Nattens cirkus, av Erin Morgenstern

Det här är en bok som inte riktigt liknar någon annan bok som jag har läst.

Om man försöker sammanfatta handlingen väldigt kort och tydligt, så skulle det bli något i den här stilen: Två män bestämmer sig för att utsätta två personer för en utmaning; för ett slags magiskt spel. Den ena mannen väljer sin dotter, Celia, som sin spelpjäs. Han tränar henne handfast och konkret, och som ett exempel skär han sönder hennes fingertoppar för att hon ska lära sig hela sig själv. Den andre mannen väljer en föräldralös, namnlös pojke från ett barnhem. Han kallar sig själv Marco och får sin utbildning främst genom teoretiska studier. Genom hela sin uppväxt tränas de två unga människorna inför spelet - utmaningen. De får inte veta exakt vad de ska göra, inte heller när och varför. Så småningom träffas de mänskliga spelpjäserna, men de vet fortfarande inte riktigt vad som ska hända och att de ska tävla mot varandra. De blir kära, men kan inte sätta ord på sina känslor riktigt - för det där med kärlek har aldrig varit en del av undervisningen. Att bryta sig ur utmaningen är omöjligt. Det är ett livslångt åtagande.

Ganska tidigt i berättelsen står det klart att den märkliga cirkusen kommer att vara platsen för utmaningen. Cirkusen liknar inget som man sett tidigare. Det är en labyrint av cirkustält i olika storlekar, och man rör sig från det ena tältet till det andra för att beskåda de mest fantastiska magiska nummer som någonsin skapats. Cirkusen håller öppet under natten, och förflyttar sig från en plats till en annan utan förvarning och utan bestämt schema. När så alla kort är lagda på bordet och utmaningen dras till sin spets sätts hela cirkusens existens i fara, och upplösningen på det hela är sådan att jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen blev. Fast egentligen vet jag. Om jag tänker på cirkusens uppbyggnad och form, och den symbolik som finns invävd där - tillsammans med den brännmärkning som de tävlande fick som barn. Då vet jag.

Märkligt? Ja. Och det där är bara början. Det här är en berättelse som måste ha växt fram under bra lång tid, med tanke på hur detaljrik och oförutsägbar den är. Morgenstern har målat upp en fantastisk cirkus med ett fängslande persongalleri och magiska händelser av en kaliber som gör mig rätt tagen. Det är liksom inte ens lönt att börja gå in på detaljer, som hur tid, ålder och död står över världsliga lagar. Hur Celia begraver sin far, fast han envisas med att följa i hennes fotspår. Det är inte lönt att försöka förklara hur cirkusens tält är uppbyggda av de båda tävlanden, växelvis - fast cirkusen samtidigt uppfattas som uråldrig och evig. Hur man i ett cirkustält kan öppna glasflaskor med minnen och miljöer, för att få befinna sig någon annanstans en stund... Jag kan inte förklara för det går inte riktigt att begripa... Hela tiden, medan jag läser, tänker jag att det är så här man ska presentera magi. Som något som bara är. Självskrivet och givet. Jag som läsare ska förundras och köpa hela berättelsen, men inte begripa. Och språket! Vilket skönt språk! Det är målande, vackert och exakt.

Nu, när jag har läst klart boken inser jag att det här är en bok som man egentligen genast ska läsa ett varv till - medan man har allting i färskt minne. Jag är övertygad om att det finns mängder med små planteringar som man inte förstår vidden av, innan man har sett hela händelseförloppet till slut.

(Bild och rec.ex. av förlaget.)