torsdag 29 december 2011

Sticker upp huvudet ur berget med julpryttlar och annat krafs...

Status: Alive! Not kicking.

Bortskänkes: Trött kropp med feber och eländes elände. Värk överallt.

Önskas: Lite energi. Inte för mycket.

Ligger på hyllan och väntar: Tankar om två, tre böcker. Tankar om en teveserie. Tankar om en show.

Gå inte och skaffa en massa andra favoritbloggar. Jag kommer tillbaka! ;-)

torsdag 22 december 2011

Ligger under ett berg och sprattlar lite...

Ett berg av grejer som ska fixas, alltså. Kommer loss snart, tänker jag! ;-)

Under tiden kan ni avslöja er inför er bokvän om ni inte redan gjort det. Har ni inte visat upp eller berättat om ert paket i bloggen kan ni göra det. Lägg gärna lite extra krut på tankar om böckerna! Glöm inte att tacka avsändaren ordentligt! ;-)

söndag 18 december 2011

Det är nu jag alltid ångrar mig!

När jag slinker in hos till exempel Annelie och ser vilket härligt paket med garn och kreativa böcker som hon har fått... Eller när jag ser Mias fina garn... När jag blir sugen på Ellisons strut med choklad... När jag ser att Fabulerat har fått en hel hoper fint inslagna paket... När Maria är så nöjd med sina paket att hon vill skicka dem till sig själv. Och när jag ser Josefins härliga hög med böcker! Eller Evalinns hög med pinaler och böcker!

Spetsig har fått en nio-dagars-kalender som man blir himla nyfiken på. Jag vill också ha en paketkalender, känner jag! Och jag kan gärna börja räkna ned till julafton redan sisådär vid midsommar... Jag är inte så knusslig! ;-)

Eller när jag ser att Monika har fått en film som jag tycke ser spännande ut: Babel. Varför har jag inte sett den? Samma sak med filmen som Matilda har fått. Varför har jag missat den?

Konsten att vara otrogen på Facebook har landat hos Boklusen och den blir jag genast nyfiken på. Likadant med Mrs Es böcker. Nemi!

Och så verkar det som om Tess tänker hålla på sina paket ända till julafton. Lika ståndaktig är Fyra tassar vid min sida. Och Pysselfarmor.

Sen ska vi inte tala om Hanna-Kristine, den lyckosten...  ;-)

Så. Det är alltid nu jag ångrar att jag inte är med själv! ;-)

fredag 16 december 2011

Sista skickardag!

Kolla att du har pillrat ned det som du ska i paketet. Kolla att du har rätt adress! Tänk efter om det är ett paket som gör mottagaren glad.

Allt ok?

Skicka.

;-)

torsdag 15 december 2011

Den frusna trädgården, av Kristin Hannah

Jag var rätt inställd på att den här boken skulle innehålla något lite lagom lättsmält, vara smått romantiskt och kanske också ge en feel-good-känsla. Till viss del visade det sig stämma - men till ändå inte. Det är visserligen feel good, det är lite romantiskt och det är rätt lättsmält - fast det är också väldigt, väldigt sorgligt...

Det handlar om systrarna Nina och Meredith, vars far avlider. Systrarna blir kvar med mamman, som aldrig har varit vare sig varm eller omhändertagande. Hon har varit svår att begripa sig på, alltid hållt en viss distans och aldrig visat barnen någon kärlek. Det enda som hon egentligen har gjort för sina flickor, är att berätta udda, ryska sagor för dem. Sagor som inte riktigt gått att förstå - men som ändå varit en slags länk mellan systrarna och mamman, och som också fullt naturligt påmint systrarna om att mamman har rötterna i Ryssland.

När pappan dör, är han mån om att påminna systrarna om mammans sagor. Han vill att de ska lyssna på sagans slut. Så många år efter det att mamman slutat berätta sagor, känns det som en märklig önskan - men när saker och ting håller på att gå alldeles överstyr bestämmer sig Nina för att hon ska, kosta vad det kosta vill, locka ur mamman slutet på sagan.

Övergångarna mellan bokens nutid och sagorna känns klumpiga. Mamman börjar prata och mitt i repliken kommer skiftet mellan talet och sagan:

- - - De goda byborna kan inte göra någonting för att stoppa ondskan. De älskar sitt kungarike och är den sortens människor som

sänker huvudet för att undvika faran. Vera förstår inte det. Hur ska hon kunna göra det, vid så unga år? - - -

Och jo. Sagorna är skrivna med kursiv stil. Jag kan tycka att man hade kunnat lösa det snyggare. Man hade kunnat göra så att man förstår att mamman ska börja berätta, och så hade det fått bli nytt stycke eller kanske rentav nytt kapitel - för sagan. Jag störs inte av det kursiva i sig, men jag störs av att övergången sker mitt i repliken. Petitess.

Det handlar inte bara om systrarna och mamman, utan också om systrarnas relation, och om deras kärleksrelationer - som inte är så lite komplicerade.  Det handlar om hur det förflutna påverkar nuet och hur det förflutna också förklarar varför saker och ting sker.

Hur som helst. Jag läste boken i princip i ett svep under en helg, och när jag hade läst ut den var jag tvungen att sätta igång en rejäl gryta med älgkött och morötter och lite sånt. Och jag känner tacksamhet över att ha sluppit vara med om det som mamman berättar om. Svält, krig och armod. Det är ett helvete.

Med varm hand kan jag rekommendera boken. Trots att den är sorglig! ;-)

söndag 11 december 2011

För den som gillar när de kommer i par...

Jag skulle säga att det här är ett spännande par:


Jag har skrivit om böckerna här och här, för den som vill ta sig en titt.

Om man vill ha något snällt och lättsmält, skulle jag säga de här:


Jag läste båda i ett svep och skrev om dem i ett svep, så mina tankar finns i ett enda inlägg.

Vill man ha något som är lättsmält, roligt men som också förmedlar lite livsvisdom, ska man satsa på de här:


Jag har skrivit om dem här och här.

Och hur går det med julklappsshoppandet, för övrigt? Allt klart? (Säg nej!) ;-)

En ska bort

Tydligen är det länge sedan jag körde En ska bort... för det väcktes ett önskemål om en runda. Så, då kör vi. Ni kan reglerna, eller hur? Tre hör ihop och en ska bort. Ditt jobb är att förklara vilken som ska bort och varför. Tänker du likadant som jag, vinner du en guldstjärna i himlen. Och man behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med!


Vill du ha bilden i lite större format så klickar du bara på den. Gissa på! ;-)

lördag 10 december 2011

För den som behöver en trio...

Då skulle jag rekommendera de här:


Mina tankar om Spinnsidan, om Svinhugg, om Svartvintern - för den som vill läsa!

Eller så skulle jag säga de här (jo, hon har ju skrivit fler - men jag gillar dessa bäst!):


Mina tankar om Rapsbaggarna, om Potensgivarna, om Stenhimlen - för den som vill läsa!

Vickis Vintagebutik, av Isabel Wolff

En riktigt snäll bok, det var vad jag behövde. Och efter att några månader ha gått och sneglat på Vickis Vintagebutik, som stått och sett förförisk ut på biblos hylla minst lika länge, bestämde jag mig för att ta mig an den...

Snäll? Ja! Romantisk? Ja! Vintageinspirerande? Ja! Vill jag ha en second hand-butik nu? Ja!

Boken är, förutom detta, också ganska förutsägbar, lite klichéig och lite väl tillrättalagd - men det struntar jag i. Den var precis vad jag behövde och det tycker jag om den för.

I centrum för handlingen står föga förvånande Vicki själv. Hon har nyss gjort slut med mannen som hon skulle gifta sig med - och från början får man inte veta varför. Hon har nyss sagt upp sig från jobbet som hon haft i tolv år; att värdera och auktionera ut vintageplagg på Sotheby's - för att istället starta sin egen lilla vintagebutik. Genom sitt nya arbete kommer Vicki i kontakt med nya människor också. Det är journalisten Dan som skriver om hennes butik, Mrs Bell som vill göra sig av med sina gamla kläder, Miles som bjuder över henne och gör så att hon får betala alldeles för mycket för en klänning som hon vill ha... Och kunderna! Kunderna som besöker butiken och blir förälskade i kläderna och kommer tillbaka och blir lite grann som vänner... Mitt bland alla kläder är det kärlek och sorg och vänskap och elände och allt det där. På slutet rätas alla frågetecken ut och Vicki gör rätt val och man får veta det där med fästmannen och... Ja, ni är med på upplägget, eller hur? Ungefär som i de där andra butiksböckerna som jag otaliga gånger har tjatat om här på bloggen... ;-)

Jag skulle säga att det här är en riktigt skön bok att vila till! Läs! ;-)

torsdag 8 december 2011

Jag finns och Inte på riktigt inte på låtsas, av Maja-Maria Henriksson

Jag finns kom ut för något år sedan och av någon anledning läste jag den aldrig då - trots att den fick idel lovord från alla möjliga håll. Nu har den fristående fortsättningen nyligen kommit ut; Inte på riktigt inte på låtsas - och plötsligt ville jag absolut läsa den. Men man kan ju inte läsa del två utan att läsa del ett först... Alltså tog jag båda i ett svep. 

Jag hade hört en del om hur hemsk Jag finns är, och tänkt att det säkert var smått överdrivet. Jag menar, i var och varannan ungdomsbok är det eländes elände och mörker och död - och hur farligt kunde det bli? Det kunde bli ungefär hur hemskt som helst, skulle det visa sig. Faktiskt så pass otäckt att jag inte vet riktigt vem som skulle kunna behöva läsa den här boken? Jag vet inte vem jag vill dela den här berättelsen med, faktiskt. Någon mycket stabil människa. Inte någon som redan är lite smådeppig och tänker att livet är skit... Bokens Johanna tänker rakt genom hela boken att döden är bättre än livet - och det krävs att man står stadigt på jorden för att kunna ta emot det.

Fortsättningsboken är något ljusare, men fortfarande är det ganska tung läsning. Jag tycker mycket om att slutet är hoppfullt och att Johanna äntligen får känna att någon bryr sig om henne, på riktigt och utan baktankar.

Det krävs en läsare som förstår att känna medlidande med det som Johanna går igenom. En som kan begriper att det aldrig någonsin har varit något fel på Johanna, utan att det som drabbar henne faktiskt hade kunnat drabba vem som helst, som har fel personer i sin omedelbara närhet. En som förstår att Johanna är värd all respekt för att hon ändå valde livet, trots att hon inte alls förstod varför, egentligen.

Egentligen skulle jag inte vilja rekommendera den här till osäkra tonåringar överhuvudtaget, fastän det kanske är just tonåringar som är målgruppen. Jag skulle vilja att en hel massa tonårsföräldrar läser den.

tisdag 6 december 2011

Innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.




Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

Och som ni säkert har räknat ut vid det här laget, är det inte jag som har författat texten ovan. Den har jag alltså hämtat på det där stället där man hämtar bloggmaterial för att stödja den här goda saken. Jag hoppas verkligen att fler hakar på. Det är en spotta i havet, sex påsar nötkräm, men det är något i alla fall.

Till den som vill ha något som grundar för lite eftertanke och filosoferande...

Ja, somliga böcker är man ju liksom inte klar med, bara för att man har läst ut dem - ni vet? Och egentligen är det väl de böckerna som är de allra bästa? Som liksom nästlar sig in i en, och inte lämnar en ifred...


Dödssynden har osedvanligt fult omslag, tycker jag. Eller, det är väl inget fel på själva bilden - det är de där rödgula blafforna som förstör, tycker jag. Men insidan är så mycket bättre än vad omslaget låter en ana! Jag har skrivit om boken här, för den som vill veta hur jag tänkte om den. Det finns för övrigt en superfin pocketutgåva för den som läser på engelska.

Niceville har snyggt omslag, å andra sidan... En sak som lockat till debatt är hur man kan översätta The Help till Niceville, och det kan man ju fundera över. Ända tills man har läst boken. Sen vet man! ;-) Jag ångrar verkligen inte att jag läste boken - men vill du veta vad jag tänkte om den, lite mer ingående, så kan du läsa här.

Jacobs värld har jag läst på engelska, då med titeln House Rules och jag kan alltså egentligen inte säga så mycket om hur den funkar i översättning - men jag kan inte tänka mig annat än att den duger alldeles utmärkt! Den utspelar sig i modern tid, till skillnad från de båda andra böckerna, och passar alltså för den som inte är så förtjust i historiska berättelser. Här har jag skrivit om den!

Så. Del två i julklappstipsandet! ;-)

Pepparkaksångest?

För den som inte har satt igång med sitt pepparkaksbak än, kan det vara en god idé att först läsa igenom pepparkaksbagarens tio budord, författade av en medbloggare (tillika bokcirkelkompis) som den hårda vägen funnit svaret på hur pepparkaksbak ska gå till.

För den som känner behovet av att sätta en riktig pepparkaksdeg (riktig, till skillnad från köpes) följer här ett recept. Väl beprövat! Plocka fram en kastrull (jag brukar använda en treliters med tjock botten, men det går säkert bra med en tvåliters också). Häll i följande ingredienser:

2 dl strösocker
1 dl vatten
1 dl sirap

Koka upp och lägg i smöret (eller jaja, det mjölkfria margarinet) - vilket ska vara 200 gram. Rör omkring smöret till dess att det har smält. Låt sörjan svalna.

Tillsätt sedan 2 tsk kanel, 1 tsk ingefära, 1 tsk nejlika, 1 tsk bikarbonat och 8 dl vetemjöl. Rör ihop till en smet. Täck degen med 1 dl vetemjöl och plastfolie - och ställ sedan i kylskåpet över natten.

Baka ut på bakbord! Dofta mjöl över degen medan du kavlar, så blir du inte galen på att degen fastnar överallt. Med jämna mellanrum lossar du degen från bakbordet och kavlar lite till. Ta ut figurer med mått när du tycker att degen är tillräckligt tunn. Lägg figurerna på smorda plåtar och grädda i 175 grader varm ugn. (Först ska figurerna svälla upp och sedan sjunka ihop, och så får de färg himla raskt efter det. Passa noga!)

Jag brukar hasa av peppisarna från plåten och låta dem kallna på diskbänken, när jag har gräddat dem. Det gör jag för att slippa vänta så länge, för att kunna lägga på nya peppisar på plåtarna ganska så fortlöpande. (Ja, nu låter det som att jag bakar med en himla fart men det tar sin lilla stund att få ut den här degen...)

Så. Då var det bara att sätta igång med baket! ;-)

söndag 4 december 2011

Till någon som är kreativ och inte vill läsa om mord och blod...

Ja, jag har märkt att det är jul snart - och att det tipsas om julklappar lite varstans. Och jag vill också vara med! ;-)

Så. Till någon som är kreativt lagd, gillar att inspireras och som inte känner behovet av ett litet mord i varje bok:


Jag har skrivit om Livets aviga och räta här, om Nora Roberts böcker här, här och här, och om En liten hattaffär på hörnet här.

lördag 3 december 2011

Saffransskorpor

Jag hittade ett recept på vad som skulle vara "Supergoda saffransskorpor" hos Leila och bestämde mig för att göra en omgång. Här är receptet. Originalversionen i svart, mina justeringar i grönt:

100 g smör

1 g saffran (1 gram? Jag tog en påse = 0,5 gram. Funkade finfint!)
2 ekologiska ägg (Vanliga ägg från ICA. Tyvärr. Det är godare med riktiga ägg.)
Skal av 2 ekologiska apelsiner (Ekologiska? Vanliga.)
1 1/2 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
2 dl skalad pistagemandel (Sötmandel! Lätt rostad i torr stekpanna.)

1.Sätt ugnen på 175 grader.

2.Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.

3.Tvätta apelsinerna mycket noga, riv det yttersta av skalet och blanda det med äggen.

4.Blanda de torra ingredienserna med hela pistagemandlar och vänd ner det i bunken. (Lägg alla torra ingredienser ovanpå det gojsiga i en och samma bunke. Rör ihop!)

5.Forma degen till tre längder och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. (Fyra! ;-) )

6.Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 20 minuter. (Starta ugnen på "snabben". Slå om till glödlampan när ugnen är varm. Alltså, sikta på över-och-undervärme, men sikta fel. Låt dem gräddas i en ugn som sakta svalnar i tjugo minuter. Inse misstaget. Ös på med lite mer värme och låt dem ligga inne tio minuter extra. En justering av den här punkten som med fördel kan hoppas över.)

7.Ta ut längderna och sänk temperaturen till 125 grader.

8.Skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg tillbaka på plåten. (Lägg tillbaka? Skär på plåten. Vass kniv!)

9.Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 15 minuter. (Eller till dess att du kommer ihåg att de faktiskt ligger där. Men slå gärna av ugnen efter sisådär 15 minuter om det är den bortglömningsmetoden du kommer att köra på.)

Trots mina justeringar blev det verkligen supergoda saffransskorpor! Men: apelsinsmak? Nä. Jag fick loss löjligt lite skal från mina apelsiner (de var rätt tunnskaliga) så det steget kan man lika gärna hoppa över, om man inte har apelsiner med rejält grovgropigt skal!

Min andra omgång ligger i ugnen nu, och den här gången hoppade jag över det där med att fippla med ugnsvärmen... ;-)

Tulpaner!

När jag kikar runt bland era bloggar ser jag allt möjligt intressant! Inne hos Bea hittade jag en tulpanbukett som var till mig! Tackar! Kolla, så snygg:



Jag hittar också några bloggar som ännu inte svarat på frågorna kring tycke och smak. Se till att göra det, annars ger ni er hemliga bokvän ett omöjligt uppdrag!

fredag 2 december 2011

Torsdagsbarn, av Sonya Hartnett

Det här är en sån där bok där saga och sanning glider ihop till en så pass märklig berättelse att man nästan inte kan sluta tänka på den. I efterordet läser jag att Hartnett är vred över den trångsynta uppfattning som många har om barn och ungdomars liv och vad de kan tänkas tycka om och klara av att läsa. Jag läser också att hon någon gång har sagt att hon inte sticker under stol med att hon skriver för unga intelligenta ensamvargar. Sådana människor som förtjänar litteratur som sätter värde på deras åsikter och begåvning och utanförskap. Den inställningen känner jag att jag blir inte så lite imponerad av. På något vis är det väldigt modigt att helt frankt deklarera att man har förmågan att skriva för riktigt intelligenta människor. Jag menar, som jämförelse är det kanske lättare att säga att man skriver böcker som folk kan läsa då de vill slappa i hängmattan?

Den här boken börjar med att läsaren får höra om den dagen familjen Flutes yngsta barn kommer till världen. Redan där får man känna att den här berättelsen, den är i en klass för sig. Till att börja med kan det vara bra att påpeka att det är landsbygd, Australien, och 1930-talets depression. Läsaren får följa familjen genom mellanbarnet Harpers ögon, och hon berättar helt osentimentalt om de vedermödor som familjen får gå igenom för att alls få mat på bordet.

Men tillbaka till den dag då Caffy föddes. Harper hade fått order om att hålla ordning på lillebror Tin den där dagen, för att mamman skulle få föda babyn i någotsånär lugn och ro. Eftersom Harper hade viss vana vid att hålla Tin sysselsatt, bestämde hon sig för att ta med honom till floden - en bra bit hemifrån - för att fiska. Inte för att hon räknade med att de skulle få någon fisk, men för att Tin kanske skulle hålla sig lugn ett bra tag där. Väl vid floden visar det sig att Tin är mer svårflirtad än Harper hade räknat med, och hon vänder ryggen åt honom för att visa att hon minsann inte tänker ge vika för hans gnäll. På bara någon minut hinner Tin försvinna - men när Harper inser att han är försvunnen förstår hon också omedelbart vad som inträffat. Det visar sig att ett stycke av strandbanken har rasat ihop rakt över Tin och begravt honom. Tiden går, medan Harper försöker gräva fram honom med sina egna små händer, inser att det inte går, rusar hem efter pappa och pappa börjar gräva. Vem som helst kan förstå att det redan var för sent. Det finns ingen som klarar av att ligga begravd under mängder av sand, och under så lång tid som det var frågan om.

Utom Tin. Han lever och är märkligt oberörd av händelsen. Och redan där väcks frågan om hur han egentligen kom fram ur sanden... Grävde han sig ut själv eller blev han utgrävd av pappan? Varför kom han alls fram?

Man skulle kunna säga att det är där som historien börjar. I centrum för allting står Harper, eftersom det är hennes synvinkel vi får, men det är oundvikligen så att Tin är den som är mest udda och fastän han inte alltid är med i vad som händer så finns han alltid med på ett hörn, i alla fall. Från och med den där dagen för Caffys födelse ägnar sig Tin åt att gräva och gräva, under familjens hus. Han tillbringar allt mindre tid ovan jord. Så småningom har han helt försvunnit ned i underjorden och familjen ser till honom allt mer sällan - medan deras liv och vedermödor fortgår.

Det är konstigt nog alldeles okej att Tin hålls där nere, alldeles själv. Som läsare köper man det hela, och familjen har accepterat att det är där han rör sig och att det är där han har sitt liv. Men det är svårt att låta bli att fundera över symboliken i det hela! Eller, det är svårt att släppa taget om boken överhuvudtaget. Först sträckläser man och sen tänker man.

Ja, det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Läs! Och ge den till en intelligent ung människa!

Jag lånade mitt ex på biblioteket, men det är en pocket utgiven av Atrium förlag ganska nyligen, så den går säkert att hitta lite varstans.

torsdag 1 december 2011

Stenhimlen, av Karin Brunk Holmqvist

Den här boken är ursprungligen skriven redan 1999 men har bearbetats av författaren och nyutgivits för sisådär ett år sedan (gissar jag). Av någon märklig anledning bestämde jag mig för att hoppa över den här boken - jag har läst allt annat av författaren - men nu stod den på biblioteket och ville så gärna följa med hem. Eftersom jag var sugen på något snällt och snabbläst, fick den göra det! Och det kan jag känna mig rätt nöjd över! ;-)

Jag tyckte, vilket jag har sagt hur många gånger som helst, väldigt mycket om Potensgivarna. Det som var så härligt, var de udda men alldeles realistiska figurer som fanns i den boken. Det fanns också något litet stänk av magi och en rejäl dos underfundighet. I somliga av Brunk Holmqvists senare böcker har jag saknat just dessa ingredienser, även om jag ändå har tyckt om böckerna för deras trevliga ton och sköna verklighetsbeskrivningar. Men i den här boken finns allt det där som jag lite grann saknat!

Vi lär känna Erna, som är drygt trettio år men fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Pappa Ernst är en gubbe av den gamla stammen, som tycker att han är familjens överhuvud (även om han inte är ett smack smartare än någon i familjen utan snarare den som oftast tänker fel) och domderar därefter. Mamma Viola är tyst, mild och kanske egentligen den som är klokast av alla, fastän hon aldrig gör något väsen av sig. Hon anpassar sig så att man ser hur hon riktigt har krympt genom åren. Erna själv är konstnärligt lagd, plikttrogen, intresserad av kultur, historia och litteratur - allt sådant som Ernst inte begriper sig på och därför föraktar. Erna har inte alltför mycket självförtroende och lägger själv skulden på sin märkliga huvudform och omöjliga frisyr.

Familjen brukar ibland fara på auktioner tillsammans; inte för att - som Ernst skulle säga - slösa pengar på något, utan bara för att titta efter vad korkade människor kan tänkas betala för skrot. Men så en dag bestämmer sig Erna för att ropa in en hel kartong böcker. Ernst blir inte så lite förgrymmad - men det leder till att Erna och Börje får kontakt. Börje är nyinflyttad keramiker från Stockholm och ja, man kan nästa lista ut hur det kommer att gå, redan där... Eller hur? Och den som kan sin Brunk Holmqvist vet att personerna vandrar ur boken lite annorlunda, jämfört med när de klev in i den...

Vägen till "lived happily ever after" är trivsam, underhållande och småtrevlig. Med andra ord: läsvärd! ;-)