Rör mig inte, av Tahereh Mafi

Till en början var jag oerhört skeptisk till den här boken. Jag fick ingen uppfattning om vad den egentligen handlade om fast jag läste på bokens baksida och det störde mig. Efter att ha läst den, ser jag dilemmat... Det är inte lätt att berätta om boken, utan att berätta för mycket. ;-)

Juliette sitter inlåst sedan 264 dagar, men vet inte var hon är - annat än att hon är i något slags fängelse - eller hur länge hon ska sitta inspärrad. Hon vet att det är Återetablissemanget som har låst in henne; att de tog henne från föräldrahemmet, lät henne förstå att hon var galen och farlig, och låste in henne. Hon förstår egentligen varför hon blivit inspärrad och hon lider mycket av vad hon gör trots att hon inte kan rå för det. Det är en förbannelse en gåva. Hon är ett monster mer än en vanlig människa.

Alla som rör Juliette blir skadade. Hon skadar alla, vare sig hon vill eller inte. Det är något som sitter i huden, och som hon inte kan styra över. Hennes beröring är dödlig är makt. Det visar sig så småningom att Juliettes förmåga - eller förbannelse - att skada genom att vidröra inte bara är farlig. Den är så pass speciell att den också ger henne makt. Frågan är om hon förstår hur hon kan använda sin makt och hur hon väljer att använda den.

Världen är inte den värld som vi lever i. Det är en mörk och farlig värld, som en gång var vår. Något har hänt, men jag är inte säker på vad som har lett till den situation som kräver ett Återetablissemang och jag vet inte riktigt var i världen det hela utspelar sig, lika lite som jag har någon tydlig tidsuppfattning. Jag får en känsla av att det hela handlar om en värld som har brakat samman på grund av människans girighet och dumhet, och att det handlar om en inte alltför avlägsen framtid. Det som krävs för att återställa världen till en plats som är beboelig och mänsklig handlar inte om att lyssna till och lyda Återetablissemanget, utan om att lita till människors inneboende förmågor - hur udda de än verkar vara. Juliette är Återetablissemangets vapen den person som tänker slå tillbaka, tillsammans med en grupp människor som jag inte vill avslöja redan här.

Överstrykningarna? Nej, jag brukar inte skriva så! Helt rätt. Men i den här boken, där är det överstrykningar lite här och var. Halva meningar, hela meningar, enstaka ord, en hel sida... Det är klart att det finns en poäng med överstrykningarna. Man måste dock vänja sig först - men sen är det rätt lätt att acceptera berättargreppet som ett sätt att visa hur Juliettes tankar går. Jag vet inte om jag gillar det, men det funkar. Jag vet inte heller om jag kan komma på ett tydligare sätt att visa hur en tanke kan svänga. Jag kanske gillar det mer än jag begriper...

När boken är slut, har jag fått följa med på en lite klassisk resa från underkastelse och instängdhet, till uppror och genombrott. Det där skeptiska har lagt sig, och jag hoppas att det här är en bok som hittar sina läsare. Jag är inte helsåld, men inte heller helt anti. Lite kluven.

(Rec.ex och bild från förlaget.)