Eld, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Ett år senare är den här. Eld - uppföljaren till succéboken Cirkeln. Jag hade inte tänkt läsa Cirkeln överhuvudtaget, men blev så nyfiken efter alla skriverier på nätet att jag ändå bestämde mig för att göra det.

När jag fick boken i min hand i fredags (efter det att den varit ute på äventyr i grannarnas brevlåda) blev jag plötsligt lite betänksam. Ett år efter Cirkeln... Vad skulle jag egentligen ha för behållning av den här boken? Skulle jag alls komma ihåg något? Mitt minne är ju rätt teflonlikt, så när jag öppnade boken och började läsa hade mina förväntningar skruvats ned från "Ja, jippie, äntligen!" till "Hm." - och jag beredde mig på det värsta.

Lyckligtvis visade det sig att jag fick bra hjälp på traven att minnas saker och ting. Författarna har ägnat oss stackars glömska människor en tanke, och vävt in lite ledtrådar här och var om hur det gick till under det första året i Engelsfors - det där första året som De utvalda började gymnasiet och fick reda på att de var just utvalda och försedda med magiska förmågor och ett uppdrag att rädda världen... Nu är vi alltså framme vid den tidpunkt då De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Parallellen till Harry Potter och hur hans skolår följer böckerna är uppenbar, men till skillnad från Harry Potter är inte De utvalda helt överförtjusta över allt som väntar. Ja, visserligen var Harry Potter också lite tveksam inför sitt uppdrag - men han behöll ändå äventyrslustan, vill jag minnas.  De utvalda är istället lite skeptiska, lite skrajsna, lite störda över att ha dödshot hängandes över skallen, lite luttrade... Äventyret är inte det mest lockande med hela uppdraget för De utvalda. Det är snarare så att de är alltför väl medvetna om vad konsekvenserna blir om de misslyckas, och därför kluvna i sina känslor. Och så är de - eftersom de också är helt vanliga tonåringar - nykära, olyckligt kära, oroliga för någon, glada för något och allt annat som hör till när man är människa...

Under det här året dras en stor rörelse igång i Engelsfors. Positiva Engelsfors, kallas den och ganska tidigt får jag läskiga sektvarningsvibbar om den... Tänk positivt, annars är alla olyckor som drabbar dig ditt eget fel. Känns det igen? Rätt kusligt redan som påhitt i en bok, och ännu kusligare då man vet att det i verkligheten finns sekter som predikar just det budskapet. I Eld tas det hela ett steg längre då man vill dra med alla ungdomar i bygden, och de naturliga hinder som finns för att skydda ungdomar i skolan har plockats undan. Den som inte är med oss, är mot oss - ni känner igen tanken där också, eller hur?

En detalj som får stort utrymme i den här boken är förmågan att samarbeta och att verkligen släppa varandra nära inpå; ända in under huden. Det där med samarbete kan vara nog så knivigt i vanliga fall, men när det visar sig att samarbetet kräver att man verkligen vågar avslöja allt och visa sig själv precis exakt så som man är - då blir det ännu knivigare. Det krävs tillit och att alla verkligen strävar åt samma håll. Alla utvalda är ju inte precis bästa vänner, men det här med att avslöja hemligheter och att släppa varandra inpå livet gör så att deras inbördes relationer utvecklas och de får lite större förståelse för varandra. Jag tänker mig också att den här tillitsgrejen med samarbete intill - eller förlåt, över - det otroligas gräns kommer få någon slags betydelse för upplösningen av det hela (den upplösning som alltså borde komma i tredje och avslutande delen).

Sen dyker det upp ett par nya bekantskaper i den här boken. Någon som ger mig lite Edward-vibbar (ni vet, Edward? Twilight-Edward?) - eller förresten, inte så lite. Rätt mycket. Någon annan, som ger mig krypningar längs med ryggraden, fast närvaron måste finnas med. Annars blir det inte mycket till konflikt och att ställa det onda mot det goda.

Cirkeln tog oss alla (jamen, nästan alla då) med storm och en sak som Eld faktiskt förlorar lite på är den uteblivna överraskningseffekten, eller hur jag ska förklara det. Jag hade inte väntat mig vad jag fick i Cirkeln, men nu visste jag att jag skulle förvänta mig en riktigt bra bok. Fick jag det, då? Jo. Det fick jag ju. Och jag vill fortfarande veta hur det ska gå med De utvalda i Engelsfors.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)