söndagen den 1:e april 2012

Svikaren, av Katarina Wennstam

Man blir rätt illa berörd av mycket i den här boken, det är bara så. Det är en riktigt skitig bok där författaren gräver rätt djupt i dyngan, och det går inte att låta bli att beröras. Jag blir rätt så förbannad över hur viktigt det är för herrarna i elitfotbollen att följa machomallen för hur en fotbollsspelare ska vara. Man ska göra si och man ska göra så - för så har det alltid varit och så ska det alltid vara. Det känns lite sektliknande faktiskt. Hot om våld, och våld, för de som inte följer mallen eller för den som bryter sig ur (byter klubb).

Jag blir genuint ledsen över beskrivningarna av hur viktigt det är att inte framstå som bögig eller som kärringaktig om man spelar fotboll. Det värsta är att jag har svårt att tänka mig att just den där anti-bög-mentaliteten och mallen för en karlakarl är något som på magiskt vis uppstår när pojkarna i klubben förvandlas till män, utan jag tror att inställningarna finns med redan från början. Kanske inte enbart inom somliga fotbollslag, utan även inom somliga hockeylag. När grabbarna är små, gissar jag att de får höra att de spelar som tjejer, om det inte går så bra. I tonåren förvandlas de till kärringar om de inte håller måttet, antar jag. Hur man kommer tillrätta med kulturen och tankegångarna har jag inget facit till, dessvärre. Annat än att man faktiskt får lov att tänka på vad man säger som vuxen, och se över sina egna värderingar. Det går liksom inte att kringla sig runt att det är vuxenvärlden som sätter ribban för vad som är ok och vad som inte är det.

Sebastian Lilja, som är bokens stora Svikare, han har bytt klubb för några år sedan. Det gav honom lite mer speltid, vilket var det huvudsakliga skälet till klubbytet. Det gav honom också en mängd hotelser, mer eller mindre konkreta. Att få hemmets dörr nerkletat med bajs är kanske inte just något hot, så jag vet inte vad man rubricerar det som? Fridskränkning? Det visar sig att han inte bara har svikit klubben genom att byta till en annan klubb, utan han har svikit hela fotbollskulturen och det är därför han blev mördad.

Det fasansfulla brott som Lilja visar sig ha begått - och jag är ledsen om jag spoilrar handlingen för någon nu, men det går liksom inte att undvika - är att han var homosexuell. Han höll det för sig själv, och skälet till det är lätt att begripa. Det blir en omöjlig situation om man är bög och ska dela omklädningsrum med alla lagkompisar av samma kön. Hur ska man kunna behärska sig, liksom? Det skulle ju bli ett himla tafsande och smygrunkande och gud vet allt i omklädningsrummet. För att inte tala om överfallsrisken! Vilken kille som helst i laget skulle ju kunna bli våldtagen vilken sekund som helst... Så klart kan man inte ha en bög i laget! (Ja, ni anar ironin, hoppas jag...)

Så, på dubbelt vis: en riktig svikare. Han svek klubben, han svek machokulturen och han svek hela det manliga idealet. Därför blev han mördad.

Den kvinnliga kriminalinspektören Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin är de två personer som på varsitt håll stretar på med utredningen och med att förstå vad som har hänt - och det är två personer som jag tyckte bra om. Shirin Sundin har varit med i någon tidigare bok, men jag minns henne inte alls, tyvärr. En viss del av de båda kvinnornas privatliv får också plats i boken, och det tycker jag är ett plus. Jag gillar ju sånt. ;-)

På vilket vis saker och ting egentligen hänger ihop, det tänker jag inte avslöja här - men det var grymt spännande läsning från början till slut, måste jag säga. Inga lösa trådar vad gäller själva brottet, men några saker kring Sundin och Lugn gör att jag redan ser fram emot nästa bok. Och om man någonsin har tvekat om Wennstams förmåga att sätta fingret på samhällets ömma punkter, måste man här kapitulera. Det är ingen tvekan om att hon har tagit pulsen på elitfotbollen ganska rejält innan hon satte sig för att skriva den här boken. Förvisso är händelseförloppet uppdiktat, men man känner sig trygg i att Wennstam har gjort sin research väl innan skrivandet. Det känns väldigt äkta och trovärdigt, rakt igenom.

Är det någon som fortfarande inte har läst hennes första böcker, Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, måste ni göra det. Det är inte trivsam läsning, men väldigt angelägen läsning. Jag tror att jag har tjatat om dessa böcker varje gång jag har nämnt något om Wennstams böcker, men jag gör det ändå ännu en gång. ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

3 kommentarer:

  1. Det här är ju en av fördelarna med att läsa bokbloggar - man blir uppdaterad om vad som finns! Wennstam skriver om svåra saker på ett bra sätt, tycker jag. Och så är det rätt så spännande och klurigt :)

    SvaraRadera
  2. Jag har en av Wennstams böcker hemma, Dödergök, dock oläst än så länge. Men ju mer jag läser om hennes böcker desto mer sugen blir jag på att läsa dem.

    SvaraRadera
  3. Bra recension du skrivit, den stämmer väl med mina tankar efter att ha läst Svikaren! http://denvarbra.wordpress.com/2012/03/15/gjord-gerning-hafver-ingen-atervandning/

    SvaraRadera