Señor Peregrino, av Cecilia Samartin

Förra söndagen hade vi bokcirkel och den bok som vi hade läst till den träffen var Señor Peregrino.

Jamilet - som är den som står i centrum för bokens handling - är ett sånt där överjordiskt naturväsen, nästan. Hon är vacker, men född utom äktenskapet som resultatet av en våldtäkt. Det är dock inte av det skälet som invånarna i hennes barndomsby betraktar henne som djävulens förlängda arm - utan det handlar om det stora hemangiom som täcker hela ryggen och baksidan av benen ned till knävecken. Under Jamilets barndom försöker man på många sätt få bort märket, men det lyckas naturligtvis aldrig. Jamilet klär sig alltid så att märket inte ska synas, men det faktum att det sitter kvar där det sitter, begränsar och styr hennes liv. När modern så småningom dör, bestämmer sig Jamilet för att ta sig till USA, där hennes äldre syster bor sedan några år. I den lilla mexikanska byn finns ingen framtid för Jamilet, så när hon klipper av sig sitt hår och utklädd till pojke ger sig iväg för att ta sig över gränsen är hon väldigt målmedveten.

Som läsare förväntar man sig lite mer av just det momentet: hur man tar sig över gränsen utan att åka fast - men det går överraskande smärtfritt och snabbt.

Väl framme i USA söker hon rätt på sin syster - något som också går väldigt kvickt och problemfritt - och flyttar in hos henne. För att försörja sig behöver Jamilet ett arbete och hon får till sist anställning på ett sjukhus för patienter med psykiska sjukdomar. Hennes uppgift blir att vårda en äldre man som bor i en egen lägenhet på ett våningsplan högt upp i huset. Hon får en rad förhållningsorder, exempelvis att inte tala med mannen eller uppmuntra hans fantasier, och hon får veta att den ena sköterskan efter den andra har provat på arbetet men slutat efter kort tid. Ingen förväntar sig att Jamilet ska stå ut med den besvärlige mannen vidare länge - men naturligtvis är det så att hon faktiskt klarar av att arbeta kvar och naturligtvis bryter hon i hemlighet mot alla de regler som satts upp kring hur patienten ska skötas. Jamilet lyssnar på Señor Peregrinos berättelser och det är det som är själva kärnan i boken; hur Jamilet lyssnar och Señor Peregrino berättar.

Från det att Jamilet börjar lyssna till berättelserna pendlar boken mellan nutid och dåtid, och det är egentligen berättelserna om hur Señor Peregrino gör sin pilgrimsvandring och möter sitt livs kärlek som är behållningen med boken. Kring Jamilet finns det så mycket som inte riktigt vill falla på plats. Jag får inte riktigt grepp om varför hon handlar som hon gör alltid, och somliga händelser som det berättas ingående om förstår jag inte riktigt poängen med. Mot slutet av boken rör sig resonemanget kring saga och sanning; om att var och en bestämmer sin sanning. Señor Peregrino formulerar det ungefär så här: Vi måste bestämma vad som är vår verklighet genom att välja våra egna historier och tro på dem med hela vårt väsan. Och därmed känns det som om hela kärnberättelsen plötsligt är i fara. Vad är det som är sant och vad är inte sant, i bokens berättelse? Vad har Señor Peregrino egentligen varit med om under sin pilgrimsvandring och hur var det nu med hans livs kärlek? Kan man lita på någonting som han sagt?

I bokcirkeln hade vi lite olika känslor inför boken. Någon tyckte att den var riktigt bra, någon annan tyckte inte alls vidare mycket om den. Jag tyckte, som sagt, bäst om Señor Peregrinos berättelser men blev riktigt sur på slutet då allting vändes upp och ned på, på ett - i mitt tycke - inte så bra sätt. Men det är väl kanske det som gör en bok bra? Att man inte blir riktigt klok på vad man tycker, vad som hände - och så kan man inte sluta tänka på den... (Fast jag måste erkänna att jag har slutat tänka på den här boken. ;-) )

I vanlig ordning äter vi alltid mycket gott på våra bokcirkelträffar (ja, kanske utom när vi är hos mig, som är sällsynt fantasilös då det gäller mat) och den här gången bjöds det på räksoppa med vitlöksbröd. Räksoppan var suveränt god och skulle dessutom vara mycket enkel att svänga ihop, så om det inte vore för att det ingick en hel massa räkost i soppan skulle vi redan ha ätit den hemma. Räkost och mjölkproteinallergiker kommer inte vidare bra överens, tyvärr.