Shutter Island - Patient 67, av Dennis Lehane

Bokcirkel igår, och boken som diskuterades var Shutter Island eller Patient 67 - som den fått heta i svensk översättning. Den uppmärksamme bloggläsaren hajar genast till och funderar över varför den boken inte funnits med i högerspaltens bildkavalkad över lästa böcker, men sanningen är att jag gjorde en "Maria Montazami" den här gången... Ja, ni har väl sett programmen om de svenska hollywoodfruarna? I ett avsnitt i någon omgång av serien fick man se när Maria gick på bokcirkelträff - men det visade sig vara en bokcirkel där man läste högst sporadiskt och mest var med i en bokcirkel för umgängets skull. Jag skulle förvisso kunna vara med i den här bokcirkeln bara för umgängets skull, men nu handlade mitt icke-läsande helt enkelt om att jag inte hunnit med läsningen efter den där långvariga sjukan som dessutom spelat min koncentration ett spratt... 

Jag struntade dock inte helt i boken, utan hyrde filmen istället och tänkte att det är bättre än ingenting. Det visade sig att filmen var väldigt trogen boken, så det var inga som helst problem att diskutera med filmen som bakgrund. Och vi hade en hel del att prata om... Det värsta är att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna gå in på diskussionerna utan att förstöra läsningen för den som inte har läst boken? Vi var allesammans rätt förvånade över att inte ha hört talas om den twist som serveras på slutet... En väl förborgad hemlighet bland de som läst, och som inte sipprat ut till de ännu icke invigda! Rätt fräckt!

Handlingen utspelar sig i början av femtiotalet, på en ö som kallas Shutter Island. Det är en ö som rymmer tre paviljonger där man vårdar psykiskt sjuka människor. Avdelning A och B, för män respektive kvinnor - och så avdelning C, där de allra farligaste patienterna bor. Edward Daniels, kallad Teddy, kommer till ön i sällskap med en kollega. De är kriminalpoliser, som ska utreda försvinnandet av en kvinnlig patient. På ön sägs också vissa experiment utföras; experiment med patienternas hjärnor. Det är lite grann det slutna rummet, eftersom enda vägen till och från ön är via en färja som kontrolleras av de styrande på ön. Öns ogästvänliga kuster med branta klippor och det faktum att den ligger en bra bit från fastlandet - tillsammans med de nyckfulla oväder som drar över ön - gör att man inte tar sig vare sig dit eller därifrån utan välsignelse från de styrande på Shutter Island.

Vill man vara djup, kan man absolut läsa boken som ett inslag i debatten kring psykiatrisk vård. Hur långt kan man gå för att bota en patient? Får man utföra vilka experiment som helst oavsett vilket lidande dessa innebär, i syfte att experimenten i förlängningen ska leda till att man kan bota patienter? Får man göra ont, för att nå gott? Det är inte en så långsökt koppling som man kan tro, eftersom det någonstans i filmen (ledsen, minns inte exakt var!) sades någonting i stil med att nazisterna har gjort det här i koncentrationslägren, ryssarna har gjort det mot sina egna i strafflägren - och vi gör det här, på Shutter Island, något man kommer minnas i framtiden. Alltså, man menade att man gjorde något gott för mänskligheten. Ett något haltande resonemang, om man betänker hur vi idag ser på nazisternas experiment... Jag är för övrigt inte så säker på att de styrande över Shutter Island var anti-nazister. När jag såg filmen fick jag flera gånger för mig att någon av herrarna i ledande position var gammal nazist, men det kan jag alldeles ha fått om bakfoten.

Det absolut bästa sättet att läsa boken måste vara att läsa den förutsättningslöst - utan att ha hört skvaller om vad som egentligen pågår. Jag tror att det är då man bäst får den där krypande känslan av obehag; känslan av att något är knas - men man fattar inte vad. Som vi såg det, hittade vi bara en tydlig ledtråd och det var ett visst fumlande med en pistol i en entré. Man kan också ifrågasätta vem som talar sanning, av de människor som Teddy möter. Hur ska man veta det, när man läser boken första gången? Men: kommer man att finna fler ledtrådar om man läser boken igen, då man vet vad som väntar? Hur vi än försökte backa, så kom vi inte på fler ledtrådar. Lurigt!

I vanlig ordning åt vi oss fyrkantiga; en himla god sommarlunch med bland annat sallad och en suveränt god kyckling. ;-)