En gåtfull vänskap, av Yoko Ogawa

Det här är en liten, väldigt speciell bok. Omslaget är inte vidare lockande, inte ens nu när jag har läst boken och den gamle mannen har fått liv. Men om man vågar sig på boken inser man redan efter några sidor att det är en bok man vill läsa.

Det här är en bok som egentligen handlar om hur man förblir den man är, även om man har drabbats av en svår skada. I det här fallet är det en gammal matematiker som fick en hjärnskada redan som hyfsat ung, och som därefter inte har förmågan att hålla igång sitt minne mer än 80 minuter i stöten. Det handlar mycket om hur den gamle matematikern, som trots sin skada inte har förlorat förmågan att förstå, hantera och förklara siffrornas magi. Han är en mästare inom sitt område, och han berättar om matematik på ett sätt som är så kärleksfullt att man knappt kan tro att det går att göra något så vackert av simpla siffror.
Det handlar väldigt mycket om den gåtfulla vänskap som växer fram mellan den gamla matematikern och hans hushållerska (den tionde i ordningen) - och hur mån matematikern blir om hushållerskans son, när han väl upptäcker att hon har en son. För att ha en rimlig chans att minnas sin hushållerska och hennes son, har han en lapp fastnålad på sin ärm - en av många andra lappar som han också har fastnålade på sina kläder för att kunna påminna sig om olika saker.

Varje dag när hushållerskan kommer till matematikerns hem, börjar deras vänskap om från början. Han frågar henne om skonummer, telefonnummer, postnummer eller något annat med siffor - och så resonerar han kring siffrorna och kommer alltid fram till ett sätt att ge dem en positiv betydelse. Han finner primtal och fakultet, hur enkelt som helst och berättar alltid om dem. Sedan börjar arbetsdagen. Hushållerskan sköter om hemmet och den gamle matematikern ägnar sig åt tänkande eller matematisk problemlösning.

Matematikern bestämmer att hushållerskans son ska komma hem till honom istället för att vara ensam hemma efter skolan. Det bottnar i någon slags allmän och stark känsla hos matematikern, om hur viktigt det är att ta hand om barn - och när Roten (som matematikern omgående börjar kalla så, efter det rottecken som "kan ge även osynliga siffror en värdig ställning") ägnar han långa stunder åt att samtala med pojken kring matematik. Att kalla den lille grabben Roten är ett kärlekstecken, och det inser raskt både pojken och mamman. De där långa samtalen kring matematik handlar egentligen inte enbart om matematik, utan lika mycket om hur viktigt det är att ta vara på de små sakerna i livet.

Det låter som en ganska märklig bok, eller hur? Och det är det. Jag är rätt fascinerad över hur man kan lägga in så mycket kärlek i matematik. Jag tycker mycket om hur författaren beskriver förhållandet mellan hushållerskan och matematikern; de är båda beskrivna med respekt och en slags ömhet. Det blir omöjligt att inte tycka om dem, båda två.

Boken är överhuvudtaget välskriven och väl genomtänkt, och jag rekommenderar den verkligen!