Sågspån och eld, av Vibeke Olsson

Åh, Bricken! Det går inte att låta bli att tycka så mycket om dig! Du känns verkligen som en riktig människa med så många funderingar - och så är du sådär velig som jag är... ;-)

Alltså. Den här tredje boken om Bricken är lika bra som de första två, och jag gillar den jättemycket. Först och främst är det ju Bricken själv, såklart, som jag gillar. Men sen gillar jag att handlingen utspelar sig i arbetarnas miljöer, att både arbetarfolket och miljöerna är beskrivna med respekt och insikt, och att jag får friska upp minnet kring Sveriges historia en hel del under läsningens gång.

I den här boken har Bricken hunnit bli tjugo år och hon funderar allt mer kring det där med giftermål och att bilda familj - samtidigt som hon dras med känslan att det nog inte är någon som vill ha henne, med det där handikappet som hon för alltid tvingas ha. Pappas kärlek finns alltid där, men det finns också en stilla sorg och saknad efter mamman. Det är så uppenbart att Bricken törstar efter kärlek, uppskattning och ömhet, och jag blir så där mamma-orolig för henne. Samtidigt är hon så rejäl och ordentlig, och har förstånd att skapa sig ett arbete som hon försörjer sig bra på. Bästa vännen Sirkka sitter på fattighuset med sin lungsjukdom och Bricken slits mellan sitt dåliga samvete för att hon inte hinner hälsa på Sirkka tillräckligt ofta och sin lättnad över att inte vara den som sitter där... Mitt i allt det här kommer Natan tillbaka. Natan, som väckte något inom Bricken - men som också bara lämnade henne för flera år sedan. Jamen, ni förstår? Man vill inte precis att Bricken ska vara ihop med Natan, som inte kan hålla sig ifrån spriten och som har ett så hett humör att han kanske inte kan låta bli att slåss och som kanske därför lätt förlorar sitt jobb... Bricken känns för bra för Natan!

Efter lite händelser kring Natan - sånt som jag inte tänker berättta om här! - beger sig Bricken till Stockholm, för att arbeta som piga. Det är en helt annan värld hon kommer till. Man har en helt annan ekonomi och arbetet innebär helt andra saker än vad Bricken är van vid - det finns ju vissa bekvämligheter i huvudstaden - men Bricken kan inte låta bli att längta hem. Hon tänker rätt mycket att livet hemma, vid sågverket, är det liv som är på riktigt. Att människorna i Stockholm lever något slags låtsasliv... Egentligen kan man väl känna igen lite av det där än idag; att det finns människor som lever konstiga låtsasliv där det exempelvis kan vara av största vikt att servetternas färg matchar ljusen som i sin tur ska matcha blomsteruppsättningarna - men där ingenting riktigt viktigt får plats...

Även i Stockholm finns den där längtan efter ömhet och kärlek inom Bricken. När hon börjar umgås allt mer med Jorma, barndomsvännen från förr som nu arbetar i Stockholm, tänker jag att allt kommer att lösa sig till det bästa. Han är uppenbart förtjust i henne och uppvaktar henne på alla tänkbara vis - men plötsligt har det svängt rejält och som läsare hinner jag knappt fatta vad som händer förrän Bricken har landat hemma i Svartvik, Sundsvall igen med ett par fina överraskningar i bagaget...

Slutet på boken är ett sådant som får mig att vilja klösa loss sista sidan för att kika efter om författaren möjligen har gömt ytterligare ett kapitel där. Nu vill jag verkligen veta hur det ska gå! Snälla Vibeke Olsson, dröj inte för länge med nästa bok... Den får gärna komma ut precis när som helst.

(Bild från förlaget.)