Mörkt motiv, av Louise Penny

Jag fick erbjudandet om att läsa den här deckaren med orden "Om du tycker om att dricka te och läsa deckare med både mord och hög mysfaktor, då är Louise Penny’s Mörkt Motiv någonting för dig!" och jag nappade trots att jag inte riktigt litade på beskrivningen. En annan gång då jag fick ett erbjudande om ett mysdeckare, visade det sig vara en hårdkokt rackare - vilket jag inte blev så glad över och muttrade lite om, vilket i sin tur gav mig några klappar på huvudet och kommentarer från förläggaren, i stil med att jag nog inte visste riktigt vad jag talade om, vilket då gjorde mig förbannad på riktigt och så har jag inte läst några fler usla, hårdkokta deckare från det förlaget sedan dess. Så jag var lite skeptisk till det där med mord och hög mysfaktor... Det behövde jag inte vara, har det visat sig.

I Mörkt motiv utspelar sig handlingen ute på den kanadensiska landsbygden, vilket bara det gjorde mig lite överraskad. Det är inte särskilt ofta jag läser böcker som utspelar sig där, faktiskt. Jag har ingen vidare koll på författare från Kanada, inser jag. I alla fall tycker jag om miljön. Den känns rätt och jag känner mig lite hemma i den där byn. Det är en sån där by där alla vet det mesta om varandra, och det man inte faktiskt vet, det tror man sig veta. Ni vet? Förvillande likt känslan från brittiska romaner som utspelar sig på landsbygden och som alltid har en Aga-spis, lufsande hundar, gummistövlar och dimmiga hedar med i handlingen på ett eller annat vis.
Där ute på landsbygden hittas en dag Jane Neal död. En gammal tant, som aldrig gjort någon illa. Vore det inte för att hon hittas mitt ute i skogen, med ett tydligt spår efter en pilspets i bröstet - och ingen olycklig jägare som ger sig tillkänna efter att ha råkat sikta galet - skulle man inte kunna tro att ett mord skulle kunna inträffa i en sådan idyll. Uppenbarligen har det hänt. Men det har vi sett förr, vi som har varit med i deckarsvängen ett tag... Jag säger bara Midsomer. Vad har inte hunnit hända i Midsomer??? Där ser vi hur idyll kan dölja ondska! Lite grann samma sak känns det som i den här boken. Det gör mig ingenting, utan jag trivs med det! ;-)
Jag tycker att det är lite roligt, det där med att det handlar så mycket om bågskytte i boken. Det är något som jag har testat lite när jag var betydligt yngre än vad jag är nu. Jag hänger med i svängarna där, när det pratas bågskytte i boken! ;-)

Jag tycker också att det är roligt att det handlar om konst. Om en tavla som är förfärligt ful, men samtidigt helt oemotståndlig. Vad den säger - och vad den utlöser. Och så blir jag så sanslöst nyfiken på Jane Neals hem. Varför får ingen se hela hemmet? Vad är det för hemligheter som den rara damen gömmer..?

Det som inte är riktigt lika roligt är att det är en himla massa personer att hålla rätt på. Jag tappar bort vem som är vem och glömmer bort vem som är viktig. Men det hör ju till själva konceptet; att placera händelseförloppet i en by. Många människor berörs och är lite involverade vare sig de vill eller inte, bara för att man har så svårt att leva isolerat mitt i en byagemenskap.

Själva mordgåtan? Jamen, lite som Morden i Midsomer, lite som Agatha Christie - fast inte lika snårigt, lite stillsamt - men inte långtråkigt, lite vargen i fårakläder, lite lantlig charm... Typ så.

En rejäl balja te, en skön fåtölj och så en lång läsestund. Då funkar den här boken som bäst. Och så måste man acceptera att det är stillsamt Midsomer-tempo över hela boken. Man får inte förvänta sig galna styckmördare och bloddrypande scener med B-filmssplatter. Borde inte vara något problem! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)