.

Li Cunxin är född 1961, under Maos styre och vid tiden för Det stora språnget, då planen var att Kinas jordbruksproduktion skulle öka - men istället leddes i svält och katastrofläge. I Maos Kina fanns, som bekant, inte tanken att var och en skulle ta hand om sig själv, utan staten skulle ta hand om allt och alla. Därför odlade man inte för husbehov, utan man odlade för staten. Var skörden i slutänden hamnade kan man fundera över, då människor överallt i landet ägnade sig åt lantbruk - medan miljontals människor svalt ihjäl. Vi funderade en hel del över hur det egentligen kan gå till; att ett helt folk kan svälta ihjäl medan man praktiserar en politik som uppenbart inte fungerar. Varför gör inte folket uppror och varför omprövas inte politiken? Vad hänger det på? I vår bokcirkel har vi ett proffs på historia, och hon fick berätta en hel del om Kina medan vi fick fylla i våra kunskapsluckor. Toppen!

I Maos Kina fanns också tanken om högt utvecklad kultur; att man skulle vaska fram de bästa talangerna inom exempelvis dans och musik och så skulle dessa få studera sina ämnen på heltid. Det låter som en dröm och under vissa förutsättningar kan det säkert också få vara en dröm. Men när Cunxin blev utvald som en av de som skulle få börja på Madame Maos balettakademi, tyckte han inte att det var som en dröm. Istället slets han mellan längtan att få se något annat av världen än bara den egna hembyn, och sin ovilja att skiljas från sin familj och sina vänner. Det var dock inte något egentligt val, för hans del. Han var utvald och då var det bara att fara till balettskolan - om han inte ville dra skam över familjen. Han, som liten pojke, förstod inte vilka möjligheter som öppnades i och med detta, men det förstod hans föräldrar och därför pushade de på honom och uppmuntrade honom att orka med det hela. Inte förrän efter ett par år på akademin började han känna kärlek till dansen och kunde inse att det verkligen var hans framtid. Jag hittade ett klipp på youtube, där man får se Li Cunxin dansa:



Kolla musklerna! Se lättheten i rörelserna! Överse lite med att pianot och hackandet i filmen för tankarna till stumfilm och komedi... (Vår värdinna för igår kväll blev så inspirerad att hon försökte sig på ett balettnummer i vardagsrummet, men hon dansade nästan ner inredningen - so, don't try this at home!)

Det som gör den här berättelsen så magisk, är inte den där framgångssagan som den här boken trots allt är: sagan om hur en liten, fattig pojke får oanade möjligheter och så småningom upptäcker världen i väst och skapar sig ett nytt liv där och blir världsbäst och världsberömd.

Det som är bokens styrka är de första drygt 300 sidorna, de delar som utspelar sig fram till avhoppet till väst. Det som gör att det är en så stark läsupplevelse är berättelsen om hur man finner styrka att orka med; de sedelärande fabler som generöst återberättas, de tankar och den livserfarenhet som de äldre skänker de yngre, och de osentimentala skildringarna av hembyn och de händelser som utspelats där... Och sedan: hur det är att slitas mellan det som man alltid har trott på och insikten att ens barndoms kunskaper är lögner. Där ligger bokens absoluta styrka.

Läs! Jag säger bara det. Läs!

Julklappspåse?

Vad säger ni? Är ni på?

Utläst och påbörjat...

Jag har läst ut Maos siste dansare av Li Cunxin och det finns mycket att säga om den boken! Jag gillar den. Mycket! Dock ska jag hålla mina tankar för mig själv ännu lite till... Vi ska bokcirkla på fredag och då ska vi prata om den - men sen!

Igår slank jag in på biblioteket bara en liten, liten snabbis - fast jag råkade ändå låna med mig några böcker. Jag har börjat på Torsdagsbarn av Sonya Hartnett och så ligger Inte på riktigt inte på låtsas av Maja-Maria Henriksson och blänger på mig. Innan jag kan ta mig an den, måste jag hinna läsa Jag finns av samma författare, men den verkar mest bara vara utlånad...

Annars aktar jag mig noga för att drälla omkring på biblioteket för mycket. Det är så lätt hänt att plocka med sig alldeles för mycket hem! ;-) 

En ska bort

Länge sedan vi lekte lite, eller hur? ;-)

Ni kan reglerna vid det här laget. Tre hör ihop och en ska bort. Skriv vilken som ska bort och varför - i kommentarsfältet - och om du har tänkt likadant som jag vinner du en guldstjärna i himlen!

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut svaret. Behöver man en större bild så klickar man bara på den och vips! så är den större... Lätt som en plätt! Men gissa inte rätt på en gång, tack! Jag känner mig så icke-smart då! ;-)

Nu: Facit bland kommentarerna!

Böcker att bli nyfiken på...

En liten rundtur hos en av våra största nätbokhandlar resulterade i ett collage med en rad böcker som jag blir nyfiken på:

Någon som hunnit läsa någon av böckerna? Berätta! ;-)

(Klicka på bilden så blir den större!)

Liten buffé...

Innan ni hinner längre ner i inlägget: Bedrövlig bildkvalitet, men bilden är tagen med en ajfån i all hast innan vi kastade oss över godsakerna. Man skulle kunna be sin lilla tös att fixa skärpan lite i photoshop, men hon är strängt upptagen med att leka med nämnda ajfån. Själv hade jag vårdnaden om den mellan sju och halv tio i går kväll, och hann då spela lite ordfejd och annat roligt. Jag ska lägga rabarber på den lite senare. Ska bara muta ajfån-ägaren lite först.

Men tillbaka till ämnet! Det har firats födelsedag i hushållet även den här veckan, och det betydde en strid ström av gäster. Vi dukade upp en matnyttig buffé att grunda med:

Det är ju helt omöjligt att se vad som är vad, men på bordet finns upplagt: rökt renkorv i skivor, rökt älghjärta i skivor (älgjägare i huset!), gravad lax, laxsmörgåsar (hembakt, grovt bröd) med röra (älghjärta, philadelphiaost, creme fraiche, rödlök och svartpeppar), minipajer med västerbottensost (pilliga att göra!), enkel sallad (bara tomat, gurka, sallad, rödlök och lite olje&vinägerdressing), gubbröra (med ansjovis och ägg som huvudingredienser, förvånansvärt gott!) och knäckesticks till det, potatissallad, klassisk ugnsbakad lax på saltbädd (helt brutalt framdukad i ugnens form i brist på stort fat!) och precis utanför bild står en skål med köttbullar gjorda på älgfärs (kryddade med bland annat rosmarin, timjan och mejram). Mums. ;-)

Sen är det ju rätt intressant att vi aldrig någonsin hann med att fotografera efterrättsbordet, trots att chansen fanns både tidigare i veckan och idag... ;-) Där fanns en rad småkakor som jag och maken bakat - bondkakor, sirpassnittar, sandkakor, american cookies (med hasselnötter och chokladbitar) - och en slags kaka som är en korsning mellan paj och kaka, och som heter washingtonrutor. Vi hade också små chokladbollar med kolaströssel, mini-chokladbiskvier (ja, jag kunde fortfarande baka såna!) och små kladdkakor med chokladsåsgojs på. Och mini-pannacotta med hjortronsylt. Gott. Och en köpes-tårta med hallon på.

Nu rullar vi mest omkring.  ;-)

Och om någon händelsevis undrar över vad jag läser så kan jag avslöja att jag tog med den kinesiska dansaren i sängen igår kväll. Det ångrar jag inte. Vad jag däremot kan ångra, är att jag har väntat så länge med att börja läsa den. Boken är en hit!

Jamen, det är mest bara party hela tiden...

Det är därför bloggen har stått still i veckan. Jag har först ägnat mig åt att förbereda makens partaj och sedan har vi genomfört själva partajandet. Nu försöker jag få upp huvudet genom berget av konfetti och rosor, men det går sisådär.

Jag har i alla fall läst ut Liza Marklunds Du gamla, du fria och så racerläste jag Mirakel som helt oväntat damp ner i brevlådan häromdagen. Jag kan inte publicera något skriveri om böckerna ännu eftersom recensionsdagen ligger lite längre fram - men det kommer!

Nu borde jag läsa Maos siste dansare, men jag har tappat sugen litegrann. Fast mina bokcirkelkollegor kommer förmodligen att hacka mig i bitar om jag dyker upp utan att ens ha börjat läsa, så vi får se hur det blir med den saken. Egentligen. ;-)

På handarbetsfronten är det en halvstickad Haruni som ligger och väntar (en som jag började på bara för att jag visste att vi skulle ha en halvdags "sitta-still-på-rumpan-och-bara-lyssna-dag" på jobbet), men den får vackert ligga och vänta till en annan dag. Jag har också planer på att verkligen lyckas virka klart en fin liten vovve, men jag ska invänta en dag då jag känner att jag klarar av att förstå vad jag läser.

Sen funderar jag på hur många dagar man kan ha huvudvärk i ett sträck utan att gå till doktorn. Nu har jag tappat räkningen. Fast jag tänker att det är säkert bara lite glasögonsbehov... Och till optikern ska jag imorgon! Det blir spännande! Vem vet vad mina ögon har hittat på sedan sist. (Sist = alldeles för många år sedan...)

Men nu. Nu ska jag snart vräka mig i min fåtölj, kolla på lite "Halv åtta hos mig" och sedan mata på med lite "Robinson". Någon gång under kvällens gång kommer jag att nicka till, men det får man. Bara jag hinner peta i mig lite överblivna kalasgodsaker innan. (Vi ska dock inte börja räkna efter hur många små pannacotta jag hann pillra i mig under självaste kalasdagen. Det kan lätt bli pinsamt.) ;-)

Kursiva avsnitt och mördare...

Men alltså. Vad är det man har så svårt för?

Tycker man inte om att det finns händelser långt tillbaka i tiden, som påverkar det som nu sker? Att det som utlöser ett händelseförlopp ligger så långt tillbaka att det knappt känns troligt att det kan vara det som påverkar? Att berättelsen utspelar sig på flera tidsplan?

Tycker man att det är onödigt att få ett annat perspektiv? Att någon annan än huvudpersonen får komma till tals?

Eller är det bara just det grafiska man inte står ut med? Att det är kursivt istället för rakt?

Det skulle vara roligt att få höra vad det är, med de där kursiva avsnitten? Det är ju trots allt så att man kan låta en berättelse utspela sig på flera tidsplan utan att man framhäver det med kursiv stil. Det är också så att flera personer kan berätta en historia, utan att perspektivbytet är markerat med kursiv stil.

Berätta för mig!

Amigurumihundar, av Mitsuki Hoshi

Åh, vilken fantastiskt fin bok det här är! Man kan knappt begripa att det finns någon som har suttit och virkat minimala små hundar, som dessutom representerar olika raser så att det syns vilken ras som är vilken! Det är fascinerande!

Jag har kikat i boken flera gånger sedan jag fått den hemskickad. Jag har dessutom burit med den till jobbet för att visa den och alla som har minsta lilla böjelse för att hantera virknål och garn har åh:at och oh:at väldigt över boken. Och idag har jag premiärvirkat ur den, tillsammans med min stadiga "partner in yarn", C!

Det gick sisådär. Man skulle kunna tänka att det hade gått lite, lite bättre om man hade haft förstånd att läsa lite i beskrivningen innan man börjar virka - men eftersom sånt där som "att läsa i beskrivningar" är sånt som  tillhör nybörjare, så tänker man att det nog går bra ändå. OBS! Det gör det inte. Läs beskrivningen! Låt inte ditt kaxiga jag ta över!

Det kan gå som så att man med stor iver, ett antal räknemissar och ett litet sår på pekfingret senare konstaterar att "den här kroppen ser banne mig inte ut som en hundkropp", och så bestämmer man sig för att freestyla lite för att få det till att se ut som en kropp. Det ska man inte göra. Man ska istället läsa beskrivningen och inse att det som man tänkte var en hundkropp, det var egentligen ett hundhuvud. Och hade man insett det från första början hade man kunnat undvika att virka ett hundhuvud med hundkroppsfärger. (Det där hundhuvudet med galna hundkroppsfärger, det kanske jag sparar som en slags lärdom.)

Man ska inte heller göra kopior av mönstret, för att enkelt kunna pricka av vilket varv man är på, utan att förstöra boken genom att rita små kom-i-håg-markeringar överallt. Det är rentav jättekorkat. För si, mönstret i boken är i gråskalor - och det noterar inte kopieringsapparaten på jobbet. Alltså virkar man med fel färg, för att man inte fattar att det är ologiskt att tro att vit ruta i mönstret kan betyda både vit färg och brun färg. Så: titta på mönstret direkt i boken. Rita direkt i boken, också - fast det svider lite i bokbevararsinnet. 

Men bortsett från att det nu är två överentusiastiska klantar som har provvirkat och gjort vissa misstag, så är det här en väl genomarbetad bok. Det är superfina små hundar (jo, verkligen!) och det är fina, tydliga beskrivningar. Bara man läser och fattar vad man läser. Det borde gå bra, för de allra, allra flesta. Även för nybörjare! Kanske framförallt för nybörjare, eftersom det då är mindre troligt att man tycker sig behöva börja freestyla genom rediga mönster.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Vinnaren!

Hela 35 personer ville vara med och tävla om ett hemligt paket från Tefrossa! Jätteroligt! Det var kanske inte världens enklaste tävling, men livet kan inte alltid vara lätt som en plätt - eller hur? ;-)

Den person som lyckades kamma hem vinsten är tävlingsdeltagare nummer tre. Jag räknar från första svaret i kommentarsfältet och nedåt, och landar då på: Doktor Glas! Rätt svar, en mejladress och - ja, då är det bara att gratulera! Så, stort grattis!

Grattis!

Grattis!

;-)

Rätt svar? Jamen, precis som alla tävlingsdeltagare har skrivit så är det Hallon & Viol (svart te), Lust & Fägring (vitt te) och Persika (oolong). Snyggt jobbat, alla! Jag har aldrig testat vare sig vitt te eller oolong, så jag skulle inte ha haft något emot att vinna själv (som om det hade gått!) - trots att jag är inbiten svart-te-drickare! Fast vid närmare eftertanke... Det kanske inte alls ingår något vitt te? Eller oolong (vad nu det är)..? Det är ju ett hemligt paket! *dunkar mitt huvud lite lätt i tangentbordet och känner mig korkad*

Och Doktor Glas: Du har mejl!

Fullständigt oemotståndligt

Det är så fantastiskt imponerande, tycker jag. Skriva sin egen musik, framföra den med sådan känsla och stil... Talang!

Sista chansen!

När midnattstimman är slagen, är det försent att vara med och tävla om det där paketet med höstmys... Läs mer här! Lämna ditt tävlingssvar i en kommentar till det inlägget!

Saker jag lärt mig sedan jag började bokblogga...

Ja, det är Enligt O som har radat upp en massa viktiga saker som hon har lärt sig sedan hon började bokblogga, och självfallet har jag också lärt mig en hel massa. Till att börja med skriver jag under på somliga av hennes lärdomar, och lägger till lite egna tankar - nämligen:

Punkt nummer 1: Boknördar är trevliga människor. Absolut!


2. Det är fullt normalt att tänka på böcker dygnet runt. Man kan också varva det med att tänka på stickning, virkning, pärlande, sömnad och sånt - bara för lite variation.

3. Kan du läsa medan du lagar mat ska du definitivt göra det. Det går faktiskt utmärkt att läsa till en hel del matlagning. Särskilt bra går det med våfflor. Och långkok. Det är nästan att föredra. Då behöver man inte hålla på och pillra i maten så ofta, vilket är till förmån för läsningen.

4. Det är okej att ha tvåsiffrigt antal olästa böcker hemma, kanske till och med tresiffrigt och ändå köpa nya. Jo, faktiskt.

8. Det är sorgligt att vara kattallergiker, då en bokbloggare utan katt inte är riktigt, riktigt hel. Jag kompenserar kattbristen med en Vovve, en Kanin och stundtals även en Valp. Det går riktigt bra. Bara man kommer ihåg att flytta undan böckerna så att inte Valpen når dem.

9. Allt går att associera till böcker jag läst och det uppskattas dessutom mer av andra bokbloggare än av “vanliga” människor. Men det är ju sällan lönt att berätta sånt för vanliga människor..?

10. En bokhylla utan någon sorts sorteringstanke är kanske inte någon riktig bokhylla. Såklart. Det mest vågade jag sett är människan som sorterade böckerna i bokstavsordning efter inledningsmeningen.

11. Det finns fler böcker att läsa än jag någonting fattat. Fler författare, fler genrer, fler förlag. Och det betyder inte att jag är dum. Bara att det finns så förfärligt lite timmar per dygn i förhållande till vad man egentligen behöver!

12. Böcker kan användas till mycket, dekoration, julprydnader osv. Fast då vill man inte att de där som skriker om bokmisshandel när man karvar lite i en bok, får ögonen på en. Det är lite jobbigt.

14. Köpstopp är bra, men det finns alltid hållbara (?) ursäkter till att bryta det. Man kan alltid hänvisa till att man stödjer den lokala handeln. Att man faktiskt har bidragit till miljön, om man har köpt begagnat. Att det är allmänbildande att läsa. Att man hjälper till att försörja en författare och att man håller ett förlag under sina beskyddande vingar.

15. Abibliofobi är en vanlig åkomma som ska tas på yttersta allvar. Det är vettigt att göra sitt yttersta för att hjälpa dessa människor.

16. Det finns få andra krämpor som en ny bok inte kan bota. Enough said.

17. Läsa bör man, annars dör man. Sorgligt nog måste man ändå packa ihop förr eller senare. Men man kan tänka sig att hjärngympa är lite livsbefrämjande, kanske? 

19. Det är möjligt att den som läst flest böcker när han eller hon dör vinner. Det är väl inte så mycket att diskutera, eller? Det där med flest prylar när man dör, det är så förra århundradet. 

20. Listor är viktiga. Lista därför böcker du läst, inte läst, du kanske vill läsa, inte vill läsa, läser i badet, läser just nu, läser om en månad, har läst i somras, ska läsa när jag bli pensionär, aldrig kommer att läsa, vill köpa, inte borde köpa… Mentala listor duger lika bra för den lata.

Och så fyller jag på med lite egna erfarenheter:

* Trots att boknördar ger sken av att vara lite grann begravda i sina böcker och döva för omvärlden, har de ett kontaktbehov - vilket bland annat visar sig genom att de är flitiga deltagare i allehanda bytesprojekt över nätet.

* Det är inte farligt att prova läsa något som man inte hade valt alldeles för egen maskin. Det kan till och med visa sig vara rätt bra.

* Det är alldeles okej att behöva köpa en extra resväska när man ska hem från semestern, bara för att man har råkat handla alldeles för mycket böcker för att rymma dem i den lilla, smäckra man hade med sig hemifrån.

* Det är också alldeles okej att tycka att resesällskapet är gnälligt då de vill lämna resortens bokhandel redan efter ett par timmar.

* Att sova med boken under huvudkudden anses inte vara det minsta suspekt.

* En rejäl balja te, lite choklad, en skön fåtölj, en mysig pläd och bra belysning - det är livsnödvändigheter för en boknörd.

* Frågan om hundöron eller inte hundöron är en fråga av ungefär samma dignitet som mellanösternkonflikten.

Så. Vad har ni lärt er? ;-)

PS! Påpekande från kommentarsfältet: Man måste ingå i minst en bokcirkel! Jag skulle kunna tänka mig att det går bra att bolla med ett par, tre cirklar samtidigt också. Särskilt om någon råkar äga rum på nätet.

House Rules, av Jodi Picoult

Det här är berättelsen om Jacob Hunt, som är 18 år gammal, har Aspergers syndrom och blir åtalad för mord. Som läsare får man följa berättelsen ur flera synvinklar. Det är Jacob som berättar, likaså hans mamma Emma, hans bror Theo, advokaten Oliver och polismannen Rich. Picoult har använt det här berättargreppet förr (alltid?) och det betyder att man verkligen får se saken ur olika perspektiv. Som ett exempel kan nämnas hur mamma Emma i ett kapitel hävdar att Jacob är helt ofarlig för sin omgivning, medan lillebror Theo i nästa kapitel säger att han är ett levande bevis på att det kan gå våldsamt till i närheten av Jacob.

I den här boken får man lära känna Jacob ganska grundligt redan från början. Hans specialintresse är kriminologi och brottsplatsundersökningar, och han är absolut tvungen att se teveserien CrimeBusters varje dag klockan 16.30. Varje program har han sett otaliga gånger, men han upprepar samma procedur varje gång han tittar, i alla fall. Han för prydliga noteringar. Löser fallet. Och han samlar alla sina anteckningar i särskilda anteckningsblock, som han sedan sparar. Det där med att se CrimeBusters är inte den enda fixeringen Jacob har. Han har en särskild färg för varje dag, vad gäller mat och kläder. Han håller pedantisk ordning i sitt rum, hänger kläderna på raka rader i garderoben och tillåter inte att plagg med olika färg får röra vid varandra. När rutinerna ruckas på, faller Jacobs värld samman. Han bryter ihop och det enda som så småningom kan få honom lugn är om han ligger ned medan mamman lastar på honom täcken och kläder, medan hon sjunger I shot the sheriff. Det kan ta timmar.

Att interagera med andra människor är Jacobs stora svårighet. Han läser inte miner eller kroppsspråk och han uppfattar allt som sägs bokstavligt - om han inte sedan tidigare har lärt sig hur man ska tolka det som sägs. Blir han svarslös, kanske för att han inte förstår frågan, svarar han med ett citat ur en film. För att träna sig i social samvaro har han en privatlärare inom området: Jess Ogilvy. Hon tränar Jacob på sociala situationer, att småprata, att svara artigt, att röra vid människor, att ta ögonkontakt och liknande saker.

Samtidigt har Jacob en intelligens över genomsnittet. Han är tekniskt skicklig och kan plocka isär och sätta ihop nästan vad som helst. Att hantera innanmätet på en dator är en barnlek.

Det är lätt att förstå att hela familjelivet snurrar runt Jacob och hans speciella behov - vilket ju också betyder att brorsan Theo ständigt kommer i andra hand. Han står ut med det mesta, fastän han är kluven till hela situationen. Å ena sidan tycker han om sin bror och vill hans bästa. Å andra sidan vill han också få ta ut svängarna lite, utan att ständigt behöva tänka på vad som påverkar Jacob. Det mesta som sker - framförallt det oförutsedda - påverkar Jacob, och dessutom i negativ bemärkelse. Emma kämpar hårt med att försöka få någon slags syskonkärlek att växa fram, men det är svårt när Theo redan som liten insåg att det är han som växelvis får fungera som storebror, stötdämpare och slagpåse. På spegeln i badrummet står familjens regler:

• Clean up your own messes.
• Tell the truth.
• Brush your teeth twice a day.
• Don't be late for school.
• Take care of your brother; he's the only one you've got.

För Jacob är dessa regler som ristade i sten. Han håller ordning, han talar alltid sannig, han borstar tänderna, han passar tiden - och han önskar att han någon gång kan vara den som tar hand om lillebror.

Och ska man tala schabloner, så går det inte att komma ifrån att Picoult verkligen har gjort Jacob till en riktig schablonbild av hur man är om man har Aspergers. Han har nog alla drag man bara kan tänka sig, och dessutom tydligt uttalade. Det kan man kanske tycka är överdrivet, för idag är väl de flesta medvetna om att Aspergers uppträder i flera skepnader; man kan befinna sig i ena, svaga änden av spektrat eller den andra, den starka, uttalade... Eller i mitten. Men när det kommer till Jacob finns det en poäng i att låta honom befinna sig på den där starka, uttalade sidan. Det krävs, för att berättelsen ska kunna föra fram den diskussion som den också gör: hur rättsväsendet klarar av att garantera rättsäkerheten även för den som inte är som alla andra.

Jacob blir ju åtalad för mord. Det är Jess som påträffas död, efter att ha varit försvunnen ett antal dygn. Som läsare kan man lista ut på ett ungefär vad som har inträffat, men det är inte förrän på de allra sista sidorna som man får det bekräftat. Det är ändå inte vad som hände, som är mest intressant i den här historien. Vad som är mest intressant är att se hur ett händelseförlopp rullas upp genom exempelvis polisen Richs förhör och hur allting kompliceras av Jacobs funktionshinder. Det är också intressant att se hur försvaret bygger sitt försvar; att det i det närmaste är ointressant att få fram vad som egentligen har skett. Det som betyder något, det är hur man ska krångla Jacob ur härvan. Vilka medel man ska ta till.

Det finns så mycket mer än bara det här i boken, men det får räcka så. Trots att boken är tegelstenstjock med sina 600 sidor, är det omöjligt att slita sig. Jag bara läser och läser och läser, och så infinner sig den där känslan att jag vill veta hur det går - men jag vill inte att boken ska ta slut. Ni vet?

Den här boken har kommit på svenska rätt nyligen och heter då Jacobs värld. Läs, läs, läs!

Utläst och påbörjat!

Tänk, nu är jag nog ikapp med skriverier om min utlästa bokhög och vad jag visar i högermarginalen att jag läser! Inte illa pinkat!

Jag har alltså läst ut House Rules och börjat på Liza Marklunds kommande. Endera dagen - kanske redan imorgon - skriver jag om House Rules. Den som lever får se! ;-)

Idag har jag ägnat förmiddagen åt konfererande och stickande. Eftermiddagen gick i vindsnurrornas tecken och jag lärde mig oanat mycket om energi och vindkraft. Ämnet som sådant var inte vidare underhållande i sig (fastän jag fattar att det var bra och nyttigt att trycka i sig den där kunskapen), däremot gjorde det galna kollegiet dagen väldigt lyckad. Det är lite grann så där att det är rasterna och håltimmarna som är bäst. För att inte tala om bullarna. Och lunchen. Och kakorna! ;-)

Änglamakerskan, av Camilla Läckberg

I Änglamakerskan återvänder en kvinna vid namn Ebba till ön Valö utanför Fjällbacka. Ebba har inte varit på ön sedan hon var ett år gammal, och hela hennes familj spårlöst försvann - alla utom Ebba. Det är ett mysterium som aldrig har blivit uppklarat; vad som hände med Ebbas familj. Skälet till att Ebba nu återvänder är att hon och maken Mårten har förlorat ett barn, och de tänker att de ska rusta upp det stora, gamla huset - en före detta skola - som ett sätt att hålla sig upptagna medan sorgen får läka ut. Det upprustade huset ska bli ett B&B och paret ska bo och leva där, när allt är i ordning.  

På krångliga vägar har dock det förflutna hunnit upp Ebba, och plötsligt inser hon och Mårten att de inte är välkomna på ön. Kanhända har det att göra med att de har hittat blod under matsalsgolvet..? Någon vill inte att de ska bo i huset... Polisen, och därmed naturligtvis Patrik, blir inkopplade i och med att det finns en hotbild. Och Erica kan inte hålla sig därifrån, när hon förstår vem Ebba är. Hon vill intervjua och samla material till en kommande bok. Ja, och så är då radarparet Patrik och Erica involverade i ett och samma fall igen... ;-)

Det blir ganska mycket med förlorade barn och allt som hör ihop med det, när man läser de två senaste böckerna av Läckberg i ett svep. Patrik och Erica har just fått tvillingar - samtidigt som Ericas syster har förlorat sitt barn. Och så kommer Ebba, som också har förlorat ett litet barn. Det blir snudd på för mycket, men samtidigt finns det en viss poäng i att Ericas syster har gått igenom samma sak som Ebba. Det finns en naturlig anknytning där och det spelar en viss roll i historien. Sorgligt nog.

Instuckna i berättelsen är i vanlig ordning välskrivna och spännande kursiva avsnitt; avsnitt som berättar om förfluten tid - som hör ihop med det som sker i nutid. Bokens titel är Änglamakerskan, och det innebär att man lätt kan lista ut att det historiska i den här boken hör samman med en änglamakerska. Vacker titel, för en förfärlig syssla: att förvandla små, oönskade barn till änglar. Som regel var dessa barn födda av kvinnor som inte hade möjlighet att ta hand om sitt barn på egen hand; ensamstående mödrar, fattiga kvinnor, kvinnor utan socialt nätverk... En sista, desperat utväg kunde vara att vända sig till en änglamakerska. Vad som skulle ske med barnet var inte alltid klart uttalat - det kunde också finnas förespeglingar om en uppväxt i en bättre familj. Man kan tänka att det är skönt att vi inte har sådana längre - men det är bara i vårt lilla hörn av världen. I andra delar av världen förekommer det ju fortfarande att små flickebarn inte får leva länge, just för att de är flickor...

På långa och krångliga vägar möts dessa två berättelser; änglamakerskan och den övergivna, ettåriga Ebba. Den känns verkligen väldigt krångligt och långsökt, upplösningen. Det gillar jag inte. Men vägen fram till upplösningen är helt okej, däremot.

Älskar - hatar, av Jenny Downham

Mikey är storebror till Karyn som blev våldtagen av Tom på en fest. Ellie är lillasyster till Tom. När Mikey bestämmer sig för att inte vänta på att rättvisan har sin gång, utan istället ta rättvisan i sina egna händer, korsas Mikeys och Ellies vägar. Ellie har ingen aning om vem Mikey är, och han tänker inte upplysa henne om det heller. Hon kan ju vara precis vad han behöver, för att kunna sätta dit Tom ordentligt...

Det är så realistiskt beskrivet, hur Mikey resonerar och vill agera. Det är lätt att föreställa sig precis det här scenariot i verkligheten, någonstans nära. Ett svart-vitt förhållningssätt som inte ger utrymme för någon gråskala. Rätt eller fel. Inget tålamod. Action, genast!

Det är också lätt att ta till sig hur Mikeys och Ellies relation förändras. Hur Mikey, utan att han riktigt förstår hur det gick till, går från att se Ellie som ett användbart verktyg, till att se henne som en tjej han gärna vill vara tillsammans med... Hon gör ingenting för att "omvända" honom, och hon vet ju inte heller om att hon nog vill förändra hans syn på henne - utan hon är bara sig själv. Det räcker. Mikeys vrede mot Tom minskar inte, men den skuld som Mikey i inledningen tycker att Ellie har, den krymper. 

Mikeys familj har det inte väl förspänt, medan Ellies familj lever ett relativt gott liv. I Mikeys hem finns det inte alltid mat på bordet, och lillasysters skolgång blir det si och så med då mamman inte alltid har ork att vara den förälder som ska hålla ihop allt det vardagliga. Mamman har alkoholproblem och man förstår att lillasyster får oroa sig mycket för mamman. Mikey och Karen får sköta sig själv på många sätt och vis, och det faktum att de sociala myndigheterna nu - i och med våldtäkten och polisanmälan - gör besök hos familjen upplevs inte som något positivt. Ungdomarna ser besöken som kontroller och gör sitt bästa för att täcka upp och se till så att allt hemmavid ska klara granskningen.

I Ellies familj handlar det mycket om att bevara fasaden utåt. Det är en skam att ha en son som blir anklagad för ett brott, och föräldrarna gör sitt absolut yttersta för att vältra över skulden för vad som hänt på Karen så att Tom kan gå rakryggad ur hela historien. Att Ellie börjar fundera över vad hon egentligen har sett och hört, och vad det i sin tur kan innebära för vad som egentligen hände den där natten - det är enbart besvärande och föräldrarna upplever det som ett stort svek, både mot dem och Tom.

Till en början går det lite trögt att komma in i boken. Det är en liten startsträcka innan jag har fått allting klart för mig och kan placera alla personer på rätt plats. Sedan rullar det på och det blir allt mer intressant ju längre in i berättelsen jag kommer. Eftersom det handlar om ungdomar, är det lätt att säga att det här är en ungdomsbok - men så enkelt är det inte. Till att börja med är det en bok som kräver en viss läsvana och mognad. Man behöver ha läst en del och man behöver ha kommit förbi det stadium då man läser för att få uppleva en händelsespäckad berättelse eftersom det pågår lika mycket inuti personerna som runtomkring. Sen är det onekligen så att ungdomarna spelar huvudrollerna i berättelsen. Föräldrarna är dock inte bara bifigurer utan deras agerande innan berättelsen börjar och under berättelsens gång bidrar i hög grad till hur historien utvecklar sig. Alltså, en bok även för vuxna - kanske särskilt för tonårsföräldrar..?

Det är en intressant historia, det här. Läs!

(Rec.ex och bild från förlaget.)