Du glömde säga hej då, av Sarah Dessen

Dessens böcker har fått så vackra omslag att man blir sugen att läsa dem bara därför - men lyckligtvis svarar innehållet också upp mot omslagen! Här har jag skrivit om Mycket mer än så och här finns mina tankar om Mitt perfekta liv, för den som vill ta en titt.

I den här senaste boken är det en tjej vid namn Mclean man får lära känna, och jag är rätt glad över att det faktiskt är just Mclean och inte någon annan som man kommer inpå livet. Jag är inte riktigt säker på att jag skulle gilla alla de andra personerna så mycket som jag gillar Mclean. Alltså, alla de andra personer som Mclean har provat vara innan hon var tvungen att gå tillbaka till att vara Mclean. Rörigt? Nej, det är faktiskt inte alls rörigt. ;-)

Mcleans pappa jobbar åt ett företag som ägnar sig åt att överta restauranger, rycka upp dem ur den nedåtgående spiral som de hamnat i och se till att de går med vinst fortsättningsvis. Ibland lyckas det inte och då får restaurangen helt enkelt klappa igen. Jobbet innebär en del resande; eller snarare att flytta från stad till stad med högst ojämna tidsintervaller. Och det är där Mcleans olika identiteter kommer in i bilden. Hon börjar på nytt i varje ny stad.

Mclean var inte vidare nöjd över att mamman plötsligt bestämde sig för att skilja sig från pappan, för att istället slå sig ihop med tränaren för det basketlag som pappan dyrkat genom alla sina år. Löpsedlar, snack på stan och en stor känsla av svek... Identitetsbytena blev ett slags sätt för Mclean att verkligen göra den där tonårsgrejen med att testa vem man egentligen är - fast ett snäpp brutalare än vad man vanligtvis gör då man sitter kvar i samma omständigheter som alltid tidigare; samma skola, samma hem, samma familj, samma kompisar... För varje flytt testade Mclean en annan slags personlighet. Den smarta. Den alternativa. Den populära. Och för varje flytt bröt hon totalt med alla människor som hon lärt känna i just den staden.

Av en ren slump hann inte Mclean etablera ett nytt namn, en ny stil och en ny personlighet innan hon var tvungen att hålla fast vid sitt rätta namn. Och av bara farten var det också som att hennes alldeles vanliga jag hängde fast vid hennes namn, och därför blev den person som människorna runt omkring fick lära känna.

Förutom de här olika personligheterna och Mcleans ständiga sökande efter vem hon är, har hon också en mamma som hon behöver försonas med. Hon har ett kompisgäng som hon behöver lära sig att vara en äkta kompis med, och hon har en stad att bygga upp. En grabb att vara ett par tillsammans med. Kanske har hon också lite basket att spela. Men innan hon kommer dithän att alla dessa bitar fallit på plats behövs en slags katharsis och jag blir rätt nöjd över att den leder fram till ett positivt slut.

I den här boken finns alltså en hel del stillsam humor, en del romantik och en hel massa känslor - inte enbart solsken, men inte enbart åskväder och regn heller... Samma sköna stämning som i Dessens tidigare böcker, och samma rättframma sätt att skriva på. Jag gillar!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)