Den glömda trädgården, av Kate Morton

Igår eftermiddag bokcirklade vi hemma hos en av mina bokcirkelvänner, och det är lika trevligt varenda gång. Den här gången blev vi bjudna på rökt fjällröding - hennes make satt parkerad vid röken när vi kom - och det var sådär gott så man blir alldeles andäktig. Tänk, att det finns så himla god mat! Riktig mat! Den där fisken, som var så perfekt rökt att den nästan benade sig själv, och mandelpotatis och romsås och tunnbröd... Mmmm... Men boken!

Jag var inte så himla säker på vad jag tyckte om boken, när jag for till bokcirkelträffen - och jag är fortfarande inte riktigt säker. Jag är lite besviken på att inte någon av personerna i boken gjorde ett rejält intryck på mig. Tre generationer kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst heller utan riktigt starka kvinnor - men det känns ändå som att jag inte riktigt kom dem in på livet. Mycket fokus ligger på att finna sitt ursprung. Att förstå vem man är genom att förstå varifrån man kommer. Och jo, det är ju viktigt med ens ursprung. Det är det. Alltså, det handlar om Cassandra som försöker reda ut vem mormor Nell egentligen är och varifrån hon kommer. Nell fanns med på ett passagerarfartyg som gick från England till Australien år 1913 - och hon åkte över helt ensam, utan föräldrar. Det har hunnit bli år 2005 då Cassandra bestämmer sig för att lösa gåtan med Nells ursprung. Varför skickade någon ett litet barn tvärs över halva jorden? Vad hade hänt med föräldrarna? Vilka var föräldrarna? Naturligtvis finns det lite ledtrådar till ursprunget - annars skulle berättelsen vara helt omöjlig - men det blir en hel del gissningslekar och några missförstånd innan allting har rett ut sig ordentligt.

Det är en snårig historia att reda ut på några få meningar, så jag tror att jag hoppar över den saken. Faktiskt är den där historien så pass snårig att jag ibland under läsningen hinner börja ifrågasätta hur klokt det är att envisas med att ta reda på sitt ursprung... Inte så att jag tappar tråden, men det går lite sakta framåt. Samtidigt är det rätt skön läsning. Jag är trygg i förvissningen om att det så småningom kommer att reda ut sig, och jag uppskattar det goda språket och författarens förmåga att måla upp omgivningarna så tydligt att jag tycker att jag kan se allting framför mig hela tiden.

En del knepigheter kan man fundera lite extra över. Hur det kan komma sig att en mor håller sitt barn sjukt när man får känslan av att det egentligen inte alls är något fel på det där barnet. Hur en mor kan ha ett sånt enormt kontrollbehov att det inte ens avtar när barnet är vuxet, bortgift och förälder. Hur det egentligen ligger till med den där märkliga fadern och hans eventuella böjelser. Hur en relation kan svänga så totalt; från en slags syskonsymbios till ett avståndstagande och ett triangeldrama. Hur en svågers och svägerskas kärlek - som ska vara syskonlik - kan förvandlas till ett sexuellt förhållande. Hur en självständig och säker människa kan förlora sin själsstyrka alldeles. Om det är så att ett dåligt moderskap kan gå i arv. Ja. Det finns en hel del att tänka på i berättelsen, det går inte att förneka.

Jag är alltså inte på det klara med exakt vad jag gillar och ogillar med den här boken, men en sak som jag inte riktigt gillar är känslan av att det här är en bok som raskt försvinner ur minnet. Redan en vecka efter avslutad läsning var jag osäker på vad som hade hänt och vem som var vem - och det var jag inte riktigt beredd på. Jag trivdes ju med läsningen i stort och det flöt på himla bra och jag var lika mycket på de vindpinade hedarna i England som jag satt i min fåtölj och läste... Det gillar jag. Och alla dessa frågetecken som till sist hopade sig. Det är ett plus. Men ändå. Lite tveksam, det är jag.

(Bild från förlaget.)