I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal

Det främsta skälet till att jag blev intresserad av den här boken är att den utspelar sig i Tornedalen (huvudsakligen) och det är ju bara ett stenkast härifrån där jag bor. Sen är jag ju född i det allra nordligaste norr - med fjällen som bakgrund, i det karga och bistra... Och jo, då blir det som att man känner sig lite hemma i boken; i dess ton och i innehållet.

Berättelsen handlar om hur Katrine, journalist som bor och arbetar i London (men som just har blivit uppsagd av besparingsskäl), upptäcker att hennes dementa och sjuka mamma äger en kåk uppe i Tornedalen. En kåk som någon vill betala över en miljon för. Ett ställe som mamman aldrig velat besöka eller knappt ens prata om. Katrines journalistnerv vaknar till liv och hon bestämmer sig för att hon måste få se den där kåken. Vad är det för speciellt med den?

Parallellt med berättelsen om Katrines hemkomst till Sverige, upptäckten av kåken och svårigheten att få mamman att vilja - eller kunna! - prata om Tornedalen, ligger ett par andra berättelser. Vi får läsa om hur en rysk maffiaboss skjuts ihjäl och vi får läsa om hur en gammal man klubbas ihjäl med en yxa hemma på gården Rauhala (i princip granne med Katrines mammas kåk). Det är inte mycket som säger att de här händelserna hör ihop, men eftersom det här är en kriminalroman och eftersom redan baksidestexten utlovar att det hela så småningom ska bli en enda berättelse av alla dessa lösa trådar, så förstår jag att det är så det ska bli.

Och det blir det. Vägen dit är lång och inte så lite kringelikrokig - men den är väldigt väl berättad. Alsterdal har en otroligt snygg känsla för detaljer och hon skänker berättelsen exakt den ton som den behöver. Jag tycker mycket om hur hon beskriver relationerna människor emellan där i byn Kivikangas; hur man frågar vems någon är - vems, som i vilka ens föräldrar är - och hur man räknar fäders missgärningar som en slags arvssynd. Hur man inte ska drömma om något annat, utan förbli vid sitt ursprung. Ett litet resonemang om knapsu smyger sig in; om vad som är kärringaktigt att göra om man är karl.

Att förbli vid sitt ursprung var på blodigt allvar under början av nittonhundratalet, då kommunismen i öst lockade (ja, det var innan vi hade facit i hand). Man var förrädare och svikare om man ville något annat, och det fanns inget utrymme för förlåtelse eller förståelse. Det var svåra tider, obegripligt svåra tider för oss som har det så bra, numera - och det är svårt att till fullo tänka sig hur det faktiskt var. Men det som hänger kvar - och som jag tycker Alsterdal har fångat - det är det där med att man ska nöja sig, man ska inte vilja annat, man ska inte tro att man är något bara för att man vill något... Och här har jag egentligen också avslöjat att en del av berättelsen handlar om just detta. Att ge sig iväg till något annat och att inse att det inte finns någon förståelse eller förlåtelse att få.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken! Det är en kriminalhistoria, som sagt - men det är en kriminalhistoria med flera lager.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)