Till offer åt Molok, av Åsa Larsson

Jag har läst alla Larssons tidigare böcker och tyckt mycket om dem, så förväntningarna var rätt höga på den här boken - det kan jag lika gärna avslöja på en gång. Det kan vara en rätt rejäl nackdel, det där med att sätta förväntningarnas ribba alltför högt...

I den här boken får man stifta bekantskap med Molok. Eftersom jag inte har all världens religioner på mina fem, fick jag googla mig fram efter lite kunskap om Molok. Det visade sig att Molok är en gud med uråldrigt ursprung; en gud som man offrade sina käraste åt i utbyte mot rikedomar. Det käraste man har? Ja, det är ju barnen, eller hur? Och så var det även för eviga tider sedan. Och därmed förstår man att sjuårige Marcus på ett eller annat vis ska hamna i fara då farmor Sol-Britt hittas död - men hur det kan tänkas hänga ihop med att man ett par månader tidigare har hittat rester av en människa inuti en björnmage... Det ter sig obegripligt, eller hur? Men det är ju så att om det finns ett brott i en bok, och så dyker det upp ett annat brott i samma bok - då kan man hoppa upp och sätta sig på att de där brotten hänger ihop...

Det går inte att säga mer, utan att alldeles förstöra nöjet och spänningen. För spännande, det är det. Jag vill verkligen veta hur saker och ting hänger ihop och vem som har gjort vad och varför - så jag läser och läser allt jag orkar. Extra intressant är det såklart för att det utspelar sig i trakterna av Kiruna och att man får ett stycke gruvhistoria på köpet. På sätt och vis blir det en liten anknytning till Tillbaka till henne, eftersom de historiska delarna utspelar sig i nästan samma tid och kvinnorna i Kiruna också engagerar sig i rösträttsfrågan och håller möten om hur livsvillkoren i samhället kan förbättras.

Jag gillar doften av fjällvärlden, fastän jag inte känner någon längtan efter att trava runt där. Jag tror att jag har fått en överdos fjäll som barn. Och så får jag lite krypningar av hur byamentaliteten beskrivs - inte för att den är osann och klyschig, utan för att den inte är det. På gott och ont har man stenkoll på varandra. Oförrätter hänger med i generationer om det vill sig illa. Somliga människor pratar man om, inte med. Det är en viktig del i berättelsen; den om hur livet i byn funkar.

Jag gillar Rebecka Martinsson, fast jag blir galen på att den där jönsen som hon har i Stockholm. Hon är så smart och det känns verkligen som att hon borde få ha en trevligare karl. Jag gillar Krister Eriksson och har väldigt roligt åt hur arbetsamt han har det med att sluta snusa i den här boken. Det rotas fram snusdosor ur soppåsar på löpande band och när han vid ett tillfälle behöver torka snuset i micron eftersom han blött ned det ordentligt för att han inte skulle frestas att plocka upp det ur soporna - ja, då skrattar jag högt. Och så tänker jag på hur en av våra töser en gång i tiden med frisk beslutsamhet kastade sina tuttar (ja, nappar tror jag södra Sverige säger...) i soporna om dagarna och om kvällarna gick och fiskade upp dem. Det ena beroendet är det andra likt. Ja, och så skulle det inte sitta så illa om Rebecka Martinsson och Krister Eriksson på allvar fick vara ihop. Med alla hundar och somligt annat. Kan du greja det, Åsa Larsson?

Om man brukar gilla Larssons böcker, då gillar man den här. Det är raka puckar och inga lösa trådar eller orimligheter. Det är spännande och intressant, rakt igenom. Svarar upp mot förväntningarna! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)