Två soldater, av Roslund & Hellström

Det här är en bok som gjorde mig så himla ledsen och deppig. Det är en riktigt svart historia, som inte riktigt har någon början och trots att det på ett vis tar slut på ett mycket konkret sätt, är det ändå inte slut. Eländet kommer att gå runt, runt, runt och jag undrar om någon människa egentligen begriper vad som krävs för att det här händelseförloppet någon gång ska hejda sig.

I centrum för handlingen finns Ewert Grens, som vi känner från tidigare böcker. Han jagar Leon, en gängledare som rymt från ett fängelse - och vi läsare får klart för oss att Grens av olika skäl känner skuld för vad som har hänt den här Leon genom livet. För mig känns det lite grann som en onödig koppling även om den för all del är rätt snygg ur ett berättartekniskt perspektiv. Jag tror att en man av Grens kaliber ändå hade jagat livet ur sig själv för att sätta stopp för grabbar som Leon och hans vän Gabriel.

Leon och Gabriel har vuxit upp i Råby. Råby är ett sånt där ställe där tusentals människor bor i exakt likadana, tråkiga, nedslitna lägenheter. Ett sånt där ställe som är så grått att människorna som bor där antingen blir grå av tristess eller svarta av vrede. Ett ställe som gång efter annan är föremål för brandkårens utryckningar, men vars invånare varenda gång vänder sin vrede mot de som kommer för att skydda och ta hand om. Människorna i Råby vill inte bli omhändertagna och daltade med. De vill komma ur den livssituation som de sitter fast i; den situation som bidrar till att Råbys unga pojkar dras med i olika kriminella gäng och där - redan som riktigt små pojkar - hanterar både vapen och droger med en vana och hänsynslöshet som borde göra vem som helst mörkrädd.

Leon och Gabriel har en framtidsplan. De ska bli värst. Av alla kriminella gäng som finns, vill Leon och Gabriel bli ledare för det där värsta gänget, det som härskar och sprider skräck långt utanför sin egen lilla värld. För att ta sig dit är de beredda att göra ganska exakt vad som helst. Misshandel, för att föra fram sin ståndpunkt. Mord, för att statuera exempel. Det finns inga spärrar kvar, ingenting som hindrar grabbarna från att göra allt det där som de allra, allra flesta människor aldrig någonsin skulle vilja tänka tanken att göra. Det är Leon och Gabriel mot världen, ända in i döden.

Och just den där skildringen av hur brödraskapet sätts framför allt annat och blir det viktigaste av allt, den känns så äkta att jag får ont i magen. Jag kan se de där pojkarna framför mig. Jo, det är pojkar vi talar om. De har inte hunnit bli män. De har inte hunnit växa ur den där tiden då steget från tanke till handling är noll; allt sker på ett impulsartat sätt. Konkret och direkt. Pojkarnas språk känns för övrigt också väldigt äkta. 

Om man har läst Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson har man lite bakgrundsinformation om hur gängbildning ser ut och fungerar i Sverige. Jag har läst, och jag känner att Två soldater får ännu större tyngd mot bakgrund av det som jag har lärt mig av den läsningen. Boken blir ännu mer realistisk, ännu mer skrämmande.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)